Det kan hända att jag nu svär i kyrkan, men för vad som utges vara ett spelsystem som fokuserar på det narrativa, så innehåller PBtA (i alla fall för mig) ovanligt mycket tillkrånglad regelmekanik som bara är i vägen för det faktiska samberättandet.
Inte minst att man tvingas koppla agerandet till specifika "moves" och tänka i termer av moves, leta upp en passande move och berätta speltekniskt vad det innebär att göra denna move, vilket riskerar att dra mig ur flytet i spelet istället för att bara berätta vad man gör. Kan vara att jag är för old school, men för mig blir det då enklare och mer naturligt att direkt se vilken färdighet det motsvarar, då det ofta har samma namn eller helt winga det.
Sedan det här som många content creators finner "oh så revolutionerande" med att man i PBtA undviker tärningsslag förutom när det verkligen finns något att riskera med slaget, har väl redan alla andra moderna system vid det här laget?
Efter att ha spelat och spellett igenom 90-talets nordiska friformsrevolution här i Sverige, och alla varianter av friform därefter, så känns PBtA som flera steg och rent av generationer tillbaka om nu syftet är ett verkligt rules light system med fokus på berättandet. Nådde aldrig friformsscenen USA, eller varför trevar man med denna mekanik och andra avarter som en frigörelse från D&D- och BRP-dominansen?
Eller finns det faktiskt en narrativ fördel med PBtA som jag helt missat? Vill man bli artificiellt fållad in i ett specifikt agerande med en alldeles för lång lista av moves och specialregler därtill, så är det en sak, men det känns paradoxalt att kalla det för mer narrativt och mer story-forward än andra system.
Inte minst att man tvingas koppla agerandet till specifika "moves" och tänka i termer av moves, leta upp en passande move och berätta speltekniskt vad det innebär att göra denna move, vilket riskerar att dra mig ur flytet i spelet istället för att bara berätta vad man gör. Kan vara att jag är för old school, men för mig blir det då enklare och mer naturligt att direkt se vilken färdighet det motsvarar, då det ofta har samma namn eller helt winga det.
Sedan det här som många content creators finner "oh så revolutionerande" med att man i PBtA undviker tärningsslag förutom när det verkligen finns något att riskera med slaget, har väl redan alla andra moderna system vid det här laget?
Efter att ha spelat och spellett igenom 90-talets nordiska friformsrevolution här i Sverige, och alla varianter av friform därefter, så känns PBtA som flera steg och rent av generationer tillbaka om nu syftet är ett verkligt rules light system med fokus på berättandet. Nådde aldrig friformsscenen USA, eller varför trevar man med denna mekanik och andra avarter som en frigörelse från D&D- och BRP-dominansen?
Eller finns det faktiskt en narrativ fördel med PBtA som jag helt missat? Vill man bli artificiellt fållad in i ett specifikt agerande med en alldeles för lång lista av moves och specialregler därtill, så är det en sak, men det känns paradoxalt att kalla det för mer narrativt och mer story-forward än andra system.