Apropå separatistiska rum fick jag en märklig association till Fight Club (det händer ganska ofta, har jag märkt).
I denna lysande filmpärla figurerar en stödgrupp, Remaining Men Together, för män med testikelcancer. I den ingår män med testikelcancer, enbart, eftersom män med testikelcancer tenderar att ha svårt att prata med kvinnor och med män som inte har testikelcancer om vissa saker. Om förlorad manlighet, om andra känsliga upplevelser. Så länge rummet är enkomt för män med testikelcancer fungerar det också ganska bra. Till och med för den man utan testikelcancer som är där och låtsas ha testikelcancer.
Men så snart en person som uppenbart inte är man med testikelcancer -- en kvinna i det här fallet, Marla -- så rämnar illusionen. Nu visas visserligen bara effekten för mannen som låtsas -- han har svårt att slappna av -- men jag kan tänka mig att övriga män i den gruppen också plötsligt hade svårt att prata om det där som de sökt sig till gruppen för att kunna tala om.
Jag vet inte om den här associationen hjälper på något sätt, men jag tänker i varje fall att mannen som höll i gruppen borde ha portat Marla utan pardon, för att bibehålla det säkra rummet. Och att jag inte haft några vidare sympatier för Marla om hon efter att ha blivit portad gnällt om diskriminering.
För det är inte diskriminering att exkluderas från säkra rum.
Det spelar faktiskt ingen roll alls om inte varje man är en våldtäktsman; har man en stödgrupp eller ett separatistiskt rum för kvinnliga överlevare från våldtäkter eller trasiga förhållanden med män, så är det helt i sin ordning att utestänga alla män. Inte för att alla män gjort något fel, utan för att kvinnorna behöver en mansfri miljö.
Och nej, jag likställer givetvis inte allmän nördmisogyni med våldtäkt och att vara kvinna är inte att ha testikelcancer. Det är en liknelse, ämnad att illustrera hur jag tänker kring separatistiska rum.