Nekromanti Vad utmärker skräck/fantasy? (långt)

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Att vi har olika uppfattning om skräck är helt klart, för mig är det som jag nämnt tidigare på forumet så att skräckspel handlar om skräck ur rollpersonernas synvinkel (på samma sätt som att fantasy handlar om att rollpersonerna lever i en fantsyvärld).

Jag skulle anse att för karaktärerna i en fantasyvärls är det föga fantastiskt. De har levt där hela sitt liv och blir inte impade av en eldboll eller en flygande stad... Även där är det alltså frågan om att göra ett "fantastiskt" intryck på spelarna.

Vad gäller att skrämma spelarna tycker jag det är lika viktigt som för en skräckfilm att skrämma sin publik. Om en film handlar om massa rädda människor men detta inte alls berör publiken är det mera komedi än skräck (Scream 3 någon?).
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Re: Attacker och attacker

Jag konstaterar i början av texten att Vampire IMHO inte är skräck, eftersom spelet inte skrämmer spelaren,

Jag skulle ta det ett steg längre: Vamprie skrämmer sällan ens de inblandade karaktärerna...

Det är skräck ändå om publiken blir rädd.

Det är t.o.m rätt ointressant om karaktären blir rädd eller ej... En spelare som blir skiträdd för att hans karaktär hamnat under en tankekontrollerande besvärjelse och håller på att vandra rakt in i drakens gap är definitivt ett fall av lyckat skräckrollspel :)
 

Largoi

Warrior
Joined
24 Jun 2000
Messages
395
Location
Gråbo
Re: Attacker och attacker

Jag skulle vilja påstå att det beror helt på spelledaren ifall en vampire krönika blir "skräckig".
Jag anser också att det är lättare att skapa skräckäventyr till vampire än vad det är till t.ex. Eon (som absolut inte aspirerar på att vara ett skräckrollspel men eftersom ni säger att vampire inte är det går det ju att jämföra dessa...)


Det är t.o.m rätt ointressant om karaktären blir rädd eller ej... En spelare som blir skiträdd för att hans karaktär hamnat under en tankekontrollerande besvärjelse och håller på att vandra rakt in i drakens gap är definitivt ett fall av lyckat skräckrollspel :)

Ja men då är ju DoD också ett skräckrollspel jag blir alltid jätte rädd när någon kär gammal rollperson kanske kan dö... ja DoD är härmed utnämt till det mest skräck injagande rollspel jag spelat... har aldrig varit lika rädd för min rollperson som då... nej men skämt åsido, det är ju inte det att det man ska vara rädd för att ens rollperson skla dö som ska definera ett skräckrollspel...väl? för isåfall är ju praktiskt taget alla rollspel skräckrollspel...


Jag är nog gud iallafall, när man tänker efter...
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Re: Attacker och attacker

Jag skulle vilja påstå att det beror helt på spelledaren ifall en vampire krönika blir "skräckig".

Det håller jag med om... Nästan alla spel kan ges skrämmande element om spelledaren är duktig nog och spelarna inne på rätt linje.

Jag anser också att det är lättare att skapa skräckäventyr till vampire än vad det är till t.ex. Eon (som absolut inte aspirerar på att vara ett skräckrollspel men eftersom ni säger att vampire inte är det går det ju att jämföra dessa...)

Tja, innan "demoner och vandöda" kommer ut så kan det nog stämma... även efter så kan nog det tröga systemet lägga krokben för stämningen :/
Annars tycker jag att Vampire är ruskigt illa lämpat för att skapa skräck i. Karaktärena är övermäktiga, har högar med superkrafter som snuttefilt mot rädslan och har dessutom redan råkat ut för det de flesta människor är mest rädda för och överlevt.
Det enklaste sättet att få Vampire skrämmande är nog att enbart låta folk spela människor som t.ex. råkar få nys om Maskeraden och därför utgör ett hot mot vampyrsamhället... men det går ju litet utanför det ursprungliga spelet.
På samma sätt kan man nog få eon rätt skrämmande genom att injicera en massa skräckelement och banta reglerna så, som du säger, är Vampire och Eon rätt jämförbara i sin skräckpotenital ;)

Ja men då är ju DoD också ett skräckrollspel jag blir alltid jätte rädd när någon kär gammal rollperson kanske kan dö... ja DoD är härmed utnämt till det mest skräck injagande rollspel jag spelat... har aldrig varit lika rädd för min rollperson som då... nej men skämt åsido, det är ju inte det att det man ska vara rädd för att ens rollperson skla dö som ska definera ett skräckrollspel...väl? för isåfall är ju praktiskt taget alla rollspel skräckrollspel...

Ja faktiskt. Nästan alla rollspel går att få skrämmande. Är de skrämmande har man uppnått "skräck", per (min) definition.
Om man prompt vill indela spel i "skräckrollspel" och "övriga" så kan man ju se till om skrämmandet av spelarna är spelets huvudsakliga fokus eller inte.

Att vara rädd för att ens karaktär skall dö är ett av många element som kan användas för att skrämma folk. CoC använder detta t.ex. genom att ha ett rätt dödlligt stridssystem och ruskigt övermäktiga fiender. Det är naturligtvis inte det enda sättet att skrämma folk men det skall inte underskattas. :)
 

Largoi

Warrior
Joined
24 Jun 2000
Messages
395
Location
Gråbo
Re: Attacker och attacker

Angående vamprers superkrafter kan ju tilläggas att Vampyrer egentligen ogärna använder dessa... iallafall är det så jag läser FAQ'en som finns med i Storytellers handbook... de är rädda för att mänskligheten ska få reda på deras exitens så till den milda grad att de är (eller iallafall kan vara) paranoida så in i he---te

Sen så kan man ju vara rädd för "elders" när man spelar, det är extremt liten chans att din rollperson är ens i närheten lika mäktig smo en elder är... en neonate är en liten myra jämfört med en elder...

Men ja vill man inte att vampire ska vara skrämande så är det ju inte det heller... men vill man så är det just skrämande... tycker jag iallafall, jag kanske bara är lite för rädd av mig /images/icons/wink.gif

Jag är nog gud iallafall, när man tänker efter...
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Why settle for a lesser evil?

"Angående vamprers superkrafter kan ju tilläggas att Vampyrer egentligen ogärna använder dessa... iallafall är det så jag läser FAQ'en som finns med i Storytellers handbook... de är rädda för att mänskligheten ska få reda på deras exitens så till den milda grad att de är (eller iallafall kan vara) paranoida så in i he---te"

Jopp, men de har dem fortfarande och kan fortfarande användas, även om man bör vara restriktiv med dem. Jämför med Monopol: man känner sig bra mycket säkrare om man har ett Gå ut ur fängelse-kort än om man inte har det, även om man inte behöver eller ens bör använda det. På samma sätt känner man sig säkrare i Vampire eftersom man har ett trumf att falla tillbaka på om det skulle krisa sig.

"Sen så kan man ju vara rädd för "elders" när man spelar, det är extremt liten chans att din rollperson är ens i närheten lika mäktig smo en elder är... en neonate är en liten myra jämfört med en elder..."

Och en normal riddare (vi talar inte hjältar som St Göran mfl) är en liten myra i jämförelse med en ärkedemon eller ärkedrake. Att det finns Elders i Vampire är lika skrämmande som att det finns drakar - och precis som med drakar låter Elders en vara ifred om man inte kommer ivägen för dem.

När vi talar de Äldre Gudarna i Cthulhu, då talar vi en annan sak. Förutom att de är värre än Elders och människor är mindre än neonates så har de avsikten att göra något riktigt otäckt när stjärnorna står rätt, och då går det ut över dig direkt...

- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Re: Attacker och attacker

Angående vamprers superkrafter kan ju tilläggas att Vampyrer egentligen ogärna använder dessa... iallafall är det så jag läser FAQ'en som finns med i Storytellers handbook... de är rädda för att mänskligheten ska få reda på deras exitens så till den milda grad att de är (eller iallafall kan vara) paranoida så in i he---te

Tja, att ha krafter man inte får använda öppet gör en i.a.f mycket mäktigare än att inte ha några krafter. Det senare fallet skulle nog definitivt resultera i ett mer skrämmande spel för karaktärerna. Eller?

Sen så kan man ju vara rädd för "elders" när man spelar, det är extremt liten chans att din rollperson är ens i närheten lika mäktig smo en elder är... en neonate är en liten myra jämfört med en elder...

Han har väl fortfarande en chans... eldern kan ju alltid botcha ett soak-slag eller något. Det är irrelevant dock. I alla rollspel finns det saker som är mäktigare än rollpersonerna. Det i sig gör dem inte skrämmande.

CoCs knep på denna front är att karaktärerna är rätt genomsnittliga människor. De är folk som skulle bli dödsförskräkta av att stöta på en enstaka rånare. Du kan ju förstå hur skraja de blir när de finner sig själva som det enda försvaret mot urgammal ondska som mänskligheten i stort är rätt chanslös mot, på lång sikt.
Idag blev en spelare dödsförskräck för en jakthund som dök upp vid fel (hehe) tillfälle. Du kan ju fatta hur skraj hon kommer bli när folk börjar förvandlas till varulvar runt henne, nästa spelmöte :)
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,495
Location
En mälarö
Re: Jantelagen

>Jantelagen uppfanns faktiskt av en dansk, så därför är den dansk.

Jänteläähuuen? ;-)
 

Yllle

Warrior
Joined
18 May 2000
Messages
210
Location
Någonstans i västerbotten
Re: Jantelagen (OT)

Ungefär.:)

Begreppet kommer från boken "En flykting korsar sitt spår" av Axel Sandemose. Den handlar om innevånarna i staden Jante, och hur dom är kan nog dom flesta lista ut.

Förvisso har jag inte läst boken själv, men jag har läst om den.

/Björn
 

Magnus Seter

Ansvarig utgivare
Staff member
Joined
24 Nov 2000
Messages
12,463
Location
Stockholm
Sa latt kommer du inte undan...

Sandemose Aksel
Aksel Sandemose, 1899-1965. Født i Danmark, norsk mor. Debuterte som dansk forfatter i 1923 med 'Fortællinger fra Labrador'. Flyttet til Norge i 1930, og hans første norske bok utkom i 1931: 'En sjømann går i land'. To år senere kom romanen 'En flyktning krysser sitt spor' hvor vi finner Janteloven. Han utgav en rekke artikler, kommentarer og essays i tidsskriftene: 'Fesjå' og '+rstidene' som han selv redigerte og utgav. Statens kunstnerlønn fra 1952.


Aftenposten 7/8-1965
Aksel Sandemose er død
Forfatteren Aksel Sandemose døde i går i København, 66 år
gammel.

Finn Jor

Stor og omstridt er ord som faller en i pennen ved Aksel
Sandemoses død. For noen vil trykket ligge på det siste.
Sandemose tilhørte ikke den borgerlige verdens velpressede
pyntelighet. Han ga en god dag i konvensjoner, og ergret ikke sjelden skikkelige folk med vitende og vilje. Han var anderledes.
Ville han være det? Leser man hans romaner, får man snart
mistanke om at holdningen var en smule positur. Det er så mange av personene i hans romaner som er utenfor, og lider under det. Vi møter emigranter og flyktninger som alltid finner tilbake til sin egen fortid, som streifer omkring i sinnets irrganger for å
finne seg selv.
Undertiden blir de skuffede og bitre over sin forgjeves søken. De stirrer inn i almindeligheten med spotske blikk og beskriver hva de ser med kritisk beskhet, som i Jantelovens "Du må ikke tro at du er noe..." Det er formulert av outsideren, det er opplevet
utenfra.
Alle Aksel Sandemoses store romaner står i selvransakelsens tegn. Vi merker det i titlene: "En flyktning krysser sitt spor", eller "Det svundne er en drøm", for ikke å nevne "Varulven" som symbol på menneskets nattside. Hvor tett på hans eget liv vi får komme, sees av at hovedpersonen er født på samme dag i samme år som dikteren - den 19. mars 1899.
Sandemose har også skrevet lette og mer underholdende bøker, men det er med de selvransakende romanene han har vunnet en plass i vår litteraturhistorie, og ikke bare i vår - "En flyktning
krysser sitt spor" la grunnen for hans berømmelse utenlands.
Det er ikke romaner i tradisjonell forstand. Sandemose bruker en assosiativ teknikk, den ene tanke avløser den annen, det ene motiv fortrenger det annet. Bevisstheten arbeider ikke kronologisk, og kronologi brukes bare sekundært som støtte for leseren. Det vesentlige er hva som skjer i personene, hvilken vekst de gjennomgår i løpet av en bok.
Hos Sandemose kan man forøvrig heller ikke betrakte bøkene
enkeltvis. De samme personer og de samme problemer dukker opp igjen under stadig nye synsvinkler, de belyses fra mange kanter. Vi beveger oss i et univers som er dikterens eget. Vi stirrer stadig dypere ned i menneskesinnets ufattelighet. Sandemose skrev ikke bøker for å skrive bøker, men fordi det var hans måte å gjennomtenke livsproblemene på. Han søkte å tyde virkeligheten, å finne meningen med den og med livet. Derfor kunne han ikke
stanse. Derfor var hans egne synsmåter under stadig revisjon - som man f.eks. kan se det i "En flyktning krysser sitt spor", annen utgave fra 1955, 22 år efter at boken utkom første gang.
Grubleren var imidlertid bare den ene side av Sandemoses
vesen. Han var i like høy grad et fortellertalent, en frodig
fabulator med en boblende og uuttømmelig fantasi. Hans bøker er fulle av ordmalerier og dypsindigheter, man kan belage seg på stadige overraskelser, og man blir ikke skuffet.
Aksel Sandemoses 42-årige forfatterskap er rikt og mangfoldig. Det spenner fra bagateller til det dypeste alvor, det utfordrer til eftertanke og undertiden til livlige protester. Men det angår en. På sitt beste sprenger han grensene for sin egen personlige, og for vår lokale problematikk og hever seg til almenmenneskelighet og almengyldighet, og dermed til stor kunst. Vi vender tilbake til de bøker hvor det har lykkes, med takknemlighet og beundring for hva en stor dikter kan gi gjennom
sin penn.
I sin minnetale i Kringkastingen i går fortalte teatersjef
Hans Heiberg, bl.a. at hvis Aksel Sandemose hadde fått arbeide et år til - kanskje bare noen måneder til, - kanskje bare noen måneder eller uker, kunne han fått fullført arbeidet med den roman som skulle fortsette "Varulven", en fortsettelse som hele Norden har ventet på i spenning siden "Varulven" kom for 7 år
siden.
- Så vidt jeg vet ligger hele materialet ferdigskrevet, men det er vel neppe noen som efter hans død kan sette det sammen med den geniets sjokkeringsevne som var et av Sandemoses hemmelige våpen, sa Heiberg, og fortsatte:
- Vi nordmenn skal være glade over at litterære kretser i
Danmark under tiden er smålige. Da Sandemose for 32 år bestemte seg til å bli norsk, visste han ikke riktig hva han gjorde. Han var født i Nordvest-Jylland, molboenes hjemsted, som hans diktning har gjort udødelig på en lang rekke sprog. - Jante. Da han omsider som voksen kom til København, skuffet det ham dypt at han syntes at hele Danmark var akkurat som Jante, og han næret et romantisk håp om at hans mors fedreland, Norge, skulle være
rommelig. Det ble han grundig skuffet i, naturligvis. Han
opplevde til og med slike ting som at folk prøvde å ta fra ham stipendium fordi han ikke var norsk statsborger. Men det var likevel og kanskje nettopp derfor ting ved Norge som fikk ham til å føle seg hjemme, noe som egget hans kamplyst, stimulerte hans fantasi i kamp mot Janteloven på alle livets områder.
For den som har stått begivenhetene nær vil det for alltid bli et naturfenomen å ha opplevd hvordan Sandemose på nesten ingen tid ble norsk når han skrev, - ikke bare norsk i ordvalg, i stil,
setningsrytme, tone - her gjelder det fine nyanser hvor fuskeren
ubehjelpelig avsløres. Det merkelige var at Aksel Sandemose
allerede før han kunne snakke godt norsk, nådde et mesterskap i å beherske det norske sprog som kunstnerisk uttrykksmiddel, som bare forsvinnende få andre norske forfattere har greid å oppvise maken til.
I noen år mens Sandemose var på kant med sitt forlag, måtte han skape sin egen plattform, den særpregede blanding av litterært tidsskrift og livssynsorgan, enmannstidsskriftet Årstidene. Han skrev utrettelig, opplagt og kamplysten. Ikke alt var like godt, men en ting kunne hans lesekrets alltid vite når de begynte på lesningen, - her kom de til å møte noe nytt og
spennende.


Om nu nagon ville veta mer om Sandemose. :)

Magnus


Inspirera. Engagera. Överraska.
www.houdini.se
 

Largoi

Warrior
Joined
24 Jun 2000
Messages
395
Location
Gråbo
Ja iallafall i Sverige, i Sverige är vampire större än CoC... och jag är relativt säker på att det är samma sak i USA också...

Jag är nog gud iallafall, när man tänker efter...
 

Suhrim

Veteran
Joined
19 Jun 2001
Messages
43
Location
Solna
Karaktärsutveckling

Hur kan ett system vara böttre för karaktärsutveckling än ett annat? Det hänger väl ändå till största delen på spelaren? Nu vet jag ju inte hur Pendagron (hoppas jag stavade det rätt nu) fungerar, men man ska väl inte behöva regler för hur rollpersonens karaktär utvecklas? I vissa rollspel kanske juste den biten kommer lite i skymundan (t.ex. TWERPS och Toon), men om spelaren gör en tillräckligt detaljerad karaktär så ska den väl kunna utvecklas oavsett system? Eller har jag fel nu?

/Suhrim (hoppas att han inte är helt ute och cyklar)
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Karaktärsutveckling

"Hur kan ett system vara böttre för karaktärsutveckling än ett annat? Det hänger väl ändå till största delen på spelaren? Nu vet jag ju inte hur Pendagron (hoppas jag stavade det rätt nu) fungerar, men man ska väl inte behöva regler för hur rollpersonens karaktär utvecklas? I vissa rollspel kanske juste den biten kommer lite i skymundan (t.ex. TWERPS och Toon), men om spelaren gör en tillräckligt detaljerad karaktär så ska den väl kunna utvecklas oavsett system? Eller har jag fel nu?"

Det beror på hur man ser på det. Ur min synvinkel så har du i alla fall delvis fel.

Till att börja med, om det inte finns något system så är det upp till spelaren eller spelledaren att utveckla sin rollpersons karaktär. Precis som att om det inte finns något system för strid så är det upp till spelledaren att förklara vad som händer, och så vidare. Kort sagt: finns det inget system så har spelledaren inget alternativ än att improvisera. Finns det däremot ett system så kan man i alla fall välja mellan att ignorera det eller att använda det. Saknas systemet så får man inte det valet. IMHO är det således bättre att systemet finns.

Och säga vad man vill, Vampire har ett system på karaktär, och det är Humanity. Ju mindre Humanity desto mer omänsklig är rollpersonen. Humanity är helt enkelt en riktlinje för att rollspela sin rollpersons karaktär. Det finns liknande mekanismer i andra spel: Dark Side Points i Star Wars, till exempel. Ju fler Dark Side man har desto närmare den Mörka sidan är man, och desto mer mörk, hatfylld och aggressiv är ens personlighet.

I Pendragon har man två sorters värden för personligheten, nämligen Traits och Passions. En trait hör alltid ihop med dess motsats, så att Lecherous hör alltid ihop med Chaste. Summan av båda traits i ett par ska alltid bli 20 (såvida en inte råkar vara större än 20, då den andra är 1 i alla fall). Gör man något som ligger i linje med en trait får man ett kryss i den och slår ett förbättringsslag så småningom. Om den ena höjs så sjunker den andra. Detta gör att ens rollspelande påverkar ens traits.

Passions fungerar på liknande sätt, fast det finns ingen motsats. En passion är helt enkelt något som rollpersonen känner oerhört starkt för. Även denna markeras om man gör något som ligger i linje med ens passion. Man kan ha fler än en passion.

Så, vad ger nu detta? Till att börja med finns det en del speltekniska fördelar. Har man till exempel tillräckligt högt i vissa traits (ca sex stycken som ska uppnå en summa på 80; vilka traits beror på vilken religion man tillhör) så får man en bonus på grund av att man följer sin religions bud. Höga traits och passions leder även till rent sociala effekter: en rollperson med Lecherous 18/Chaste 2 får snabbt ett rykte om sig att vara en riktig bock, och en rollperson med en passion som Love (Queen Guinevere) 18 kan mycket väl börja tävla med Lancelot du Lac om drottningens uppmärksamhet och rykte som trognaste riddare. Men den stora fördelen kommer inte från de speltekniska fördelarna, utan från morotseffekten och riktlinjerna.

Morotseffekten är mer uppenbar: det är roligt att bli belönad. Rollspelar man sina traits och passions så blir man belönad i form av att man får kryssa för dem. Det gör att man är mer benägen att rollspela dem, i synnerhet som att det finns speltekniska fördelar av det. Fnys om du vill, men faktum är att man inte ska underskatta morotseffekten.

Fördelarna med traits som riktlinjer är ännu mer uppenbara. Till att börja med är karaktärsutveckling något som inte sker så ofta. När en rollpersons karaktär har spikats så är det amen i kyrkan - den sitter där. Nå, det hade kanske varit bra i ett rollspel som följer normal tidsrymd där personligheten inte hinner ändras så mycket: kampanjer i Pendragon spelas inte över några år, utan över några generationer. En kampanj kan mycket väl börja med att en ung riddare dubbas, och sluta med att den unga riddarens sonson dör av ålder sextio år senare. Under sådana tidsrymder är det inte bara troligt utan förmodligen oundvikligt att personligheten förändras.

Jag kan ta ett tydligt exempel, från ett konventsäventyr till Eon, där spelarna börjar med fem rollpersoner, varpå fyra av dessa dör och en kommer undan. Tjugo år senare kommer fyra nya rollpersoner plus en äldre version av den överlevande rollpersonen in i äventyret. Jag spelledde det med fyra olika grupper; tre på konventet och en speltestgrupp. ETT lags spelare bytte personlighet när rollpersonerna byttes! ETT! Och det var inte Vampire-gänget som klarade av det, utan ett gäng Pendragon-spelare.

I eftersnacket så blev jag lite förundrad över detta och pratade med gängen, och det kom fram till att de hade valt den första generationens rollpersoner efter hur de normalt spelade, och hade oerhört svårt att gå över till den nya personligheten i den andra generationen. Ställer man saken på sin spets så framgick det att spelarna i hög grad spelade sig själva, med kanske en eller två stora skillnader som märktes. Men Pendragon-spelarna klarade det tvära kastet mellan personligheter utan problem.

Sedan tar vi den sociala riktlinjen också. Pendragon utspelar sig i en Arthuriansk tidig medeltid (dvs ca 1400-talsideal). Jag törs lova att väldigt få personer har någon jefla aning om hur en sådan människa förväntas tänka. Jag har svårt med det. Genom morötterna som drar passions och traits åt vissa håll beroende på religion så får spelaren hjälp att komma in i ett mer medeltida tankesätt som är bra mycket mer påtagligt och tar bra mycket mer plats än ett kapitel om hur medeltida rollpersoner tänker. Se, passions och traits tar upp ca en halv spalt (av tre) på rollformuläret. Hur många sidor tror du att motsvarande kapitel skulle ta upp? Hur många spelare tror du skulle orka läsa det?

Så min erfarenhet är att någon form av hjälp för karaktärsutvecklandet behövs, om inte annat så som riktlinje. För handen på levern, de flesta rollspelare rollspelar sämre än en uttråkad Sylvester Stallone, och om det krävs regler för att rollspela bättre än så, då tar jag fanimej till regler!

- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Bra svar !

Tycker att det är bra & utförliga svar !

[color:red]Nemo saltat sobrius, nisi forte insanis !</font color=red>
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Det säger inget om Vampires genre eller kvalitet dock. Jag skulle anse att CoCs relativa litenhet i användarbas beror mer på att skräckrollspel som genre är mindre populär än olika mer Heroiska genres. Folk vill i gemen vara hjältar; inte få stryk av uråldriga saker de inte vågar ta reda på namnet för.
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
4,031
Location
Sthlm
Ja. I Vampire så går man ju runt och låssas vara vem-som-hälst tills situationen kräver lite celarity typ. meda i Call går man runt och är nån akademiker/präst/baseball spelare ect. och åker runt och bor på lyxhotell tills nån läskig demon fårn långt innan tidernas brgynnelses drömmar gör en galen. klart Vampire är mer mainstreem och populärare.
 

Suhrim

Veteran
Joined
19 Jun 2001
Messages
43
Location
Solna
Re: Karaktärsutveckling

Jag hävdar fortfarande att det är upp till spelaren och spelledaren att utveckla karaktären. Spelare som struntar i att spela sina karaktärer kan strunta i värden också. Om religionen i Pendagron belönar den som följer dess riktlinjer med traits så kommer det väl resultera i en väldigt snäll samling spelare? Det gör väl iofs inte så mycket om alla spelar nobla riddare (vilket jag uppfattar är det som är vanligast i Pendagron), men om man spelar lömska konspiratörer, kallblodiga pirater eller liknande? Eftersom vampire belönar bra rollspelande med xp så har man ju en morot där också, påstår inte att vampire skulle vara bättre än något annat spel, bara att det oavsett spel blir mest upp till spelare och spelledare hur karaktären utvecklas. Regler kan vara bra till mycket, men jag tror att deras effekt är ganska liten i det här fallet (även om det säkert kan hjälpa ibland). Angående konventsäventyret så tror jag inte vi ska dra slutsatsen att man blir bättre rollspelare av att spela vissa spel, iaf inte förrän vi gjort en större undersökning :gremwink:.

Jag tror inte jag kommer kunna övertyga dig, inte heller att du kommer kunna övertyga mig, men det är alltid intressant att diskutera.

/Suhrim
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Karaktärsutveckling

"Om religionen i Pendagron belönar den som följer dess riktlinjer med traits så kommer det väl resultera i en väldigt snäll samling spelare?"

När såg du en snäll religion senast? Får jag påminna om korståg, jihad, vad Gud beordrade israeliterna att göra med kaananiter och midjaniter och andra skojiga illdåd som mänskligheten har gjort i religionens namn?

"Regler kan vara bra till mycket, men jag tror att deras effekt är ganska liten i det här fallet (även om det säkert kan hjälpa ibland)."

Visst, tillhör man någon slags estetisk elit som kan rollspela som f-n så spelar regler för personlighetsutveckling ingen som helst bandy. Problemet är bara att min erfarenhet är att de flesta inte tillhör denna estetiska elit. De flesta rollspelar sig själva, med ett eller två nya karaktärsdrag. Kan man få hjälp av reglerna att spela något mer än så så tänker i alla fall inte jag klaga.

- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>
 

Suhrim

Veteran
Joined
19 Jun 2001
Messages
43
Location
Solna
Re: Karaktärsutveckling

Det är klart att reglerna kan hjälpa, men enligt mig så hjälper de inte så mycket som de gör enligt dig. Folk som rollspelar sig själva kommer i stor utstreckning göra det även om de har ett visst värde i något personlighetsdrag. Eftersom karaktären utvecklas efter hur man spelar den så kommer man ju följaktligen få en karaktär som kommer närmare det spelaren spelar, spelaren kommer inte spela mer som karaktären är. Det främjar ju knappast spelarens förmåga att gestalta sin karaktär, det sänker bara kraven på hur bra han eller hon måste göra det. Angående goda religioner så är de flesta stora religioner mer eller mindra goda på pappret, att människor sen inte lever upp till det å gör en massa djävulsskap i religionens namn är en annan sak.

/Suhrim
 
Top