Vad gillar barn att spela för rollpersoner?

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
11,445
Location
Värnhem, Malmö
Bland er som spelat mycket rollspel med barn, vad är er erfarenhet av deras preferenser i fråga om rollpersoner? Jag frågar eftersom mitt intryck är att många spel som är tänkta att rikta sig till barn också verkar förespråka att man ska spela barn/ungdomar, men när jag har pratat med vänner som spelat med sina egna barn har det väldigt sällan varit det som efterfrågats. Om något har det snarare funnits en tendens till rollpersoner som är väldigt "out there", gärna djur eller monster. Vad har ni andra för erfarenheter?
 
Nej, inget så skruvat i fallet med mitt barn.

Första åren (fyra till nio års ålder eller så) var det någon slags älvor som gällde, alltså vingar och magi, och det var väl vanligen mer eller mindre explicit att det var ett barn hon spelade. Och då körde vi mest en slags friform, som hen kunde välja mer eller mindre vad som helst att spela. I Äventyr var väl prinsessa rätt poppis också om jag minns rätt.

När barnet fick testa DnD5 har det blivit alv/eldarin+utbygdsjägare. Flera gånger.
 
Min dotters första karaktär till Sagospelet Äventyr var en talande häst.
När hon gjorde sin första karaktär till DoD gjorde hon en alvisk jägare.
 
man ska spela barn/ungdomar
Jag undrar om barn ens faktiskt tänker i de termerna.

Det var förvisso väldigt länge sen jag var barn, men jag försöker tänka tillbaka på sånt jag minns. Och även om jag absolut förstod skillnaden mellan ett barn och en vuxen när det kom till saker som "vem man ska be om hjälp i en nödsituation", så minns jag också att jag tänkt saker som "om jag står här och 'inspekterar' och ser viktig ut kanske folk tror att det är jag som är chefen här".

Jag är osäker, men jag tror att om jag förestälde mig att vara vuxen (när jag var barn), föreställde jag mig bara precis som jag var då, förutom att follk 'bemötte' mig som vuxen.

Jag tror barn kan ha väldigt annorlunda referensramar än vuxna, så pass att det är svårt att föreställa sig, och saker som rollpersonens ålder kan vara helt irrelevant för det betyder ingenting. Lite gran som att för mig är skillnaden mellan någons om är 400 år gammal och nån som är 700 år gamal fullkomlig intetsägande för jag har aldrig upplevt någon av de åldrarna själv.

Väldigt spännande fråga!
 
Jag har spelat med olika åldersgrupper, här är min take:

Jag har spelat med mina egna (4 och 6) och de vill spela saker de känner till, typ Steve från Minecraft.

Jag har spelat med barn i lågstadiet, de kan absolut vilja vara djur (möss och kaniner), men också mer schablonartade figurer de läst i böcker eller sett på film, riddare osv.

Mellanstadiebarn går ofta in i arketyper, gärna såna som vi kan se som lite klychiga ("mina föräldrar blev mördade och jag blev uppfostrad av alver, söker nu hämnd").

Högstadiebarn och gymnasister har en tendens till humorkaraktärer och gonzo (en i min Shadowdark-grupp spelar en 80-årig human tant med en "battle rulator").

Men väldigt sällan vill barn spela barn, är min erfarenhet.
 
Jag har spelat lite med mina barn, (7 och 4) och de båda vill spela något äldrar barn än vad de är. 7 åringen vill vara i harry-potter-åldet och 4 åringen vill vara fem.

Magiker eller älvor är favoritern
 
Har inte spelat jättemycket rollspel med mina barn ännu (dom är bara 8 och 6 år). Det vi kört är nya Drakar och Demoner där dom använt dom färdiga karaktärerna och haft väldigt roligt.

Mycket av de serier de tittar på och de böcker vi läser handlar om ungdomar/tonåringar och inte direkt småbarn. Tror att dom plockar rätt mycket referenser därifrån när vi rollspelar.

Min 6årige son var dock väldigt besviken över att han inte fick spela som drake eftersom den har högts KP… jag uppfostrar tydligen en extrem power gamer.
 
De barn-rollpersoner jag hört om i min umgängeskrets är följande:
En katt.
En gorilla med kristallhorn.
Den blå tigerdemonen från K-Pop Demon Hunters.
Ett skelett.
Elsa från Frost, men alv och med ett svärd.

Åldrarna 5-9, två separata grupper, fyra flickor och en pojke.
 
Har spelat en hel del med barn och ungdomar och mina reflektioner är att de vill spela något avsevärt annorlunda än deras vardag men något som de ändå känner till.
De vill också att deras rollpersoner ska vara kompetenta, framstå som "coola" och ofta ha en central del i handlingen. Så inte så långt från hur många vuxna vill spela, men mer tydligt.

Barn är lite för lika barn och framstår alldeles för sällan som kompetenta i fiktion och det är nog därför barn sällan vill spela barn.
 
Jag har inte spelat så mycket med barn. Men ger man dem färdiga DC karaktärer kommer de bråka om att få spela Batman.
 
I DoD med barn här på jobbet (10-11åringar) så har favoriterna varit alven och magikern, både när vi kört de färdiga och när de fått göra egna. Så att de gärna valt lite äldre och kloka personer är min anekdotiska erfarenhet.
 
Jag kör ibland ett eget Star Wars-hack av Sagospelet Rymd med tre pojkar 10-11 år.
De valde att spela en Jedi, en smugglare och en mandalorian. Rollpersonernas ålder är från 14 till 23 år tror jag.
 
Började spela rollspel med min unge när han var runt 7, nu är han 11, och hela vägen har han mest varit intresserad av att spela någon slags power fantasy-version av sig själv.
I alla fall tropen är väl att flickor vill vara prinsessor och pojkar vill vara Batman?
 
Mellanstadiebarn går ofta in i arketyper, gärna såna som vi kan se som lite klychiga ("mina föräldrar blev mördade och jag blev uppfostrad av alver, söker nu hämnd").
Precis det här. De gillar vanlij och konventionella troper (och för dem finns det ju inget "gjort" i dem, det är bara bra koncept).
 
Jag har spelat med mina barn och deras kusiner ganska regelbundet i några år (yngsta har nog varit 6, äldsta 14).

De enda generella tendenser jag sett är att de absolut aldrig velat spela barn och att ingen av dem någonsin spelat en RP med annat kön än dess eget.
 
Jag tänker, utan att veta helt säkert utifrån hur jag funkade som barn, att jag som barn förmodligen skulle spelat det som för stunden intresserade mig. Var jag i en period av att se sailor moon hade mina rollpersoner förmodligen speglat det som barn, hade det varit pokémon hade nog det speglats, eller om det var något annat som satt sig på hornhinnan där och då i livet.
 
Jag funderade kring liknande frågor på ett annat socialt medium för ett tag sedan. jag hade just sett Skeleton Crew och funderade på hur vanligt det var att barn faktiskt ville se barn på TV. Jag har ju alltid ett ganska lillgammalt barn och har tidiga minnen av att verkligen ogilla barn på TV – jag upplevde dem som generellt pinsamma och dåliga.

Men svaret där var, fick jag veta av folk som har mer kontakt med barn och barnkultur än mig, helt enkelt "det är olika". En del barn identifierar sig mest och främst med andra barn när de ser på film eller läser böcker. Jag får helt enkelt böja mig för expertisen och inse att min upplevelse inte var typisk.
 
Precis det här. De gillar vanlij och konventionella troper (och för dem finns det ju inget "gjort" i dem, det är bara bra koncept).
Jag vet inte varför jag gillar den här tanken så mycket, men det här med att varje trope eller kliché kommer det alltid en ny människa som får uppleva för första gången! Det är vackert på nåt vis.
 
Back
Top