RECENSION Vampire: The Masquerade

Chapter Six: Drama
Det här är ett renodlat regelkapitel, med korta segment om olika situationer som kan tänkas dyka upp under spel. Exempelvis olika svårighetsgrader för att jaga (skaffa sig Blood) utan att behöva rollspela det, beroende på hur tufft område du väljer att jaga i.

Kapitlet börjar med information om Scenes och Turns, som egentligen inte är så mycket regler som olika formuleringar för att SL bestämmer. Men när det blir turns (och som tidigare nämnts, en turn = en action) så finns regler för initiativ och i actionscener sägs det att en turn är tre sekunder lång ungefär. Men också att du kan höfta lite för dramatisk effekt. Exempelvis låta någon hitta information i en dammig gammal bok med sin turn, trots att det såklart skulle ta mer tid om det förväntades vara realistiskt.

Simple Rolls nämns lite specifikt, för dessa är relativt ovanliga bland de system som följer -- de flesta av dem är resisted. Men rent matematiskt, eftersom varje Attribute kan slås i pöl med varje Trait, så har spelet 270 olika slagkombinationer. "Admittedly, you will not often roll Stamina + Computers, but it might come up -- you never know." Ah! Spelet skrevs innan esport var en grej...

Kapitlet är rätt kortfattat och to the point, för saker som klättra, smyga, förföra, hoppa, skugga, etc. Sedan följer lite mer detaljer kring strid, även om grundmekaniken med strid är att du gör lika många skadenivåer skada som antalet successes.

Ganska omfattande kapitel överlag, men är också mer av ett listkapitel med system du kan läsa när du behöver dem. Oavsett om du vill slå för "Fitting In" eller slå en malkav på käften.

1768742078018.png
Slå den på käften!
 
Chapter Seven: Setting
Det här kapitlet verkar inte vara det längsta i boken (det är Traits-kapitlet), men det påminner mig om det jag inte gillade med World of Darkness när det begav sig: babbligheten. Det känns som det längsta kapitlet i boken.

Vampire utspelar sig i vår värld, men ändå inte. Det är Gothic-Punk™ — inte bara Gothic-Punk. "[M]onolithic, majestic and very twisted". Men det är ju också 90-talet. CD-skivor är inne, vinylskivor ute, och ozonlagret är på väg att tunnas ut.

Skillnaden är att vampyrer finns, och att världens mörker och ondska är mer påtaglig. Med påtagligare mörker är religionen starkare, för folk tyr sig till kyrkorna i större grad. Gothic.

Gäng styr gatorna, maffian är fortfarande stark, och du måste vara hård och tuff för att klara dig. Världen är mer korrupt och dekadent än verkligheten. Punk.

Alla städer är Arkham, men Bruce Wayne är bara en korrupt miljardär bland andra (eller Ventrue).

Vi lär oss att vampyrer bor i städer. Att det finns ungefär en vampyr per 100 000 invånare. (Vilket gör Sweden by Night ganska icke-canon, eftersom det bara borde funnits en vampyr i Jönköping...) Vi lär oss en lång lista termer för vampyrer av olika åldrar samt vad dessa åldrarna innebär i form av status. En Childe är fortfarande under sin Sires beskydd; när hen presenterats för den lokala fursten ändras titeln till Neonate. Anarchs följer inte reglerna. Ancilla har "proven themselves" för den lokala fursten (Bruce Wayne?). En Elder är någon eller några generationer äldre och har oftast mer att säga till om på grund av ren kraft. Methuselah är jättegamla och supermäktiga, och Antedivulians är jättegamlare och supermäktigare.

Det babblas en del om en furste och hur den väljs. Sen kommer vi till "The Traditions". Dessa skyfflas om lite i ordning i senare spel. Det som är den femte traditionen här blir den första senare. Spelet heter trots allt inte Vampire: The Acceptance.

Första traditionen: Honor one another's domain.
Andra traditionen: Thy Domain is thine own concern.
Tredje traditionen: Thou shalt only Sire another with the permission of thine elder.
Fjärde traditionen: Those thou Create are thine own children.
Femte traditionen: Thou shalt not reveal thy true nature to those not of the blood.
Sjätte traditionen: Thy art forbidden to destroy another of thy kind.

Jag är inget fan av att använda "gammalengelska" för att få saker att låta föråldrade, i en i övrigt väldigt amerikanskklingande text. Det blir lite fånigt. Som när olika brittiska dialekter blandas hejvilt för att få amerikansk fantasy att låta äkta på något bakvänt sätt.

Alla traditioner får en del fokus, och det som växer fram är en rätt klar bild av hur Camarillans regelverk och vampyrsamhälle ser ut. Regera från bakom kulisserna, men gör inget väsen av er. Om ni gör väsen av er så kan vi radera er från jordens yta.

På tal om det. Blood Hunt. Det är lite som när brittisk adel går på rävjakt. Samlar alla som vill, förbereder sig mentalt och med te, och sen ut och jaga rätt på den vampyr som brännmärkts. Om du blir markerad för Blood Hunt har du gjort något dåligt, eller åtminstone hamnat på fel sida om furstens vrede. Furstar kan trots allt blodjaga lite som de känner för, på grund av deras lokala envälde.

Alla Bloodlines (klaner) får lite mer fokus, hur de fungerar politiskt, och så även generationerna av vampyrer.

Kapitlet avrundas slutligen med olika typer av motstånd som du som berättare kan slänga i spelarnas väg. Här finns statliga hinder, som FBI-agenter, via Inkvisitionen och något som kallas Arcanum, vidare till andra vampyrer, Lupines (varulvar), och Magi (magiker; Order of Hermes, en anknytning till Lion Rampants tidigare spel, Ars Magica).

Kapitlet avrundas med flera sidor lexicon, som delas in i terminologi som används ofta, terminologi som är gammal, och slutligen lite mer vulgär vampyrlingo.

Det här känns som kapitlet som i praktiken skapar World of Darkness. Det här ömsom detaljerade ömsom luddiga antydda djupet som skapas av Häftiga Saker Med Inledande Versal, i kombination med generösa mängder stämning och känsla. Du känner att här finns något mer, något större. Något som den här första utgåvan pekar på kan ske genom spel, men som i den riktiga kommersiella verkligheten istället skedde genom metaplot och supplement.

Kanske blir jag skeptisk på grund av att jag sitter med facit i hand. För annars är det här sådär fantastiskt grimdarkmysigt som bara något skrivet på 90-talet kan vara. Önskar bara att jag inte visste att det bakom många av antydningarna som finns här finns staplar med splatbooks som kommer ges ut under flera år efter den här boken ser dagens ljus...

1771662077917.png
Grimdarkmysigt, signerat Tim Bradstreet.
 
Chapter Eight: Chronicle
Det är dags att skapa en kampanj, eller krönika på vampyrspråk. En sådan har fem beståndsdelar som måste skapas i förväg.

Först en Setting. En storstad med betydande vampyrbefolkning. En plats som du kan skrapa fram en turistkarta för och sedan göra till er egna. Förslaget är att använda Chicago, eftersom spelets officiella material kommer kretsa kring den staden. Men om ni väljer en stad nära där ni själva bor så blir det lättare att spela på den. Se till att sätta upp några centrala skillnader från verklighetens plats, dock. Det är fortfarande Gothic-Punk.

Sedan Characters. Rollpersoner. Skapa dem och länka dem till en gemensam Brood med gemensamma mål. Se till att utforska de här målen ordentligt och använd Preludes för att föra samman alla rollpersoner ordentligt. Vissa förslag är mer extrema än andra, som att låta alla rollpersoner tillhöra samma klan för att ge dem en stark gemensam nämnare. Allt som sker i en krönika kommer vara i rollpersonernas händer -- något spelet skriver ut.

Om där finns hjältar så behövs även skurkar. Antagonists är de personer som spelarna helst skall drivas till att hata. Kanske är de mycket mäktigare än rollpersonerna till en början, vilket gör konfrontationen svår till en början. Antagonisterna behöver vara kompletta intressanta individer och inte bara karikatyrer.

Nästa sak du skapar är en Plan. Nedskrivna tankar om vad som kommer ske i krönikan och hur den kan sluta. Men räkna med att det inte kommer bli som du tänkt och håll planen förhållandevis lös. Om allt blir precis som du tänkt dig är det ett tecken på att dina spelare inte fått uttryck för sin fria vilja ("free-will").

Sist behövs ett Motif. En röd tråd som knyter ihop säcken. En central idé, en återkommande tematik, kanske hur Humanity är extra värdefullt och svårfångat i just denna krönikan. Ett bra artistiskt verk behöver ett motiv, och en krönika är inget undantag.

Kapitlet har också med några ramverk för krönikor, som vardera får några paragrafer.

Några kallar de "Classic": Ni kan vara ett gäng som håller ihop, en grupp rotlösa vandrare, blodsugande maktnarkomaner som söker efter mäktiga elders att dricka upp, herrarna på täppan i en småstad, eller flyktingar från någon annan plats där ni inte längre är önskade.

Andra har fokus på role-play (kanske ROLLspel, i gammal-wrnu lingo): en furstes egna Brood, vampyrer som vill påverka de dödligas samhälle, vanliga dödliga som tas genom hela resan att bli vampyrer, vampyrer som försöker leva sina vanliga liv efter att de blivit odöda, Camarillakarriärister som vill klättra i status, eller så vill de uppnå Golconda eller övervinna förbannelsen helt och hållet.

Sista gruppen exempel är "Bizarre", och inkluderar rollpersoner som tillhör en grupp fanatiker (terrorister, etc), en kult, en mänsklig institution som ett dårhus, societeten i någon stad, vampyrer i en historisk miljö, eller slutligen mer fantastiska vampyrer i en fantasymiljö. Här nämns HP Lovecraft och JRR Tolkien som exempel.

Sist i kapitlet är en exempelkrönika som Mark skrivit, Forged in Steel, som även visar vilken prepp som gått in i skapandet av settingen. En lista med ord och meningar som beskriver känslan. "Chain-link fences", "Run down", "Beyond hope, total despair", "Rust - Rust Belt", "Pool halls", "Graffiti".

I Gary, Indiana, är allt värre i den här krönikan än i verkligheten. All industri har försvunnit och ingen bor kvar här. Dess furste är ärkerival med fursten av Chicago, men den senare har mer eller mindre vunnit på grund av världsläget. Däremot är det förbjudet att skapa nya vampyrer i Chicago, eftersom fursten där vill få bot på anarkerna som ställer till oreda, så de som vill skapa nya vampyrer släpper istället ut dem i Gary.

Det finns bara sju vampyrer i Gary, inklusive fursten Modius. Motivet för krönikan är dock framförallt att bygga upp rollpersonernas konflikt med vampyrerna i det betydligt större Chicago. Här finns stats för några vampyrer och för tre jägare, inklusive en Detective och en FBI-agent.

Känns faktiskt nära hur jag själv antagligen skulle förbereda något dylikt -- några lösa paragrafer, fokus på de involverade individerna och deras agendor, och sen är det bara dags att spela!

1771790158757.png
Gary, Indiana. Setting för "Forged in Steel"-krönikan.
 
Chapter Nine: Storytelling
Som spelledare skapar du en hel värld. Du agerar, du kan reglerna, du berättar en fantastisk ståry. Min ingång till det här kapitlet är med ett leende på läpparna, för jag minns allt fudgande och all räls. Men faktum är att det här är ett riktigt kompetent spelledarkapitel.

Det börjar med en jobbeskrivning.

Som berättare representerar du "the rest of the universe": allt som inte är spelarnas rollpersoner.

Som berättare är du också ansvarig för spelets regler och den slutgiltiga tolkningen av dessa. Alltså den klassiska Referee-rollen.

Ett tredje berättaransvar som nämns men inte lika direkt är att du ansvarar för gruppens gemensamma underhållning. Du behöver se till att alla får plats och har roligt.

Det som följer är väldigt konkreta tips. När det kan vara relevant att böja på reglerna, hur du kan använda dig av fysiska props, och hur du kan blanda in live-action i spelet för att skapa ett flyt framförallt i sociala scener. Spelet föreslår ganska ofta att gå ifrån reglerna om du måste, men att du aldrig får utradera dem helt. Det är viktigt både att spelarnas "fria vilja" respekteras och att reglerna som regler respekteras. Planera inga slut i förväg. Du kan absolut tänka dig ett sätt saker kommer utvecklas på, men du ska inte bli besviken om det inte blir så.

Här finns konkreta listor med Dos och Don'ts, för berättare, och även väldigt konkreta förslag för hur du får till Suspense. Beskriv något superdetaljerat, så det blir nästan lite överväldigande. Eller beskriv något, men lämna ute viktiga detaljer utan att svara på frågor. Låt saker dröja lite för länge, eller klipp dem alldeles för snabbt. Lite olika berättargrepp som kan skapa grogrund för skräck, helt enkelt. Vampire är ett skräckspel, glöm inte det.

En sektion, kallad Advanced Storytelling, tar med spelledartekniker med stor bredd. Hur du kan använda flashbacks eller parallella berättelser för att berätta en mer komplett ståry, och även lite mer spårade förslag som hur du kan använda dig av drömsekvenser (och hur dessa i så fall påverkas när någon har Auspex).

Sektionen om hur du skapar berättelser är en smula babblig, men tar upp vikten av att förbereda. "Freeflowing stories can be far better than preplanned ones, but also can be very disjointed and chaotic", tycker Vampire. Framförallt kan det vara svårare att berätta historier där du inte vet hur slutet kommer se ut.

Om du tänkt skapa en vampyrberättelse så behöver du ett antal saker för att få till det helt.

Theme, först och främst. Något som ofta ställs som en fråga. Kanske "What is evil?" eller något helt weird, som "Why do so many people lie about their age?" (Exempel från boken.) Kärlek, bitterhet, kaos, moral; några exempel finns i punktform.

Conflict, det här klassiska västerländska historiegreppet, får en del utrymme. Utöver de klassiska litterära konflikterna, här presenterade som "kindred vs [sak]", exempelvis mystics, society, lupines. Konfliktens syfte är att förse berättelsen med "meaning and energy".

Plot, sedan, "describes the progress of the story". Här blir det lite mer linjärt och detaljerat, även om stegen som följer anses vara ett löst ramverk där du kan välja och vraka. Setting the Scene, Hook, Buildup, False Crescendo, och Climax är hur du skapar en plot. Så egentligen en ganska normal treaktsstruktur. Ett sistasteg som också tas med är Trailer, där ni varvar ned och potentiellt bygger upp inför nästa steg i ståryn.

Drama är lite mer otydlig. "[A]ny series of events having vivid, emotional, or striking results". Det här handlar de mest effektfulla situationerna i en ståry, där rollpersoners liv står på spel eller stora intressanta saker ska avslöjas. "[P]eriods of intense excitement and stress". Hela kapitlet som heter Drama är ju motorn för just dessa scener, så här passar ju även reglerna och spelets mer övergripande teman om mänsklighet och besten in. Så på sätt och vis känns det som att Plot är det du som berättare har i åtanke och Drama är mötet mellan detta och spelarna -- men det är helt min egna läsning.

Mood är vilka känslor du vill dina spelare ska känna när de spelar denna berättelse. Du bör alltid se till att berättelser har lite av en emotionell särprägel, och exemplen här är bland annat galenskap, romantik, och mystik.

Efter berättelseskrivandet följer några mer övergripande förslag på "Story Concepts", som känns lite mer som vanligt förekommande tips i liknande kapitel. Ni kan berätta om viktiga uppdrag, tragedi, eskapism, krig, etc.

Sist i kapitlet finns Baptism by Fire, som är satt i Forged in Steel-krönikan som beskrevs i förra kapitlet. Men denna tänker jag inte gå in på, för den begår ett av de största brott jag tycker rollspel kan begå: det förklarar att du behöver köpa fler böcker till Vampire för att få resten av ståryn.

Epilogue: The Release
Några sidor med mer in-world text som avrundar alltihop och är presenterat som om det var någonting som plockats ur NSAs arkiv av en viss Special Agent William Shepard. En såndär SLP som White Wolf förberett och som får stats och agenda i Forged in Steel-krönikan. Så kanske är det här i praktiken de första stegen mot mer omfattande metaplot? Fann den inte lika intressant som inledningstexten, även om tonen är liknande. Kanske helt enkelt för att jag redan läst samma budskap formulerat på tjugotretton olika sätt.

Slutsats -- Vampire: The Masquerade
Det är spännande att sitta här, anno 2026, och titta tillbaka på Vampire och dess väldigt betydelsefulla avtryck på rollspelshobbyn. Både för mig personligen och för vad jag tror var hela Sverige som rollspelsnation. Säkert för hela världen. Det kom TV-serie och dataspel och grejer. Det kördes by Night-lajv i varannan halvstor stad. Spelets Merits & Flaws gjorde att vart och vartannat spel hade för- och nackdelar där det första kostade och det andra gav dig poäng.

Men sen då? Det finns säkert massor med fans kvar, men på min planhalva har World of Darkness tynat bort. Ibland dyker en Kickstarter upp som folk backar så de kan ställa inplastade böcker i sina dignande bokhyllor, men åtminstone i min vidare krets är det ingen som längre spelar väsvampyr.

Det här är dock ett coolt spel, även om det lider lite av en förvirrad framtoning. Hur ofta det än påvisas att "free will" och spelarnas agerande är viktigt, eller att ni skall följa reglerna, så kommer det sedan in tips om att fudgea eller låta berättelsen styra.

På de här punkterna är dock första utgåvan ganska tydlig: det här är ett spel. Regler och berättelse formar en helhet. Förbered inte slutet allt för noga som berättare, för då kommer du bli besviken.

Precis som på högstadiet blir jag sugen på att kladda lite pluppar och rulla d10-pölar. Och om jag faktiskt kommer mig för att göra det så kommer det vara med 1st Edition Vampire: The Masquerade. Delvis för att här inte finns några merits & flaws.

Men också för att det här rollspelet än idag har det snyggaste rollformuläret.

1772997152225.png
Väsvampyr med solbrillor, skinnjacka, ros, och fredsduvor. Filosofer får fundera över symboliken.
 
Last edited:
entomophobiac said:
Så trenchcoatsnubben missade hints som kunde räddat honom?
Click to expand...
Nej, trenchcoatsnubben är ju ett lik positionerat sådär för att locka till sig vampyrkvinnan, liket har en bombväst som snart exploderar. Duvorna är för henne!
Skulle hon vara den som ätit från honom skulle hon inte ha sådär vita tänder!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top