entomophobiac
Pistoler & Mord
Rollspel är en ball hobby och så, men om det är något som är konsekvent så är det att alla utövar den olika. Efter att ha skrivit ett par experimentella spel senaste tiden insåg jag något: det här bottnar i vad "spelet" faktiskt representerar och hur det används i spelgruppen. På det här spåret har jag satt upp fyra väldigt övergripande förväntningar som känns som de täcker in de spel jag testat.
För mig som spelledare/initiativtagare/person med lokal representerar spelet inspiration. En riktning, ett ämne, en genre; kan vara lite vad som helst. Oftast medialt på något sätt, exempelvis från en bok eller TV-serie. Något som inspirerade och där "rätt" spel kan ge en boost. Regler, material, etc., driver spelet mot inspirationen. Här faller många spel in som är väldigt lightweight, när "inspirationen" tillåts komma från gruppen.
I vissa grupper där jag spelat har spelen istället verkat hanteras mer som en form av tillåtelse. Får/kan jag klättra upp på höjden och spana med min kikare? Går det att övertala snuten att jag inte vet något? När en fråga dyker upp bläddrar vi till rätt sida. "Ja/nej".
En annan variant är att spelet rakt av är en aktivitet. Äventyret eller kampanjen vi tar oss igenom, Fiasco-sessionen, en Blades in the Dark-score, ett D&D 4E encounter. Graden formalisering är varierad, men det här kan te sig mer "speligt" för många helt enkelt för att det oftast är mer formaliserat än de andra varianterna.
Slutligen kan spelet vara konstruerat för att underlätta regi. Någon har möjlighet att driva spelet i en vald riktning, kanske genom fudging eller cinematisk/dramaturgisk struktur. Språket hamnar ofta närmre film, med scener och klipp och så vidare. Måste inte handla om auktoritet, men kan absolut göra det. Allt från SL-tipsen i Star Wars d6 till flera av de Forgespel jag läst passar här.
Har inte tänkt igenom detta i någon särskilt extrem detalj, utan är mycket mer ett tankeexperiment som kändes värt att dela.
För mig som spelledare/initiativtagare/person med lokal representerar spelet inspiration. En riktning, ett ämne, en genre; kan vara lite vad som helst. Oftast medialt på något sätt, exempelvis från en bok eller TV-serie. Något som inspirerade och där "rätt" spel kan ge en boost. Regler, material, etc., driver spelet mot inspirationen. Här faller många spel in som är väldigt lightweight, när "inspirationen" tillåts komma från gruppen.
I vissa grupper där jag spelat har spelen istället verkat hanteras mer som en form av tillåtelse. Får/kan jag klättra upp på höjden och spana med min kikare? Går det att övertala snuten att jag inte vet något? När en fråga dyker upp bläddrar vi till rätt sida. "Ja/nej".
En annan variant är att spelet rakt av är en aktivitet. Äventyret eller kampanjen vi tar oss igenom, Fiasco-sessionen, en Blades in the Dark-score, ett D&D 4E encounter. Graden formalisering är varierad, men det här kan te sig mer "speligt" för många helt enkelt för att det oftast är mer formaliserat än de andra varianterna.
Slutligen kan spelet vara konstruerat för att underlätta regi. Någon har möjlighet att driva spelet i en vald riktning, kanske genom fudging eller cinematisk/dramaturgisk struktur. Språket hamnar ofta närmre film, med scener och klipp och så vidare. Måste inte handla om auktoritet, men kan absolut göra det. Allt från SL-tipsen i Star Wars d6 till flera av de Forgespel jag läst passar här.
Har inte tänkt igenom detta i någon särskilt extrem detalj, utan är mycket mer ett tankeexperiment som kändes värt att dela.
