-Twilight 2000 Mixtape: Session 6*
**Introtext**
De Rossi, du vacklar runt efter striden. Din kropp är blåslagen, sargad. Du vet inte vad det är du känner. Du ser din spegelbild i skärvorna från ett fönster och känner inte igen ditt ansikte. Kläderna hänger löst på din kropp. Benen är tunga som sten när du går vid vägen. Det känns som om du gått tusen mil. Du känner hur du tynar bort.
Ibland tycker du dig höra röster av dina gamla vänner, men alla är borta. På natten dunkar blodet i dina ådror som svarta regndroppar. Du tror inte att några änglar kommer hälsa er välkomna i himlen. Det finns bara du och dina vänner.
Bland förvridna metallbitar, aska och glassplitter hittar du ett sotigt kassettband. Du läser halvt frånvarande den handskrivna låtlistan.
**Introlåt**
*Bruce Springsteen – Streets of Philadelphia*
“Ain’t no angel gonna greet me
It’s just you and I my friend
And my clothes don’t fit me no more
A thousand miles just to slip this skin”
---
Gruppen letar förtvivlat efter föremål de kan rädda från bilvraket och ruinen innan de måste fly området. De får slå slag för scrounging och får med sig några föremål, där Fridas sjukvårdsväska är den viktigaste.
De Rossi använder sin erfarenhet som mekaniker för att bygga en bår åt N-O av en planka och ett bilhjul. Denna skottkärrakonstruktion imponerar på spelledaren. De går längs skogsstigar för att komma i säkerhet. Efter ett par timmars vandring hittar de en gammal grå hölada vid en äng. Den får bli deras skydd för natten. De funderar på om de kan använda denna plats som sin bas.
Nästa morgon bestämmer de sig för att ta risken och lämna N-O ensam i ladan medan De Rossi och Frida undersöker området i jakt på förnödenheter. Efter att ha vandrat hela morgonen kommer de till resterna av en strid: utbrända svenska lätta militärfordon på en landsväg.
De genomsöker platsen. Frida avgör från likens grad av förruttnelse att striden bör ha stått för ungefär en vecka sedan. Få tomhylsor runt svenskarnas lik. Fordonsvraken är fulla av skotthål. (Lyckat reconslag.) Deras misstanke är att de blivit förrådda och lurade in i ett bakhåll. De hittar också en ny märkning på bilarna — Sveriges blågula färger men med en ny symbol. Det är märket för den nyinrättade lätta milisen, Landstormen, vilka de hittills bara hört rykten om.
De fortsätter vandringen men hör snart ljudet av motorcyklar. Hukande backar de in i skogen för att undgå upptäckt. Efter en kort sträcka genom skogen ser de på långt avstånd en svensk vägspärr. De får snabbt ett intryck av att soldaterna är både illa utrustade och outbildade. De flesta ser unga ut. En något äldre man, till skillnad från de andra i en riktig uniform, ser ut att ha befälet.
En grupp motorcyklister stannar framför vägspärren och börjar diskutera med befälet om att de är på svenskt uppdrag. De Rossi och Frida viskar sinsemellan:
– Det här ser inte bra ut.
– Vad fan kan vi göra?
De räknar till tio från mc-gänget. De vågar inte riskera en strid med de oddsen, utan avvaktar. Befälet släpper in mc-killarna innanför avspärrningen. De Rossi svär för sig själv:
– Helvete! Nej, nej, nej!
Inom några sekunder öppnar mc-gänget eld. Blodbad. Motorcyklisterna samlar på sig vapen och materiel och kör snabbt iväg igen.
De smyger fram till vägspärren. En yngling är dödligt sårad men vid liv när de kommer. Han ligger under en av bilarna med en pistol höjd mot dem. Han blir lugnare när han ser De Rossis uniform. De Rossi talar lugnande:
– Vad heter du?
– Olle... Jag lovade Hasse att ingen skulle få ta den här, säger han och pekar på en blodig radio i sin famn.
– Du har gjort din plikt. Bra jobbat. Vad gör ni här?
– Vi är Landstormen... Det skulle komma en sergeant med förstärkningar till järnvägsstationen. Fler soldater och militärfordon. Vi har väntat flera dagar...
De Rossi och Frida tittar på varandra och tänker på de utbrända fordonen. Den unge mannen, eller pojken, mumlar ansträngt:
– Tåget måste gå till Dalarna... Så länge Dalarna står kvar står Sverige kvar. Åk till Daglösen... Hälsa att Olle skickade er.
Han ger dem radion och dör kort därefter. De hittar radions kodnyckel och en fungerande blekgul Hyundai Atos, en liten bil.
De sätter sig i bilen och följer vägen framåt. I skymningsljuset ser de en liten enfilig bro över en å, bortom den ett gammalt stationshus: Daglösen. Några unga milismän bevakar bron och signalerar till dem att stanna. De verkar unga, oerfarna och vilsna.
– ... Halt! ropar någon osäkert.
– Varför har ni Olles bil? Var är Hasse?
De Rossi svarar:
– Era kamrater har tyvärr blivit dödade i ett bakhåll. Vem för befäl här?
Ingen reaktion. De får känslan att dessa ungdomar redan förlorat så många i kriget att de knappt registrerar det längre.
Rekryterna tittar på De Rossis uniform.
– Sergeanten ska ha befälet... Är inte det du?
Frida viskar till De Rossi:
– Det verkar som att du just blev befordrad, sergeant.
