En rejält bred och filosofisk fråga; Vad är det som engagerar dig när du spelar rollspel? Vad får dig att med pirr i magen se fram emot nästa spelmöte? Vad är det som får dig att sitta på framkanten av stolen under sppelmötet? Alla olika nivåer, bredder, känslor etc. är intressanta.
Nekromanti Vad engagerar?
- Thread starter Ram
- Start date
Rickard
Urverk speldesign
Jag svarar nu utifrån ett spelarperspektiv.
Att få vara kreativ. Jag älskar att sitta som spelare och fiffulera kring vad jag vill hitta på härnäst, vare sig det är taktiska drag i DnD4 eller om det är beskrivningar av våra rollpersoners handlingar.
Vad jag ser fram emot är att få testa koncept på rollpersoner eller beskrivning - typ se hur en viss regel får mig att beskriva en handling på ett visst sätt. Jag gillar att testa olika spelstilar men framförallt när det är röjigt för det brukar kunna avlossa beskrivningskavalkader från spelarna.
Att vi ska spela Stjärnornas krig ger mig ett pirr, då det alltid blir underhållande manövrar. Själv tycker jag att kraftpoäng i SW och action points i DnD är det roligaste i ett system då jag får hitta på något klurigt.
Jag gillar att se vad spelledaren har hittat på. Överraskningar är teh shit. Jag tycker däremot inte att det är särskilt roligt att alla gånger lista ut vad spelledaren har hittat på, om jag måste följa ett visst spår (därmot vill jag veta vad spelledaren har hittat på om jag får hitta på min egen väg dit), eller bara sitta och slå tärningar och överväga siffror mot varandra (det har inget spelarinflytande). Jag brukar sällan se fram emot ett annat spelmöte. Ett undantag är DnD då jag vill kunna levla och se hur mitt rollpersonskoncept klarar sig i strid.
/Han som tycker om frågeställningen
Att få vara kreativ. Jag älskar att sitta som spelare och fiffulera kring vad jag vill hitta på härnäst, vare sig det är taktiska drag i DnD4 eller om det är beskrivningar av våra rollpersoners handlingar.
Vad jag ser fram emot är att få testa koncept på rollpersoner eller beskrivning - typ se hur en viss regel får mig att beskriva en handling på ett visst sätt. Jag gillar att testa olika spelstilar men framförallt när det är röjigt för det brukar kunna avlossa beskrivningskavalkader från spelarna.
Att vi ska spela Stjärnornas krig ger mig ett pirr, då det alltid blir underhållande manövrar. Själv tycker jag att kraftpoäng i SW och action points i DnD är det roligaste i ett system då jag får hitta på något klurigt.
Jag gillar att se vad spelledaren har hittat på. Överraskningar är teh shit. Jag tycker däremot inte att det är särskilt roligt att alla gånger lista ut vad spelledaren har hittat på, om jag måste följa ett visst spår (därmot vill jag veta vad spelledaren har hittat på om jag får hitta på min egen väg dit), eller bara sitta och slå tärningar och överväga siffror mot varandra (det har inget spelarinflytande). Jag brukar sällan se fram emot ett annat spelmöte. Ett undantag är DnD då jag vill kunna levla och se hur mitt rollpersonskoncept klarar sig i strid.
/Han som tycker om frågeställningen
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
jag tänker inte göra någon djupgående analys av vad jag vill ha, utan helt enkelt reflektera över de senaste sessionerna Iron Heroes, där jag haft jätteroligt. De har, enligt varje objektiv standard, varit tokrälsade, men det har inte stört mig. Bland det jag tyckt om har varit:
* Att improvisera och planera. Att spela rollpersoner med mycket begränsade resurser (vi transporterades nakna till ett oändligt bibliotek; jag tillverkade improviserade vapen genom att ha sönder en ljuskrona i järn) och göra det bästa av det.
* Att spela över. Det är knappast några krav på psykologisk realism, vilket gör det dubbelt så roligt att agera ut min rollpersons överdrivna karaktärsdrag.
* Att inte veta vad som händer och låta sig påverkas av omgivningen. Jag har ingen fast plan för hur min rollperson ska utvecklas. Nu ser det ut som om han intresserar sig allt mer för en ockult bok han hittat i biblioteket (lite fel system för det visserligen -- både för den relativt högmagiska värld som beskrivits, och för detta icke-optade sätt att utveckla sin rollperson).
* Att fabulera. Världen är knappast huggen i sten, så jag kan ljuga ihop det mesta om de märkliga sedvänjor som fanns i min rollpersons hemland.
På den här listan tycks det som om jag prickar in Expression, Humour, Kenosis, Paidia och möjligen Fiero (i en spelvärlds- snarare än regelkontext).
* Att improvisera och planera. Att spela rollpersoner med mycket begränsade resurser (vi transporterades nakna till ett oändligt bibliotek; jag tillverkade improviserade vapen genom att ha sönder en ljuskrona i järn) och göra det bästa av det.
* Att spela över. Det är knappast några krav på psykologisk realism, vilket gör det dubbelt så roligt att agera ut min rollpersons överdrivna karaktärsdrag.
* Att inte veta vad som händer och låta sig påverkas av omgivningen. Jag har ingen fast plan för hur min rollperson ska utvecklas. Nu ser det ut som om han intresserar sig allt mer för en ockult bok han hittat i biblioteket (lite fel system för det visserligen -- både för den relativt högmagiska värld som beskrivits, och för detta icke-optade sätt att utveckla sin rollperson).
* Att fabulera. Världen är knappast huggen i sten, så jag kan ljuga ihop det mesta om de märkliga sedvänjor som fanns i min rollpersons hemland.
På den här listan tycks det som om jag prickar in Expression, Humour, Kenosis, Paidia och möjligen Fiero (i en spelvärlds- snarare än regelkontext).
Ur spelarperspektiv:
* Att få tillfälle att spela ut min karaktärs person. Alltså, djupimmersionism - att verkligen kunna sjunka in i karaktären och vara glad och ledsen och ha ångest och vara kåt tillsammans med den. Det den känner, känner jag. Det är fantastiskt. Tyvärr händer det alltmer sällan...
* Att få uppleva en riktigt ball berättelse (eller "plot" mer korrekt, jag snackar inte om dramatisk struktur utan om att uppleva hur saker och ting hänger ihop - att hitta balla konspirationer eller intriger, etc). Rälsad eller ej, jag bryr mig inte alls - att få vara "delaktig i formandet av berättelsen" är inte min grej. Det får gärna finnas räls, så länge det finns stationer där man kan kliva av, sträcka på benen och ta en rök. Eller ja, alltså, storyn får gärna vara rälsad så länge jag får möjlighet att spela ut min karaktär.
* Planerande och strategi. Att inför en händelse faktiskt kunna göra ordentlig planering - rita kartor utifrån observationer, genom spioneri få reda på hemliga lösenord, spana och hitta folks rutiner... Eller bara det lilla att prata ihop sig ordentligt inför mötet med en höjdare man behöver lura. Planering är bland det roligaste som finns. Det är också kul med rent strategiska, speliga utmaningar, som D&D4e's strider t.ex. inte det minsta realistiska, men det är kul att fundera över drag och motdrag.
...öh... Lyckades jag just pricka in alla tre hörnen på nåns favvotriangel? =)
Ur spelledarperspektiv:
* Att se spelarna sitta på framkanten av stolarna.
* När spelarna skriver och gör och tänker saker om rollspelet mellan spelmötena.
* När spelarna aktivt säger att de vill spela min kampanj och ser fram emot fortsättningen.
* Engagerade spelare överhuvudtaget.
* Att få tillfälle att spela ut min karaktärs person. Alltså, djupimmersionism - att verkligen kunna sjunka in i karaktären och vara glad och ledsen och ha ångest och vara kåt tillsammans med den. Det den känner, känner jag. Det är fantastiskt. Tyvärr händer det alltmer sällan...
* Att få uppleva en riktigt ball berättelse (eller "plot" mer korrekt, jag snackar inte om dramatisk struktur utan om att uppleva hur saker och ting hänger ihop - att hitta balla konspirationer eller intriger, etc). Rälsad eller ej, jag bryr mig inte alls - att få vara "delaktig i formandet av berättelsen" är inte min grej. Det får gärna finnas räls, så länge det finns stationer där man kan kliva av, sträcka på benen och ta en rök. Eller ja, alltså, storyn får gärna vara rälsad så länge jag får möjlighet att spela ut min karaktär.
* Planerande och strategi. Att inför en händelse faktiskt kunna göra ordentlig planering - rita kartor utifrån observationer, genom spioneri få reda på hemliga lösenord, spana och hitta folks rutiner... Eller bara det lilla att prata ihop sig ordentligt inför mötet med en höjdare man behöver lura. Planering är bland det roligaste som finns. Det är också kul med rent strategiska, speliga utmaningar, som D&D4e's strider t.ex. inte det minsta realistiska, men det är kul att fundera över drag och motdrag.
...öh... Lyckades jag just pricka in alla tre hörnen på nåns favvotriangel? =)
Ur spelledarperspektiv:
* Att se spelarna sitta på framkanten av stolarna.
* När spelarna skriver och gör och tänker saker om rollspelet mellan spelmötena.
* När spelarna aktivt säger att de vill spela min kampanj och ser fram emot fortsättningen.
* Engagerade spelare överhuvudtaget.
Rising
Vila i frid
Åh, vilken bra fråga! Det här är grejerna jag gillar mest:
Improvisera fram skoj
Jag älskar improvisationsteater där man utifrån några skruvade förutsättningar skall försöka mjölka ut så mycket skoj som möjligt. Och jag älskar den sortens komedier som till stor del är uppbyggda av improvisationer; där skådespelarna har spunnit runt på något givet tema och provat allsköns olika formuleringar och gags tills de hittat repliker som känns rätt.
Det är den sortens situationer och scener i rollspelen som - när de klaffar - ger mig mest närvaro. Jag stimuleras och engageras som mest i utmaningen att hitta på roliga saker, och bekräftelsen av att få till det (och kanske till och med höra mina medspelare skratta) är den belöning jag tycker är värd mest. Detta gör att scenen dessutom blir väldigt verklig och påtaglig för mig, och att jag känner att jag får god insyn i karaktärerna.
Jag tror att en person måste vara rolig (inte nödvändigtvis *medvetet*, mind you) för att jag ska kunna leva mig in i den, helt enkelt.
Lösningar och problem-brainstorm
Jag älskar den typen av fisktanksäventyr där varje lösning på ett problem leder till nya problem; vilka kräver nya lösningar som i sin tur innebär nya problem, osv, tills det att man krånglat sig långt utanför vad spelledaren först förberett sig på.
Det är en rolig och stimulerande form av givande och tagande; att utväxla idéer på lösningar och problem tillsammans med ens medspelare och spelledaren. Jag älskar den sortens berättelser; de som handlar om förvecklingar, följdproblem, komplikationer och sviter. Det är till stor del i konflikterna som en rollpersons personlighet blir tydlig och levande i mina ögon; tittar man på vilka problem hon hamnar i och vilka typer av lösningar hon förlitar sig på för att ta sig ut ur dessa knipor, så ser man vem hon är. Därför tycker jag om när den här dansen mellan problem och lösningar samberättas fram.
Jag gillar alltså inte inställningen "här har du en mordgåta. Gör ditt bästa för att lösa den!" utan mer "här har jag framlagt en knepig situation. Hur tar din rollperson sig ut ur den här knipan?" Spelledaren skall inte tänka "skall jag tillåta den där föreslagna lösningen?" utan bara "ja! Men sen händer det här:"
Typ (här kommer ett lökigt exempel): Ni vet i Mickey Blue Eyes, när Hugh Grant låtsas vara gangster på restaurangen och det plötsligt kommer en jeppe som känner honom och vill börja prata - varpå hans täckmantel alltså omedelbart riskerar att avslöjas. Det är den sortens krissituationer som jag tycker är mest inlevelsefulla, engagerande och personliga. Det är när man hittar på och lever ut sådana situationer (eller bara sitter och häpnar av skratt och spänning när man sitter och lyssnar på ens medspelare när de lever ut en sådan scen) som jag tycker att rollspelshobbyn är som mest fantasieggande och fängslande.
---
Det är höjdpunkterna för mig, just nu.
Det finns förstås mycket annat som jag gillar och som kittlar mig; jag har exempelvis inte nämnt något om skräck eller problemlösning ovan, men de roliga och hisnande scenerna är ändå vad jag ser fram emot mest.
Improvisera fram skoj
Jag älskar improvisationsteater där man utifrån några skruvade förutsättningar skall försöka mjölka ut så mycket skoj som möjligt. Och jag älskar den sortens komedier som till stor del är uppbyggda av improvisationer; där skådespelarna har spunnit runt på något givet tema och provat allsköns olika formuleringar och gags tills de hittat repliker som känns rätt.
Det är den sortens situationer och scener i rollspelen som - när de klaffar - ger mig mest närvaro. Jag stimuleras och engageras som mest i utmaningen att hitta på roliga saker, och bekräftelsen av att få till det (och kanske till och med höra mina medspelare skratta) är den belöning jag tycker är värd mest. Detta gör att scenen dessutom blir väldigt verklig och påtaglig för mig, och att jag känner att jag får god insyn i karaktärerna.
Jag tror att en person måste vara rolig (inte nödvändigtvis *medvetet*, mind you) för att jag ska kunna leva mig in i den, helt enkelt.
Lösningar och problem-brainstorm
Jag älskar den typen av fisktanksäventyr där varje lösning på ett problem leder till nya problem; vilka kräver nya lösningar som i sin tur innebär nya problem, osv, tills det att man krånglat sig långt utanför vad spelledaren först förberett sig på.
Det är en rolig och stimulerande form av givande och tagande; att utväxla idéer på lösningar och problem tillsammans med ens medspelare och spelledaren. Jag älskar den sortens berättelser; de som handlar om förvecklingar, följdproblem, komplikationer och sviter. Det är till stor del i konflikterna som en rollpersons personlighet blir tydlig och levande i mina ögon; tittar man på vilka problem hon hamnar i och vilka typer av lösningar hon förlitar sig på för att ta sig ut ur dessa knipor, så ser man vem hon är. Därför tycker jag om när den här dansen mellan problem och lösningar samberättas fram.
Jag gillar alltså inte inställningen "här har du en mordgåta. Gör ditt bästa för att lösa den!" utan mer "här har jag framlagt en knepig situation. Hur tar din rollperson sig ut ur den här knipan?" Spelledaren skall inte tänka "skall jag tillåta den där föreslagna lösningen?" utan bara "ja! Men sen händer det här:"
Typ (här kommer ett lökigt exempel): Ni vet i Mickey Blue Eyes, när Hugh Grant låtsas vara gangster på restaurangen och det plötsligt kommer en jeppe som känner honom och vill börja prata - varpå hans täckmantel alltså omedelbart riskerar att avslöjas. Det är den sortens krissituationer som jag tycker är mest inlevelsefulla, engagerande och personliga. Det är när man hittar på och lever ut sådana situationer (eller bara sitter och häpnar av skratt och spänning när man sitter och lyssnar på ens medspelare när de lever ut en sådan scen) som jag tycker att rollspelshobbyn är som mest fantasieggande och fängslande.
---
Det är höjdpunkterna för mig, just nu.
Det finns förstås mycket annat som jag gillar och som kittlar mig; jag har exempelvis inte nämnt något om skräck eller problemlösning ovan, men de roliga och hisnande scenerna är ändå vad jag ser fram emot mest.
Mogger
Hipsteranka
Igår skulle jag posta exakt samma inlägg men jag fick saker att göra och glömde bort det. Det här är alltså något jag har funderat på ganska mycket på under de senaste dagarna. Jag hoppas att det här kommer att leda till intressanta bitrådar.
Iaf, vad som engagerar mig är:
Meningsfulla val
Det gäller dels när jag spelar min karaktär, att jag ställs inför situationer som inte är på förhand givna, meningslösa eller tråkiga (Därför är flaggor så viktigt för mig). Men jag vill även göra meningsfulla val när det kommer till utmaningen som sådan. Ska jag lägga mig eller köra vidare? O.s.v. Sådant är också väldigt viktigt för mitt engagemang. Ett system som håller. Slutligen gäller det i högsta grad storyn. Nu vill jag inte ägna mig åt att bygga en story i spel, utan vill att den ska utvecklas naturligt.
Det här är alltså tre punkter:
- Karaktären måste spela roll
- Systemet måste tillåta karaktären att spela roll
- Fiktionen måste bygga på att karaktären spelar roll
Kreativ miljö
När jag märker att alla speldeltagare tycker att det är kul blir jag engagerad. Det märks tydligt när det gäller att bidra till fiktionen. En spelare som inte är kreativ uppfattar jag som oengagerad, vilket leder till att jag blir det.
Cool setting
Eller wow-känslan. Den håller inte så länge utan måste byggas upp med mer substans. Men en cool setting, som är intressant och givande ger mig mersmak.
Det borde finnas annat mer. Men det är vad jag kommer på nu.
Iaf, vad som engagerar mig är:
Meningsfulla val
Det gäller dels när jag spelar min karaktär, att jag ställs inför situationer som inte är på förhand givna, meningslösa eller tråkiga (Därför är flaggor så viktigt för mig). Men jag vill även göra meningsfulla val när det kommer till utmaningen som sådan. Ska jag lägga mig eller köra vidare? O.s.v. Sådant är också väldigt viktigt för mitt engagemang. Ett system som håller. Slutligen gäller det i högsta grad storyn. Nu vill jag inte ägna mig åt att bygga en story i spel, utan vill att den ska utvecklas naturligt.
Det här är alltså tre punkter:
- Karaktären måste spela roll
- Systemet måste tillåta karaktären att spela roll
- Fiktionen måste bygga på att karaktären spelar roll
Kreativ miljö
När jag märker att alla speldeltagare tycker att det är kul blir jag engagerad. Det märks tydligt när det gäller att bidra till fiktionen. En spelare som inte är kreativ uppfattar jag som oengagerad, vilket leder till att jag blir det.
Cool setting
Eller wow-känslan. Den håller inte så länge utan måste byggas upp med mer substans. Men en cool setting, som är intressant och givande ger mig mersmak.
Det borde finnas annat mer. Men det är vad jag kommer på nu.
Många intressanta svar! Jag tänkte eventuellt grotta ned mig lite med några frågor till några av er senare, men för nu ett par vidareutvecklingar på frågan:
- Varför är det just det som engagerar? Flera av er har redan helt eller delvis svarat på det men det var den frågan som öppnade ett nytt öga på mig.
- Vad är det enskilt viktigaste?
- Vilket spel är bäst (just nu)?
- Varför är det just det som engagerar? Flera av er har redan helt eller delvis svarat på det men det var den frågan som öppnade ett nytt öga på mig.
- Vad är det enskilt viktigaste?
- Vilket spel är bäst (just nu)?
Mogger
Hipsteranka
Ram said:
Egentligen är det en punkt som jag inte nämnde. Spelglädje. Jag är inte övertygad om att det blir "incoherent" när olika kreativa agendor krockar om det finns en minsta gemensamma nämnare som leder till spelglädje. å andra sidan handlar det väldigt mycket om personkemi och sånt så det är svårt, om inte omöjligt att komma dit om det inte redan finns där.
Ram said:
Solar System. Så nära perfektion ett spel någonsin har kommit.
wilper
Fast i vinkelvolten.
I stort: Engagemang från deltagarna.
Dvs om de andra är engagerade brukar jag dras med i yran.
Under själva spelet så lutar jag mig framåt och gestikulerar ivrigt (jag sitter ordentligt på stolen, men det är väl det närmaste kantsittande jag kommer) när jag spelar om jag har dragits in i en händelseutveckling och de andra spelarna reagerar positivt på det. Antingen ingame, som att deras rollpersoner svarar på eller bygger vidare på det jag presenterat, eller på ett metaplan, genom att själva le och tindra med ögonen och engagera sig i själva spel-delen.
Anti-engagemang får jag av folk som ser ut att hellre vilja göra något annat; rita, skicka SMS, snacka film eller WoW. Jag störs dock inte av att man går off ett tag och drar en Python-referens eller diskuterar situationen ur ett rent metaperspektiv.
Dvs om de andra är engagerade brukar jag dras med i yran.
Under själva spelet så lutar jag mig framåt och gestikulerar ivrigt (jag sitter ordentligt på stolen, men det är väl det närmaste kantsittande jag kommer) när jag spelar om jag har dragits in i en händelseutveckling och de andra spelarna reagerar positivt på det. Antingen ingame, som att deras rollpersoner svarar på eller bygger vidare på det jag presenterat, eller på ett metaplan, genom att själva le och tindra med ögonen och engagera sig i själva spel-delen.
Anti-engagemang får jag av folk som ser ut att hellre vilja göra något annat; rita, skicka SMS, snacka film eller WoW. Jag störs dock inte av att man går off ett tag och drar en Python-referens eller diskuterar situationen ur ett rent metaperspektiv.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Detta. Jag brukar visserligen vara engagerad i vart fall, men jag får lite vaga skuldkänslor om de andra spelarna inte är det, och börjar misstänka att jag tar upp för mycket plats.
wilper
Fast i vinkelvolten.
Mmm, om jag släpper lös och de andra skyggar undan så är det rätt trist. Om de däremot svarar och själva går lös så hamnar jag i Awesomeland.
Ram said:
Att leva mig in i min karaktär ger mig Katharsis: Genom att leva en annans liv kan jag komma ut, renad och mer välmående.
Plus att rollpersoner brukar vara med om mer engagerande och spännande grejer än mig...
Att nysta i något coolt: Tillfredsställer min intellektuella whodunnit-ådra. Jag får den där "jahaaaaaaaa... Det var SÅ det hängde ihop". Alternativt en trevlig känsla av att ha varit smart på förhand.
Och planerandet... För att jag gillar intellektuella utmaningar, det tillfredsställer mitt ego att få vara smart och beräknande. Min självbild består väldigt mycket av bilden av mig själv som intellektuell och intelligent, så allt som talar till den sidan av mig ger mig positiva känslor.
Ram said:
Finns inget.
Ram said:
Spelar bara D&D4e just nu, så som spelare tycker jag väl att det är bäst. Jag spelleder Call of Cthulhu (med hemmabyggt system och kampanjen Tatters of the King) och den är nog det bästa jag spelleder just nu. Jag vet inte om jag kan säga att det är "spelet" som är bäst - spel är sällan det. Det är generellt spelledare och spelare som gör det bra, spelvärlden är mest en förevändning. Och system är ju i allmänhet bara tråkiga och dåliga, så de räknar jag inte in öht.
Rickard
Urverk speldesign
Eh, en slutsats? Tja, det handlar för det mesta om att få beskriva sin handling men att man måste inkludera något speciellt.Ram said:
I Svärd och Trolldom slår man i princip endast med ett värde men man kan blanda in fördelar som ger +2 eller +4. Fördelarna kan vara i stil med "stort svärd +2" eller "fet rustning +4" (eller tvärtom). Jag gjorde en magiker med inriktingarna "växter +2" och "sten +4". När vi var inne i en grotta så röjde min magiker rejält. Systemet går i korthet ut på att man slår hur många fiender man får slå ut, så medan det var de andra spelarnas tur satt jag och klurade ut kreativa beskrivningar och bara väntade tills jag slog tillräckligt högt för att få beskriva mina bombastiska klurigheter.
Det är dock viktigt att systemet i sig inte tar fram beskrivningar (Eons skadetabeller), utan att systemet utmanar eller uppmuntrar spelaren till att få fram vissa typer av beskrivningar. Matiné är ett exempel på det första och Svärd och Trolldom är ett exempel på det andra.
---
Jag är så trött på att spela gamla Drakar och Demoner-strider där man endast reduceras till en tärningsskyfflare utan att kunna påverka handlingarna nämnvärt. Det här spelsättet blev en nytändning för mig.
Att få vara delaktig och kreativ.
Det är nästan så att jag kräks när jag skriver detta, men Matiné har jag haft nöjet att få uppleva som spelare. Jag hatar när folk föreslår sitt eget spel men det spelet är skrivet för att stödja min spelledarstil där jag låter spelarna få vara kreativa. Jag vet inte om jag vill spela några andra rollspelssystem. Det skulle väl vara för att få uppleva någon annan spelstil, men just nu har jag hittat min nisch.
/Han som är fasligt trött på simulerande system som endast tar fram resultat i formen av olika grader av "lyckat" och "misslyckat"
Wyldstorm
Swordsman
Jag har försökt tre gånger nu.. Det blir för många saker att lista för att nån ska idas läsa det.
Jag är nog för splittrad person för att svara dylika frågor enkelt.
Skulle du nu fråga av nån anledning som behöver massor av anledningar, så kan du peta på mig så börjar jag rada..
Ett svar till "En rejält bred och filosofisk fråga" måste väl bli "vad jag upptäcker genom rollspelandet."
Fan...
Nu blev jag sugen på rollspel..
Jag är nog för splittrad person för att svara dylika frågor enkelt.
Skulle du nu fråga av nån anledning som behöver massor av anledningar, så kan du peta på mig så börjar jag rada..
Ett svar till "En rejält bred och filosofisk fråga" måste väl bli "vad jag upptäcker genom rollspelandet."
Fan...
Nu blev jag sugen på rollspel..
Att få chansen att vara med & spela nått man kanske inte får vara med om annars. Att få leva ut sin fantasi där verkligheten sätter stopp.
Ovissheten av att inte riktigt veta vad som komma skall, att få bli överaskad av sina medspelares karaktärer, spänning & intriger.
Mogger
Hipsteranka
Ram said:
Utifrån hur jag vill spela kan jag inte se hur karaktärer och setting kan separeras. Men banden behöver inte vara konkreta, det kan funka på ett abstrakt plan. TV-serien Lost är ett bra exempel. Jag som tittare är inte speciellt nyfiken på Dharmamysteriet m.m. men däremot så uppskattar jag personernas utveckling (eller gjorde iaf medan jag följde serien) och hur deras bagage blev relevant i den nya miljön. Jag tror inte att det är så lätt att lyckas med i rollspel, men vet att det funkar (vi gjorde en liknande grej i några postapokalyptisk zombiesessioner, med främmande miljö och flashbacks m.m.). Så, för att svara på din fråga:
- Omgivningen får spela hur stor roll som helst så länge inte karaktärerna/spelarna tappar fotfästet.
- Nej, det räcker inte att karaktärerna är viktiga i sin egen kontext. De måste kunna knytas till settingen, på ett eller annat sätt.
Ram said:
Jag antar att du här menar en metastory som SL eller spelskapare har tåtat ihop hemma och som ska ligga bakom som ett ljuvligt mysterie? I sådana falla gäller samma sak som för en setting. En fristående metaplot är för mig helt ointressant. Men, kan den knytas till karaktärerna är det ofta skitcoolt.
Wilmer
Hero
Hade nyss första spelmötet i kampanjen Bobby leder (Solar System). Jag känner mig engagerad som spelare för första gången på mycket länge och det beror på positiv feedback. Saker man agerat ut har lett till respons, både i världen från spelledaren och intrigerandet bland de andra spelarna. Ett kritiskt ögonblick var ögonblick var när det faktiskt gick att dyrka upp den mystiska sarkofagen av epic evil som för "korrekt" dramatik borde varit stängd tills senare, det gav känslan av att världen var dynamisk och open ended, det lurade mig verkligen att världen var mer än några svaga överenskomna teman och anteckningar på ett papper.