luddwig
Lawful evil
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 5,557
Kom på att jag glömt att posta sista delen i krönikan, så bättre sent än aldrig ...
Spelpass #45
Tzaahi proklamerar segern i sin journal.
GRAHHHH! SEGERN ÄR HÄR!
Äntligen, efter månader av resande och sökande är det klart! Det såg mörkt ut när förrädarna, mina så kallade kompanjoner, övergav oss andra. Deras tjafs om att leva och låta leva vittnar bara om okunskap. Överlevnad är sekundärt. Alla dör, det är bara frågan om hur, och hedern är den bästa valutan i livet efter detta. Att hålla sig vid liv till varje pris är ytterst kortsynt, jämfört med evigheten som väntar i vår nästa existens.
Jag och de lojala som följde mig (förvånansvärt nog även Kubwa, jag kanske har underskattat honom) reste till mer civiliserade trakter och tog kontakt med Melira Goros. Vi erbjöd oss att sälja disketterna, och kom överens om en mötesplats. Girigt folk är lätta att förutse. Vi sålde skeppet och hyrde några legoknektar för pengarna, ett hårt gäng skickliga på strid. På plats i en övergivning fabrik förberedde vi några fällor i form av bomber. De fungerade inte värst bra, men de visade sig heller inte behövas.
När Melira och hennes gelikar mötte oss för att köpa disketterna förklarade jag helt enkelt att det här inte handlar om några usla pengar, utan rättfärdig hämnd! Sedan började striden. Vi fick snabbt ett övertag, men en gömd magianvändare helade upprepade gånger våra fiender. Striden jämnades sedan ut när några av oss föll. Jag drog dock nytta av den helande kraft jag nyss lärt mig och återbördade en av våra legoknektar till stridsvärdigt skick.
Till slut verkade den gömda helaren ha blivit utmattad för helandet upphörde, varvid vi på nytt fick ett övertag. I stridens slutskede slingrade jag mig så fram till en svårt sårad Melira, och när rättfärdighetens klor träffade hennes orättfärdiga ansikte var Preztek hämnad! Nu kan hans ande få frid! Några överlevande hejdukar flydde, men det är egalt.
När jag nu lyckats med mitt uppdrag anser jag mig ha återupprättat mig själv. Jag reser hem i triumf istället för skam, och jag ska inte låta den upphöjd plats inom Karomyas prästerskap som jag förtjänat glida mig ur klorna.
Spelpass #45
Tzaahi proklamerar segern i sin journal.
GRAHHHH! SEGERN ÄR HÄR!
Äntligen, efter månader av resande och sökande är det klart! Det såg mörkt ut när förrädarna, mina så kallade kompanjoner, övergav oss andra. Deras tjafs om att leva och låta leva vittnar bara om okunskap. Överlevnad är sekundärt. Alla dör, det är bara frågan om hur, och hedern är den bästa valutan i livet efter detta. Att hålla sig vid liv till varje pris är ytterst kortsynt, jämfört med evigheten som väntar i vår nästa existens.
Jag och de lojala som följde mig (förvånansvärt nog även Kubwa, jag kanske har underskattat honom) reste till mer civiliserade trakter och tog kontakt med Melira Goros. Vi erbjöd oss att sälja disketterna, och kom överens om en mötesplats. Girigt folk är lätta att förutse. Vi sålde skeppet och hyrde några legoknektar för pengarna, ett hårt gäng skickliga på strid. På plats i en övergivning fabrik förberedde vi några fällor i form av bomber. De fungerade inte värst bra, men de visade sig heller inte behövas.
När Melira och hennes gelikar mötte oss för att köpa disketterna förklarade jag helt enkelt att det här inte handlar om några usla pengar, utan rättfärdig hämnd! Sedan började striden. Vi fick snabbt ett övertag, men en gömd magianvändare helade upprepade gånger våra fiender. Striden jämnades sedan ut när några av oss föll. Jag drog dock nytta av den helande kraft jag nyss lärt mig och återbördade en av våra legoknektar till stridsvärdigt skick.
Till slut verkade den gömda helaren ha blivit utmattad för helandet upphörde, varvid vi på nytt fick ett övertag. I stridens slutskede slingrade jag mig så fram till en svårt sårad Melira, och när rättfärdighetens klor träffade hennes orättfärdiga ansikte var Preztek hämnad! Nu kan hans ande få frid! Några överlevande hejdukar flydde, men det är egalt.
När jag nu lyckats med mitt uppdrag anser jag mig ha återupprättat mig själv. Jag reser hem i triumf istället för skam, och jag ska inte låta den upphöjd plats inom Karomyas prästerskap som jag förtjänat glida mig ur klorna.