Enzo av hus Kion
32 år, kapten i Drottningens armé. Hade under orosåren mycket att göra och tjänade bra med pengar. Pengar är som vatten i hans händer, de försvinner snabbt mellan fingrarna, ner i något glas, eller ner i något dekolletage.
Nu har det vara trygga tider lite för länge tycker Enzo. Pengarna är slut sedan länge, svärdsarmen otränad och svärdet oslipat. Nej, nu får jag fanimej vända på det här, dags för äventyr, , vin, rikedom, kvinnor och mer vin!
Vad som hållit honom vid liv (än så länge) är hans snabbhet, skickligheten med skölden och den tunga pansariska fältrustningen, stryktåligheten, tur och kanske framför allt hans orubbliga personlighet
Argos; jägaren
Argos har så länge han har kunnat minnas trivts bättre i skog och natur än i byar och städerna. Han känner sig felplacerad att vandra på de livliga gatorna och möta alla blickar från folket. Han har alltid haft en förkärlek till skogen och de öppna jaktmarkerna där han fått vara sig själv. När han inte fann sig ute på jakt; var han hemma i sitt lilla hus med sin lilla familj. Argos trivdes med detta liv, men allt skulle förändras när en vän blev till fiende...
Argos litar inte på annat folk, inte sedan han blev sviken och förd bakom ryggen av sin bästa vän Ilos. Denna såkallade vän spred sitt mörker till Argos familj under alla år de umgicks. Hans ord var gift för dem, de blev sjuka och ingen, allra minst Argos kunde bota dem, det fanns inget att göra annat än att se på medan hans fru och barn förtärdes av skuggornas makter. Argos vädjade till templarna att hjälpa honom, men i krigstid fanns inte tid...
Detta ledde till att solkyrkan tvingade Argos att se på medan de brände huset i Prios namn... med familjen inuti. Detta för att snabbt rensa deras själar på mörker och att skydda alla andra i byn. Om de var oskyldiga så skulle Prios skona dem och låta dem återfödas och vandra ut ur askan.
Det gjorde de inte... Prios hade rätt, de var bortom räddning.
Argos letade under flera år efter Ilos, han som var orsaken till den sorg som nu förtär Argos från insidan. Han lärde sig förmågor att ”se” bortom lögn och falskhet av bättre män för att lättare finna de som stod Ilos nära. Men jakten på Ilos misslyckades och Argos förlorade mer och mer av sitt forna jag när han ensam drev runt i Alberators smutsiga mörka skogsmarker. Han tog värvning i Drottningens jägarkår och hjälpte dem att jaga hennes fiender i skogarna, finna och dräpa mörkrets kultister i kronans namn. I Argos ögon bar varje kultist Ilos ansikte, och dennes mörka skugga skall följas världs ände om så behövs.
Men plötsligt fann det sig att Mörkermästarens namn nämns i samband med karavanerna mot det nya landet Ambria bortom titanerna. Argos är tvungen att följa efter...
Morokai
Född in i adelns pråliga värld och allt vad det innebär hade Morokai en minst sagt säker uppväxt, allt för säker för hans egen smak. Hans far var en lärd man, sträng men rättvis, och ville att Morokai skulle följa i hans fotspår. Men Morokai var inte intresserad av böcker, utan av svärd, riddare och monster. Redan i tidig ålder började han skriva egna låtar om episka strider mellan riddare och drakar, och smyga ut för att leka med sina vänner, eller gatubarn som hans far kallade dem. Hans far samtyckte självklart inte med dessa fasoner och ofta fick Morokai lida aga på grund av sina kvällsutflykter.
Det var inte förens i vuxen ålder som Morokai äntligen hittade en ibland sin fars tusentals böcker som han faktiskt fann intressant. Solens Sång hette den, och den var fylld med vackra berättelser om hur solen med hjälp av sång ska omfamna världen. Men när Morokai visade boken för sin far blev han rasande. Han tog boken och beordrade Morokai att glömma den och aldrig tala om den igen. Typiskt, när han äntligen hittar en bok som talar till honom så är det såklart fel bok. Hela händelsen gjorde honom förvirrad, och arg. Han bestämde sig för att hitta boken igen och lära sig mer om den. Efter ett långt sökande hittade han äntligen någon, eller några som förstod vad han pratade om. Solens Barn kallade de sig, och deras ledare var mycket... övertygande. Han berättade sanningen om boken för Morokai. Den var nyckeln till att återkalla gudarnas gud till världen för att rädda mänskligheten. Men först måste en sång skapas, en sång så vacker att till och med gudarna kan höra den, och när de gör det så vet de att tiden är kommen att återvända.
Morokai var fast, han följde sina nya vänner blint, och höll alltihop hemligt för att hans far inte skulle kunna ta det ifrån honom. Men efter ett tag började han märka att saker stod fel med hans nya vänner. Deras sång var inte av ljus och liv, utan av mörker och död. Under en lång tid vägrade Morokai erkänna för sig själv vart han hade hamnat, att allt skulle bli bra när sången var klar och ljuset sköljde bort alla deras synder. Men han insåg snart att sången inte var till för en ljusets gud, utan för något mörkare. De måste stoppas, det här var inte vad han ville, så han gick till sin far och berättade alltihop. Men hans insikt kom för sent. Hans vänner färdigställde sin sång och den ekade högt över gatorna ur munnarna på de som förlorade livet den dagen. Hans far förkastade honom, hans hemstad fördömde honom, och hans före detta vänner förbannade honom. Men han lyckades fly, med enbart sin kläder på ryggen, och en bok gömd under sin rock...
Ulmo, son till en simpel sköka, utskänkt till skogens bestar blott 1 dygn gammal som den oönskade kärlekslösa avkomma han var. Innan den kalla vintern och de vilda djuren lyckades blåsa ut livets låga hos det dygnsgamla lindebarnet räddades han av förbipasserande korstågsriddare tillhörande Prioskyrkan.
Sedan den dagen har han varit Prios evigt trogen och fostrad i Solens Väg sedan mycket unga år och med en inneboende talang för helande och styggelsefördrivande magi har han blivit en veritabel och väl använd förkämpa för den sanna solens väg... Resten är historia.
Under åren har många personer sitt liv att tacka Ulmo för men bara ett fåtal kan säga det omvända. En av de, den främsta av de till och med, är Darda, en nippertippa i år räknat men en veritabel krigare och en trogen vän som under en högriskexorsism räddade livet på Ulmo med hjälp av sin ofelbara precision med sina dödliga dolkar. Hon har redan färdats till Ambria och om det är en person Ulmo vill återse innan han lämnar detta livet för nästa så är det henne. Oh, Prios, låt din vilja ske!
32 år, kapten i Drottningens armé. Hade under orosåren mycket att göra och tjänade bra med pengar. Pengar är som vatten i hans händer, de försvinner snabbt mellan fingrarna, ner i något glas, eller ner i något dekolletage.
Nu har det vara trygga tider lite för länge tycker Enzo. Pengarna är slut sedan länge, svärdsarmen otränad och svärdet oslipat. Nej, nu får jag fanimej vända på det här, dags för äventyr, , vin, rikedom, kvinnor och mer vin!
Vad som hållit honom vid liv (än så länge) är hans snabbhet, skickligheten med skölden och den tunga pansariska fältrustningen, stryktåligheten, tur och kanske framför allt hans orubbliga personlighet

Argos; jägaren
Argos har så länge han har kunnat minnas trivts bättre i skog och natur än i byar och städerna. Han känner sig felplacerad att vandra på de livliga gatorna och möta alla blickar från folket. Han har alltid haft en förkärlek till skogen och de öppna jaktmarkerna där han fått vara sig själv. När han inte fann sig ute på jakt; var han hemma i sitt lilla hus med sin lilla familj. Argos trivdes med detta liv, men allt skulle förändras när en vän blev till fiende...
Argos litar inte på annat folk, inte sedan han blev sviken och förd bakom ryggen av sin bästa vän Ilos. Denna såkallade vän spred sitt mörker till Argos familj under alla år de umgicks. Hans ord var gift för dem, de blev sjuka och ingen, allra minst Argos kunde bota dem, det fanns inget att göra annat än att se på medan hans fru och barn förtärdes av skuggornas makter. Argos vädjade till templarna att hjälpa honom, men i krigstid fanns inte tid...
Detta ledde till att solkyrkan tvingade Argos att se på medan de brände huset i Prios namn... med familjen inuti. Detta för att snabbt rensa deras själar på mörker och att skydda alla andra i byn. Om de var oskyldiga så skulle Prios skona dem och låta dem återfödas och vandra ut ur askan.
Det gjorde de inte... Prios hade rätt, de var bortom räddning.
Argos letade under flera år efter Ilos, han som var orsaken till den sorg som nu förtär Argos från insidan. Han lärde sig förmågor att ”se” bortom lögn och falskhet av bättre män för att lättare finna de som stod Ilos nära. Men jakten på Ilos misslyckades och Argos förlorade mer och mer av sitt forna jag när han ensam drev runt i Alberators smutsiga mörka skogsmarker. Han tog värvning i Drottningens jägarkår och hjälpte dem att jaga hennes fiender i skogarna, finna och dräpa mörkrets kultister i kronans namn. I Argos ögon bar varje kultist Ilos ansikte, och dennes mörka skugga skall följas världs ände om så behövs.
Men plötsligt fann det sig att Mörkermästarens namn nämns i samband med karavanerna mot det nya landet Ambria bortom titanerna. Argos är tvungen att följa efter...
Morokai
Född in i adelns pråliga värld och allt vad det innebär hade Morokai en minst sagt säker uppväxt, allt för säker för hans egen smak. Hans far var en lärd man, sträng men rättvis, och ville att Morokai skulle följa i hans fotspår. Men Morokai var inte intresserad av böcker, utan av svärd, riddare och monster. Redan i tidig ålder började han skriva egna låtar om episka strider mellan riddare och drakar, och smyga ut för att leka med sina vänner, eller gatubarn som hans far kallade dem. Hans far samtyckte självklart inte med dessa fasoner och ofta fick Morokai lida aga på grund av sina kvällsutflykter.
Det var inte förens i vuxen ålder som Morokai äntligen hittade en ibland sin fars tusentals böcker som han faktiskt fann intressant. Solens Sång hette den, och den var fylld med vackra berättelser om hur solen med hjälp av sång ska omfamna världen. Men när Morokai visade boken för sin far blev han rasande. Han tog boken och beordrade Morokai att glömma den och aldrig tala om den igen. Typiskt, när han äntligen hittar en bok som talar till honom så är det såklart fel bok. Hela händelsen gjorde honom förvirrad, och arg. Han bestämde sig för att hitta boken igen och lära sig mer om den. Efter ett långt sökande hittade han äntligen någon, eller några som förstod vad han pratade om. Solens Barn kallade de sig, och deras ledare var mycket... övertygande. Han berättade sanningen om boken för Morokai. Den var nyckeln till att återkalla gudarnas gud till världen för att rädda mänskligheten. Men först måste en sång skapas, en sång så vacker att till och med gudarna kan höra den, och när de gör det så vet de att tiden är kommen att återvända.
Morokai var fast, han följde sina nya vänner blint, och höll alltihop hemligt för att hans far inte skulle kunna ta det ifrån honom. Men efter ett tag började han märka att saker stod fel med hans nya vänner. Deras sång var inte av ljus och liv, utan av mörker och död. Under en lång tid vägrade Morokai erkänna för sig själv vart han hade hamnat, att allt skulle bli bra när sången var klar och ljuset sköljde bort alla deras synder. Men han insåg snart att sången inte var till för en ljusets gud, utan för något mörkare. De måste stoppas, det här var inte vad han ville, så han gick till sin far och berättade alltihop. Men hans insikt kom för sent. Hans vänner färdigställde sin sång och den ekade högt över gatorna ur munnarna på de som förlorade livet den dagen. Hans far förkastade honom, hans hemstad fördömde honom, och hans före detta vänner förbannade honom. Men han lyckades fly, med enbart sin kläder på ryggen, och en bok gömd under sin rock...
Ulmo, son till en simpel sköka, utskänkt till skogens bestar blott 1 dygn gammal som den oönskade kärlekslösa avkomma han var. Innan den kalla vintern och de vilda djuren lyckades blåsa ut livets låga hos det dygnsgamla lindebarnet räddades han av förbipasserande korstågsriddare tillhörande Prioskyrkan.
Sedan den dagen har han varit Prios evigt trogen och fostrad i Solens Väg sedan mycket unga år och med en inneboende talang för helande och styggelsefördrivande magi har han blivit en veritabel och väl använd förkämpa för den sanna solens väg... Resten är historia.
Under åren har många personer sitt liv att tacka Ulmo för men bara ett fåtal kan säga det omvända. En av de, den främsta av de till och med, är Darda, en nippertippa i år räknat men en veritabel krigare och en trogen vän som under en högriskexorsism räddade livet på Ulmo med hjälp av sin ofelbara precision med sina dödliga dolkar. Hon har redan färdats till Ambria och om det är en person Ulmo vill återse innan han lämnar detta livet för nästa så är det henne. Oh, Prios, låt din vilja ske!