Vad är den svenska stilen?

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
2,781
Location
Enköping
Just de många lånen från Äventyrsspel gjorde mig avig till dem. Kult var det första av deras rollspel som kändes som något helt unikt.

Av allt som nämnts i tråden tror jag att det jag mest lagt märke till är att produktionsvärdet är ganska högt, även om jag aldrig gillat Gullikson, eller alla dessa inköpta omslag som Äventyrsspel, Lancelot Games och NeoGames använde. På dagens produkter är det dock imponerande illustrationer för det mesta så svensk lägstanivå på den fronten är väldigt hög.

Jag har läst väldigt lite svenska produkter utan jag upplever dem mestadels under spel så där är det svårt för mig att få en bra överblick..
 

Måns

Duck Champion
Joined
12 Nov 2001
Messages
10,972
Location
Athos
Jag har i min mening inte haft en särskilt kritisk hållning här utan en mer nyfiken. Till hur stor del går det att reducera frågan "Vad är den svenska stilen?" till "Vad skiljer DoD från DnD?"?
Sorry, det var bara första delen av inlägget som var svar på ditt inlägg. Resten var en kommentar till lite andra inlägg intråden :)
 

Fiktionslek

Suldokar's Wake Whitehack Oktoberlandet
Joined
23 Aug 2006
Messages
1,377
Det har du rätt i. Jag tror däremot att alla de grejer som folk tar upp i den här tråden tillsammans åtminstone ger en fingervisning om vilka ingredienser som skapade den ”svenska stilen”.

Att för många av småglien som började spela var DoD första kontakten med ”klassisk fantasy”.

Att ”fantasy” inte var ett begrepp med särskilt mycket bagage här.

Att spelen inte var jättefokuserade på dungeons.

Att många av kidsen hade Lindgrens fantasyböcker som färsk och gemensam referens.

Att Äventyrsspel var extremt dominerande.

Osv.
To each his own, men jag tycker för min del att det känns rimligare att ta fasta på sådant som har nån form av belägg för själva sakförhållandet samt gärna indikation på att det har spelat någon roll. T.ex. kunde man ta utgångspunkten i hur fantasy faktiskt *hade* introducerats i Sverige tidigare i medier med mycket större spridning än rollspel, i den fantasylitteratur som faktiskt fanns på folkbiblioteken, skolbiblioteken, i serietidningar, i populärvetenskap, i recensioner, i intervjuer, på TV och på bio och i de många äventyren som faktiskt hade dungeons i fokus. Om du kan hitta tydliga Astrid-trådar nånstans i svenska rollspel, så by all means, då är det jätteintressant! Att äventyrsspel dominerade är ju ovedersägligt under 80- och början av 90-talet, så det är förstås väldigt rimligt att beakta -- det håller jag med om!

Hälsar

Christian
 

Gamiel

Veteran
Joined
22 Dec 2013
Messages
92
Location
Stockholm
Något jag har sätt i några amerikanska spel från 90-talet/tidigt 00-tal (Feng-Shui o Vampire tror jag det var) är kommentarer att de inte använder sig av småfigurer på rutnätskarotor för att illustrera striderna, att de kände sig tvungna att påpeka detta göra det känns som ett tecken på att det fanns en ingrodd tradition att göra på det sättet i USA. Bortsätt från klipput figurer till ett fåtal av DoD:s grejer (varav en var för slagfält) så har jag inte stöt på någon sådant i Sverige

Hur är det med grottfokus i Hârnmaster, Rolemaster, GURPS, d6-systemet, Traveller, Call of Cthulhu och andra amerikanska spel?
Gurps har några grejor/uppslag m grottfokus om jag minns rätt till sina fantasy-världar/tillbehörs böcker. Call of Cthulhu har ett antal äventyr där grottkrälande är en del av det hela men det brukar mer vara en del av äventyret än själva fokusen.

Kan ej kommentera på de andra.
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
463
En slående skillnad mellan gamla svenska rollspel och utländska spel från samma tid, är hur lite de svenska spelen fokuserar på dungeons.

Visst, det fanns förvisso dungeons i äventyren men de var inte dominerande. Hos D&D och liknande är min upplevelse att grottan var hela äventyret.
Jag måste bara säga att min första version av Drakar och Demoner kom med tre äventyr:
- Spindelkonungens pyramid (i huvudsak en dungeon)
- Svart duell - till stor del en dungeon (ett torn)
- Skönheten och Odjuret (minns inte)
Samtidigt fanns vid samma tid D&D Expert för utomhusäventyr.

Jag tycker detta är mer av en nyansskillnad än en väsentlig skillnad.
 

clarence redd

FrostByte Books
Joined
23 May 2014
Messages
603
Location
Göteborg
I mina spelkretsar i mitten på 1980-talet såg vi dungeons som en barnsjukdom. De var ett slags proto-scenarion som tidiga spel ägnade sig åt för att de inte kunde bättre (eller för att spelledaren inte förstod bättre). Vi ville ha handling, intriger, mysterier och gärna meta-plottar. Därför var Call of Cthulhu en sådan uppenbarelse när det kom. Och White Dwarf (brittisk) propagerade alltid för smartare monster, mer logiskt uppbyggda världar osv.

Sedan tror jag inte att en eventuell svensk stil är helt unik, precis som vårt julfirande är en mix av gammalt bagage och lån från diverse länder. Men exakt vad vi har plockat upp genom åren och hur vi processat influenserna gör att det blir unikt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,270
Något jag har sätt i några amerikanska spel från 90-talet/tidigt 00-tal (Feng-Shui o Vampire tror jag det var) är kommentarer att de inte använder sig av småfigurer på rutnätskarotor för att illustrera striderna, att de kände sig tvungna att påpeka detta göra det känns som ett tecken på att det fanns en ingrodd tradition att göra på det sättet i USA. Bortsätt från klipput figurer till ett fåtal av DoD:s grejer (varav en var för slagfält) så har jag inte stöt på någon sådant i Sverige
Hm. Det står om rutor och hur stora de är i meter i Chronopia, och jag är rätt säker på att det gör det även i DoD-91. Är det först där det dyker upp?
 

Dilandau

Swashbuckler
Joined
27 Sep 2000
Messages
3,432
Location
Stockholm
To each his own, men jag tycker för min del att det känns rimligare att ta fasta på sådant som har nån form av belägg för själva sakförhållandet samt gärna indikation på att det har spelat någon roll. T.ex. kunde man ta utgångspunkten i hur fantasy faktiskt *hade* introducerats i Sverige tidigare i medier med mycket större spridning än rollspel, i den fantasylitteratur som faktiskt fanns på folkbiblioteken, skolbiblioteken, i serietidningar, i populärvetenskap, i recensioner, i intervjuer, på TV och på bio och i de många äventyren som faktiskt hade dungeons i fokus. Om du kan hitta tydliga Astrid-trådar nånstans i svenska rollspel, så by all means, då är det jätteintressant! Att äventyrsspel dominerade är ju ovedersägligt under 80- och början av 90-talet, så det är förstås väldigt rimligt att beakta -- det håller jag med om!

Hälsar

Christian
Haha, skulle gärna forska i detta men... vem har tid och ork liksom? Enklare att gissa. :)
 

Magnus Seter

Ansvarig utgivare
Staff member
Joined
24 Nov 2000
Messages
9,718
Location
Stockholm
Det är lätt att förföras av sin egen berättelse eller retorik runt "det svenska".
Det är nog rätt.

Samtidigt är det hur vi som skribenter formats av de svenska spelen som skulle kunna vara det som idag skapar en "svensk stil" som gör att många svenska rollspels slår an även hos en internationell publik. Och då blir kanske de andra aspekterna du tar om upp samhället minst lika viktiga som vad som stod i böckerna.

Jag får ta med mig det som sägs i den här tråden för att formulera en frågeställning kring detta, och inte ha ambitionen att besvara frågan utan mest väcka tankar kring det.
 

Gamiel

Veteran
Joined
22 Dec 2013
Messages
92
Location
Stockholm
Hm. Det står om rutor och hur stora de är i meter i Chronopia, och jag är rätt säker på att det gör det även i DoD-91. Är det först där det dyker upp?
Rutnätten på kartor o att rutorna representerar en viss kvadratsträcka har varit med längre än så minst sedan första boxen, men själva iden att du har stora rutor (eller andra geometriska former) där du sätter tennfigurer/liknade o flyttar runt för att representera var alla är i striden o vad de kan nå är inte något som tycks förekomma
 

Fiktionslek

Suldokar's Wake Whitehack Oktoberlandet
Joined
23 Aug 2006
Messages
1,377
Det är nog rätt.

Samtidigt är det hur vi som skribenter formats av de svenska spelen som skulle kunna vara det som idag skapar en "svensk stil" som gör att många svenska rollspels slår an även hos en internationell publik. Och då blir kanske de andra aspekterna du tar om upp samhället minst lika viktiga som vad som stod i böckerna.

Jag får ta med mig det som sägs i den här tråden för att formulera en frågeställning kring detta, och inte ha ambitionen att besvara frågan utan mest väcka tankar kring det.
Det låter spännande!

Kan tänka mig att en massa annan fiktion också spelar roll utan att s.a.s. vara fantastisk per se. Skattsökarberättelser är ju väldigt stilbildande rent strukturellt för rollspelsäventyr, t.ex., och dem hittar man ju jättelångt tillbaka i litteraturen. Våldsfokus i berättande och i barns lekar går också väldigt långt tillbaka. Det fanns en utgivning av pojkklassiker som Dumas, Scott och Stevenson under hela 1900-talet i Sverige, med jättestora satstningar för att nå långt ner i åldrarna (dvs. förkortningar, förenklingar och illustrerade varianter). Det vore nästan konstigt om det inte också spelade roll, men å andra sidan är jag dålig på huruvida detta är typiskt svenskt.

Men som Dilandau säger, det är roligare att gissa än att faktiskt gräva :). Behöver ju inte vara så blodigt!

C
 

Gutte

Veteran
Joined
15 Apr 2020
Messages
42
En tanke som slår mig är att den svenska stilen kanske inte är så unik även om den skiljer sig från dungeons and dragons. Svenska framgångar kanske beror på vårat sätt att paketera det fint åt utlandet och att vi är duktiga på engelska. Det svenska rollspelsundret kanske är mer lik det svenska musikundret. Sen ska vi vara stolta av att vi har en tradition av att ge ut svenska rollspel som går tillbaks till 80-talet, det hjälper nog att vi har en grund att stå på.
 

Magnus Seter

Ansvarig utgivare
Staff member
Joined
24 Nov 2000
Messages
9,718
Location
Stockholm
En anekdot:

Jag läste inte mycket fantasy när jag var liten. Växte upp på Fantomen, Tintin och Asterix i serieform, och så Astrid Lindgren som fantasy. Bröderna Hardy sträcklästes. Röde Orm, allt jag kom över om olika mytologier, gärna grekiska myter. Alistair Maclean var större för mig än Tolkien, men det jag läste mest av var Heinlein och annan sci-fi, samt slukade allt som hade med Star Wars att göra.

Men Tolkien ... det landade jag nog i först efter att jag började spela Drakar och Demoner. Ringen-trilogin var såvitt jag minns en stapelvara under bokreorna på den tiden, och något år fick jag den i födelsedagspresent eller nått sånt.

Jag tror inte jag var unik om detta, och att detta var en anledning till att Äventyrsspels bokserie med fantasyöversättningar lanserades.

EDIT: Gah, Skattkammarön och Robinson Kruse också förstås! Och Den siste mohikanen. Tsarens kurir, allt av Jules Verne. Och Dumas. Men inte fantasy.
 

Theo

Warrior
Joined
20 Nov 2017
Messages
212
Jag vet inte om jag var typisk eller otypisk, men om man ser till rollspelsrelaterade inspirationskällor från den engelskspråkiga världen så tog jag i formbar ålder - på 80-talet - mycket djupare intryck av brittiska spel och äventyr som Ensamma Vargen, Fighting Fantasy och så småningom Warhammer än amerikanska. Även det exemplar jag hade av det amerikanska RuneQuest var Games Workshops licensutgåva full av teckningar av Tony Ackland, John Blanche och Ian Miller. Jag tycker nog också att i den mån man kan identifiera en klassisk svensk stil ligger den närmare "brittisk old school" än amerikansk dito.
 

Måns

Duck Champion
Joined
12 Nov 2001
Messages
10,972
Location
Athos
Som vanligt när vi diskuterar historia här blir det slående hur lite vi vet.
Nja, min poäng var den motsatta. Vi som sitter och pratar här om detta killgissar inte från höften. Många av oss har varit med redan från början och pratar och arbetar med väldigt många andra som också varit med från början. Vi tar ju inte riktigt avstamp i vårt egna första möte med DoD och tror att resten av Sveriges erfarenhet är exakt densamma. Vi tar avstamp i att ha diskuterat detta i 20 år. Jag skulle snarare säga att vi, som kollektiv, vet rätt bra hur den svenska spelscenen sett ut sedan 80-talet och kan nog, givet att vi enas om några kriterier, peka ut en hel del som kan betraktas vara det som format just den svenska spelkulturen.

Sedan är vi inte hela spelscenen, och det är viktigt att påpeka. Men många av oss har i högsta grad varit med och format den, om än perifert :)
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
2,443
Personligt och anekdotiskt men jag läste inte heller fantasy direkt innan jag började med rollspel som 11-åring - om vi ska räkna bort svenska influenser. Bilbo, Narnia, första Trollkarlen från Övärlden var nog det hela. EDIT: Och Taran, glömde den, i alla fall någon av dem. Den oändliga historien och Ringens herre konsumerades ungefär samtidigt med rollspelsintroduktionen. Äventyrsböcker från 1800-talet däremot, massor. Min bild av genren skapades nog lika mycket av Drakborgen som av litteratur (återigen om vi plockar bort den svenska) inledningsvis. (Som ju motstridigt nog är ett grottkräl!)

Kanske finns det en generationsfråga här? Äldre 70-talister indoktrinerades inte lika mycket i det svenska, de både kunde och var tvungna att vidga sina vyer och har därför en annan bild idag. För mig som yngre 70-talist fanns inte samma behov utan jag kunde stanna inom landets gränser på ett annat vis. (Jag är kanske extrem men den första engelska rollspellsprodukten jag läste var när jag var 18 och då till Star Wars D6 som jag ägde på svenska.)
 
Last edited:

Franz

Swordsman
Joined
4 Dec 2010
Messages
632
men själva iden att du har stora rutor (eller andra geometriska former) där du sätter tennfigurer/liknade o flyttar runt för att representera var alla är i striden o vad de kan nå är inte något som tycks förekomma
Men Äventyrsspel sålde väl tennfigurer till Drakar och Demoner?
 
Top