Tistelriddare; ett Wes Anderson-rollspel

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,145
Location
Fallen Umber
En kort kommentar bara:

det blir svårare att skriva en kampanj, kanske. "Din farbror är försvunnen" -- oj, vi måste hitta honom. Så hittar man killen -- sen då? Vem ska försvinna nu?
Nej, det är nog inte svårare, att din farbror försvann är ju bara första steget som leder till att vi räddar världen. Det visar sig att din familj varit ansvarig för att bevara ett skimrande portalägg i källaren i många generationer, att din försvunna tvillingsyster gått i lära hos korparna och lockats av Drakens löften om makt och lydnad, att din hobby frimärkssamlande gjort dig särskilt lämpad att operera de magiska mikroskopen, och så vidare. Svårare att _skriva_, ja, men metoden är tillämpbar hela tiden. Men förstås, som du säger, inte helt önskvärd här. Att ha en annan struktur, åtminstone som komplement, är nog bra.

(Jag älskar förstås att Krickdala är utvalt av någon speciell anledning. Kan gärna drivas hur långt som helst.)

En till orelaterad synpunkt, förresten: jag får hindra mig själv från att skriva "Krickedala" hela tiden. Det känns som om det ligger mycket bättre i munnen, för man fogar nästan in det där e:et ändå när man uttalar det. Eller "Krickedal" med fortfarande tre stavelser. Men det är kanske bara jag.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
4,324
Nu har jag inte djuptdykt i alla inlägg så det har kanske berörts en del, men en idé skulle kunna vara att skapa ett övergripande narrativ kring Krickdala, dess bakgrund och varför det är som det är och vad som är viktigt för att det ska bevaras och alla djuren kunna fortsätta med sina liv. Denna kunskapen finns nedärvd och berättas myter och sagor om världen, och rollpersonerna märkta för att vara dem som skyddar/bevarar vad det nu än är. Det behöver inte vara någon stor metaplot där sanningen ska avslöjas eller något slags "utvald av ödet Belgarion-grej" utan mer av ett tillstånd som behöver upprätthållas, om det är begripligt. Kanske lite som torsdagsbarn i Väsen fast utan den hemliga organisationen. Detta vet folket om och därför är rollpersonerna några man ber om hjälp - ibland med meningslösa grejer som personen tolkar in är viktigt och ibland sådant som faktiskt påverkar. Rollpersonerna kan säga nej men det har ett socialt pris, för att vet att de är "fixarna". Det borde väl kunna vävas ihop med mer personliga motivationer.
 

Henke

Konventsarkeolog @ www.alexandria.dk
Joined
8 Mar 2009
Messages
3,634
Location
Kullavik
När jag bläddrar igenom tråden så kommer jag att tänka på själva förmedlingen av miljön. Jag känner att berättandet borde utgå ifrån en subjektiv "berättarröst" ungefär som Brior Brådfots journalanteckningar i Trakorien-modulen (Jag hör John Hurts röst från Dogville inne i huvudet). :)
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
365
En drivkraft i spelet kan vara att de olika sällskapen konkurrerar om makten - kunskap, hemligheter, pengar, föremål (böcker, möbler, musikinstrument etc.), positioner, status, fastigheter - i Krickdala eller möjligen i hela spelvärlden. Du kan göra det precis så mörkt eller barntillåtet du vill. Om ett äventyr handlar om att hitta borgmästarens försvunna hatt så kan det finnas mycket bakom det - eller inte alls.

Jag hade satsat på att beskriva vart och ett av sällskapen (förslagsvis fem) med nyckelpersoner, agendor, interna konflikter, hemligheter, fastigheter (högkvarter typ), föremål (gärna magiska och märkliga) och kanske även något hemligt dokument (testamenten, brev, memoarer, förteckningar, fotoalbum etc). Jämför med MUA, som ju egentligen också är ett spel om olika konkurrerande sällskap. De hade nog kunnat beskrivas tydligare (och direkt i startspelet), men som intrigskapande komponenter är de bra. Mutant handlar ju i stort om att Forntiden är okänd i Pyrisamfundet, men den går att upptäcka (genom besök i förbjudna zoner). Sällskapen har kommit olika långt och är i konflikt med varandra. Dessutom är de verkligen olika varandra. Vad är motsvarande i Krickdala? Vilken hemlig kunskap (olika för varje sällskap, föreslår jag) har dina sällskap och vad är det de inte vet? Vill du att spelet ska vara tydligt avgränsat så kan du skapa en stor hemlighet som man avslöjar under en kampanj.
Det här är verkligen en bra uppstrukturering av hur man kan tänka kring olika sällskap. Jag tänker:
1. Fem sällskap konkurrerar om makten. Makt kan kanske delas in i social status, hemlig kunskap om världen, rikedom och våldsmakt. Fast kanske ska makten delas upp i fem, om det finns fem sällskap? Så att ett ockult sällskap försöker besegra det gamla riddarhusets sociala status med sin hemliga kunskap om världen, och Riddarna av Den Sista gatlyktan försöker hålla emot med sina spjut och fyrverkerier och värjor mot handelshusens sammanslutning (rikedom). Möjligen kan det finnas en öppen och en dold variant av varje. Ett sällskap som öppet jagar rikedom, och ett som i hemlighet samlar rikdeom och skatter. De öppna kan då vara lite enklare beskrivna, och mer "självklara"; Riddarhuset, Encyklopedisterna, Handelskammaren, Riddarna av Gatlyktan; de dolda kan vara typ nån sorts frimurare, en grupp ockultister, tjuvgillet (?) och nästan nån sorts lönnmördare -- fast inte det. Varken tjuvar eller lönnmördare. Men nån variant av det.
2. De fem sällskapen böra vara sinsemellan rejält olika.
3. Varje sällskap har fått fatt i en egen, unik bit hemlig kunskap om världen som de vill nysta i; kanske har två eller fler sällskap en bita av samma större hemlighet. (Frimurarna vet att den gamle vresige mannen i kråkslottet väster om byn är en förrymd Dux från Månpalatset; vad de inte vet är att han i sin tur är ledare för ett ockult sällskap, som inte vet om hans verkliga identitet; Encyklopedisterna vet att Borgmästarens betjänt är en bortbyting från älvalandet; Riddarna av Gatlyktan vet att Borgmästarens betjänt verkar vara den som i hemlighet drar i trådarna på Rådsmötena, men inte varför; osv).

*

Kort historia
Agenda
Högkvarter

*

Nyckelpersoner
Intern konflikt

*

Föremål
Dokument

*

Tack!
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
365
Nej, det är nog inte svårare, att din farbror försvann är ju bara första steget som leder till att vi räddar världen. Det visar sig att din familj varit ansvarig för att bevara ett skimrande portalägg i källaren i många generationer, att din försvunna tvillingsyster gått i lära hos korparna och lockats av Drakens löften om makt och lydnad, att din hobby frimärkssamlande gjort dig särskilt lämpad att operera de magiska mikroskopen, och så vidare. Svårare att _skriva_, ja, men metoden är tillämpbar hela tiden. Men förstås, som du säger, inte helt önskvärd här. Att ha en annan struktur, åtminstone som komplement, är nog bra.
Så är det förstås.

Jag tror att det handlar lite om att jag verkligen tänker mig att det ska skrivas en rejäl kampanj till spelet. En vända i varje väderstreck, och en vända upp till månen. En sorts Mask of Nyarlathotep. Eftersom det är sånt som jag själv tycker är kul att spelleda, och eftersom jag inbillar mig att det är sånt andra skulle vilja ha. Om inte annat för att @krank väl ofta efterlyser sånt. Eller om det är metoder för att skriva egna äventyr han önskar sig. Hursomhelst. Om man skapar rollpersoner inför den kampanjen tänker jag att det är rätt lätt att skräddarsy sällsamheter och sånt, så att äventyren verkligen krokar fast i det egna lilla ödet, och att det är rätt viktigt. Det kommer nog finnas ett par sidor tillägnat just det: "Se till att en rollperson har en relation till matematikern Ada, att en rollperson har en relation till portalägget," osv.

MEN. Jag tänker mig samtidigt att det gärna får ligga i själva spelets struktur att rollpersonerna VILL ge sig ut på äventyr av olika skäl. Så att de där personliga krokarna inte alltid måste finnas för ALLA, hela tiden. Jag tycker det finns nåt fint med att en grupp rollpersoner som ger sig av för att rädda världen består av en glassförsäljare vars syster -- den begåvade matematikern -- har försvunnit, en uttråkad detektiv som glassförsäljaren har anställt, en sörjande änka som vill bort från vardagen, och så en obotligt nyfiken skvallergubbe som bara hakar på gänget för att ha nåt att berätta på nästa tebjudning. Och sen i nästa akt, när de har hittat den där matematikern, kan det visa sig att änkans make dog för att han försökte skydda portalägget, och då har de andra sina egna inre skäl att hänga på henne och nysta vidare i gåtorna. Sådär.

Vi håller nog med varandra.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
365
Min rätt enkla tanke är att det finns tre sociala skikt i Krickdala.

1. Den Blå Herrgården och dess stab överst.
2. Den gamla adeln från numera fallna riken och den nyrika borgerligheten konkurrerar med varandra om att vara förnämast i själva byn.
3. Vanligt folk.

Det går att röra sig mellan skikten, att klättra uppåt och halka neråt, även om det kanske är ovanligt.

*

KRICKDALA

De tama smådjuren har bott längs den stora flodens stränder så länge någon kan minnas. Flodråttorna och mössen har suttit och rökt sina cigarrer av vass och fiskat ifrån bryggor och roddbåtar, och hararna och sorkarna har oldat korn, vete och raps på de bördiga åkrarna, och igelkottarna och vesslorna har bott i stugor längs den gamla skogens rand.

Men en höst för många, många år sedan, anlände Den Blå Damen på den gamla, igenvuxna landsvägen, i en vagn dragen av ett spann smala, snabba ödlehundar. Hon delade ut söta madeleinekakor och glimrande silvermynt, och hade snart anställt djuren för att bygga en stor herrgård på en hög kulle: mullvadarna murade, ekorrar hamrade och lade trägolv och takpannor, de stora, starka hararna smidde en väldig järngrind.

Vid den Blå Herrgårdens fötter växte med tiden en by fram, eftersom Den Blå Damen förstås behövde en butik där hon kunde köpa hattar och klänningar, och ett bageri som bakade alla de kakor hon bjöd sina långväga, mystiska gäster på, och någon som importerade teblad och parfymer, och reparatörer och tapetserare och skomakare. Hon hade ett ändlöst förråd av klirrande silvermynt, som djuren använde för att köpa saker av grodorna, salamandrarna och flod- och bisamråttorna som alltid har färdats med sina pråmar längs floden, ända ut till Västerhavet och tillbaka.

Måhända är det märkligt att Krickdala nu har stått där det står i snart hundra somrar, och att Den Blå Damen fortfarande lever och har hälsan — fast inte är det märkligare än mycket annat?

*

Krickdalas huvudgata löper från järnvägsstationen till torget, där det ligger ett postkontor och alla möjliga sorters butiker. Ett virrvarr av smågator och stigar leder under buskar och träd till hemtrevliga trä- och tegelhus i lummiga trädgårdar; lupiner och blåklockor vajar på långa stjälkar, och smådjuren har tebjudningar och födelsedagskalas och spelar kort. Om kvällarna tänds gaslyktor över kullerstensgatorna och fotogenlampor flämtar i fönstren.

Djuren i Krickdala betraktar ofta sig själva som lite mer moderna och eleganta än sina vilda kusiner på landet, som visserligen förser dem med mjöl och ost och ägg, men som inte kan klockan — för att inte tala om de avlägsna nästkusinerna som lever i den gamla skogen, och som inte ens har byxor på sig, och lär umgås med både rävar och älvor — om man nu fortfarande tror på såna sagor.


DAMEN OCH HERRGÅRDEN

Ibland skramlar Den Blå Damens droska förbi på gatorna, på väg ut ur byn, körd av sorkar i tjusiga uniformer, dragen av ett spann om sju ödlehundar med fjäderplymer. Men gardinerna är alltid fördragna.
Hon har en egen loge på operahuset, och det sägs att hon ibland smyger in och tittar på särskilt lyckade baletter eller föreställningar: det högsta betyget ensemblen kan få.
Vissa nätter kretsar en uggla eller korp över byn, och landar på ett fönsterbleck i ett Blå Herrgårdens torn, och Den Blå Damens silhuett syns äntligen, fortfarande ung och vacker, i det öppna fönstret, ivrigt viskande med det skrämmande flygfäet.

Blå Herrgården omgärdas av ett högt järnstängsel, och innanför detta ligger en labyrint av väldiga, fasansfulla törnesnår, som blommar med ovanliga, blå rosor varje sommar.
I labyrinten finns gläntor med små fontäner och marmorskulpturer och pilträd, och bersåer där man kan dricka te och ha förtroliga samtal; ett aviarium med ovanliga fåglar och fjärilar; ett växthus med exotiska örter som Den Blå Damen använder i sina alkemiska experiment.

Herrgården hålls igång av en stor tjänarstab, det övre skiktet av denna — Betjänten och ett par av hans närmaste underlydande, Portvakten, Kammardrottningen, och så vidare — utgör en sorts herrefolk i byn, och ses som finare än både adeln ifrån det gamla Poppelkungadömet och Amfibiekejsardömet, och de mest förmögna handelsmännen och arvingarna.
Även de enklare tjänarna i Herrgården åtnjuter viss status, eftersom det är oklart för de andra smådjuren riktigt vem som är vem bakom järngrinden.
Tjänarna spelar ofta krocket i labyrinten när de är lediga, och det finns en tennisbana som används av de finare tjänarna, och som Krickdalas gamla adel och nyrika borgerlighet ibland bjuds in till.

*

Tjänarstaben lyder under Betjänten. Inget sker innanför järngrindarna som han inte har godkänt. En gråblå utter med oklanderlig mustasch, numera ålderstigen. Namnet okänt också av hans närmast underlydande. Hans far var Betjänten innan honom, och innan dess hans morfar. Han bor naturligtvis på Herrgården, i en smakfullt spartansk våning. Rör sig ibland i byn på olika viktiga ärenden, samt går på restaurang på måndagskvällarna då han är ledig. Sitter vid samma bord. Ogift. Noggrann, arrogant, ensam. Har ett litet fickur med ett foto i locket, som han ofta tittar på, men aldrig låter någon annan se. Smådjuren började vid något tillfälle kalla hans morfar Den Blå Herrn. Titen har gått i arv; Den Blå Herrn protesterar inte.
Den Blå Herrn dyker ibland upp på Krickdala Råds möten, harklar sig, och lägger in ett artigt men hotfullt veto mot eller annat beslut. Han åtlyds alltid.

Kammardrottningen sköter personligen om Den Blå Damens morgon- och kvällsbestyr och hennes garderob, och ansvarar dessutom för herrgårdens tvätt och linneförråd. Under henne lyder ett stort antal kammarjungfrur, pigor, kökspojkar, kockar och husor, som gör allt från att laga mat och städa till att köpa in ny servis och nya dukar.
Hon heter Dasha Volyova. En slank och trevlig siameskatt, vars ilska lär vara fruktansvärd om den väcks; den väcks av slarv, försovning, och trams. Hon kan fäktas med florett och kniv. Stred för länge sen för en furste långt i nordöst. Ledig på tisdagkvällar, då hon ibland syns simma i floden medan ett par av hennes tjänare håller vakt. Tycker inte helt illa om unga, dådkraftiga hankatter.
Dasha Volyovas närmaste underlydande, tre sjusovare som är systrar, bor i Herrgården, men äger ett antal finare fastigheter i Krickdala. Lata och ambitiösa. Driver Kammardrottningen till ursinne minst en gång i veckan.

Gårdskarlen, en padda vid namn Oskar, kort och gott, är ansvarig för Herrgårdens utsida. Trädgård, labyrint, stall. Anställer trädgårdsmästare, stallmästare, stallflickor, och så vidare.
Olyckligt förälskad i Dasha Volyova, som aldrig minns hans namn. Befinner sig i en ständig, lågintensiv konflikt med Den Blå Herrn om exakt var Herrgårdens utsida börjar: i stallet, i stora mottagningshallen, vid grindarna?
Har en fantastisk, mörk sångröst, som ibland ekar över ägorna.
Polerar knapparna på sin purpurfärgade uniform tills de lyser som stjänor.

Herman, en hermelin som sköter om Herrgårdens stall, och tränar ödlehundarna, älvahästarna och jaktsländorna, för sig som en ung, hetsig prins när han är ute i byn. Röker handrullade cigaretter, bär alltid värja och en tjusig svartkrutspistol i ornamenterat silver.
En utmärkt canastaspelare; medlem i Canastasällskapet.
På kvällarna låser han sitt gemak med dubbla lås, stirrar iskallt in i sin rakspegel och trimmar med rakkniv ner fjärilsantennerna som växer ur hans panna. De växer alltid ut igen.
Ingen vet om att han är en bortbyting från älvornas rike; hans hotfulla yttre döljer hans oro för att bli avslöjad och förskjuten.
Kan någon älska honom för den han verkligen är?

*

Just för att den Blå Damen är så hemlighetsfull, och faktiskt inte så lite otäck, fascineras djuren i Krickdala av henne. Var kommer hon ifrån? Varför valde hon att bygga Den Blå Herrgården just på norra flodstranden? Vad kan tänkas imponera på henne, och vad fnyser hon åt? Vad är förnämnt och modernt, och vad är lumpet och smaklöst? Ballett? Klänningar med getingmidja? Spetsslöja? Smådjuren i de högsta samhällsskikten lägger avsevärd möda på att försöka reda ut sånt här, och skvallrar oavlåtligt om vad herrgårdens tjänare beställer eller plockar på sig i butikerna kring stortorget: allt från kläder till bakverk blir omedelbart högsta mode, ibland på smått komiska sätt, som den gången någon från Herrgråden köpte sju exemplar av en viss hatt, med en mycket framträdande blå fjäderplym, och de rika damerna i Krickdala började gå runt i samma stil som droskans ödlehundar…

All social status i Krickdala strålar på sätt och vis ur Blå Herrgården: att sträva efter status är närmast liktydigt att sträva efter en inbjudan till en av middarna eller salongerna som hålls i Herrgårdens lysande salar, för trots att Den Blå Damen själv aldrig dyker upp, är tillställningarna fulla av intressanta och viktiga gäster, som ibland kommer långväga ifrån, och vid enstaka tillfällen till och med ses anlända med luftballonger och sällsamma flygfarkoster dragna av fåglar.
Gästlistorna sköts inte alltid direkt av Den Blå Herrn eller Dasha Volyova, eftersom dessa inte har tid att hålla sig a jour med vilka som för tillfället anses vara mest framstående i Krickdala; istället är det ofta ett par betrodda underlydande som har hand om sådant, och dessa — för att inte tala om alla de tjänare som med antydningar eller rena lögner låtsas vara en av dem — blir förstås överösta med smicker och gåvor året om.

Årets viktigaste tillställning är Blå Herrgrådens midsommarfest, som pågår både i trädgårdens labyrintiska gångar och inomhus, och som varar hela natten; trädgårdsmästarna brukar hitta gäster som gått vilse bland snåren flera dagar efteråt.
Vissa gäster återvinns aldrig.
Det är rimligen inte sant, men det sägs att det bor en vild varg, eller en varelse av skuggor och tänder och gamla benrester i labryinten.

Även att bli spela en omgång tennis eller krocket, eller delta på en picknick eller tebjudning i en av bersåerna, för att fira en pigas födelsedag eller förlovning, höjer en persons status avsevärt ute i byn.

*

BOX

Saker som kan resultera i en inbjudan till Den Blå Herrgården:


- Att vara en hankatt och utföra ett spektakulärt dåd som Dasha får höra talas om.
- Att
fjäska in sig hos rätt tjänare med tjusiga middagar, komplimanger, och trevliga överraskningar.
- Att slå vad med
Herman och sedan besegra honom i canasta; han har vunnit ett antal svansar på det sättet, och har dem upphängda på väggen hemma i tjänstebostaden, utan att skämmas för det.
- Att besitta ett föremål eller en bit kunskap som Den Blå Herrn eller någon annan högt uppsatt person i Herrgrådens inre byråkrati är intresserad av.
- Att charma en tjänare på en något lägre nivå — en av Hans Hermelins stallpojkar eller ryttare, en trädgårdsmästare eller fågeltränare — kan få en bjuden på te i trädgården; därifrån kan man kanske fortsätta den sociala klättringen, om man lär känna rätt individ.

Fördelar med att ha varit på en middag i Den Blå Herrgården:

- Det finns en minimal chans att du har ett minimalt inflytande över vilka som ska bjudas på framtida tillställningar. Du behöver inte betala för bakelser eller tjusiga hattar så länge det inte framgår tydligt att så inte är fallet, vilket kan ta en hel sommar.
- Ditt danskort är fullt varenda lördag, och du blir inbjuden till absolut alla födelsedagskalas, därför att alla vill veta vad som egentligen pågår på de där middagarna eller hur duktig Dasha egentligen är på tennis.
- Du kan hota folk med att du ska nämna deras namn i ofördelaktig dager nästa gång du är uppe i Herrgården.


*
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
365
När jag bläddrar igenom tråden så kommer jag att tänka på själva förmedlingen av miljön. Jag känner att berättandet borde utgå ifrån en subjektiv "berättarröst" ungefär som Brior Brådfots journalanteckningar i Trakorien-modulen (Jag hör John Hurts röst från Dogville inne i huvudet). :)
Ja, det skulle verkligen passa att John Hurt berättade om Krickdala. Helt rätt.

Just nu är texten -- inte bara den här, utan en massa annat -- skriven med ett tonfall som är lite -- svävande. Det är inte objektiv skolboksprosa, men inte heller en särskild, unik individs röst. Jag har lite svårt för det där, om jag ska vara ärlig, och kan inte minnas att jag har sett det fungera tillfredsställande någonstans. Jag minns att jag hade svårt för det i Chronopia, t.ex.

För mig gör det att jag har svårare att leva mig in i världen.

Kanske skulle det gå att infoga brev och annat i den löpande texten; kanske från ett par karaktärer som återkommer. Jag tycker mycket om idén med John Hurts röst. Den är verkligen perfekt. Men jag tänker nog att det är en sån röst, en lite knarrig sagoberättare, både allvarlig och lite ironisk på nåt sätt, som berättar om världen redan nu.
 
Joined
28 Nov 2006
Messages
1,407
Location
Nirvana
Det här är verkligen en bra uppstrukturering av hur man kan tänka kring olika sällskap. Jag tänker:
1. Fem sällskap konkurrerar om makten. Makt kan kanske delas in i social status, hemlig kunskap om världen, rikedom och våldsmakt. Fast kanske ska makten delas upp i fem, om det finns fem sällskap? Så att ett ockult sällskap försöker besegra det gamla riddarhusets sociala status med sin hemliga kunskap om världen, och Riddarna av Den Sista gatlyktan försöker hålla emot med sina spjut och fyrverkerier och värjor mot handelshusens sammanslutning (rikedom). Möjligen kan det finnas en öppen och en dold variant av varje. Ett sällskap som öppet jagar rikedom, och ett som i hemlighet samlar rikdeom och skatter. De öppna kan då vara lite enklare beskrivna, och mer "självklara"; Riddarhuset, Encyklopedisterna, Handelskammaren, Riddarna av Gatlyktan; de dolda kan vara typ nån sorts frimurare, en grupp ockultister, tjuvgillet (?) och nästan nån sorts lönnmördare -- fast inte det. Varken tjuvar eller lönnmördare. Men nån variant av det.
2. De fem sällskapen böra vara sinsemellan rejält olika.
3. Varje sällskap har fått fatt i en egen, unik bit hemlig kunskap om världen som de vill nysta i; kanske har två eller fler sällskap en bita av samma större hemlighet. (Frimurarna vet att den gamle vresige mannen i kråkslottet väster om byn är en förrymd Dux från Månpalatset; vad de inte vet är att han i sin tur är ledare för ett ockult sällskap, som inte vet om hans verkliga identitet; Encyklopedisterna vet att Borgmästarens betjänt är en bortbyting från älvalandet; Riddarna av Gatlyktan vet att Borgmästarens betjänt verkar vara den som i hemlighet drar i trådarna på Rådsmötena, men inte varför; osv).

*

Kort historia
Agenda
Högkvarter

*

Nyckelpersoner
Intern konflikt

*

Föremål
Dokument

*

Tack!
Det tycker jag verkar klockrent! Sällskap passar särskilt bra in i den tidsanda (typ sekelskiftet 1900?) som Krickdala har. Jag antar att det kan ta en del tid att få ihop fem sällskap som passar ihop, men det blir å andra sidan en bra resurs att ha. Järnringen i Mutant är ju egentligen (typ) en muterad variant av Bond-filmernas SPECTRE. Om något liknande passar i Krickdala vet jag inte. Men jag tycker att det är en kul konspiratorisk stereotyp.

Apropå Frimurarna - i vår värld har de ett märkligt och intressant system för hemligheter. Ju högre ordensgrad man har, desto mer får man veta. Medlemmarna får, om jag minns rätt, bokstavligt talat tillgång till en ny nyckel när de stiger i graderna. Nycklarna leder till olika arkivskåp. När jag hörde om detta tänkte jag genast på rollspel. Hur skiljer sig hemligheterna åt mellan de olika nivåerna? Vad händer om någon snor en nyckel?

Det här för mig osökt in på hemligheter över huvud taget. Kanske kan det också vara en av punkterna? Eller är hemligheter bättre att väva in i allt det andra? De kan ju finnas i var och en av dina punkter. Kanske ett överflödigt påpekande, men det var något jag tänkte på. Förmodligen för att vi diskuterade hemligheter i en tråd på det här forumet för någon månad sedan eller mer.

Det går förstås att väva in sällskapen i väldigt mycket. Kartor, generator för uppdrag (en för varje sällskap?), en övergripande tidslinje för Krickdalas historia (eller för varje sällskap?) och utrustningslistor (alltså sådant RP har tillgång till som medlemmar, enkla saker som rep och verktygslådor, men kanske fysiskt stora saker som luftballonger, u-båtar eller dimensionsportaler om sådana finns). Kanske kan sällskapstillhörighet få ett par rutor på rollformuläret. Eller kanske rentav ett särskilt sällskapsformulär där SL kan göra noteringar under pågående kampanjspel. Jag gillar som synes grupperingar som aktörer i rollspel. De är som karaktärer men mer mångsidiga och svårare att ha ihjäl. Använd vad du vill i denna brainstorm!
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
365
Det kommer något längre svar om sällskapen om nån dag eller så, men jag måste bara säga: u-båtar. Åh, u-båtar av trä med tramp-propellrar som glider fram under näckrosbladen, djupt nere i åns dyiga bottenslam, och dykarklockor som sjunker i gruvschakt och uråldriga brunnar. Så himla perfekt och oväntat.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,012
Location
Helsingborg
Det kommer något längre svar om sällskapen om nån dag eller så, men jag måste bara säga: u-båtar. Åh, u-båtar av trä med tramp-propellrar som glider fram under näckrosbladen, djupt nere i åns dyiga bottenslam, och dykarklockor som sjunker i gruvschakt och uråldriga brunnar. Så himla perfekt och oväntat.
Kanske Blå Damen har en dykarklocka från nattfolkets många världar, gjord av glas och snirklig metall. Hennes tjänstefolk har beställt den specifikt för en bedrägligt djup sjö i Blå Damens trädgård (ser ut som en liten damm, men mitt i ligger ett dränkt gruvhål som sträcker sig djupt djupt ner).

P.S: Känns som något en eccentrisk adelsdam hade haft som sin Garden Folly.
 
Joined
28 Nov 2006
Messages
1,407
Location
Nirvana
Det kommer något längre svar om sällskapen om nån dag eller så, men jag måste bara säga: u-båtar. Åh, u-båtar av trä med tramp-propellrar som glider fram under näckrosbladen, djupt nere i åns dyiga bottenslam, och dykarklockor som sjunker i gruvschakt och uråldriga brunnar. Så himla perfekt och oväntat.
Heter en av u-båtarna (kanske den enda) Näckrosa? Den skulle kunna tillhöra Nautiska Sällskapet där medlemmarna (även på land) kallas matroser. Kaptenen och styrman är högre upp i hierarkin. Detta sällskap känner förstås till världen och dess hemligheter från en helt annan, submarin vinkel.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
365
SÄLLSKAP

Jag tänker att det finns rätt många mindre sällskap i Krickdala, och att de flesta av dessa är mer eller mindre kända av allmänheten.
Canastasällskapet skulle jag vilja ge någon stor och viktig roll, egentligen.
Litterära och konstnärliga salonger
Spiritister
; jag har tidigare skrivit om en grupp som försöker utforska Skugglandet, tex (de är nog hemliga, i och för sig)
Riddarna av Den Sista Gatlyktan är väl en sorts sällskap.
Encyklopedisterna vill samla all kunskap om hela världen i sina böcker om hundra eller fler band. Konstnärer, jorunalister, filosofer.

Osv.

Och så då de hemliga sällskapen. Tanken är att förstås att försöka göra dem distinkta, och att ge dem en vag ton av sånt som finns i den verkliga världen, så att man grokkar dem instinktivt, men ändå låta dem vara unika — det finns liksom inga Frimurare eller gnostier/ satanister i Krickdala, men väl Träskålen och Onsdagstroende.

Jag postar nåt rätt ofärdigt och skissartat, om inte annat för att det kanske hjälper mig komma vidare.

*

De Tolv Ansiktena

Alltid tolv medlemmar, och alla bär varsin unik mask som täcker ansiktet, och en stor kåpa eller vidbrättat hatt; medlemmarna är anonyma.
Maskerna finns beskrivna, på arkaiskt tungomål, i en uråldrig skriftrulle som förvaras i sällskapets högkvarter.
Den sista, trettonde masken, saknas sen mycket, mycket länge.
Varje mask har sin egen personlighet, sitt sätt att tala, och sin historia med vendettor och allianser med andra masker.
Den som för tillfället bär en av de tretton ansiktena förväntas inscensätta maskens persona, och driva dess agenda, inte sin egen; för sällskapet är det värsta av alla brott — värre än mord och förräderi — att brista i detta; att bli avslöjad med att ha handlat för sin egen vinnings skull, eller att använda fel röst, fel gester, leder till omedelbar demaskering, uteslutning och fördrivning från Krickdala. Minst. Men flera av medlemmarna försöker förstås driva sällskapet i en riktning som ska gagna just dem.
En mask vars bärare dött väljer själv ut sin efterträdare i en mystisk ritual där masken ligger i en cirkel av tända ljus och verkar leva och tala utan bärare.
Inte ens sällskapets medlemmar vet varifrån maskerna kommer.
Maskerna vet.

(Hmm. Hur bevaras anonymiteten vid byte av bärare? Kanske säger masken ”lämna mig på bryggan vid midnatt” - och ingen får följa efter? Jag vet inte. Vad kan De Tretton Ansiktena ha för agenda? Jag antar att det beror på var de kommer ifrån? De känns som att de kretsar kring troper som har med Babylonien, mumier, och uråldriga förbannelser att göra. Rester av någon utdöd, magisk civilisation i söder eller öster?)

*

Träskålen

Sällskapet söker efter Barfotakungens enkla, spruckna träskål, ty den som dricker ur den ska få veta världens och himlarnas hemligheter.
Varje gång man stiger i graderna genomgår man mystiska ritualer ämnade att påminna en om tidens gång och alltings förgänglighet: man äter en näve jord, sover i en öppen grav, svarar på gåtor som en talande, magisk korpdödskalle ställer.

Sällskapet har inte hittat träskålen, trots att de har funnits sen innan Krickdala grundades, och kanske sen innan Amfibiekejsardömets storhet. Men i sitt sökande har de kommit över många andra hemligheter, och deras makt har vuxit.
I ett underjordiskt stenvalv som man når genom en lönndörr i en krypta på gravfältet, står en väldig möbel i ek, full av låsta lådor; när man klättrar i graderna får man en ny liten mässingsnyckel som öppnar en av lådorna, som innehåller utrivna boksidor, gåtor, föremål: ett guldmynt präglat med en okänd konungs profil, en dolk vars blad är format som en flamma, som förvandlar vatten till blod, det trettonde ansiktet, som de tolv söker.

Etthundratretton nycklar allt som allt. ”En tjänare av tjugosjunde nyckeln; en tjänare av hundrationde nyckeln.”

(Det här sällskapet behöver lite färg, va? Jag älskar möbeln - bygga nåt kring den? Fast hur? Hursomhelst. De har, tror jag, kommit över någon hemlighet som har korrumperat dem, eller bara förändrat deras verkliga agenda till något annat än att hitta träskålen; och de högre hemligheterna i det låsta skåpet handlar om detta; de vet kanske något om dösingarna, eller om skugglandet; och de lägre graderade medlemmarna är i någon mån duperade; de skickas ut på uppdrag som inte alls handlar om träskålen längre, utan om något annat...)

*

Onsdagstroende

Bland smådjuren finns de som ringer i klockor, tänder ljus, fastar eller bugar sig mot den stigande solen på fredagar, lördagar respektive söndagar; Barfotakungen lärde dem att sådana små gester håller onda skuggor och otyg borta från ens hem, och måhända gör Urkällan som allting kommer ur lycklig eller vänligt inställd, eller att Världsmodern ler på sin tron av ris bortom stjärnorna när hon ser en göra det.
De onsdagstroende är dock övertygade om att de som sysslar med sådana dumheter tar gruvligt fel; dagen att högtidlighålla är förstås onsdagen, och den man bör vända sig till är Mantikoran, Besten I Öst som fanns före världen och minns dess skapelse, och som kommer finnas efter världen, och minnas dess död.
Den urgamla, grymma mantikoran är den ena värd att vörda och buga sig för.
Allt annat är snart bortglömt.

Sällskapet har ingenting alls att göra med den verkliga Mantikoran; han är diffust medveten om att de finns, eftersom de finns omskrivna i en av hans otaliga böcker, men skulle någon av dem någonsin nå fram till hans bibliotek på hans höga bergstopp i öster, och påstå sig ha handlat i hans ära, så skulle Mantikoran sträcka ut tassen och knuffa ner dumbommen för alla de tusentals och åter tusentals isiga trappstegen igen.
Dock. I Krickdala och bland en del sjökaptener i väster sprider sig de onsdagstroendes bekännelse:
Före världen mörker.
Efter världen mörker.
Inuti stenarna mörker.
Allt ska glömmas.
Inuti hjärtat mörker.

En nihilistisk sekt.
De har sitt eget alfabet, som ser ut som leopardfläckar, och sitt eget språk, som man inte talar utan tecknar med fingrarna. De har lärt sig tämja och förädla spindlar och skorpioner; spindlar vars gift söver offret i sju år, eller får det att glömma de senaste sju dagarna; spindlar som flyger genom natten på långa silkestrådar, och väver nät i magiska symmetrier; skorpioner vars stick gör offret vansinnigt.
De gillrar fällor, manipulerar Krickdalas invånare, och väntar på rätt tillfälle att slå till.

De är antagligen kunniga i någon sorts skuggmagi.

(Men hallå, vad vill de egentligen? Vad har de för agenda? Var kommer de ifrån? De är ju tråkiga därför att de bara är ”skurkar” - jag vill göra dem mer tragiska, sorgliga, utstötta. En sorts religiös minoritet som känner sig förföljda? Mja, va? För allvarligt och samtida för Krickdala. Kanske ska de ”dyrka” någon annan än mantikoran, fast jag gillar det lite, och jag gillar att de har helt fel i sin bild av honom. Men mycket är oklart; jag har bara en vag känsla av vilka de är; någon sorts lönnmördarsekt nästan; fast jag tror det vore bra om de fick ha en gåtfullt ädel agenda. Om de typ tränar sig för att kämpa mot en sorts antikrist vid tidens ände, och måste hålla sig hemliga för att kunna göra det. Någon profetia? Något.)

*

Där är jag nu.

Finns det något liksom arketypiskt hemligt sällskap som saknas?

Ett sällskap som arbetar åt korparna? Ett sällskap som arbetar åt ugglorna? Både Träskålen och de onsdagstroende skulle ju i teorin kunna vara korrumperade eller lurade att göra det.

Ett sällskap som har att göra med älvorna? Det känns instinktivt som att älvorna ska få vara ifred från det här, att de är sin egen värld, lite grann. Men kanske ligger en dösing bakom ett av de hemliga sällskapen? Mja. Kanske ska de onsdagstroende dyrka en dösing istället?

Jag vet att sällskapen är diffusa i sina agendor, och att det här är rätt ofärdigt, och att en viktig nyckel för att göra färdigt dem nog handlar om en sorts metaplott eller djupstruktur som jag inte har postat om här; vem är Den Blå Damen, hur är Krickdala utvalt, osv. Men ändå. En skiss, med lite frågor. Kanske ruckar det på något i mig att posta det här, och en öppning kommer.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
365
En till orelaterad synpunkt, förresten: jag får hindra mig själv från att skriva "Krickedala" hela tiden. Det känns som om det ligger mycket bättre i munnen, för man fogar nästan in det där e:et ändå när man uttalar det. Eller "Krickedal" med fortfarande tre stavelser. Men det är kanske bara jag.
Det är nog inte bara du. Ett tag hette byn Belleville, men det är ju för dumt. Jag drog till med Krickdala som arbetsnamn bara. Krickor är änder som har en blåaktig rand över ögat. Blå Damen osv. Sen har det väl fastnat lite, här på forumet i alla fall. Jag har ingen riktigt namnkultur uttänkt än. Alls. Ska det låta walesiskt, franskt, svenskt? Jag flummade ju runt med att världen skulle heta Gunnelwyn ett tag här i morse typ, och väl fortfarande lite halvt fäst vid det, även om ingen annan gillar det. Jag vet inte. Till saken hör att jag spelar med min fru och dotter, som båda pratar engelska, så då är det Crickvale. Som i alla fall rullar av tungan bättre. Krickedal låter -- låter det inte göteborgskt? Jag har nog blivit lite förtjust i "Krick"-ljudet, för att det låter lite som en syrsa och lite som krieg, men annars är jag rätt öppen för att namn kan ändras. Mja. Jag gillar fortfarande Krickdala.

Hey! På tal om namn -- jag skrev in ett litet easter-egg i min senaste roman — det var väl någon gång innan jag återvände till forumet, så jag tänkte det som mer dunkelt och internt än vad det möjligen blir nu, men eftersom det finns en del rollspel i romanen tyckte jag att det var fint att ha en liten super-hemlig blinkning från världens höst till ett uråldrigt violett Mars, med mantikoror och domoroider, i ett regnigt, fiktivt Belgien:

BB215EBB-1288-4596-A52B-108EB2AA8481.jpeg
 
Last edited:

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,012
Location
Helsingborg
Kanske ett Kosmopolitiskt sällskap, som hänger på Krickedalas värdshus och övriga matställen och diskuterar mat, platser och kultur. För att gå med måste man ha varit på en resa (även om de flesta har varit på flera). Inträdesprovet är att man ska berätta tre historier om sin resa, två sanna och en påhittad där alla tre måste vara underhållande och alla så trovärdiga och absurda att mindre än hälften av ledamöterna gissar rätt på vilken som är påhittad.
 
Joined
28 Nov 2006
Messages
1,407
Location
Nirvana
SÄLLSKAP

Jag tänker att det finns rätt många mindre sällskap i Krickdala, och att de flesta av dessa är mer eller mindre kända av allmänheten.
Canastasällskapet skulle jag vilja ge någon stor och viktig roll, egentligen.
Litterära och konstnärliga salonger
Spiritister
; jag har tidigare skrivit om en grupp som försöker utforska Skugglandet, tex (de är nog hemliga, i och för sig)
Riddarna av Den Sista Gatlyktan är väl en sorts sällskap.
Encyklopedisterna vill samla all kunskap om hela världen i sina böcker om hundra eller fler band. Konstnärer, jorunalister, filosofer.

Osv.

Och så då de hemliga sällskapen. Tanken är att förstås att försöka göra dem distinkta, och att ge dem en vag ton av sånt som finns i den verkliga världen, så att man grokkar dem instinktivt, men ändå låta dem vara unika — det finns liksom inga Frimurare eller gnostier/ satanister i Krickdala, men väl Träskålen och Onsdagstroende.

Jag postar nåt rätt ofärdigt och skissartat, om inte annat för att det kanske hjälper mig komma vidare.

*

De Tolv Ansiktena

Alltid tolv medlemmar, och alla bär varsin unik mask som täcker ansiktet, och en stor kåpa eller vidbrättat hatt; medlemmarna är anonyma.
Maskerna finns beskrivna, på arkaiskt tungomål, i en uråldrig skriftrulle som förvaras i sällskapets högkvarter.
Den sista, trettonde masken, saknas sen mycket, mycket länge.
Varje mask har sin egen personlighet, sitt sätt att tala, och sin historia med vendettor och allianser med andra masker.
Den som för tillfället bär en av de tretton ansiktena förväntas inscensätta maskens persona, och driva dess agenda, inte sin egen; för sällskapet är det värsta av alla brott — värre än mord och förräderi — att brista i detta; att bli avslöjad med att ha handlat för sin egen vinnings skull, eller att använda fel röst, fel gester, leder till omedelbar demaskering, uteslutning och fördrivning från Krickdala. Minst. Men flera av medlemmarna försöker förstås driva sällskapet i en riktning som ska gagna just dem.
En mask vars bärare dött väljer själv ut sin efterträdare i en mystisk ritual där masken ligger i en cirkel av tända ljus och verkar leva och tala utan bärare.
Inte ens sällskapets medlemmar vet varifrån maskerna kommer.
Maskerna vet.

(Hmm. Hur bevaras anonymiteten vid byte av bärare? Kanske säger masken ”lämna mig på bryggan vid midnatt” - och ingen får följa efter? Jag vet inte. Vad kan De Tretton Ansiktena ha för agenda? Jag antar att det beror på var de kommer ifrån? De känns som att de kretsar kring troper som har med Babylonien, mumier, och uråldriga förbannelser att göra. Rester av någon utdöd, magisk civilisation i söder eller öster?)

*

Träskålen

Sällskapet söker efter Barfotakungens enkla, spruckna träskål, ty den som dricker ur den ska få veta världens och himlarnas hemligheter.
Varje gång man stiger i graderna genomgår man mystiska ritualer ämnade att påminna en om tidens gång och alltings förgänglighet: man äter en näve jord, sover i en öppen grav, svarar på gåtor som en talande, magisk korpdödskalle ställer.

Sällskapet har inte hittat träskålen, trots att de har funnits sen innan Krickdala grundades, och kanske sen innan Amfibiekejsardömets storhet. Men i sitt sökande har de kommit över många andra hemligheter, och deras makt har vuxit.
I ett underjordiskt stenvalv som man når genom en lönndörr i en krypta på gravfältet, står en väldig möbel i ek, full av låsta lådor; när man klättrar i graderna får man en ny liten mässingsnyckel som öppnar en av lådorna, som innehåller utrivna boksidor, gåtor, föremål: ett guldmynt präglat med en okänd konungs profil, en dolk vars blad är format som en flamma, som förvandlar vatten till blod, det trettonde ansiktet, som de tolv söker.

Etthundratretton nycklar allt som allt. ”En tjänare av tjugosjunde nyckeln; en tjänare av hundrationde nyckeln.”

(Det här sällskapet behöver lite färg, va? Jag älskar möbeln - bygga nåt kring den? Fast hur? Hursomhelst. De har, tror jag, kommit över någon hemlighet som har korrumperat dem, eller bara förändrat deras verkliga agenda till något annat än att hitta träskålen; och de högre hemligheterna i det låsta skåpet handlar om detta; de vet kanske något om dösingarna, eller om skugglandet; och de lägre graderade medlemmarna är i någon mån duperade; de skickas ut på uppdrag som inte alls handlar om träskålen längre, utan om något annat...)

*

Onsdagstroende

Bland smådjuren finns de som ringer i klockor, tänder ljus, fastar eller bugar sig mot den stigande solen på fredagar, lördagar respektive söndagar; Barfotakungen lärde dem att sådana små gester håller onda skuggor och otyg borta från ens hem, och måhända gör Urkällan som allting kommer ur lycklig eller vänligt inställd, eller att Världsmodern ler på sin tron av ris bortom stjärnorna när hon ser en göra det.
De onsdagstroende är dock övertygade om att de som sysslar med sådana dumheter tar gruvligt fel; dagen att högtidlighålla är förstås onsdagen, och den man bör vända sig till är Mantikoran, Besten I Öst som fanns före världen och minns dess skapelse, och som kommer finnas efter världen, och minnas dess död.
Den urgamla, grymma mantikoran är den ena värd att vörda och buga sig för.
Allt annat är snart bortglömt.

Sällskapet har ingenting alls att göra med den verkliga Mantikoran; han är diffust medveten om att de finns, eftersom de finns omskrivna i en av hans otaliga böcker, men skulle någon av dem någonsin nå fram till hans bibliotek på hans höga bergstopp i öster, och påstå sig ha handlat i hans ära, så skulle Mantikoran sträcka ut tassen och knuffa ner dumbommen för alla de tusentals och åter tusentals isiga trappstegen igen.
Dock. I Krickdala och bland en del sjökaptener i väster sprider sig de onsdagstroendes bekännelse:
Före världen mörker.
Efter världen mörker.
Inuti stenarna mörker.
Allt ska glömmas.
Inuti hjärtat mörker.


En nihilistisk sekt.
De har sitt eget alfabet, som ser ut som leopardfläckar, och sitt eget språk, som man inte talar utan tecknar med fingrarna. De har lärt sig tämja och förädla spindlar och skorpioner; spindlar vars gift söver offret i sju år, eller får det att glömma de senaste sju dagarna; spindlar som flyger genom natten på långa silkestrådar, och väver nät i magiska symmetrier; skorpioner vars stick gör offret vansinnigt.
De gillrar fällor, manipulerar Krickdalas invånare, och väntar på rätt tillfälle att slå till.

De är antagligen kunniga i någon sorts skuggmagi.

(Men hallå, vad vill de egentligen? Vad har de för agenda? Var kommer de ifrån? De är ju tråkiga därför att de bara är ”skurkar” - jag vill göra dem mer tragiska, sorgliga, utstötta. En sorts religiös minoritet som känner sig förföljda? Mja, va? För allvarligt och samtida för Krickdala. Kanske ska de ”dyrka” någon annan än mantikoran, fast jag gillar det lite, och jag gillar att de har helt fel i sin bild av honom. Men mycket är oklart; jag har bara en vag känsla av vilka de är; någon sorts lönnmördarsekt nästan; fast jag tror det vore bra om de fick ha en gåtfullt ädel agenda. Om de typ tränar sig för att kämpa mot en sorts antikrist vid tidens ände, och måste hålla sig hemliga för att kunna göra det. Någon profetia? Något.)

*

Där är jag nu.

Finns det något liksom arketypiskt hemligt sällskap som saknas?

Ett sällskap som arbetar åt korparna? Ett sällskap som arbetar åt ugglorna? Både Träskålen och de onsdagstroende skulle ju i teorin kunna vara korrumperade eller lurade att göra det.

Ett sällskap som har att göra med älvorna? Det känns instinktivt som att älvorna ska få vara ifred från det här, att de är sin egen värld, lite grann. Men kanske ligger en dösing bakom ett av de hemliga sällskapen? Mja. Kanske ska de onsdagstroende dyrka en dösing istället?

Jag vet att sällskapen är diffusa i sina agendor, och att det här är rätt ofärdigt, och att en viktig nyckel för att göra färdigt dem nog handlar om en sorts metaplott eller djupstruktur som jag inte har postat om här; vem är Den Blå Damen, hur är Krickdala utvalt, osv. Men ändå. En skiss, med lite frågor. Kanske ruckar det på något i mig att posta det här, och en öppning kommer.
Skulle det inte kunna vara så att något av de sällskap som inte är hemliga ändå har en hemlig agenda? Jag tänker exempelvis på Frimurarna (och andra sällskap) i vår värld. Vi vet ju att de finns, men inte riktigt vad de gör. I Krickdala tänker jag mig att det kan finnas ett par sällskap som verkar vara helt harmlösa, men inte alls är det. Hur hade de sett ut i exempelvis Mumindalen? Muminpappan kanske är med i något konst- eller litteratursällskap?

I ett större perspektiv tror jag att sällskapen, alltså de som är lite farligare av sig, behöver ha något med världens större hemligheter att göra. Jämför med Call of Cthulhus kultister eller de olika mer eller mindre hemliga sällskapen i Mutant, som i regel har något med den för de flesta dolda Forntiden att göra. Vad är motsvarande här? Vilken kunskap om det fördolda gör dina sällskap särskilt mäktiga? Kanske kan det kopplas till en tidslinje över det som är hemligt i din värld?

Du kommer på något. Jag förstår att du håller på att skissa fram saker. Det engagerar som synes.
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
5,335
Hemliga sällskap

Den rena ullens orden

Vissa av Krickdalas amfibier samlas på lugna fredgaseftermiddar i en anspråkslös loge som nästan helt upptas av en hall där de sjunger, läser sedelärande berättelser och ägnar sig åt en långsam, rytmisk dans till det rena Ljusets pris. Namnet sägs komma från de enkla, vita ullkappor ordensmedlemmarna bär. Medlemmarna försöker leva efter renlevnadens, enkelhetens och ödmjukhetens principer för att tjäna Ljuset, även om det inte alltid är helt framgångsrikt. Lyriken och texterna till ordens många mässor och sånger, som är fulla av dubbeltydigheter och ordvitsar, sägs rymma djupa och mystiska hemligheter, och då och då försöker något skarpörat grodyngel tjuvlyssna på de invigda. Några har till och med lärt sig lösenordet för att komma in: svaret på lösenfrågan "Vad har du i påsen?"

Även om många av ordensmedlemmarna har tunga titlar från amfibierikets forntid läggs allt sådant åt sidan när man stiger in i logen.

Det sägs att orden styrs av en mystisk helig amfibie - en wali - som ibland skickar de smidigaste ulldansörerna ut på särskilda uppdrag.
 

Kungfetti

Veteran
Joined
14 Nov 2012
Messages
75
Location
Lund
Borde det inte finnas något slags Sfinx-sällskap som fokuserar på gåtor? Som kanske tror att de är lite klokare än alla andra och blir riktigt förnärmade när någon kan klura ut någon av deras nedärvda "omöjliga" gåtor? Eller, ännu värre, som Bilbo helt förstör grejen genom att berätta gåtor som inte följer de hemliga reglerna! När du stiger i graderna får du tillgång till fler omöjliga uråldriga gåtor som anses innehålla farlig kunskap om du kan lösa dem.

Lite som att gåtan "Vem är om morgonen fyrbent, om middagen tvåbent och på kvällen trebent?" beskriver ett helt liv, kanske andra klassiska gåtor sägs avslöja sanningar.

De är kanske lite töntiga men med en udd. Sfinxen sades ju ändå äta upp de som inte kunde besvara hennes gåtor...
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
365
svaret på lösenfrågan "Vad har du i påsen?"
Lösensfrågan är enkel: "Vem är du?"
Svaret är "Jag är ingen."
Det sägs att orden styrs av en mystisk helig amfibie - en wali - som ibland skickar de smidigaste ulldansörerna ut på särskilda uppdrag.
Walin är en bluff. Lurade till sig positionen när den senaste dog. Han är en kringluffande salamander som kom över ett liten magisk kudde under sina år som diskare i månpalatset. Han använder den för att verka sväva när ringdansen och virvlandet når sin extatiska höjdpunkt.

De mer oupplysta bland ordens medlemmar tror fortfarande att han är den här tidsålderns stora andliga stöttepelare, dess qutb. Men de äldre och mer uppmärksamma märkte rätt fort att de blivit duperade. De låter dock walin fortsätta leda sammankomsterna, för att påminna sig själva om att de lever i en sorglig tidsålder när inga riktiga helgon finns kvar, och att de själva sannerligen inte är några, och för att de inte har hjärta att kasta ut den lille stackaren -- han ser genuint lycklig ut när han sitter och predikar eller dirigerar dansen.
 
Top