Vad gillar du bäst med fantasy?

pellejones

Warrior
Joined
8 Aug 2000
Messages
359
Location
Sverige, Uppsala
Beroende på setting så gillar jag olika.

Dungeon Crawl Classics är så otroligt mysigt. Klassiska fantasytropes men samtidigt kan du hitta på exakt vad du vill. Det är också rätt gonzo vilket jag tycker är smutt.

Sen har vi det bästa någonsin nämligen Svärdets Sång. Där är ju världen som Erik skrivit kanske bland det tuffaste jag stött på. Det är mörkt, elakt, överlevnad men det finns magi och monster vilket också är fantastiskt coolt.

Det jag har svårt för är det som Dungeons & Dragons är på youtube, dvs folk spelar "Noble Half Fey Dragon Cat Human Monk Cleric of Blaha". För mig försvinner det magiska med fantasy när det blir mer sagor av det. Jag gillar mina dvärgar, hober, alver, goblins och orcher! Det är så mysigt :)

Och som SL kan du hitta på exakt vad som helst i en fantasy-miljö! DET är det bästa med fantasy.
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,882
Vilken bra fråga! Den sista långa rollspelskampanjen jag körde var i Tolkiens Midgård. Då var det primära för mig att lyckas fånga en bit av den där speciella Tolkienkänslan man älskar så mycket. Jag tror faktiskt jag lyckades.
 

zonk

muterad
Joined
10 Jan 2016
Messages
3,120
Vilken bra fråga! Den sista långa rollspelskampanjen jag körde var i Tolkiens Midgård. Då var det primära för mig att lyckas fånga en bit av den där speciella Tolkienkänslan man älskar så mycket. Jag tror faktiskt jag lyckades.
Ah, fantasykänslan! Än mer, Tolkienkänslan! Hur lyckades du fånga den? Inte det lättaste tycker jag!
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,882
Ah, fantasykänslan! Än mer, Tolkienkänslan! Hur lyckades du fånga den? Inte det lättaste tycker jag!
Vill vara jättetydlig med att det är väldigt individuellt vad som är Tolkienkänsla, så det jag tyckte att jag fångade skulle säkert andra säga att jag missade poängen med totalt 😊

Men för mig personligen hade jag först ett samtal med spelgruppen när vi gjorde rollpersoner där jag förklarade vilka jag tyckte passade för att förmedla känslan av Tolkiens Midgård. Där bestämdes det att inga väldigt moraliska tvivelaktiga rollpersoner helst skulle förekomma då ödet typ alltid straffar sådana i Tolkiens historier. Det närmaste en moralisk tvivelaktig person man fick komma var typ Hsn Solo-arketypen, personen som balanserar på lagens gräns men som när det väl gäller fattar rätt beslut.

Sedan så skulle äventyret vara episkt, Midgårds väl och ve skulle stå på spel. Detta måste ju samtidigt samexistera med etablerad lore så rollpersonerna kan inte bli kända hjältar som Frodo och gänget. Istället får de bli hjältarna som agerar i det dolda. Utan dom hade Sauron vunnit Ringens kring, men ingen kommer få reda på vilken stor roll de spelade. Kanske förstår de inte det själva.

Sen ville jag ha mycket lore och callbacks till kända personer och händelser. Rollpersonerna träffar på en del bekanta ansikten såsom Barliman Smörblomma och Bill Ormbunke. Men de stöter även på reliker som kan härledas till gamla tiders kungar, krig och riken.

Typ så 🙂
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
16,995
Location
Ereb Altor
Det finns många saker jag gillar med det:
  • Sagan. Fantasy är sagor. Sagor är verklighetsflykt och sense of wonder.
  • Historisk koppling. Jag älskar historia. Vår egen historia kan ibland vara alldeles för obehaglig. Men som saga är den trevligare.
  • Samtidskommentar. Precis som SciFi är Fantasy en lämplig lins varigenom man kan skåda (och interagera med) företeelser från vår värld.
  • Estetiken. Väl genomtänkt Fantasy ser fantasisk ut.
  • Familjärt. Det är en miljö jag känner igen mig i. Som @afUttermark säger, det är som att komma hem. Att gå på Altdorfs gator eller i Krilloans gränder... Det är hemma.
Men jag gillar inte alls slentrianfantasy. Jag gillar Gandalf i Sagan om Ringen. En likadan trollkarl, utan twist, i annan fantasymiljö är bara fånigt. Allt för ofta blir Fantasy en checklista där man ska ha med en drake, en stor skog, en ond magiker och ett riddarrike (som är antingen ädelt eller korrupt) och det blir lite gjort. Jag tycker inte att det behövs 400 fantasivärldar. För mig räcker det med typ en handfull - Old World, Ereb Altor, Middle Earth och några till.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,466
Fantasy är supraledaren för idéer, känslor och filosofi. Fantasy skapar en mer emotionellt verklig värld eftersom det är en enklare värld. Även den mest mörka och gråa fantasyn kan inte hjälpa att bära metafor bättre än verkligheten. I verkligheten är ett vapen alltid komplicerat. Varför är det där? Vilka ekonomiska förutsättningar tillverkade det? Vilka socioekonomiska tryck gör att det används här? Det är aldrig bara en sak, det är frågor och sammanhang. I fantasy är svärdet symboliskt.

Den dumma enkla taken på detta är den där folk går ”Fantasy är svart och vitt. Därför gillar folk det.”. Vilket är en ytlig tanke man ser i Expressen ibland när de skriver om en fantasy bok. Men även här finns det något. Fantasy kan förmedla tankar om rent gott och ont som inte går på riktigt. Men även i den dummaste fantasyn, Dragonlance, så gör supraledaren det till något mer. I Dragonlance har de goda gudarna kastat en komet ner på ett rike, dragit tillbaks läkande magi i hundratals år och dödat miljoner. Detta är en god handling. Sug på den tanken och du känner saker! Det är fantasy även i sin dumm form.

Men det behöver inte vara dumt. Film Conan lyckas förmedla nietzscheanska ideér om viljan mer effektivt och så de känns sannare än något annat. Samma med Tolkien och katolicismen.

Och det behöver inte vara så enkelt! Det kan vara många idéer och känslor. Eller komplexa sådana. Elric handlar om att leva i ruinerna av något storslaget men ondskefullt men också hundra andra grejer.

Fantasy är bäst för när vi spelar mördarluffare med blod på händerna och Lawful Good på pappret som bara vill ha pengar så säger det något om oss! Det kan inte hjälpa att inte göra det.

När jag skrev Ixion ville jag förmedla hur det ibland känns äckligt att vilja saker. Jag kan inte uttrycka den tanken i normala ord, jag behöver en mördare i en svart rustning för att göra det.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
8,562
Nostalgi
Alldeles bredvid mig ligger AD&D 1st ed. Det är ett i många avseenden helt förskräckligt spel. En av många brister är Gary Gygax outhärdliga besserwissrande. Boken är formgiven som om någon med flit ville gömma informationen läsaren letar efter. Regelmotorn uppvisar påtagliga brister som kräver generationer av husregler, vilka skulle kunna ärvas av yngre familjemedlemmar som om de vore en fin tradition i familjen.

Ändå slutar jag inte att lockas av spelet. Det var ju det första (”och största!” påminde mina nördkompisar mig 1984) riktiga fantasyspelet! Drakar och Demoner hade varken levels, beholders eller en tilläggsbok om cthulhugudar blandat med Arthurlegenden. Nostalgin får mig att färdas tillbaka till min första druid som kunde prata med vargar om hur en grupp hobgoblins terroriserade landsbygden och hur man kunde gå genom en trång skreva för att överraska dem i ett bakhåll. Så många spells! Så många monster! Hur ser en efrit ut egentligen? Vad försiggår i ”the City of Brass”?

Men sedan kom Drakar och Demoner ut i en expertutgåva och då tändes min inre powergejmer. Nu har jag aldrig varit någon bra sådan, men det var mycket roligare att spela rollspel när valen under karaktärsskapandet verkade ha betydelse. Tjuvfärdigheter eller högt FV i ”Kulturkännedom”?! Satsa allt på ”Två vapen?” Hm! Spännande val! Och Svavelvinter sedan! Ujujuj vad bra det var! När fortsättningen kom med oraklets fyra ögon var jag redo att helgonförklara Erik Granström (och det är jag nog fortfarande). Så mina rollspelspreferenser är oerhört mycket formade efter upplevelser i forntiden. ”Rollspel ska vara så!’ tänker jag och syftar på allt kul jag hade 1984-1995. Och mest kul hade vi med fantasy.

Dataspel
Nu kommer nog många rynka på näsan, men under de formbara åren i tonåren dök väldigt spännande dataspel upp med fantasyelement. De formade mig helt klart! Jag minns särskilt ett (utan att minnas namnet på spelet) där man kunde vara fyra spelare: en fighter, en alv, en trollkarl…och något mer. Jättekul på Liseberg 1985. Man slogs mot horder av skelett, sedan zombies, sedan nåt annat monster, sen en slutboss, sen tog enkronorna slut.

För mig är det där speliga något jag förknippar med fantasyvärldar. Det är liksom möjligt att spela nästan vad som helst utan störande inslag, och den abstraktionen gör det lättare att ta fram något speligt. Det går inte alls lika bra med skräck på 1920-talet eller hård sci-fi i rymden. Givetvis uppskattade jag Tolkien, Belgariad och andra fantasivärldar för deras rika berättelser, men för mig var det en fond. I centrum stod spelet och förhoppningen om att döda så många monster och hämta så mycket skatter att min rollperson till slut kunde kalla sig ”Lord” och vi fick konsultera reglerna för hur man bygger sin egen borg (”för AD&D har faktiskt regler för det!” sa mina fjuniga kompisar och våra ögon tändes av förväntningar och förhoppningar).
 

Lemur

Chatbot som låtsas vara en lemur
Joined
7 Sep 2015
Messages
2,288
@Mogger sammanfattade det bra tycker jag.

En vanlig fördom är att man gillar fantasy för att man romantiserar medeltiden och önskar att man fick leva då. För mig är det tvärt om, det är den sista epoken jag skulle välja att leva under. Feodalism, hårda lagar, den starkes rätt, sjukdomar, vidskepelse osv osv. Men det är väl också det som gör medeltid till en så bra skådeplats för drama.
 

Oscar Silferstjerna

Punk på farfars vis
Joined
28 Nov 2006
Messages
2,401
Location
Nirvana
Kartorna! Otroligt kul att veckla ut dem och se en hel värld eller åtminstone en stad ligga på bordet. Till detta vill jag lägga det icke-stereotypa, vilt fantiserade och obekanta som jag tycker finns i de bästa fantasyvärldarna. Jag vill känna ett ”åh, fan, det där har jag aldrig tänkt på själv, men det är klart att en värld kan vara på det här sättet”. Det kan funka att ha med det mest välbekanta - alver, dvärgar, orcher, drakar och allt det där - men ska jag gilla upplägget behövs en twist eller tre. Av bra fantasy förväntar jag mig alltså rejäla doser fantasi!
 
Last edited:

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
1,831
Location
Off grid
Vad är din favoritgrej med fantasyrollspel? Vad är det som gör det göttigt att spela i just fantasy-setting?
Jag tror att en grundläggande grej för mig är rollpersonernas utveckling och äventyrens fantastiska förmåga att göra samma sak men svårare hela tiden.

Man börjar som statist utan namn och personlighet och sen äventyrar man lite. Blir bättre på att slåss, hittar bättre utrustning och får lite kontakter.

Sen äventyrar man lite till på den svårare nivån, och plötsligt har man en massa pengar, magiska prylar och helande. Viktiga personer kommer söka upp dig för att få hjälp med svåra problem.

Sen äventyrar man ännu mer och nu börjar man bli mäktig. Pengarna spelar ingen roll, nu har man tillgång till cool magi, och alla i området måste förhålla sig till dig. Du har ett namn och ett rykte. Man kan spela en viktig roll för befolkningen i stort.

Sen äventyrar man ännu mer och besegrar draken, nån demon eller halvgud. Man besöker platser ingen annan levande person kan besöka, man gör saker andra inte kan drömma om. Man blir en hjälte på riktigt.

Efter det måste man bestämma sig för hur sagan ska sluta. Hur vill man leva? Hur vill man dö? I strid mot något onämnbart? Dra sig tillbaka som kung? Vandra ut i natten och försvinna? Bygga nåt episkt så att alla minns ditt namn?

Det är nåt djupt tilltalande i att kunna köra upprepningar i samma setting med samma personer men att förutsättningarna hela tiden förändras. Det är det som gör att slentrianfantasyn också fungerar, för när man är investerad i sin rollperson och sin karriär och sina relationer så behöver man inte mer än så som bakgrund. Och när nästa äventyr är flippat, exotiskt och genomtänkt blir slentrianfantasyn en fast punkt man utgick från, nåt att jämföra med och nåt att kontrastera emot.

Så det är min grej. Att kunna köra saker om igen, delvis lika, delvis evolverat, delvis nyskapande, men alltid utifrån rollpersonernas förutsättningar och nivå.

:t6b-2: :t6r-5:
//EvilSpook
 

Klingonsylt

Swordsman
Joined
28 Sep 2005
Messages
480
Location
Umeå
Jag minns särskilt ett (utan att minnas namnet på spelet) där man kunde vara fyra spelare: en fighter, en alv, en trollkarl…och något mer. Jättekul på Liseberg 1985. Man slogs mot horder av skelett, sedan zombies, sedan nåt annat monster, sen en slutboss, sen tog enkronorna slut.
Gauntlet?
 

zonk

muterad
Joined
10 Jan 2016
Messages
3,120
För mig är det nog splittrat. Å ena sidan vill jag sträva efter någon slags fantasy-känsla, svårgripbar och satt nånstans i ungdomen, som jag aldrig når. Något med djupa skoger, visa alver, och en känsla av en gigantisk och mytisk värld. Å andra sidan gillar jag bara skelett, märkliga nekromantiska boningar, gruffande inte alltför klipska orcher, livliga och röriga marknader med småfolk som säljer "magiska" amuletter eller dvärgsmidda knivar, skogar med hallucinatoriska blommor och levande lianer, ja, allt såntdär som bara kan stoppas in hejvilt för det är fantasy. Färgstarkt och mustigt och fullt med liv!
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,613
Jag spelar bara fantasy nu, men jag har spelat western, nutid, framtid, star wars.

Jag tycker fantasy har den fördelen att man kan lämna en by, en stad, ett land, en kontinent bakom sig, komma till ett nytt ställe och både börja om från början och fortsätta berättelsen på samma gång.

Western... man råkar hamna på fel sida någon gång, och så är man plötsligt federalt efterlyst.

Ännu värre med nutid, neotech, star wars... om väl Interpol eller Imperiet har fått upp rollpersonerna på sin önskelista och övervakningslista, så har man plötsligt ett helt nytt spel. Där allt handlar om att hålla sig hemlig.

Och så har vi det här med att ändra på saker eller stöka till canon. Här är en fantasyvärld mest som en sandlåda, medan många andra modernare världar är mer... vill inte skriva rälsad, men åtminstone mindre öppna.

Jag tänker också att hot är lite mer hanterbara och möjliga att uppskatta i fantasy. I western kan man dö av en förlupen kula, i star wars kan man sätta sig på den cantinan som någon tänkt spränga. Fantasy är långsammare och rollpersonerna har fler möljigheter att reagera (nej, jag gillar inte mäktig magi).

Så jag tycker det funkar bättre. Och sedan är det mysigt med drakar, riddare, svärd, vikingar och sagor.
 
Top