Tanntih Lee!
1970-tals-sf när den är som bäst.
- Bit inte solen - utopi-dystopi som eventuellt är en världslitteraturens bästa skildringar av hur det är att vara tonåring. Om identitet, tillhörighet, om att finna sin plats i världen och i sig själv. Inleds med meningen "Min vän Hergal hade tagit livet av sig igen." (Fick en uppföljare i Safirvin som inte riktigt kommer upp på samma nivå, tyvärr.)
- Den elektriska skogen - kroppsbytar-thriller med en miljard twistar, men som kanske framför allt handlar om frågan vad fan är ett människas "jag" egentligen? Och vad innebär det att radikalt förändra sig själv? Kan man göra det, och vad händer med den gamla versionen av dig? Bonus: huvudpersonen heter "Ful".
- Gräsets tid - postapokalyptisk utopi. Utomjordingar och sex. Kan man verkligen vara fri om man har tillgång till allt? Kan man göra sig fri från frihet?
Lees författarskap är väl på ett sätt typiskt för andra vågens feminism, och de Beauvoir känns som en ständig följeslagare. Men det blir också tydligt i Lees romaner att det här med identitet, frihet och gränser, sociala roller, och medvetandets och kroppens möjligheter och begränsningar inte bara är politiska samhällsfrågor; i Lees författarskap har de ett existentiellt allmänmänskligt djup.
Läs Tannith Lee, hon är en bortglömd präla!