Nekromanti Traffic Lights

[Grisodlar'n]

Jag tänkte på det här med kort och sånt. Är det inte stor chans att en spelare stoppar/förstör/derailar hela spelet för resten av spelgruppen och inte ens behöver ange varför? Är inte åldersgränser bättre? Ett våldsamt spel har högre åldergräns och liknande som förr i tiden och som för t ex film?

En annan frågeställning är huruvida folk har blivit känsligare nu än förut, och hur det är inga problem med att hacka av huvuden i rollspel men att våldtäkt däremot är serious, real shit? Borde inte skildringar av dödligt våld vara ännu känsligare?

 

[Genesis]

Jag tänkte på det här med kort och sånt. Är det inte stor chans att en spelare stoppar/förstör/derailar hela spelet för resten av spelgruppen och inte ens behöver ange varför? Är inte åldersgränser bättre? Ett våldsamt spel har högre åldergräns och liknande som förr i tiden och som för t ex film?

Åldersgränser täcker inte nödvändigtvis in allt. Vad gäller att deraila spelet, varför skulle någon vilja göra det? Om någon vill sabba spelet behöver de knappast något kort för att göra detta. Det är skitenkelt att sabba vilket rollspel som helst, och inga regler kan förhindra detta. Vi får förlita oss på att folk spelar för att de vill spela och ha roligt, och folk som inte vill det bör vi inte spela med.

Jag har haft goda erfarenheter med spel där det är lätt att sabba. Som i Prosopopée, där allt som sägs är sant, så om en spelare säger till en annan "Du dör", så dör dennes rollperson och det kan inte förhindras, för det är sagt. Snacka om lätt att sabba spelet! Detta har aldrig orsakat problem när jag spelat.

En annan frågeställning är huruvida folk har blivit känsligare nu än förut, och hur det är inga problem med att hacka av huvuden i rollspel men att våldtäkt däremot är serious, real shit? Borde inte skildringar av dödligt våld vara ännu känsligare?

Jag kan absolut tänka mig att folk har blivit känsligare än förut. Det är en hel kulturell grej som är rätt OT och antagligen inte kommer att sluta väl om vi diskuterar den. En annan sida är att folk som förut inte vågade sig på att spela rollspel nu gör det, och att folk som råkade ut för dåliga saker förr kanske försvann från hobbyn, så vi har inte deras berättelser. Många faktorer spelar nog in till att detta tas upp nu men inte togs upp förr.

EDIT: Frågan om varför våldtäkt är värre än mord är dock intressant. Jag har inget bra svar. Tror att det till stor del är kulturellt inlärt, men det har säkert också att göra med att det känns närmare vardagen. Det är vanligare att folk är rädda för att bli våldtagna än att de är rädda för att bli yxmördade i Sverige.

 

[kwarnberg]

Jag tänkte på det här med kort och sånt. Är det inte stor chans att en spelare stoppar/förstör/derailar hela spelet för resten av spelgruppen och inte ens behöver ange varför? Är inte åldersgränser bättre? Ett våldsamt spel har högre åldergräns och liknande som förr i tiden och som för t ex film?

Fast åldersgränser säger ingenting alls om vad folk tycker är jobbigt eller vilka jobbiga upplevelser de haft och inte vill uppleva igen. Att ha förlorat ett barn eller nära vän, blivit misshandlad av en förälder, råkat ut för sexuella övergrepp eller liknande kan vara lika jobbigt oavsett ålder. Om någon "förstör" spelet för övriga för att de inte vill återuppleva känslorna av något de tyckt varit extremt jobbigt eller påfrestande må det vara hänt. Jag offrar gärna ett spelmöte framför en spelares välmående.

Ser man däremot nöje i att aktivt förstöra spel för andra grupper dröjer det nog inte länge innan man inte har så många att spela med längre. Hade en spelare gjort så i en grupp jag var med i skulle den spelaren inte varit välkommen tillbaka. Jag vill spela med grupper där spelarna visar respekt för varandra. Om någon i gruppen bestämmer sig för att det är roligt att förstöra de andras upplevelser kommer den inte få vara med och spela längre, varesig Traffic Lights används eller ej.

En annan frågeställning är huruvida folk har blivit känsligare nu än förut, och hur det är inga problem med att hacka av huvuden i rollspel men att våldtäkt däremot är serious, real shit? Borde inte skildringar av dödligt våld vara ännu känsligare?

När det kommer till just mord vs våldtäkt tror jag det helt enkelt handlar om att våldtäkt och sexuella övergrepp är extremt mycket vanligare än mord. Alla har sannolikt någon i sin närhet som råkat ut för någon slags sexuella trakasserier – att man inte vet om det betyder inte att man inte har det. Däremot är det relativt få som har någon faktisk relation till eller erfarenhet av mord.

Sen vet jag inte om folk har blivit känsligare, eller om det numera är mer okej att lufta sina obehagskänslor. Rollspel som hobby är i dag öppnare och mer varierande sett till vilka som spelar än tidigare. Det innebär också en större variation av olika erfarenheter och upplevelser. Är inte majoriteten av spelarna unga pojkar längre är det ju klart att mängden erfarenheter och upplevelser att ta hänsyn til blir större i takt med att variationen av erfarenheter och upplevelser ökar inom hobbyn.

 

[2097]

OK, content warning på detta inlägg för det kommer komma in på typ ett av dom dom mest laddade och vanskliga ämnena jag vet; sexuellt våld.

En annan frågeställning är huruvida folk har blivit känsligare nu än förut,

Två svar:

Ett: spelen har blivit mer extrema och att det också är därför det behövs mer säkerhetsverktyg. Spel som typ Red Carnations där man först noga spelar ut hur himla mycket man bryr sig om varandra och bygger upp en massa känslor och investment, och sen blir halva gruppen typ helt slaktad…

Två: folk kanske var känsliga förut men dom hade ingen riktigt bra lösning förutom att typ få panik och försöka banna Kult och sånt. Vilket ju inte heller var en så hållbar inställning.

och hur det är inga problem med att hacka av huvuden i rollspel men att våldtäkt däremot är serious, real shit? Borde inte skildringar av dödligt våld vara ännu känsligare?

Jag är en av dom som känner att våldtäkt är sjukt mkt mer serious än huvud-avhackningar etc.

Övervåld har jag massor av i mitt spel men våldtäkt är helt otillåtet och tabu.

I Kill Bill kan jag se utan att blinka när hon choppar runt på tehuset, men när det är på sjukhuset i samma film, där våldtäkterna är, då får jag en klump i magen.

Och varför är det så?

Under årens lopp har jag kommit på massor av anledningar till varför.

1. Våldtäkter och våldtäktskultur är ett uttryck för en ojämlikhet i samhället.

På samma sätt som slaveri väl egentligen är mildare än att få huvet avhugget så är det ändå mer tabu eftersom det är lätt blir en rasistgrej.

Finns även tanken att den här typen av kulturuttryck inte bara är en spegling av, utan även hjälper till att upprätthålla, dessa ojämlikheter. Oavsett om vi håller med om det eller inte (jag kan iofs definitivt köpa det men ja det är väl lite OT) så räcker det väl med att det är en spegling av nåt som vi gärna vill ändra på / slippa / ta en paus från?

Det blir extra laddat när man har en blandad grupp, ex vis dra fram Puerto Rico spelet och köra ett slaveriscenario när några spelarna är vita och andra är rasifierade kan bli rätt weird och “vad är det ni försöker säga egntligen…?”-aktigt. Som när jag var enda tjejen i en grupp där en kille föreslog Gang Rape rollspelet, det blev lite, öh… själva gruppdynamiken gjorde förslaget mer laddat…?

Inte för att den här ojämlikheten bara är en ren kvinnosaksfråga, män är också utsatta, finns prison rape osv, men det är en maktfråga, en (tyvärr ständigt) dagsaktuell sådan, som genomsyrar samhället.

2. Det är lite för “close to home”

Visst, det finns dom som sett extremt jobbiga våldssamheter, jag var tvungen att ta ett årslångt break från D&D efter Utøya (min syster var med i bombningen i Oslo strax innan, men hon klarade sig, alhamdulillah). Men det tillhör ändå ovanligheterna att få huvudet avhugget irl.

Men det är väldigt många av oss som har råkat ut för våldtäktsförsök eller ännu värre övergrepp.
Det är vanligare än vad en del killar kanske tror.
Jag råkade ut för det i Vasaparken förra sommarn exempelvis.

3. Hjälplöshetskänslan ger inte nödvändigtvis bra rollspel

Om nån hugger mot din hals och du lyckas med defense rollet och överlever gör att du känner dig mighty.

Om du flubbar med defenserollet och dör så blir du troligen upprörd / illa berörd. Våld är laddat. Och det finns en hjälplöshetsfaktor även där.

Men det är på vissa sätt obehagligare när du tvingas göra saker bortom din vilja? Vilket är en av anledningarna till att bestkommandon i Svart av kval, vit av lust är ett skräckinslag.

Våldtäkt har bara en mycket större vibe av ofrivillighet, hjälplöshet, än vad att få huvudet avhugget har.
Rånoffer kan uppleva en del av samma trauma när dom tänker på hur dom tvingades ge bort väskan eller vad det var men självklart är själva kroppen mycket mer intim och viktig än nån jäkla väska.

Även om man såklart inte “frivilligt” blir av med huvudet heller.

4. Hjältar & våld

Vi lever i en kultur där hjältar ibland är våldsamma, typ Stålmannen slår en bov i huvudet så att boven blir skadad osv.

I den kulturen, i den genren, och enligt dom tropesen så kan våld vara något som typ är en hedervärd spelplan / metod att lösa konflikter.

Denna anledning är naturligtvis mycket mer bullshit än dom tre andra anledningarna. Våldskulturen är ganska kass. Det är sjukt att det finns nåt så himla intressant och lockande med stories om våld (därav att jag kör min D&D kampanj där huvudpersonerna utan att fälla en tår dödar skelett och vättar).

Jag älskar ändå stories typ Stjärnornas Krig där Obi-Wan frivilligt slänger bort sitt svärd och låter sig bli nerhuggen, något som Luke senare gör i Jedins Återkomst, eller typ Steven Universe där det minst lika ofta är “ärlighet kring känslor” som löser problemen än våld.

Men ändå. Action är en del av vår popkultur på ett helt annat sätt än vad våldtäkter är, som är mkt mer tabu (vilket jag tycker är bra, delvis pga dom tre andra anledningarna jag skrev). Rollspel reflekterar popkulturen.

Sammanfattning

Alltså, som sagt, under årens lopp har jag kommit på några av dessa anledningar till varför jag känner mkt mer vämjelse och motvilja inför att införa våldtäkt i fiktionen än att införa våld.

Men efter ett tag kom jag på att inga av dom anledningarna egentligen spelar nån roll. Dom är ffa efterkonstruktioner för jag hade hela tiden svaret i min egen magkänsla: Jag älskar sex, älskar våld, HATAR NÄR DOM BLANDAS.

Tyckte tv-serien Buffy gjorde skillnaden glasklar på ett mycket obehagligt sätt. När två personer med superkrafter knullade med varandra stenhårt så hela huset skakade då var det awesome (har nåt liknande i en av mina romaner fast då hade jag inte sett Buffy). Senare när en av dom två personerna var besatt av en demon och det blev en våldtäktsscen mellan dom två blev det urvidrigt. Det var en scen som var mkt återhållet filmad och fokuserade på hjälplöshetskänslan och bristen av consent. Var så himla äckligt och hade svårt att kolla vidare på Buffy-serien efter det.

Bonuskapitel: Varför sex är mer tabu än våld

Våldtäkt har inget med sex att göra utan är bara en jävla power trip. Men det här är ändå lite relevant till frågan om huvud-avhackningar som kom upp förut.

Hör ibland folk från Europa som inte fattar dom amerikanska censurprioriteringarna kring det här men… jag kan köpa att det är så.

Sex är till för vuxna, och för par [eller threesomes eller vad man nu kör] som har valt att dela något som bara är mellan dom, det är något precious över det, en hemlig skatt, det är nästa det som är det finaste med det. Är därför det är bra att det är barnförbjudet.

Våld är inte till för nån och är därför något som hör hemma i fantasins & popkulturens värld. Kan tycka det har blivit lite väl mkt zombies och svärd och sånt i barnprogrammen men egentligen är det väl lika wack för alla, oavsett ålder, att det finns våld i kulturen.

IDK det här kanske inte är världens starkaste argument. Därav förpassat till bonuskapitlet.

 

[2097]

Missade inlägget från Guran89 som tar upp några av samma argument

 

[Grisodlar'n]

Fast åldersgränser säger ingenting alls om vad folk tycker är jobbigt eller vilka jobbiga upplevelser de haft och inte vill uppleva igen. Att ha förlorat ett barn eller nära vän, blivit misshandlad av en förälder, råkat ut för sexuella övergrepp eller liknande kan vara lika jobbigt oavsett ålder. Om någon "förstör" spelet för övriga för att de inte vill återuppleva känslorna av något de tyckt varit extremt jobbigt eller påfrestande må det vara hänt. Jag offrar gärna ett spelmöte framför en spelares välmående.

Ser man däremot nöje i att aktivt förstöra spel för andra grupper dröjer det nog inte länge innan man inte har så många att spela med längre. Hade en spelare gjort så i en grupp jag var med i skulle den spelaren inte varit välkommen tillbaka. Jag vill spela med grupper där spelarna visar respekt för varandra. Om någon i gruppen bestämmer sig för att det är roligt att förstöra de andras upplevelser kommer den inte få vara med och spela längre, varesig Traffic Lights används eller ej.



När det kommer till just mord vs våldtäkt tror jag det helt enkelt handlar om att våldtäkt och sexuella övergrepp är extremt mycket vanligare än mord. Alla har sannolikt någon i sin närhet som råkat ut för någon slags sexuella trakasserier – att man inte vet om det betyder inte att man inte har det. Däremot är det relativt få som har någon faktisk relation till eller erfarenhet av mord.

Sen vet jag inte om folk har blivit känsligare, eller om det numera är mer okej att lufta sina obehagskänslor. Rollspel som hobby är i dag öppnare och mer varierande sett till vilka som spelar än tidigare. Det innebär också en större variation av olika erfarenheter och upplevelser. Är inte majoriteten av spelarna unga pojkar längre är det ju klart att mängden erfarenheter och upplevelser att ta hänsyn til blir större i takt med att variationen av erfarenheter och upplevelser ökar inom hobbyn.

Ok, men att bli av med huvudet var bara ett exempel. Vi kan nog vara överens om att betydligt fler blir utsatta för våldsgärningar (t ex misshandel) än våldtäkter? Och statistiskt sett så drabbas män i större utsträckning av våld än kvinnor. Rollspel brukar innehålla en hel våld, varför har inte män triggats av detta på något märkbart sätt? Det var inget tal om traffic lights och X-cards på 80-talet fast imaginära lemmar flög åt alla håll och kanter på pojkrummen.

 

[Grisodlar'n]

OK, content warning på detta inlägg för det kommer komma in på typ ett av dom dom mest laddade och vanskliga ämnena jag vet; sexuellt våld.



Två svar:

Ett: spelen har blivit mer extrema och att det också är därför det behövs mer säkerhetsverktyg. Spel som typ Red Carnations där man först noga spelar ut hur himla mycket man bryr sig om varandra och bygger upp en massa känslor och investment, och sen blir halva gruppen typ helt slaktad…

Två: folk kanske var känsliga förut men dom hade ingen riktigt bra lösning förutom att typ få panik och försöka banna Kult och sånt. Vilket ju inte heller var en så hållbar inställning.

Motståndet mot Kult var ju främst p g a spelets flört med ockultism och gnosticism, inte så mycket p g a våld. Vid den här tiden kunde 15-åringar kolla på den hyllade splatterfesten Braindead helt oklippt på svenska biografer. Våld i rollspel förekom redan med Drakar och Demoner men nu var det inte älvor, orcher och dvärgar det rörde sig om längre, utan kulter, nefariter och dödsmagi vilka antagligen låg närmare Rubins imaginära bibelvärld (även om satyrer nämns i KJV som lite kuriosa). Drogerna och sex kan ha spelat roll också (en av ritualerna använder sperma som ingrediens har jag för mig). Men det var mer Hin Håle och satanism som skrämde upp högljudda tokar som Allan Rubin.

Sedan vet jag inte om Red Carnation är våldsammare och extremare än gamla Kult, det kanske beror på SL och spelgruppen. Våra Kult-sessioner var ju inte direkt några avsnitt av Bumbibjörnarna.


En liten OT-fråga: varför använder du termen alhamdulillah?

 

[2097]

Det var inget tal om traffic lights och X-cards på 80-talet fast imaginära lemmar flög åt alla håll och kanter på pojkrummen.

Ärligt talat så var det en hel del sånt snack. Dark Dungeons, Mazes & Monsters, BADD, De Övergivnas Arme osv osv.

 

[2097]

varför använder du termen alhamdulillah?

För att uttrycka tacksamhet och lättnad och att jag aldrig vill ta livet för givet utan alltid komma ihåg hur nära ögat det alltid är att nåt går snett.

Tycker om uttrycket "ta i trä" av samma anledning; har aldrig varit en sån som spottar efter svarta katter eller inte kan gå under stegar eller bryr mig nämnvärt när en spegel går sönder, men just "peppar peppar ta i trä" tycker jag om för det är ett sätt att träna på att vara medveten om hur otroligt precious varje dag i livet är.

Samtidigt som jag inte försöker fästa mig vid världens damm, vill jag ju också leva i världen fullt ut.

Det betyder inte att jag bokstavligt talat behöver hälla ut en massa peppar eller springa och leta efter närmsta träbit. Bara komma ihåg att det är här och nu vi lever.

 

[Grisodlar'n]

Ärligt talat så var det en hel del sånt snack. Dark Dungeons, Mazes & Monsters, BADD, De Övergivnas Arme osv osv.

Men det måste väl ha ägt rum senare än på 1980-talet? Det var iallafall ingenting jag och de jag spelade (eller våra föräldrar) kom i kontakt med då.

 

[2097]

Men det måste väl ha ägt rum senare än på 1980-talet? Det var iallafall ingenting jag och de jag spelade (eller våra föräldrar) kom i kontakt med då.

Dom nämnde ex vis det i videoinslaget från SVT från åttiotalet som var här på forumet häromdan.

 

[2097]

Och statistiskt sett så drabbas män i större utsträckning av våld än kvinnor.

Håller med om att det är för jävligt att killar är så utsatta. Det är ju också därför vi försöker hitta sätt för rollspelsgrupper—även för rollspelande killar—att kunna spela på ett sätt som känns ok för just dom. Om det sen är Traffic Lights som är bästa lösningen är lite osjälvklart men tanken är ju just detta, att folk ska kunna spela på ett sätt som är bra för alla i gruppen.

 

[Grisodlar'n]

Håller med om att det är för jävligt att killar är så utsatta. Det är ju också därför vi försöker hitta sätt för rollspelsgrupper—även för rollspelande killar—att kunna spela på ett sätt som känns ok för just dom. Om det sen är Traffic Lights som är bästa lösningen är lite osjälvklart men tanken är ju just detta, att folk ska kunna spela på ett sätt som är bra för alla i gruppen.

Men hur ska man kunna lira t ex skräckscenarion om alla ska sitta med något safespace-kort? Det kommer ju att sluta med att spelledare, scenarioförfattare och spelföretag börjar ägna sig åt självcensur istället för att låta fantasin flöda fritt. Jag menar att de där korten är direkt skadliga för hobbyn. De är likt gamla Gunnel Arrbäck i kortform.

 

[Gabrielle de Bourg]

Men hur ska man kunna lira t ex skräckscenarion om alla ska sitta med något safespace-kort? Det kommer ju att sluta med att spelledare, scenarioförfattare och spelföretag börjar ägna sig åt självcensur istället för att låta fantasin flöda fritt. Jag menar att de där korten är direkt skadliga för hobbyn. De är likt gamla Gunnel Arrbäck i kortform.

Jag tänker bara börja med att säga: förlåt, men du har faktiskt bara fel här.

Som person som just nu skriver till så gott som alla svenska skräckrollspel och spelleder skräck (samt arbetar med skräck även utanför rollspelsbranschen, inom film och som föreläsare) vågar jag säga att jag minst sagt har en jävla koll på skräck. Jag har använt liknande element som detta och de har inte pajat något. Tvärtom faktiskt.

Jag brukar säga så här: vi spelar för att uppleva saker och ändå "ha kul". Skräck i rollspel är ändå som skräck i film: i grund och botten underhållning. Ingen ska gå därifrån och behöva bära med sig faktiska rädslor. Jag frågar också om det är element folk tycker är triggande off game, så jag vet att vi ska undvika dem, samt att jag innan har kört med X-card, en liknande motsvarighet till "Traffic Lights", där du har ett kort med ett X som spelarna kan peka på om det är något de blir obekväma med.

För när jag började arbeta med trygghet märkte jag vad mycket mer ämnen vi vågade utforska: eftersom vi uttalat visste att om det fanns ämnen som skulle undvikas så undvek vi dem, men också att ha utvägen gjorde att vi alla vågade gå längre: för om någon av oss blev obekväm med det fanns "en utväg" om det skulle gå för långt för dem off-game (för allt detta rör BARA känslor som smittar av sig off-game till in-game). Det gjorde faktiskt att det gick längre "från en censur", för tryggheten som fanns gjorde att vi kunde tänja mycket mer på gränser och utforska dem: för transparensen och tilliten vi kände mot varandra gjorde att vi inte hade direkta stopp på samma sätt.

Det här har framförallt varit väldigt bra i konvents-eller spelföreningssammanhang, där det är personer jag inte känner lika tight som mina nära vänner, där vi alla redan vet var vi har varandra och vad vi kan ha med eller ej.

Förlåt, men att säga att det är "De är likt gamla Gunnel Arrbäck i kortform." är verkligen helt fel. Till att börja med är det ingen som tvingat dig att använda dem: detta är bara ett verktyg som har tagits fram för att de som vill använda dem ska kunna göra det och konkretisera många verktyg som redan funnits. Och det är också som alla verktyg: det används där det behövs av de som vill använda dem. Du behöver inte ha det här hemma med din spelgrupp. Jag kommer inte ha det med min spelgrupp. Men att ha dem när jag spelleder på konvent eller event, ja, då kan det vara bra för vissa spel där jag vet med mig att vi måste behandla tunga ämnen.

Återigen: bara för att vi vill använda det måste inte du använda det.

Jag har också sätt hur du förespråkat åldergränser som verktyg istället, men som en som är insatt i censur och mediabranschen (och dessutom har skrivit ett rollspelsäventyr om problematiken kring moralpanik och videovåld) så kan jag säga att åldersgränser är ett ohyggligt trasigt system även de. De bygger på någon arbiträr tanke om mognad, men problemet är att mognad är enormt individuell: sedan är också vad som gör en åldergräns flytande och byggd på värderingar. USA har exempelvis skyhöga åldersgränser för allt som rör sex och svordomar: därför hade Fyra bröllop och en begravning17-årsgräns i USA (Restricted), för att Hugh Grant säger fuck flera gånger i början, en film som i Sverige fick 7-årsgräns, vilket var en högre åldersgräns än American Pie, som i Sverige är barntillåten och som från början fick en NC-17, den moderna motsvarigheten till X-rating innan den klippte ner den: och sure, den kanske inte är skadlig för barn att se, men det är verkligen inte alls målgruppen eller de som nått en "mognad" att helt ens förstå innehållet i filmen. Sedan har Sveriges dåtida censur helt sjukt märkliga värderingar med vad vi förbjöd och klippte, på ett sätt som nästan kändes omöjlig att förstå. Jag nämner också skillnaden mellan länder då så många spel vi spelar trots allt är importerade – och för att ett åldersgränssystem ska fungera krävs någon form av centraliserad struktur på det för att vara konsekvent: något vi absolut inte behöver.

 

[Gabrielle de Bourg]

Men det måste väl ha ägt rum senare än på 1980-talet? Det var iallafall ingenting jag och de jag spelade (eller våra föräldrar) kom i kontakt med då.

Sakupplysning: Nope, det fanns definitivt innan. I Sverige började diskussionen ordentligt på 90-talet, men i USA var diskussionen redan i full i början av 80-talet. Bara för att du inte stött på saker och ting är det ju inte så att de inte funnits.

2097 nämnde flera innan:
Mazes and Monsters (släppt 1982), långfilm med Tom Hanks om farorna med rollspel.

Dark Dungeons (publicerad 1984), som kom att bli den kanske mest ledande biten i moralpaniken om att rollspel skulle vara skadliga.

 

[Grisodlar'n]

Jag tänker bara börja med att säga: förlåt, men du har faktiskt bara fel här.

Som person som just nu skriver till så gott som alla svenska skräckrollspel och spelleder skräck (samt arbetar med skräck även utanför rollspelsbranschen, inom film och som föreläsare) vågar jag säga att jag minst sagt har en jävla koll på skräck. Jag har använt liknande element som detta och de har inte pajat något. Tvärtom faktiskt.

Jag brukar säga så här: vi spelar för att uppleva saker och ändå "ha kul". Skräck i rollspel är ändå som skräck i film: i grund och botten underhållning. Ingen ska gå därifrån och behöva bära med sig faktiska rädslor. Jag frågar också om det är element folk tycker är triggande off game, så jag vet att vi ska undvika dem, samt att jag innan har kört med X-card, en liknande motsvarighet till "Traffic Lights", där du har ett kort med ett X som spelarna kan peka på om det är något de blir obekväma med.

För när jag började arbeta med trygghet märkte jag vad mycket mer ämnen vi vågade utforska: eftersom vi uttalat visste att om det fanns ämnen som skulle undvikas så undvek vi dem, men också att ha utvägen gjorde att vi alla vågade gå längre: för om någon av oss blev obekväm med det fanns "en utväg" om det skulle gå för långt för dem off-game (för allt detta rör BARA känslor som smittar av sig off-game till in-game). Det gjorde faktiskt att det gick längre "från en censur", för tryggheten som fanns gjorde att vi kunde tänja mycket mer på gränser och utforska dem: för transparensen och tilliten vi kände mot varandra gjorde att vi inte hade direkta stopp på samma sätt.

Det här har framförallt varit väldigt bra i konvents-eller spelföreningssammanhang, där det är personer jag inte känner lika tight som mina nära vänner, där vi alla redan vet var vi har varandra och vad vi kan ha med eller ej.

Förlåt, men att säga att det är "De är likt gamla Gunnel Arrbäck i kortform." är verkligen helt fel. Till att börja med är det ingen som tvingat dig att använda dem: detta är bara ett verktyg som har tagits fram för att de som vill använda dem ska kunna göra det och konkretisera många verktyg som redan funnits. Och det är också som alla verktyg: det används där det behövs av de som vill använda dem. Du behöver inte ha det här hemma med din spelgrupp. Jag kommer inte ha det med min spelgrupp. Men att ha dem när jag spelleder på konvent eller event, ja, då kan det vara bra för vissa spel där jag vet med mig att vi måste behandla tunga ämnen.

Återigen: bara för att vi vill använda det måste inte du använda det.

Jag har också sätt hur du förespråkat åldergränser som verktyg istället, men som en som är insatt i censur och mediabranschen (och dessutom har skrivit ett rollspelsäventyr om problematiken kring moralpanik och videovåld) så kan jag säga att åldersgränser är ett ohyggligt trasigt system även de. De bygger på någon arbiträr tanke om mognad, men problemet är att mognad är enormt individuell: sedan är också vad som gör en åldergräns flytande och byggd på värderingar. USA har exempelvis skyhöga åldersgränser för allt som rör sex och svordomar: därför hade Fyra bröllop och en begravning17-årsgräns i USA (Restricted), för att Hugh Grant säger fuck flera gånger i början, en film som i Sverige fick 7-årsgräns, vilket var en högre åldersgräns än American Pie, som i Sverige är barntillåten: och sure, den kanske inte är skadlig för barn att se, men det är verkligen inte alls målgruppen eller de som nått en "mognad" att helt ens förstå innehållet i filmen. Sedan har Sveriges dåtida censur helt sjukt märkliga värderingar med vad vi förbjöd och klippte, på ett sätt som nästan kändes omöjlig att förstå. Jag nämner också skillnaden mellan länder då så många spel vi spelar trots allt är importerade – och för att ett åldersgränssystem ska fungera krävs någon form av centraliserad struktur på det för att vara konsekvent: något vi absolut inte behöver.

Jag kan ju börja med att också slå mig själv på bröstet. Jag är en fanatisk skräckfantast och har samlat på skräckfilm ända sedan man kunde köpa oklippta, gryniga vhs-filmer via Gula tidningen. Jag har nog tusentals skräckfilmer vid det här laget. Jag är en hoarder och också expert på skräck, utan att behövt ta studielån. Skräck är till för att skrämmas. Fråga Stephen King om han hellre vill att du ska ha mysigt, känna dig safe eller skita på dig av skräck när du läser hans böcker? Eller åtminstone ta en titt bakom gardinen, i garderoben eller kolla om dörren är riktigt låst innan du går och lägger dig?

Jag var typ 9-10 år när jag läste boken Varulvarna av Whitley Strieber för första gången. Det var vinter i boken, och vinter ute när jag läste boken. När jag tog skidorna till min syrra (p g a föräldrarnas fyllebråk) så var jag tvungen att åka genom ett par cykeltunnlar som var mer eller mindre mörklagda. Och då, för några korta ögonblick, så tänkte jag att de där varulvarna som jagade hemlösa i mänsklighetens utkanter kanske låg på lur i beckmörkret och snödrivorna vid tunnlarna, Det var ren skräck, om än bara för några ögonblick. Whitley Strieber hade nog myst lite om han fått höra min berättelse. Mission complete. Great Success som Borat hade uttryckt det.

X-korten tar bort allt detta. De funkar likt kudden vissa håller framför ögonen när de kollar på skräckfilm. Eller spola framåt-knappen på din fjärrkontroll. Konventen kommer att börja styra vad som spelas mer och mer, kräva att fler och fler använder de där X-korten och det kommer i slutändan leda till självcensur hos förlag och författare som vill speltesta sina scenarion/rollspel eller vad det nu kan vara.

Åldergränser och censur är inte riktigt samma sak heller. Om man bedöms mogen nog att gå ut i krig och ha ihjäl den lede fi med pansarskott och bajonett så kan man nog klara ett skräckscenario märkt 18+ på ett rollspelskonvent också. Men alla är ju så söndercurlade nu för tiden att de måste hålla handen när de går på dass.

Som jag skrev tidigare i en tråd, så var vi blott 12 år gamla år 1984 när vi satt i en svettig gillestuga med brun heltäckningsmatta och ett piano, En spelares RP (spelare A), en bisexuell muskelbarbar, våldtog en annan spelares (spelare B) RP. Började B att gråta? Nej. Han tog givetvis illa upp och svor att hämnas. De gillade inte varandra direkt. De rök alltid ihop. Men om en liten 12-åring inte bryter ihop och kan skilja det fiktiva från det verkliga, vad är det för problem på en 18-åring som inte kan det? Sådana personer kanske inte skulle spela rollspel överhuvudtaget?

 

[Grisodlar'n]

Sakupplysning: Nope, det fanns definitivt innan. I Sverige började diskussionen ordentligt på 90-talet, men i USA var diskussionen redan i full i början av 80-talet. Bara för att du inte stött på saker och ting är det ju inte så att de inte funnits.

2097 nämnde flera innan:
Mazes and Monsters (släppt 1982), långfilm med Tom Hanks om farorna med rollspel.

Dark Dungeons (publicerad 1984), som kom att bli den kanske mest ledande biten i moralpaniken om att rollspel skulle vara skadliga.

Sakupplysning: Jag spelade bara svenska rollspel med svenska vänner och läste bara om rollspelsvärlden genom Sinkadus. De skrev sällan om andras produkter. 1984 var dock det år det varnades för hårdrocken via Hem & Skola. Rollspel nämndes inte. Hårdrocken var the great evil i Sverige runt mitten av 80-talet.

PS. För övrigt avskyr jag Tom Hanks.

 

[Gabrielle de Bourg]

Skräck är till för att skrämmas. Fråga Stephen King om han hellre vill att du ska ha mysigt, känna dig safe eller skita på dig av skräck när du läser hans böcker? Eller åtminstone ta en titt bakom gardinen, i garderoben eller kolla om dörren är riktigt låst innan du går och lägger dig?

Där håller jag med dig. Skräck är till för att skrämmas. Det finns något nästan primalt i rädslan vi kan få av att ha upplevt bra skräck: adrenalinet det drar igång hos oss, kicken och spänningen. Just också för att det bygger på att plocka fram direkta känslor: skräck spelar verkligen precis på våra upplevelser.

Men: det är något roligt med att bli skrämd. Att gå runt och vara nojig och mörkrädd och kolla i garderoben har ändå en känsla av spänning och det finns något underhållande i det.

Att däremot få en panikattack för att du går in och tvingas återuppleva trauma du varit med om är en helt annan femma. Jag hatar att alltid använda våldtäkt som exempel, men det är så talande. Jag har spelat rollspel med folk som varit våldtäktsoffer och där vi sagt att vi aldrig ska vidröra vid skräck som involverar det: för då slutar det vara spännande. Då blir det bara påfrestande.

Du kan kalla det för vad fan du vill. Men jag kallar det för en enda jävla grej:

Hyfs.

För helt ärligt är det inte mer än vanlig jävla hyfs. Att bara respektera sin medmänniska och låta dem få vara med och också kunna få avnjuta vad de gillar. För rollspel har fördelen mot så många andra medier att vi människor kan påverka. De är inte skrivna i sten. De är också en gruppaktivitet där alla i gruppen ska ha möjlighet att ha samma förutsättningar att kunna vara med och tycka om att spela. Då är det väl inte så fel att kunna se till att alla är bekväma?

För det känns som att du tror att folk kommer dra X-kortet för att "nu kom ett läskigt monster!" För det är verkligen inte så. X-kortet är den sista utvägen. Det är när du öppnar valvet till inneboende psykologiska ärr som påverkar dig utanför spelet och gör att i detta läge är det totalt jävla omöjligt för mig att hålla ihop.

För trots att jag pratar en massa om X-kortet: vet hur ofta när jag har spelett som det behövs användas? Inte en enda gång. Men att det har funnits där har gjort att spelarna vågade fortsätta, för de visste att blev det för mycket, så fanns en möjlighet att dra i bromsen.

Och jag tänker dra i bromsen från mitt håll i diskussionen. Jag har sagt mitt. Make of it what you will.

För alltså: kan inte de som vill använda traffic lights-korten få göra det och de som inte vill kan få skita i dem? För det är ingen här som har pushat för att de ska bli mandatory liksom.

 

[Grisodlar'n]

Ja, här är ju inte någon tveksamhet att bojkotta allt vad X-kort, Traffic-kort och liknande heter. Men efter UKGE-grejen så kanske det blir jättepopulärt på spelkongresser med sådana kort där de används mer och mer. Fler och fler kommer att känna sig triggade av fiktiva händelser i ett rollSPEL vilket gör att förlag som satsar på mer skräckartade rollspel än Tales from the Loop börjar oroa sig och manas till självcensur. I slutändan verkar ju allt bara handla om kronor och ören för rollspelsproducenter och då kan man inte vara kompromisslöst hardcore. Speciellt inte om ett tjugotal personer på Twitter verkar arga. Det kommer i värsta fallet leda till en total artistisk feghet och kvävning av det fria ordet. Inga svenska speltillverkare skulle t ex ens våga köpa rättigheterna till och släppa kortspelet Prison Bitch. Här i Sverige vågar man inte ens ta striden om tecknade demonkukar i ett spel.

Det är nog tur att man aldrig släppte Who can kill a child?-inspirerade episoden till Mörkrets hjärta Redux. Där hade man nämligen fått tampas med Herz-besatta barn i en by, och då hade man ju själv kanske fått smekas av häxbålslågorna på Twitter.

 

[2097]

Tack gabrielledebourg

Ångrar ju svinmycket att jag tog upp totala rollspelsmotståndare såsom Mazes & Monsters och sån skit, det riskerar att leda det här samtalet åt käpprätt helt fel hål. Med säkerhetstänket vill vi ju göra rollspelen bättre, inte helt menlösa.

Jag ska försöka förklara…

Men hur ska man kunna lira t ex skräckscenarion om alla ska sitta med något safespace-kort? Det kommer ju att sluta med att spelledare, scenarioförfattare och spelföretag börjar ägna sig åt självcensur istället för att låta fantasin flöda fritt. Jag menar att de där korten är direkt skadliga för hobbyn. De är likt gamla Gunnel Arrbäck i kortform.

Jag säger inte emot att det finns rejäla nackdelar med dom här verktygen som dom ser ut idag. Jag är själv definitivt inte nöjd med dom.

Men tanken “vi ska hitta sätt som gör det lättare att spela rollspel så det blir schysst för alla” är god.

Även om du har haft en bakgrund av rollspel där allt fungerar 100% perfekt och harmoniskt så var det definitivt inte så för oss alla. Jag har haft situationer där jag och andra tog mycket skada. Vänskaper förstörda, kampanjer kvaddade.

Du har själv beskrivit hur du känner dig obekväm med saker som att ex vis en spelare börjar böla, skrika & gråta. Om jag förstod dig rätt så var också en av anledningarna att det har varit ibland lite svårt att få bra romantik- och sex-inslag i spelet att du eller andra i gruppen kände sig lite obekväma.

Idén bakom säkerhetsverktyg är—tänk om det fanns sätt att försöka lösa och förhindra den typen av problem istället för att bara “happ, ännu en rollspelsgrupp kvaddad & ännu en vecka på avdelning 53! Ja ja, det blir väl så ibland”, eller, vilket är lika illa, “happ, ännu en menlös och poänglöst trist kväll när spelledarn bara lät oss möta kattungar och farmödrar med bullar”, så kan man finjustera spelen så dom funkar, blir bättre, mera fokuserade, tightare…

Visst är det viktigt att få en bra skräckkänsla men en skräckfilm på bion blir inte en bättre upplevelse av att publiken är fastbunden i stolarna och inte kan lämna salongen. Inte heller skulle den ha blivit bättre av att det inte funnits nån klippare på filmen som kan göra den tight och tydlig genom att ta bort dötid. Ex vis Jakten på den försvunna skatten skulle bli försämrad av att vi fick sitta med Indy på flygplanet i 12 timmar (och filmen var flera månader lång) ist för att vi bara ser ett rött streck på kartan som visar att nu flyger han till en annan plats klart.

En skräckfilm på VHS blir inte sämre av att du har en TV som går att stänga av.

Dom skulle bli effektivare, hemskare, men inte bättre; jag ska förklara.

Visst, det finns exempel på skräckfilmer som blivit effektiva, rent av legendariska, när dom “går över gränsen” lite grann, såsom när Blair Witch Project marknadsförde sig som en dokumentär första veckorna, eller i Ring när… ja ni vet. Men dom går inte hela vägen. Även om Sadako kommer ut ur TVn och det så klart är väldigt minnesvärt, skrämmande, och effektivt, så stannar det där. Filmen skulle inte ha blivit en bättre film om hon faktiskt hade dödat publiken.

Skräck handlar inte bara om att göra publikens liv sämre genom att skada eller rent av döda dom.

En VHS-rulle har en ram och ett gränsnitt mellan sig själv och publiken. TV-rutan. Volymkontrollen. Stoppknappen. (Det är därför jag också alltid har tyckt skräckböcker är mer effektiva än skräckfilmer för mig; dom går rakt in i huvudet på ett annat sätt. Men en bok går ändå att stänga, sätta tillbaka in i hyllan.)

Ett rollspel har inga såna naturliga gränser. Dom enda gränserna som ett rollspel har är dom som vi sätter upp tillsammans. Och det är det vi försöker göra när vi försöker mejsla fram bra säkerhetsverktyg. Har man inga såna kommer spelet lätt antingen bli helt hämmat för att man vet vilket svängrum man har, eller så kommer det bli helt urspårat.

En film har många ramar:

• författare
• regissör
• klippare
• tv-rutan
• avstängningsknappen

Ett rollspel har bara dom ramarna vi själva sätter upp. Och det tycker jag är fantastiskt, hisnande, underbart: vi kan skapa skräckupplevelser som går bortom allt som nån film nånsin gjort. Men då gäller det att vi också hittar på ett ungefär var dom gränserna finns.

Det här är inte bara en fråga om säkerhet. Det är också en fråga om spelbarhet.

Tänk dig ett spel som inte har några gränser öht. Vi går helt in i skräckupplevelsen. Vi kör Kult exempelvis. Vi brukar dricka varm choklad när vi spelar det, och en gång så drogar spelledaren oss i hemlighet med Sobril från mammas medicinskåp som han mosat ner i chokladen utan att vi såg det, så vi blir helt väck, vi vaknar upp flera timmar senare sittande på stolar fastbundna med tjocka kedjor som spelledaren har anodiserat hos en kemist så dom blivit helt svarta. Det första vi ser när vi öppnar ögonen är att vi sitter i ett rivningshus med ena väggen helt borta och ser ut över Sundbybergs industrier i gryningsljuset. Han har hunnit byta om också, han har en vit skjorta med bröstficka där några pennor sticker upp. Våra ögon är ganska svullna, verkar som att vi har tagit emot en hel del smällar när han släpat upp oss för trapporna, och vi har motljus pga soluppgången i öst. Sen tar han fram Kult-boxen, första utgåvan. Den ser helt ny ut, men när han öppnar locket ser vi att insidan är helt klädd med tjock röd sammet och istället för regelhäften och rollformulär är den till brädden fylld med olika storlekar av nålar och spikar. Inte den minsta rost; dom glittrar i gryningssolen. Sen tar han fram en kartongkniv ur skjortfickan, lyfter mitt huvud under hakan, och säger “ska vi inte se om vi kan få bort dom där sura minerna?”, och jag bara…


jag bara skriker:

var fan är spelet, Erik?!?

Har du slängt tärningarna?! Är du inte riktigt klok?! Är det meningen att vi ska köra plockepinn eller nåt med dom här jävla nålarna? Vad fan tror du att är det här, Dread eller nån sån jenga-skit?!?! Och vad hände med min rollis! Jag hade ju rullat upp en trolle som var helt grym!!

Det finns inget fel med att försöka komma fram till gränser för hur gruppen ska spela som passar alla i gruppen så alla i gruppen tycker det är ett bra och schysst sätt att lira.

Håller med om att Traffic Lights kan vara ett lite väl grovt verktyg men det är ett svårt problem och vi måste ju början nånstans om vi ska komma fram till nåt som funkar.