Mark Rein-Hagen startade först Lion Rampant, när han gick på college, tillsammans med Jonathan Tweet. Senare joinar även Lisa Stevens (som är VD på Paizo idag), men hon jobbade "on a volontary basis" för att de behövde hennes redaktörserfarenhet.
När de ganska omgående får ekonomiska problem, trots deras första spel
Ars Magicas relativa framgång, föreslås en merger med White Wolf Magazine, och företaget som föds ur det är White Wolf Entertainment. Med Rein-Hagen som del av den nya ledningen. Det är nu 1990, och under samma år skriver Rein-Hagen
Vampire: The Masquerade, som släpps av White Wolf 1991.
Vampire börjar med en sida "handskrivet" i någon sorts medeltida stil men med modern amerikansk engelska. Det är en överlämning av boken i sig från någon som skriver under med V.T.
En mening återger jag här, för det är en sorts öppningsfras inför spelet som kommer:
"I must guard my soul well — as well as any priest — for any lapse in vigilance lets in the Beast, with results which you yourself have seen."
Sedan bjuds vi rakt in i vampyrernas samhälle, i kapitlet...
The Damned
The Origins of the Kindred pratar om Caine (Kain) som mördade sin bror och bestraffades med evigt liv och en törst för blod. Urvampyren. Men också hans tre "progeny" och den efterföljande tredje generationen av "antediluvians". Vi läser om den första staden, som kollapsar i en översvämning (tänker mig att "syndaflod" är rätt översättning av "flood" här egentligen), och om den andra staden, som utplånas i en revolt. Vi läser om när antediluvians vaknar för att frossa på sina egna och sedan gå i dvala igen; något som sker i cykler om 2 300 år (tror V.T.), och nästa gång det händer kallas Gehenna.
The Masquerade berättar att inkvisitionen på 1400-talet blev ett existentiellt hot för vampyrer. De tvingades organisera sig, oftast i små lokala celler som sedan tog kontakt med varandra för att sätta en gemensam metodik på plats. Dessa grupper kallades "camarilla" (typ "liten mötesplats" på spanska), efter deras sätt att organisera sig. Resultatet blev maskeraden, en överenskommelse att hölja vampyrers aktiviteter i dunkel och verka från det fördolda, för att inte uppslukas helt av Inkvisitionens eldar. Över tid tappade människor sin vidskeplighet och samtidigt med den tron på vampyrer. Maskeraden fungerade.
Childer berättar att osnutna slyngelvampyrer, kallade "anarchs", ger blanka faen i maskeraden och käftar mot äldre vampyrer med en utgångspunkt om att de inte berättar hela sanningen. Något som lett till interna stridigheter bland "kindred", som vampyrerna kallar sig själva.
On the Nature of Vampires drar skiljelinjer mellan myt, Hollywood, och spelvärldens faktum. Vampyrer skadas inte av vitlök, men dock av solljus. Vampyrer kan absolut korsa vatten som rör sig, men de försätts i koma av en påle genom hjärtat. Vi får också lära oss om "ghouls", som är varelser (inte bara människor), som matats med vampyrblod utan att först tömmas på deras egna blod. Dessa blir lydiga slavar med vissa begränsade övernaturliga förmågor, och kan därför vara förklaringen för månget historiskt missförstånd om vampyrsläktet.
The Embrace V.T. berättar hur fruktansvärt det var att bli vampyr. Att först tömmas på sitt blod och sedan få en droppe vampyrblod på sina läppar som skapade en ny hunger.
Anatomia Vampirica går in på vampyrens biologiska funktioner efter omfamningen. Du blir blek, kall, och i praktiken död. Alla organ slutar fungera. Skador läker, hår växer till exakt samma längd (lite längre än vid dödsögonblicket) dag efter dag. Skinnet spänns lite hårdare över kroppen, precis som vid dödsögonblicket för ett vanligt kadaver. Exakt varför kroppen pausas när en påle körs genom hjärtat är skumt, eftersom hjärtat inte längre slår, men ingen kommer heller kunna ta reda på varför med en obduktion för kroppen förgås till aska om vampyren dödas. Tidsskulden som orsakas av odödligheten betalas igen på ett ögonblick.
The Hunger är närmast filosofiskt, och beskriver hur total, allomfattande, och desperat hungern efter blod är.
Monsters we are, lest monsters we become.
Madness berättar kort att kampen mellan din mänsklighet och din hunger ("the Beast") är ständig och att väldigt få vampyrer kan förväntas vinna den kampen. Du kommer kanske hitta något som får dig att tänka på annat, exempelvis samla konst fanatiskt, eller du rättfärdigar dina gärningar för dig själv genom att göra
något annat som är gott så du kan tänka att ändamålen helgar medlen. Men nej, du vinner aldrig över hungern, eller skammen.
Time påpekar att evigt liv är ganska B. Du tvingas se dina barn och barnbarn föråldras och dö medan du själv består i din galna hunger. Du måste hålla hårt i din mänsklighet, särskilt när du åldras.
Vita Sub Tenebras är en paragraf som säger att vampyrer är nattliga monster både för att undvika solen och för att det helt enkelt är lättare att jaga reda på blod på natten.
The World of the Vampire är mycket intressant. Det finns Fiefs, som beskrivs ganska abstrakt, men som regereras av en Prince. Utgångspunkten är att om du kommer till en ny stad måste du presentera dig själv för dess prins. Prinsar är även de enda som får skapa fler vampyrer — andra vampyrer får max ha
en "progeny". Det finns också Camarilla, som likställs med en sorts League of Nations. En fief får absolut tillhöra Camarilla, och binder sig då att hålla sig till The Masquerade. Finns även Sabbat eller The Black Hand, som är en fief som "extends widely across the eastern half of North America, and they are everything that mortals expect of monstrous Vampires".
Diablerie hintar lite kring en mycket större konflikt inom vampyrernas egna skrå: vampyrer som jagar vampyrer. Kanske för att blodet tunnas ut över tid, och när du blivit gammal nog får du inte längre något ut av att dricka djurblod eller ens människoblod, men det finns andra skäl också. Inte minst att unga vampyrer (särskilt anarchs) tänker sig att de övertar de äldre vampyrernas krafter.
Last Plea är V.T.s ursäkt till läsaren, och erkännandet att delgivandet av hela den här dokumentationen är ett enormt brott mot maskeraden som han villigt genomfört för att även han, som vampyr, har en självbevarelsedrift som inte tillåter "more direct suicide". Så han förväntar sig att maskeradbrottet kommer bestraffas.
Där avrundas även sektionen
The Damned, med en väldigt härlig Anne Rice-osande känsla (boken
Interview with the Vampire är från 1976; filmen de flesta i min generation tänker på är från 1994).
Jag blir väldigt nyfiken på det här dubbla avvägandet. Att spela det mäktiga monstret som svävar på randen till galenskap.
Nästa sektion i spelet är The Becoming, där vi kommer skapa rollpersoner!
Uppslaget med V.T.:s inledande brev, och en slemmig vampyr.
