Jag tycker de har varit bra, om än inte suveräna. Men ffa tycker jag väl att jag börjat känna mig lite mätt på upplägget. Så för min del krävs det att säsong fem är riktigt bra för att jag ska orka med en säsong till.
Jag har sett säsong 3 av The Mandalorian. Lite sen på bollen, men jag känner att jag vill ha alternativet att se den där långfilmen på bio när den kommer och då måste man ju vara up to date med vad som hänt.
För att redogöra mitt tidigare förhållande till tv-serien: Jag gillade verkligen säsong 1! Monster of the week-upplägget passade mig perfekt och det hela ramades in genom en väldigt hjärtevärmande relation mellan Mando och Baby Yoda (jag vet att han har ett namn, men jag gillar att kalla honom för Baby Yoda). Säsong 2 tyckte jag dock var ganska ointressant. Det var för länge sedan jag såg den för att jag ska komma ihåg exakt vad jag ogillade, men jag minns att det blev lite av ett rererens-bingo med en massa karaktärer från tecknade serier jag inte sett som handlar om karaktärer jag inte gillar. Så jag hajjade väldigt lite och tyckte inte det var särskilt spännande. Jag fick sedan höra på omvägar att säsong 3 var ännu sämre så jag avhöll mig från att se den. Tills nu.
Och jag måste säga att den ju inte började särskilt bra. De första två avsnitten är väldigt märkligt skrivna. Inte rent dåliga, men de innehåller en hel del små märkligheter som inte förstör helt men som distraherar. Exempelvis måste Mando ha en robot för att han vill undersöka en planet han tror är giftig. Och då säger han att han MÅSTE ha stridsroboten från första säsongen, det är den enda han kan lite på. Så några små knytt börjar fixa den, men samtidigt låter sig Mando i en handvändning låta sig övertalas att köpa en rädd skrotig robot för att undersöka planeten istället. Sen när roboten misslyckas säger Mando att “Det här är ju egentligen robotarbete men jag får väl göra det själv då”, och så visar det sig att hans rustning skyddar från de eventuella gifterna och att det är en barnlek för honom att gå ut och ta proverna själv! Mycket märkligt.
Senare blir Mando tillfångatagen. Han säger då åt Baby Yoda att åka till en annan planet och hämta Bo-Katan. Baby Yoda gör detta (det är nästan lite väl osannolikt att han klarar av detta själv, men okej), men när Bo-Katan räddar honom frågar han hur han kunde hitta henne. Det var ju han som sa att Baby Yoda skulle hämta henne!
Sakerna ovan är inte såpass stora att de förstör serien, men de irriterar. Jag får intrycket av att det blev stress med manus och att de egentligen borde skrivit om en runda till men inte hann. Som tur är blir det bättre härefter. Det är många olika historier som berättas och jag gillar nästan allihopa!
Dels finns en grej med rymdpirater. Jag tycker att Star Wars är som bäst när historierna låter sig inspireras av andra genres, som till exempel Western och första världskrigetfilmer i A New Hope eller Rashomon och Casablanca i The Last Jedi. Och piratfilmer är en en genre som jag tycker var rolig att se i Star Wars-tappning. Vissa saker kändes lite svajiga, men underhållningsvärdet var högt!
Sen kommer lite storys som utspelar sig i mandaloriansernas samhälle. Jag gillade dessa! Här var det nog även första gången jag fick något som helst intresse för Bo-Katan.
Min absoluta favorithistoria handlade dock inte om huvudpersonerna utan var en sidostory om en forskare som jobbat för imperiet och försöker anpassa sig i den nya världen. Det konstiga är att denna story inte ledde till särskilt mycket alls. Men jag tyckte väldigt mycket om den för vad den var! Hade lätt kunnat tänka mig att se den utökas och bli en liten tv-film istället för ett avsnitt i en tv-serie.
Nästa avsnitt är rätt märkligt och handlar om robotar som löper amok. Det är ett mysterium som är rätt lätt att lista ut. Det är inte dåligt, men det känns inte alls som en Star Wars-historia. Tycker detta skulle passat mycket bättre som ett avsnitt av Star Trek.
Sen är de sista avsnitten väldigt pampiga och röjjiga! Precis den form av underhållning jag vill ha när jag ser Star Wars!!
Här måste jag även lägga in en åsikt som jag låter vara en spoiler:
Moff Gideons plan är alltså att använda genmanipulation för att låta sina kloner kunna använda kraften. Det är nog en av ideerna i en Star Wars-historia som jag tycker sämst om någonsin! Jag ogillar ju skarpt midichloreans då jag tycker att de avmystifierar Kraften. I min head canon väljer Kraften vem som ska använda den. Varför vissa personer för denna gåva vet vi inte, det är bortom vår förståelse. Men här görs kraften till en grej som då får om du har tillräckligt bra gener, vilket bara känns futtigt och dessutom lite iffy. Jag tycker att OM man känner att man måste ha en story där en skurk försöker genmanipulera sig till att använda Kraften då ska det ses som något fruktansvärt. Att denna person leker med krafter bortom hans förstånd och att det han gör ses med förfäran och som att personen bryter mot universums lagar typ. Men här verkar ingen ens reagera på det. Det är riktigt illa. Riktigt riktigt illa!
Nå, detta är den enda riktigt stora invändningen jag har. Annars tycker jag att säsong 3 var en ganska trevlig upplevelse, definitivt bättre än sitt rykte. Det finns absolut brister här, och säsongen som helhet är ganska rörig. Men det var inte på långa vägar lika dåligt som jag trodde att det skulle vara, utan mer så som Star Wars brukar vara: Inte utan brister men tillräckligt underhållande för att man ska kunna stå ut med bristerna. Så har det varit ända sen de första filmerna och så verkar det vara fortfarande.
Det som gör att jag tröttnade på Mandalorian, och antagligen inte kommer att se filmen, är att den med tiden blev en serie vars huvudsyfte är att retroaktivt förklara och berättiga episod 7-9.
Allting som påminner mig om de filmerna ger mig en svår allergisk reaktion, så...
Det som gör att jag tröttnade på Mandalorian, och antagligen inte kommer att se filmen, är att den med tiden blev en serie vars huvudsyfte är att retroaktivt förklara och berättiga episod 7-9.
Allting som påminner mig om de filmerna ger mig en svår allergisk reaktion, så...
Jag har hört denna invändning från andra och förstår resonemanget. Men även om man inte gillar episod 7-9 (själv tycker jag att 7 är rätt bra, 8 mästerlig och 9 bedrövlig) så gillar jag konceptet med att republiken begår misstag och har svårt att hålla ordning.
Men som sagt, jag förstår hur du menar. Jag har förstått det som att den där fult tecknade serien Clone Wars är gjord typ för att retroaktivt försöka bortförklara alla bedrövliga grejer i prequelsen, vilka ger mig en allergisk reaktion på samma sätt du beskriver så jag undviker den av samma orsak.
Men som sagt, jag förstår hur du menar. Jag har förstått det som att den där fult tecknade serien Clone Wars är gjord typ för att retroaktivt försöka bortförklara alla bedrövliga grejer i prequelsen, vilka ger mig en allergisk reaktion på samma sätt du beskriver så jag undviker den av samma orsak.
Det som gör att jag tröttnade på Mandalorian, och antagligen inte kommer att se filmen, är att den med tiden blev en serie vars huvudsyfte är att retroaktivt förklara och berättiga episod 7-9.
Jag har just sett klart femte och sista säsongen av The Boys. En lite jäktad och klaustrofobisk final som inte knöt ihop precis alla lösa trådar men ändå helt OK, tycker jag nog. IMO peakade serien nånstans runt säsong 2-3 (då var den fruktansvärt bra) men den förblev sevärd hela vägen.
Stranger Things. Alltså, den var inte dålig, men den var inte bra heller. Mest kändes den som "Dark, fast gjord för amerikaner". Allting överförklarat, inget subtilt, alla beter sig som idioter. De första säsongerna hade en bra krypande känsla av ovisshet, men sedan gick den över till mer "slemmiga monster och body horror". En sak som kändes väldigt mycket "filler" var när de vuxna var i Sovjet en hel säsong. Det kändes skohornat in, fyllde ingen funktion i den övergripande storyn och kändes mest som "Vi behöver få in ett par timmar material, och vi behöver få undan de vuxna. Sluta tänk, bara gör!". Men, visst, den hade en lättittad charm.
Mr Robot. Den här tror jag egentligen var riktigt bra, men jag gjorde misstaget att slötitta den medan jag gjorde annat, och den var inte den sortens serie som tolererar sådant. Jag kommer nog att se om den på allvar så småningom. Gillade verkligen att de ansträngt sig för att få hackingen bra, med rubber duckies, Kali Linux osv, inte bara "vi gör en cool animering som ser hackeraktig ut".
Vi har sett runt halva The Boroughs. Vi var jättepositiva efter de första två avsnitten, trevliga skådespelare i en mysryslig miljö. Sedermera har det dock utvecklats till en platt, övertydlig och förutsägbar Scooby Doo-fars (och inte på ett skojigt sätt).
Vi har sett runt halva The Boroughs. Vi var jättepositiva efter de första två avsnitten, trevliga skådespelare i en mysryslig miljö. Sedermera har det dock utvecklats till en platt, övertydlig och förutsägbar Scooby Doo-fars (och inte på ett skojigt sätt).
Jag har jättekul med serien än så länge (har sett fyra avsnitt nu, och visst var planen i avsnitt fyra direkt från Scooby Doo, men jag gillar det ändå).
Hisspitchen för de som inte vet vad det är för serie är följande: Stranger Things, men med pensionärer.
Serien handlar om Will en smått socialt missanpassad tonårskille som måste lämna sin privatskola och sitt cushy upper society liv och med sin frånskilda mor flytta till en londonförort där hen börjar på en ny public school och blir vän med 3 andra killar på skolan , Simon,Jay och Neil som även dom är smått speciella.
Titeln inbetweeners syftar på att huvudkaraktärerna är i nått sorts socialstatus mellanläge alltså inbetween det coola gänget på skolan och nördarna och humorn är american pie tonårs dråplighets sexualhumor fast i britiskt utförande.
Serien började sändas 2008 på den britiska tv-kanalen e4 och avslutatedes 2010 efter 3 säsonger. Serien skall tydligen ha varit en tittarsucce och säsongsavslutningen av säsong 2 drog 1,2 miljoner tittare.
Serien fick också en amerikansk version och det gjordes även två filmer men jag har inte sett någon av dessa så kan ej uttala mig om dom.
Betyg: 2/5 detta är som 44 årig gubbe inte riktigt min typ av humor längre, hade jag varit tonåring och varse serien 2008 hade jag säkerligen tyckt att serien var skitrolig men i dagsläget så får en säsong räcka
Jag har sett Säsong 1 (jag hoppas innerligt att det kommer en säsong 2!) av Spider-Noir.
Ben Reilly (Nicolas Cage), en avdankad och försupen detektiv, som tidigare hade ett hemligt liv som superhjälten The Spider men som har lagt masken på hyllan, tvingas att åter igen bli The Spider när han blir inblandad i ett farligt spel när någon försöker ta kål på stadens maffiaboss, Silvermane (Brendan Gleeson). Medans han utreder fallet träffar han på nattklubbssångerskan Cat Hardy (Li Jun Li), aka Black Cat, som Ben Reilly faller hårt för. Allt drar honom djupare in i konspirationer, maktkampen mellan Silvermane och Borgmästaren och ett djup av mörka hemligheter.
Involverad i första säsongen är också Flint Marko (Jack Huston), aka Sandman; Lonnie Lincoln (Abraham Popoola), aka Tombstone; samt Pudge (Joe Massingil), aka Electro.
Storyn är fantastik, där genren är en underbar blandning mellan Noir, Pulp och Golden Age comics (och blandar friskt mellan cynisk noir, melodrama och slapstick*), och kommer att hålla dig fast (jag bingade hela serien på två kvällar). Skådespelarprestationerna är magnifika. Speciellt Nicolas Cage och Brendan Gleeson, för det här är verkligen Nicolas Cage i sitt esse.
Medans jag själv såg de flesta avsnitt i "Authentic Black&White", för att maxxa Noir känslan, så är det inget fel att se den i "True Hue Full Colour", och oavsett version så har man fångat den där 1930-känslan.
5 av 5 Spidermen som pekar på varandra!
*Som t.ex. en scen där en grovt nersupen Ben Reilly har en drunken master fajt (tack vare sina super-reflexer och vighet) mot en grupp henches.
Jag har kollat några avsnitt av animen rowdy sumo wrestler Matsutaro ifrån 2014 .
Serien handlar om Matsutaro en bråkig ung man i en japansk småstad någon gång under showa perioden som trotts att hen är nånstans i 20 års åldern fortfarande är kvar på högstadiet. Matsutaros enda anledning att gå till skolan är att där går också hans love interest läraren Minami.
Matsutaro stjäl en lastbil och kidnappar Minami och hamnar i fängelse på grund av kidnappningen och att hen kraschat lastbilen in ett badhus och detta leder till att Minami får skuldkännslor och flyttar till Tokyo.
En kväll efter att han släppts fri råkar Matsutaro i bråk med ett gäng sumos och när sumonas manager ser Matsutaro slåss blir hen imponerad och erbjuder Matsutaro en karriär som sumo vilket Matsutaro tackar ja till då sumoträningsskolan ligger i Tokyo vilket skulle innebära att Matsutaro kom närmare Minami.
Ja vad skall man säga om serien då, seriens största problem enligt mig är att Matsutaro är helt unlikeable då hen är en fullständig rövhatt. Hen är helt självisk och beter sig som ett svin mot allt och alla i sin närhet utom Minami som hen försöker vinna över på sin sida så att en romans kan uppstå.
Jag kan förstå vad man försöker uppnå med att porträttera Matsutaro som ett asshole - redemption arc och från zero to hero och allt det där men problemet är att man hinner liksom tröttna på Matsutaro och hans rövhattsbetende långt innan man hunnit gå i mål.
Serien är också riktigt fult aninerad på sinna ställen , jag kan tänka mig att animationsstilen dom använder sig av skall ge nån sorts retro 70-80-tals anime kännsla men den känns bara billig.
Skall man säga nått possitivt så har serien en riktigt catchy opening theme song
Det är förövrigt vad jag förstått samma person som ligger bakom 70-tals mangan ashita no joe som ligger bakom rowdy sumo wrestler Matsutaro
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
