Törnetronen, vår kampanj i Bromölla spelförening (spoiler)

[Lissuin]

Enzo av hus Kion

32 år, kapten i Drottningens armé. Hade under orosåren mycket att göra och tjänade bra med pengar. Pengar är som vatten i hans händer, de försvinner snabbt mellan fingrarna, ner i något glas, eller ner i något dekolletage.
Nu har det vara trygga tider lite för länge tycker Enzo. Pengarna är slut sedan länge, svärdsarmen otränad och svärdet oslipat. Nej, nu får jag fanimej vända på det här, dags för äventyr, , vin, rikedom, kvinnor och mer vin!

Vad som hållit honom vid liv (än så länge) är hans snabbhet, skickligheten med skölden och den tunga pansariska fältrustningen, stryktåligheten, tur och kanske framför allt hans orubbliga personlighet

Argos; jägaren

Argos har så länge han har kunnat minnas trivts bättre i skog och natur än i byar och städerna. Han känner sig felplacerad att vandra på de livliga gatorna och möta alla blickar från folket. Han har alltid haft en förkärlek till skogen och de öppna jaktmarkerna där han fått vara sig själv. När han inte fann sig ute på jakt; var han hemma i sitt lilla hus med sin lilla familj. Argos trivdes med detta liv, men allt skulle förändras när en vän blev till fiende...

Argos litar inte på annat folk, inte sedan han blev sviken och förd bakom ryggen av sin bästa vän Ilos. Denna såkallade vän spred sitt mörker till Argos familj under alla år de umgicks. Hans ord var gift för dem, de blev sjuka och ingen, allra minst Argos kunde bota dem, det fanns inget att göra annat än att se på medan hans fru och barn förtärdes av skuggornas makter. Argos vädjade till templarna att hjälpa honom, men i krigstid fanns inte tid...

Detta ledde till att solkyrkan tvingade Argos att se på medan de brände huset i Prios namn... med familjen inuti. Detta för att snabbt rensa deras själar på mörker och att skydda alla andra i byn. Om de var oskyldiga så skulle Prios skona dem och låta dem återfödas och vandra ut ur askan.
Det gjorde de inte... Prios hade rätt, de var bortom räddning.

Argos letade under flera år efter Ilos, han som var orsaken till den sorg som nu förtär Argos från insidan. Han lärde sig förmågor att ”se” bortom lögn och falskhet av bättre män för att lättare finna de som stod Ilos nära. Men jakten på Ilos misslyckades och Argos förlorade mer och mer av sitt forna jag när han ensam drev runt i Alberators smutsiga mörka skogsmarker. Han tog värvning i Drottningens jägarkår och hjälpte dem att jaga hennes fiender i skogarna, finna och dräpa mörkrets kultister i kronans namn. I Argos ögon bar varje kultist Ilos ansikte, och dennes mörka skugga skall följas världs ände om så behövs.

Men plötsligt fann det sig att Mörkermästarens namn nämns i samband med karavanerna mot det nya landet Ambria bortom titanerna. Argos är tvungen att följa efter...



Morokai

Född in i adelns pråliga värld och allt vad det innebär hade Morokai en minst sagt säker uppväxt, allt för säker för hans egen smak. Hans far var en lärd man, sträng men rättvis, och ville att Morokai skulle följa i hans fotspår. Men Morokai var inte intresserad av böcker, utan av svärd, riddare och monster. Redan i tidig ålder började han skriva egna låtar om episka strider mellan riddare och drakar, och smyga ut för att leka med sina vänner, eller gatubarn som hans far kallade dem. Hans far samtyckte självklart inte med dessa fasoner och ofta fick Morokai lida aga på grund av sina kvällsutflykter.

Det var inte förens i vuxen ålder som Morokai äntligen hittade en ibland sin fars tusentals böcker som han faktiskt fann intressant. Solens Sång hette den, och den var fylld med vackra berättelser om hur solen med hjälp av sång ska omfamna världen. Men när Morokai visade boken för sin far blev han rasande. Han tog boken och beordrade Morokai att glömma den och aldrig tala om den igen. Typiskt, när han äntligen hittar en bok som talar till honom så är det såklart fel bok. Hela händelsen gjorde honom förvirrad, och arg. Han bestämde sig för att hitta boken igen och lära sig mer om den. Efter ett långt sökande hittade han äntligen någon, eller några som förstod vad han pratade om. Solens Barn kallade de sig, och deras ledare var mycket... övertygande. Han berättade sanningen om boken för Morokai. Den var nyckeln till att återkalla gudarnas gud till världen för att rädda mänskligheten. Men först måste en sång skapas, en sång så vacker att till och med gudarna kan höra den, och när de gör det så vet de att tiden är kommen att återvända.

Morokai var fast, han följde sina nya vänner blint, och höll alltihop hemligt för att hans far inte skulle kunna ta det ifrån honom. Men efter ett tag började han märka att saker stod fel med hans nya vänner. Deras sång var inte av ljus och liv, utan av mörker och död. Under en lång tid vägrade Morokai erkänna för sig själv vart han hade hamnat, att allt skulle bli bra när sången var klar och ljuset sköljde bort alla deras synder. Men han insåg snart att sången inte var till för en ljusets gud, utan för något mörkare. De måste stoppas, det här var inte vad han ville, så han gick till sin far och berättade alltihop. Men hans insikt kom för sent. Hans vänner färdigställde sin sång och den ekade högt över gatorna ur munnarna på de som förlorade livet den dagen. Hans far förkastade honom, hans hemstad fördömde honom, och hans före detta vänner förbannade honom. Men han lyckades fly, med enbart sin kläder på ryggen, och en bok gömd under sin rock...



Ulmo, son till en simpel sköka, utskänkt till skogens bestar blott 1 dygn gammal som den oönskade kärlekslösa avkomma han var. Innan den kalla vintern och de vilda djuren lyckades blåsa ut livets låga hos det dygnsgamla lindebarnet räddades han av förbipasserande korstågsriddare tillhörande Prioskyrkan.

Sedan den dagen har han varit Prios evigt trogen och fostrad i Solens Väg sedan mycket unga år och med en inneboende talang för helande och styggelsefördrivande magi har han blivit en veritabel och väl använd förkämpa för den sanna solens väg... Resten är historia.
Under åren har många personer sitt liv att tacka Ulmo för men bara ett fåtal kan säga det omvända. En av de, den främsta av de till och med, är Darda, en nippertippa i år räknat men en veritabel krigare och en trogen vän som under en högriskexorsism räddade livet på Ulmo med hjälp av sin ofelbara precision med sina dödliga dolkar. Hon har redan färdats till Ambria och om det är en person Ulmo vill återse innan han lämnar detta livet för nästa så är det henne. Oh, Prios, låt din vilja ske!

 

[Lissuin]

Del Ett av krönikan om Törnethronen
————————————————————
En kall kväll i senhöstens slut, sitter fyra äventyrare runt en av de många lägereldarnas värme i det härjade flyktinglägret vid Alberators rand. Dessa fyra individer har alla en roll att spela i vad som kommer att hädanefter bli kallad krönikan om Törnethronen...

Den ena var en munter man, en föredetta officier i Drottningens armé, nu berövad av sin forna glans och plats i världen. Ty även en ädlings son kan finna begäret att vända sig från ruinens brant och greppa tag om livet och framtiden; vad den än behagar ge...
Enzo av hus Kion var namnet.

Den andre var snarare den enes motsats ty han ej fann glädje någonstans, förutom i det som får hans ögon att blicka mot fjärran; jakten på en gammal fiende är det enda som betyder något.
Kanske kommer denna man finna att hans hjärta än en gång har plats där kärleken en gång fanns. Lägg namnet Argos på minnet, då denna jägare har en outtröttlig längtan av villebråd.

Den tredje har levt längre än de andra två tillsammans; en man av kyrkan, besitter ett inre ljus som är få förunnat. Prios vare med honom på detta sista äventyr innan han kan vandra vid din sida så som han förtjänat. Umos har tagit många steg genom sitt långa liv, denna krönika kommer att låta honom ta sina sista...

Den fjärde och sista i följeslaget är ännu en osäker pjäs i spelet, en yngling som ej funnit sin plats i världen runt om honom, men ni kommer att märka att trots sin ringa ålder har den ännu tystlåtne Molokai en hemlighet eller två som kan förändra allt...
—————————————————————————
Efter att sista karavanen begett sig mot det förlovade landet trodde följeslaget att hoppet var ute. Hungriga, frusna och trötta försökte de finna ro tillsammans och med tiden hördes det viskningar om att Argasso, karavanledaren, hade en sista färd kvar i sig över bergsmassivet. Men att övertyga den pompösa och självprisande Argasso kom till att bli underhållande, iaf för honom själv...

Enzo och Argos blev tvingade att ingå i en duell till Argassos nöje varpå den store teurgen Ulmo skulle återuppliva den som föll i battaljen.
Föga förvånat föll Argos till marken blåslagen av den teatraliska Enzos utspel och anfall.
Till nästan allas glädje i lägret utnämndes följeslaget till karavanens allt-i-allo och tillika gycklare. Argos har aldrig känt sig så förödmjukad... men de alla kände hoppet levde kvar om att få ta del av den framtid som är utlovad.

Väl under resans gång bekantade sig följeslagarna med karavanens medlemmar, såsom adelsfamiljer, barbarer, mystiker, soldater och någon som visade sig vara en ”mästertjuv”...

Denna mästertjuv visade sig vara en av karavanförarna som under en kvällsuppvisning av mystik, berövat pyromantikern Radvan på dennes ”eldsten”. Panik utbröt då eldstenen skulle säkra karavanens lycka genom det karga landskapet under den stundande vintern.
Argasso tog tag i problemet och sände ut sina ”gycklare” på uppdraget att återbringa artefakten till honom innan morgonens ljus annars var de dödsdömda...

Följeslaget tog med sig tjuvens vän som vägvisare i dennes tro om att således visa sin oskuld gentemot dådet i fråga.
Flera timmars vandring österut fann de en enlig kvarn som visade sig vara tjuvens gömställe och efter ett snabbt tillfångatagande så var eldstenen återfunnen... men problemen visade sig vara digra då tjuven löd under mörka makter.
En rövare vid namn Van-Rogan härjade i dessa trakter och precis son följeslaget så sökte även denna styggelse efter eldstenens krafter.

En flykt från rövarna tillbaka till karavanen var omöjlig då de känner till jaktens hemligheter och Ulmo har gikten mot sig i flykten.
En kamp i vildmarken var oundviklig och ett bakhåll i Enzos regi fick inleda striden. Rövarna föll en efter en tills enbart en återstod, Van-Rogan föll även han, men tydligen undgår styggelser dödens grepp och flydde österut återigen. Mästertjuven och dennes vän flydde över berget innan Argos pil flög i medvinden och mäatertjuven lämnades att dö på kalfjället...

Råskinnet som skonades lovade att isa dem till rövarnas boning där en gång för alla Van-Rogan skulle kunna dräpas en gång för alla. Men läxan om tillit till en lögnare är något som sent ska glömmas, på villospår genom berget fick följeslaget att nästan missa Argassos ultimatum...

Väl tillbaka i lägret tog Argasso på sig denna seger och att karavanen återigen kan fortsätta var helt och hållet den outröttliga hjälteledarens förtjänst. Men det visade sig att även en självupptagen man som Argasso inte alltid är försiktig med vilka som kan höra hans planer.

En konfrontation med de mutade barbarerna var oundvikligt, att resa den nya ”genvägen” mot betalning var något som behövde ifrågasättas...

Enzo och Ulmo som skarpa förhandlare sökte de oslipade spejarnas närvaro i hopp om att få svar på deras frågor om skumraskaffärer, men det gick inte som förväntat då samtalet bryskt tog slut efter en mindre aggressiv ordväxling utbrött mellan parterna, tydligen blev barbarerna nu följeslagets fiender...

Denna krönika avslutas med att följeslaget ställdes mot ett val om att rädda en eftersläntare till vagn med familjen som visat godhet gentemot dem, eller att följa Argassos och vaktkaptenens råd att var man får klara sig på egen hand, det fanns ingen tid att spilla då portarna mot det förlovade landet står vidöppna...

Fortsättning följer!

 

[Lissuin]

Del Två av krönikan om Törnethronen

Följeslaget fortsätter sitt äventyr igenom att gå tillbaka vägen de kom ifrån, för att hjälpa familjen vars vagn hade fastnat. Väl där visar sig problemet inte vara särskilt stort, det ena hjulet har lossnat men kan enkelt repareras. Det riktiga problemet uppstår i form av en större patrull vakter med order om att stoppa karavanen sällskapet reser med och ta alla medverkande tillbaka dit de kom ifrån. Lyckligt nog är köttet och vinet som vagnen fraktat tillräckligt för att muta de trötta vakterna och sällskapet tillsammans med vagnen ger sig av med hast för att hinna ikapp karavanen.

precis innan solnedgången är sällskapet ikapp karavanen och Argasso är snabb att ta åt sig äran för att ha skickat sällskapet att hämta vagnen. En överenskommelse görs för att hjälpa vagnens ägare som nu står utan mat. Men allt står inte rätt till i karavanen, en utav barbarerna som är anställd att leda karavanen har plötsligt blivit sjuk och en rädsla har uppstått att smittan kan spridas. Men en förkylning kommer att bli det minsta av sällskapets problem… Innan sällskapet går till sängs skickas de ut för att samla ved, och bestämmer sig för att förfölja den sjuka barbaren, som också ska vara ute i skogen. De lyckas inte hitta honom, utan något betydligt mer oroväckande; fotspår i snön som övergår i enorma tass-avtryck. Finns det styggelser i skogen? Eller värre, ibland karavanens invånare?

Under natten bryts plötsligt tystnaden av ett skrik; “alver!” och mycket riktigt kliver ett flertal alver ut ur mörkret och kräver att en av barbarerna ska överlämnas till dem innan nästa natt, annars ska hela karavanen brinna. Efter ett kort bråk bestämmer man sig för att vila och diskutera mer nästa dag. Under den kommande dagen diskuteras det friskt om vad man ska göra, sällskapet menar på att barbaren skall överlämnas då han ska ha brutit mot alvernas lagar, medans barbarernas ledare kräver att han ska följa med dem och ställas inför rätta under deras lagar. Natten faller ännu en gång och alverna återvänder, och mitt under diskussionerna transformeras plötsligt den sjuka barbaren till en styggelse. Efter en kort men blodig strid ligger styggelsen död. Barbaren som anklagades av alverna överlämnas och karavanen fortsätter sin resa.

 

[Lissuin]

Del Tre av krönikan om Törnethronen

Efter många om och men lyckas sällskapet ta sig igenom Prios Pass och når äntligen fram till Tistla Fäste. De firar sin ankomst med ett besök på första bästa taverna, förutom Enzo som går direkt för att finna sin farbror som bor i staden. På tavernan träffar sällskapet på Nils som bjuder dem på fin mat och dryck i utbyte mot att få framföra ett jobberbjudande; Återvänd till Prios Pass med pengar på fickan och förskaffa en exotisk vagn, sällskapet får behålla mellanskillnaden efter prutning. Argos och Olmo blir direkt misstänksamma, medans Kai tycker att Nils är en hyvens kille. Man bestämmer sig till slut för att först tala med Enzo, och att träffa Nils nästa morgon för frukost.

Sällskapet återförenas med Enzo som berättar att hans farbror har erbjudit dem ett annat jobb; En resa in i den mörka skogen Davokar för att försöka stoppa plundringen av olagliga artefakter som pågår där. Efter en mindre diskussion ger Kai äntligen med sig och man bestämmer sig för att ge sig av till skogen nästa dag. Sällskapet beger sen sedan till Enzos farbror som har erbjudit dem mat och husrum för natten.

Nästa morgon beger sig Kai och Olmo till tavernan för att träffa Nils, medans Enzo och Argos stannar kvar hos farbrorn. Efter en mycket god och dyr frukost berättar sedan Kai för Nils att de tyvärr har fått ett annat jobberbjudande. Nils tar inte nyheterna väl alls… efter ett kort utbrott, under vilket Olmo plötsligt tycks försvinna, kastar Nils sina sista slantar på bordet och stormar ut. Kai sitter kvar ensam vid bordet och äter upp sin frukost, samlar ihop alla slantar han kan hitta, letar reda på Herbert the Pervert och beger sig tillbaka till Enzo och Argos.

Med följeslaget återsamlat gör man en kort runda på marknaden för att förbereda inför den kommande resan, men på vägen tillbaka springer ett flickebarn skrikandes plötsligt in i Olmos något för välkomnande armar. Flickan får fram mellan tårar och flämtningar att någon jagar henne och att sällskapet måste rädda henne. Straxt därpå konfronteras gruppen av ett flertal män i mörka rustningar som påstår att flickan är en häxa. Enzo undrar vad de har för bevis för detta, och de berättar att flickans grannar plötsligt blev sjuka och dog. De kräver att gruppen överlämnar flickan, och Enzo erbjuder dem att försöka ta henne. Efter ett intensivt ögonblick beger sig männen av, men svär att Enzo och hans vänner kommer att få betala dyrt för vad de har gjort. Flickan skickas hem och följeslaget fortsätter mot floden, där en båt ska ta dem längre in i Davokar.

Sällskapet anländer till floden och går ombord båten. Ombord finns ett flertal personer, men en utav dem står ut mer än de andra, mest på bredden. Det visar sig vara ingen mindre än Argassos egna bror, Harasso. Efter ett kort samtal med denna förstår man att han är ungefär lika trevlig som sin bror, alltså inte alls. Men det finns allvarligare saker att fokusera på, Argos får reda på utav en av flodfolket att det ska finnas en flodgudinna som kräver blodsoffer, och en person har redan försvunnit. Efter allt som hänt på resan hit tar gruppen detta ganska allvarligt och bestämmer sig för att hålla vakt under natten.

Trots gruppens vaksamhet väcks skeppet på morgonen av ännu ett skrik. En av de två arbetarna på båten som också höll vakt har försvunnit och efter en snabb undersökning hittar man klösmärken på sidan av båten där han ska ha legat. Sällskapet bestämmer sig för att gillra en fälla för vad det än är som jagar dem; Enzo ska själv sova ute på däck fastbunden i masten medans de andra ligger redo för ett bakhåll. Straxt efter solnedgången ser Enzo plötsligt något litet som rör sig på skeppet, det visar sig vara en svartalv, som efter infångst erkänner att han är en fripassagerare. Men han vet också vad det är som jagar dem, för han har sett det; En naken kvinna med vit hud, långt svart hår och sylvassa klor. Man bestämmer sig för att hålla sig vaken denna natten, då båten snart är framme, och försöka med fällan en gång till. Fripassageraren skall hjälpa till genom att hålla vakt uppifrån masten.

Precis innan solens strålar bryter horisonten händer det plötsligt; Sakta klättrar styggelsen upp för sidan av båten, och man väntar spänt på att den ska närma sig Enzo. Men då hörs plötsligt ett litet vrål ifrån masten, fripassageraren skriker med allt han har att styggelsen är här, precis som han har blivit tillsagd. Argos frigör ett par pilar mot styggelsen, men innan någon annan hinner ta till handling dyker den plötsligt och försvinner i det mörka vattnet. Man kommer fram till att styggelsen troligtvis inte kommer återvända efter att ha blivit så pass skadad, men för säkerhets skull lägger Olmo en helig besvärjelse på båten för att hålla den borta iallafall ett par dagar. Ett par timmar senare anländer båten äntligen till sin slutdestination; Salindras Hopp.

 

[Lissuin]

Bäste farbror Vernam!

Vi har nu anlänt till Salindras hopp. Hopp verkar inte vara något som finns i överflöd här, möjligtvis ett ständigt hopp om att hitta det stora fyndet som ska ge dess finnare rikedom och evig ära, men det verkar få förunnat att bli rik här...

Det första som hände på denna gudsförgätna plats var att ”Silverkind” hälsade oss välkomna. Vi förstod att enda stället att sova på här var din egen inmutning, inga sängar på värdshuset. Jag sparade dock lite pengar då jag köpte en plats som just blev ledig, då dess ägare, en alkemist vid namn Handelo, fått en kniv i ryggen. Mot att vi höll käft och inte sade emot den officiella dödsorsaken ”ett ras i blå-leran”, så fick vi en fullt utrustad tomt för halva priset. Efter lite undersökningar i den stackars satens lilla skjul så hittade vi en bok som jag kände till mycket väl. Det var den förbjudna skriften ”Så talade Almegaster”, som om kyrkan eller någon annan med makt ser någon inneha, innebär en omedelbar dödsdom! Boken antyder att Prios egentligen var en ambrisk riddare, som senare blev upphöjd till gud, hädiskt enligt kyrkan.
Han hade även ett brev som han aldrig hann skicka iväg, som tyder på att han är en av mörkermästarna som gjort mitt hemland obeboeligt. Tänk att det var detta anhang min far slogs emot i kriget!
I vår inmutnings utgrävning, som var vattenfylld, visade vår inhyrda grävare, en yngling vid namn Alm, att Handelo hade en maskin som tog bort vattnet. Jag klättrade ner de fem meterna och fann mig snart stående i vatten till bröstet. Jag aktiverade maskinen, men blev i samma stund biten av inte mindre än två giftiga ormar! Jag fick avbryta mina undersökningar då jag kände giftet förtära mig. Som tur var hade Argos motgift med sig, den mannen har många strängar på sin lyra!
Handelsmannen Ring är en av få vi kan lita på här. Han talade om att häxan Girind också vill få stopp på grävningarna. Även fogden, resekvinnan Kallhamra, kanske kan stå på vår sida, hon gillar inte Silverkind i alla fall. Ring var dock besviken på vårt ringa (!) antal, vi får se om vi kan överraska honom.
Silverkind har en barbarstam inhyrd verkar det som, Skallkrossarna tror jag de kallar sig. Än så länge står vi på god fot med dem, men förolämpar de mig igen så är det slut med vänligheterna!
Häxan Girind ville veta om vi var med i Järnpakten, vilket vi ju inte är, vilket gjorde henne besviken. Hon har sagt oss att snart kommer någon av alla dessa grävare hitta ”Den eviga jägaren”, och då kommer allt att dö i Salindras Hopp. Han utmanade en gång en av skogens mindre gudar, vildsvinet Gylta och skadades efter flera dagars strid svårt, och drog sig tillbaka i tunnlarna under kullen. Han kommer kräva blod och sen kommer han döda allt levande här, berättade häxan. Hon är ingen allierad, men vi har delvis samma mål, även om hennes hat mot oss ambrier är djupare än att bara riktas mot Silverkind och alla grävare. Vi kan inte lita på henne fullt ut, men hon kan mycket om denna eländiga plats och dess sägner, om Davokar och dess varelser, så henne måste vi hålla oss väl med.
Vi stötte på Gidja på värdshuset! Hans glädje blev snart sur bitterhet över att få fler konkurrenter. Han hotade med att tala om för mamma Selma vad hans stygga kusin har gjort. Att hota med sin mor, din fru, i det hela drog ett löjets skimmer över honom. Hälsa förresten faster Selma så mycket och tacka för den goda maten. Den skulle räcka i tre dagar trodde jag, men både jag och mina vänner åt så frejdigt av den att den tog slut redan på båtfärden hit!
En mäktig magiker från Ordo Magica är ställets främsta skattletare. Han kallar sig Sikander och är inte särskilt hjälpsam än så länge. Dolken i den dödes rygg bar för övrigt Ordo Magicas emblem och verkar ha orsakat offret besynnerliga brännskador. Vi fick av Silverkind reda på att Sikander skulle vi kontakta angående Handelos begravning. Han hänvisade oss till svartkappan Nefereme, som dock var helt från vettet. Vi fann henne krälandes i gyttjan, letande efter en hammare! Så begravningen ska jag nu själv ta hand om, när jag skrivit färdigt detta brev till dig, farbror.
Det är i sanning en eländig plats du skickat oss till. Vi hoppas snart kunna komma på hur vi ska kunna få stopp på skattletarna, innan det är försent. Hoppas nu jag kan få iväg det här brevet till dig, så du får veta vad som hänt ifall vi nu inte överlever. Men än är vi vid gott mod och ska göra allt i vår makt för att stoppa utgrävningarna!

Med förhoppning om att se dig och Selma snart igen

Er nevö

Enzo

 

[Lissuin]

Salindras hopplöshet!

Det är vad jag begynnt att kalla denna gudsfögätna plats!

När vi återvände från knäckehäxans rustika boning fann vi en hop oborstade barbarer dividerandes med den gudlösa tyrannen och profitören Silverkind. Deras mäster, låt oss kalla honom Alika, var näst på tur att försvinna och dem krävde därför Silverkind på proviant och uppehälle för deras uteblivna skattletarlön. Föga förvånande ställde den lismande komandoran inte almosornas dörr på glänt.

Senare den kvällen gick Argos åstad för att förhöra nyss nämnda sköka angående dessa frekventa försvinnanden. Under tiden begrov Enzo, Kai och undertecknad vår inmutnings tidigare ägares kvarlevor. En sorglig procedur men jag gjorde vad jag kunde för att helga hans själavandring.

Argos lyckades (med sitt vanliga buttra sätt) att i någon mening sätta åt fröken Silverkind, iaf så till den grad att vi fick hennes tillåtelse (om än inte välsignelse) att undersöka den senast framlidnes, låt oss återigen kalla denne Alika, inmutning. De vresiga barbarerna gjorde oss sällskap i hopp om att erhålla sin utlovade betalning från sin forne uppdragsgivare. När vi sedermera återfann hans huvudlösa kvarlevor utkrävde de emellertid betalningen av oss istället varpå den ständigt diplomatiske Enzo avfärdade dessa hedningar med varsin slant av lägsta valör.

Därpå följde märkliga tidender. Vad annat att vänta här? En vägg mötte oss nära det påfunna liket och en lös sten i densamma blottlade en naturlig grottgång. Då plötsligt blev vi varse en märkligt munter melodi som vore den spelad uppå panflöjt. Vår nyfikenhet fick oss (Kai undantaget) att avlägsna fler stenar i väggen för att utforska detta märkliga fenomen. Mycket längre hann vi dock inte innan vår yngste följeslagare i panik rusade ut efter, vad som senare uppdagades vara, domedagsliknande visioner om flodvågor av blod, diaboliska danser och avskurna halsar på hela lägrets samlade människoskara.

Efter detta sov vi i vad mån vi kunde medelst unge Herr Kais kallsvettiga mardrömmar.

Nästa dag började inte muntrare precis. Fröken Silverkind satte mitt framför oss en skäkta i ryggen på Enzos odugling till kusin med motivet att han köpt sin inmutning med förfalskade mynt (vilket av allt att dömma tycks vara sant). Trots det, tycktes en död i rännstenen ett väl hårt öde och jag rusade fram för att hela upp den stackars saten varpå övriga satte åt Silverkind och sedermera betalade för kusinens vistelse och fortsatta livhank. Argos skrädde inte orden mot tyrannen varpå hennes överordnade, den glavbestyckade resen, vars namn nu även det undflyr denna gamle fåne till krönikör, visade sig inte vara lika omöjlig utan, i skydd från spejande silverkinder och luffare visade sig vara knäckrhäxans allierade. En öppning till slut!

Sedermera gjorde vi gemensam sak och skyndade till knäckehäxans boning där vi fann henne väntandes oss. Vi förtalte henne vad vi lärt och upplevt och hon förklarade att den märkligt muntra flöjtvisan tillhörde Den evige jägarens underhuggare. Flöjttonerna sades, och det tycktes mig rätt och riktigt, ha i syfte att locka stackars satar till sig för att sedan helt sonika bli bragda om liv och lem för att nära och påskynda Jägaren Gyltas uppvaknande som nu alltså är nära förestående. Summa summarum, vad som framkom, och vad som måste ske, är att denna jägares främste allierade och tillika flöjtspelande styggelse måste dräpas för att om möjligt rädda en del av dessa ynkliga lycksökare, och inte minst, oss själva.

Med insikten om denna ansvarsfulla börda på våra axlar återvände vi till Salindras Hopp.. .bara för att återigen finna Gidiabolgo, denna uslige liggandes medvetslös i gyttjan, medelst urinerandes uppå av dessa kräk till barbarer. Oh, Prios, jag kan icke ens säga vem av dessa jag föraktar mer..

Nåväl, vad värre är, var att han, Alm, som vi gett i uppdrag att beskydda Vernams odugliga avkomma bragts om livet i denna meningslösa våldshandling. Nåväl, barbarerna slogs utan större åthävor ihjäl av vår samlade yrkeskompetens, som har det visat sig, i stort går ut på att ha ihjäl sånt löst folk som dem. Inte vad jag på ålderns höst hade förväntat mig att tjäna Prios genom, men en man gör vad som måste göras, om rätt hans skägg är vitt och tovigt som mitt eller ännu i sin linda som hos den förrädiskt vackre men så naive Kai.

Alltid i Prios tjänst, Eder Ulmo

 

[Lissuin]

Del Fem av Krönikan om Törnethronen

Kära Dagbok

Alm är död. Han slogs ihjäl av sitt eget folk, samma folk som vi är här för att hjälpa. Enzo kallar dem Barbarer och det är precis vad de är. De bråkar med oss, de bråkar med varandra, de bråkar med allt oavsett vad det har för funktion eller avsikt. Likt en rabiessmittad hund som inte kan hjälpa mer än att bita efter handen som matar den. Jag är trött på folk. Jag trodde det skulle vara annorlunda här, men Prios skugga tynger även dessa redan mörka skogar. Vi lämnade Alms kropp med hans "vänner", som självklart misstänkte oss för dådet. Silverkind försökte återigen tysta ner dödsfallen, men den här gången lät vi inte henne komma undan lika lätt, vi har viktigare saker att tänka på.

Efter att ha visat dem kropparna och tagit hand om Enzos odugliga kusin begav vi oss sedan ned i underjorden för att hitta den Eviga Jägaren. Jag visste att vi skulle bli tvungna att återvända ner i tunnlarna, men jag hade hoppats slippa ett litet tag till. Den sjukligt söta tonen av flöjtmusiken gömmer sig fortfarande i alla mörka vrår av mitt huvud, den letar sig fram när saker är som lugnast, men så länge jag håller mig sysselsatt förblir den bara en hägring i kanten av min syn. Det är lustigt, hur vart jag än tar vägen så finns alltid sången där i en form eller annan. Men det gör mig bara mer beslutsam.

Det tog inte lång tid innan vi hittade den Eviga Jägaren, striden var lika kort om än hård. En enorm alv med en pilbåge stor nog att belägra en fästning, och hans tjänare; en konstig liten man som var källan till flöjtmusiken. Den lille flöjtmannen gick ner först med en utav Argos pilar i bålen, men inte innan han hunnit vända både mig själv och Enzo emot våra vänner med sin lockande musik. Resten är en dimma; Jag minns att jag högg alven och jag minns en av hans pilar tränga igenom min kropp. När jag vaknade igen låg alven död och Ulmo stod över mig. Han må vara en syndig man i tanke, men han är godhjärtad i handling.

Efter striden begav vi oss med all hast tillbaka till barbar-häxan Girind, som var i full gång att förbereda den nyanlända armen av barbarer för att storma Salindras Hopp. Vi visade upp huvudet av den Eviga Jägaren och med det blev vi tillåtna att lämna den här gudsförgätna platsen tillsammans med vilka vi så än ville och som fick plats på båten. Vår båt, och ingen annan skulle skonas från barbarernas vrede. Vi tog med oss Ring, och Enzo hittade ett par flickor som det visade sig att Silverkind hade lurat att stanna kvar. Hade det varit upp till den gamla sången, så hade Silverkind varit död redan första dagen jag träffade henne. Men vi sjunger nya sånger nu, även om det är svårt ibland.

Förutom Gideabolgos ständiga gnäll och lögner var resan tillbaka till Tistla Fäste rätt trevlig. Det kändes bra att lämna Salindras Hopp bakom oss och återvända till Fästets många möjligheter. Ända tills vi kom fram och hittade Enzos farbror Vernan hängandes utan hud ifrån en köttkrok i hans eget kontor. Blodet var inget nytt, jag har sett och gjort mycket jag ångrar under den gamla sången, men aldrig har det varit någon jag skulle kalla vän. Blicken i Enzos ögon när han sakta insåg vad som hade skett, jag hoppas att jag aldrig ställs inför ett sådant öde. Jag kan bara gissa vilka sånger som skulle sjungas då.

Efter att ha lugnat ner en utav Vernans betjänter och genomsökt rummet kom vi fram till att kroppen nästan garanterat var Vernans, men huden som låg under tycktes tillhöra en alv. Betjänten berättade att Vernan har fallit offer för en seriemördare som har plågat staden en längre tid, och detta bekräftades av vaktkaptenen som vi sedan tillkallade. Enzo menar på att det är någon slags skinnbytare, en styggelse, som vi har att göra med. Vi hittade även ett brev och en ring ifrån Vernan som mer eller mindre påvisar att kroppen är hans. Efter att ha samtalat med vaktkaptenen har vi nu fått officiellt arbete som utredare för att lösa det här makabra mysteriet. Men något säger mig att det här inte slutar med avslöjandet av Vernans mördare, vi har att göra med något mycket större.

 

[Lissuin]

Del sex i krönikan om Törnethronen
————————————————————

Livet fortsätter...

Vi besökte en uråldrig medicus som kallas Likmasken för att komma närmre svaret på mysteriet om flåmördaren vi numera kallar; Skinnbytaren, denna varelse, en styggelse vad det verkar, har varit verksam under en veckas tid och dräpt oskyldiga hårt arbetade medborgare i Tistla fäste... mörkermästarna slutar aldrig... utan hittar ständigt nya vägar för att fördärva och förtära världen omkring oss. Men nåväl... Likmasken var en mycket märklig man; cenil och tillsynes även han berörd av mörkrets lustar då han trivs i misären efter en dags arbete som likbesiktare, ett arbete som enligt vaktkapten Marvello framöver kommer ges till en annan mer stabil individ.

Men är det något vi har lärt oss under resans gång så är det att vårt öde ständigt kommer att vara i händelsernas centrum...

Tedas, en man jag aldrig trodde jag skulle få se igen efter att vi sagt adjö vid Prios pass, stod återigen i vägen och behövde räddas. Enzo har ett stort hjärta, något som förr eller senare kommer bita honom i arslet...
Tedas berättade att han hamnat i skuld till Nils och Svart-Erik efter att blivit lurad grundligt genom ett vagnköp i Prios pass. Denna skuld var så stor att Tedas son Jon numera är tvingad att arbeta av sin faders skuld på ett gods utanför Tistla fäste.
Samtidigt som vi diskuterar planerarna för att rädda sonen, anländer en budbärare med ett förseglad brev till Ulmo som förändrade allt...

I brevet beskriver Ulmos unga skyddsling att denne är i knipa och behöver hjälp i byn Kastor ett par dagars färd österut. Till råga på allt så beskriver samma skyddsling i brevet att Ilos, ett namn jag länge sökt efter, men samtidigt fruktat att höra; befinner sig i Kastor som borgmästarens rådgivare.

Att rädda en son till en man vi inte längre bär skuld till är värt föga gentemot att äntligen känna en närhet till den man som man drömt om att dräpa sedan de mörka dagarna i Alberetor... hämnden är ljuv och min familjs själar ska finna ro när även min sköljs från mörka drömmar.

Efter en dispyt med Enzo och den evigt otåliga Kai, så beslutas det att Tedas son ska räddas och Svart Eriks kultister ska dräpas inatt... en svag tröst i väntan på att få känna de andetagen lämna Ilos kropp...

Väl i skogsdungen vid godset delar vi på oss varpå jag och Kai smyger fram för att kartlägga vakter och aktiviteter... vad som hände sen är en historia som ej går att återberätta utan att slutligen klargöra att Kais nyfikenhet kommer att ta död på oss alla innan nästa fullmåne om detta ska fortsätta, berövar han mig på möjligheten till hämnd kommer det stå honom dyrt...

Efter en dödlig strid, står vi nu djup i blodfylld lera lyssnande på korpars kraxande efter att kunna festa på liken vid våra fötter... men det var bara början då Svart-Erik själv nu stod framför oss,dränkt i mörkt bläck och blickande upp mot de svarta stjärnorna är vår tid nu kommen...

 

[Lissuin]

Del sju av krönikan, Kapten Enzo vid pennan!
Jag har tappat räkningarna på dagarna vi spenderat i detta ”räddningens land”. Detta land som så många har flytt till, för att undgå svartkonstnärernas smitta, för att trygga sina ätter, säkra sina barns framtid. Men ondska bor även här, i stora mängder. Ondska och eländet slår stenhårt, ofta mot de som inte har några medel att sätta emot.
Natten började med en batalj mot den vi trodde var ”Svart-Erik”, men som visade sig vara en man vi inte vet namnet på. Denna bjässe verkade vara mer än vanligt från vettet och gjorde inget motstånd. Argos skrek att jag skulle skära halsen av honom, men jag försökte slå honom sanslös och surra honom vid ett träd. Argos är ibland väldigt snar att döma folk till döden, något jag hoppas han ska vänja sig av med.
Medans mannen var medvetslös så fann jag och Ulmo två barn inlåsta i ett förråd. Ett flickebarn var vid liv, men vettskrämd, den andra var pojken vi sökte, Jon Tedas, pojken vi sökte, men hans liv hade flytt honom för någon dag sedan. Bägge barnen visade tecken på att ha blivit torterade, slagna och utnyttjade på sätt jag inte vill tänka på. Jag förstår inte hur ondska kan riktas mot barn. Jag har sett krigets baksidor, hur det slår och straffar helt oskyldiga människor, men barn, varför ge sig på barn?! Synen av barnen ligga där, övergivna av världen, utan någon trygghet, var det värsta jag upplevt. Trots denna syn så fick vi lämna kvickt då det visade sig att mannen hade kvicknat till, GNAGT AV SIN ARM och nu slog Kai sanslös med den! Vad är det för galenskap vi har hamnat i?!
Nattskiftets vaktkapten var Marvellos motsats och slog dövövat till, där hade vi ingen hjälp att vänta. och som vi anade hade Natten tillbringade vi i kyrkans regi och logi, vilket var välkommet. När Ulmo presenterat bevisen för översteprästen så begav de sig mot Veranäs gods. Väl där så stod godset lägligt nog i lågor och kultens slaktplats och ockulta skrifter gått upp i rök i en mystisk mordbrand, som Svart-Erik nu ville ha utredd. Den mannen ska jag se till så han får vad han förtjänar innan mitt liv är till ända…
Knappt hade vi hunnit tillbaka till vårt hus, förrän stadsvakter hämtade oss, flåmördaren hade slagit till igen! På samma plats som ett av de tidigare offren, vid Paddans torg. Denna gång hade mördaren, i farbror Vernans skepnad, blivit avbruten, vilket betydde att spåret var hett. Vi fick ofrivillig och oavsiktlig hjälp av Barolemo, en man som inte vet vad ödmjukhet är om det så bitit honom i hans ädlare delar! Jag tyckte mig se att hans byte, en styggelsesmittad pojk, drog mot samma riktning som flåmördaren flytt i, så jag tog en chansning… och pojken!
En rasande jakt genom stadens gator började, svärd svingades, pilar sköts, men till slut stannade pojken, som mest påminde om en hund, eller best, vid en lagerbyggnad. Barolemo skrattade gott åt vår jakt, han stoppade oss inte, men hjälpte inte oss heller. Eller jo, hans hejdukar stoppade ju Kai. De stoppade honom å det grövsta, men jag har lovat Kai att aldrig beskriva vad som hände, så där slutar jag.
I lagerlokalen verkade det först ”bara” finnas en vandöd före detta pälsjägare. Men under en tom packlåda fann vi en gammal stentrappa ner under byggnaden. Där nere möttes vi av flåmördaren, eller kanske flåmördarna? De förvridna varelserna som en gång varit skattletarna Alahara och Gorak, tillsammans med föremålet som startade deras förfall : Kopparkronan.
En kort, men intensiv strid inleddes. Den kunde ha blivit än kortare och med ett helt annat slut om inte Argos pilar hittat sitt mål och Ulmos heliga aura slitit sönder Goraks förvridna kropp. Ja, mitt svärd hittade rätt också, men denna dag tackar jag främst laginsatsen, samt min krigshärjade kropp, som precis lyckades hålla ihop, Gorak slog med en vansinnigs frenesi efter att jag dräpt Alahara.
Efter striden kom Barolemo ner till oss. Inget hånleende längre, ingen överlägsen min. Han sa : ”Ge mig kronan…” Med tanke på vilket öde som drabbat alla som haft kronan i sin ägo, så tänkte jag inte röra den ens med en tio fots stång, så vi lät honom ta den. Han nickade åt oss, tog skallen med kronan, och gick. Vilket öde som väntar honom och kronan? Det får framtiden utvisa, jag vet bara att jag inte vill ha med den att göra…
Nu är Vernams mördare döda och mina uppdrag här är för tillfället färdiga. Vet att jag har ett ansvar gentemot Gidjabolgo och Selma, men för tillfället klarar de sig utan mig. Jag ska göra färdigt mina affärer här, sen bär det av mot nya äventyr.

 

[Lissuin]

(Kapten Enzos uppfattning av del åtta i krönikan om Törnethronen, fyll ni andra på med era upplevelser)

Vad hände?
Vi skulle ju ge oss av, bara invänta guldmynten från smeden, sen ge oss av morgonen efter. Ska vi sälja av lite onödigt så länge? Vad skulle kunna gå fel? Allt…
Argos och mitt besök hos alkemisten ledde inte till några större överraskningar, möjligtvis en negativ dito. Besoaren visade sig inte vara särskilt värdefull, vi bytte den mot fem örtkurer, alltid något. Några andra mystiska saker som kanske kan komma till användning, inget större.
Ulmo och Kai visade sig inneha några böcker som var stöldgods, så böter att vänta. Men Kai hade av oklar anledning på sig den förbjudna boken. Boken som innebär en säker dödsdom. Den boken.
Vi andra tre vänder på alla stenar, vi letar efter kopparkronan hos Baromelo, vi köpslår med Baromelo, vi bönfaller Ulmos kontakter inom kyrkan att skona Kais liv. Men det enda som fungerade var det vanliga, pengar. Så nu är mitt ärvda hus, farbrors eget hus, Baromelos. Jag bad Selma raskt flytta över Vernams bibliotek till hennes hus istället, de kunskaperna förtjänar inte den ormen få ta del av!
Så nu är jag tillbaka där jag började, inga pengar, inget hus. Men mina vänner har jag, och som Selma sa, det är bara ett hus. Hennes ord är min tröst i denna stund, även om det grämer mig storligen att Baromelo äger huset jag skulle bo i. Hoppas på eftertanke, ödmjukhet, eftertanke och utveckling hos Kai, den som lever får se. Min farbror är död och mitt arv tillhör en pompös skitstövel. Just nu känner jag bara tomhet och trötthet.

 

[Lissuin]

Del IX

Skriken från de stackars satar till ungmöer som anklagats för häxkonster nådde mig och Argos utanför statsportarna och än längre därtill och de korrespondena rökpelarna som steg från paddans torg nådde vår syn och vårt luktsinne och vi fruktade det värsta och för ett ögonblick tyckte jag mig så när som höra en lättnadens suck undfly Argos läppar. Knappt hade jag satt ord till den tanken innan han stod där mitt framför oss. I levande köttet. Kai. Man får tycka vad man vill om Enzos burdusa, okonventionella metoder, men denna gång var jag mycket glad att se honom lyckas. För en sekund trodde jag dock att det var en skugga av Kai som stod där och inte den skämtsamma, bekymmersfria yngling vi lärt känna under vår resa. Men säg den man som skola uthärda sådana prövningar utan att desaturera sin själs färgpalett. Nog om dessa onda tidender och vidriga dåd i Prios namn.

Vi dröjde inte kvar länge utan var alla fast beslutna att Kastor var målet och det snarast. Jag för att återfinna Darda och Argos för att hämnas sin baneman Ilos.

Ett par nätter och dagar färdades vi hästryggen tills vi nådde denna stad vi alla visste mycket lite om. Även här skulle vårar mottagande bli styvmoderligt. Blå kompaniet. Ja, detsamma. Den nya statsvakten här. Fint ska det vara. Tvi, Almegaster. Oförskämda snorvalpar. Vi släpptes på nåder in med vetskapen om mord, bränder och nattliga utegångsförbud. Brandröken hade för den delen redan nått våra tårkanaler och snart blev vi varse var det brann. Det kyrkliga anexxet hade blivit totalt förstört och ett antal övertäckta lik fläckade gården utanför. Kyrkliga noviser gick förförat och håglöst runt i förödelsen.

Det var såklart inte helt igenom populärt att vi sedermera undersökte liken som alla som gick att identifiera visade sig vara män och jag fann snabbt spår efter Dardas kliniska knivgöra. Nånting stämde inte med bilden. Darda är ingen kallblodig mördare av kyrkans män och mycket riktigt var dem nog inte heller det efter Enzo noterat hur nån form av bestialiska masker ärrat deras ansikten. Kättare? Kultister ? Styggelser?
Vi rådspråkade med kyrkans i rang högsta överlevande om händelserna men han verkade uppriktigt omedveten om några kritiska detaljer. Darda visste han mycket väl vem det var dock och önskade lika högt som mig att finna henne åter.

Vi beslöt oss därefter att för nu hålla en låg profil och begav oss till fattigkvarteren och klev in på.. Ett veritabelt ruckel till värdshus och vem fann vi väl där.. Silverkind. Denna sköka och ockrare av rang hade alltså redan öppnat nytt. Egentligen inte förvånande. I sitt sällskap, förutom sina sedvanliga smutsiga barbarer, hade hon en besynnerlig, obehaglig liten krake. En kvinna äldre än undertecknad, blott två och halvannan fruktkorgar hög och utan tvivel helt blind. Efter det sedvanliga teatraliska lismandet från silverkind som jag här inte kommer att hedra med att återge skedde det som kom att rucka vår önskade låga profil. Den lilla trollpackan rörde vid kais anlete och väste fram "Kai!; jag ser dig" och när hon en andra gång efter reprimand från oss alla upprepade proceduren brast det för gamle Ulmo. Jag klappade till hennes åldriga och knotiga arm med min stav och knäckte den rakt av utan större åthävor och tumult och full och livsfarlig strid utbröt. Vi klarade oss med en hårsmån med livhanken i behåll ut ur det sedermera brinnande och övertända huset. Under detta skeende föll både Argos och Kai upprepade gånger och min helande expertis ställdes på sin spets. En annan besynnerlig sak skedde men mer om det längre fram i detta stycke. Till slut fann vi oss inkvarterade hos en medelålders man som gladdes storligen åt att få inhysa oss till det för honom väl saltade priset av fyra shilling.

Vi var alla lättade men Argos var märkbart vrång och avog. Både jag och Argos hade sett något märkligt komma över Kai i stridens hetta. En röd skimrande aura som jag känt igen som som en magiskt skyddande sådan sammanlänkat med kroppsliga runor. När vi till slut fick ur Kai sanningen, den att han blivit uppväxt i en Kult, brast det helt för Argos och han hytte vinbägaren i golvet och gick själv ut i natten.

När Argos inte på många timmar återvänt blev vi oroliga och gick åstad för att leta efter honom. Ingenstans fann vi honom men..

Jag fann.. En katt. Den stirrade på mig som för att påkalla min uppmärksamhet och då såg jag det. Klart som korvspad. Dardas ögon i varelsens. Snabbt påkallade ag mina vänners uppmärksamhet och tillsammans lät vi varslsen leda oss framåt. Till slut nådde vi en del av staden patrullerad av vakter ålagda att försäkra utrgångförudet. Enzo erkände sin smygande förmåga besegrad och bad oss att följa katten själva härifrån. Även vi var inga skuggans mästare visade det sig utan fann oss snabbt upptäckta av svartalfiska statsvakter. Jag körde min vanliga sävliga, artiga rutin och svartalfen blev så bortjollrad av mina svåra ord att han lät oss gå innan hans huvud helt övertändes av ansträngningen att begripa. Åter till katten. Den ledde, nu alltså bara mig och Kai, fram till en gatubrunn som vi lyfte undan och när vi gjort det var katten spårlöst försvunnen.

Vi tog den blottlagda trappan ner i mörkret, irrade runt i katakomberna ett tag tills vi stod framför en trädörr. Jag lade örat mot densamma och hörde två röster. En tillhörande min Darda. Där inne fanns utöver Darda och en av dem kyrkans trogna son sagt blivit bragd om livet också en helgedom till "de många". Oväntat att finna min Darda på en sådan plats men ett mycket kärt återseende stundade likväl. Hon förtalte oss att denne Ilos var instigatören till allt ont i staden. Han har borgmästaren helt i sin linda och har för avsikt att släppa fri en fjättrad varelse från förr, en Drakorm från en grotta i Davokar, som sägs vara sammanlänkad med Kastors klocktorn. Darda är mycket angelägen att undfly staden för att sätta sin mor i säkerhet men jag kan inte se på dem illdåd som sker här och färdas med henne till Tistla fäste. Icke innan denna Ilos är fördriven eller i jorden. Vi beslöt att åter träffas med hela vårt sällskap innan gryningen. Kai och jag återvände till vår inkvartering och fann där de övriga två. Argos blek av sina egna erfarenheter. Han hade nämligen sett denna Ilos och hans undersåtar och följt efter dem, ut ur staden, in i Davokar till mynningen av en grotta. Därinne hade hemska skrik och läten nåt honom och platsen tycks stämma överens med den plats Darda menade härbärgerar denne Drakorm.

Vi har således arbete kvar att göra här. Ack, att mina skymningsår skulle bli mina mest äventyrliga och onda. Men där ondska finns, där skall jag fördriva den. I Prios namn eller de mångas. Det kvittar mig snart vilket. Ont är ont och gott är gott, i vad kläder man än pryder dem.

 

[Lissuin]

Krönikan om Törnekronan - Del X

Denna dag kommer gå till historien då den började som så många andra sedan jag mötte Enzo, Ulmo, och Kai. Sittande runt ett bord och planera för dagens ärende, hur vi ska lösa de stundande problem som hela tiden verkar följa efter oss i vår färd i ödets tveklöst krokiga spår.

Med hjälp av Ulmo tog vi oss ner i kloaken till en helgedom under staden, tydligen var det för ”De många gudarna”; en kättisk tro. Väl i helgedomen befann sig Darda, Ulmos skyddsling, och Ardetta, stadens före detta rådsmedlem som tydligen tycks ha undgått att ha gått sina jämlikars onda öde till mötes.
Efter en tids diskussion kom vi överens om att Darda skyndsamt skulle ta sin mor mot Tistla fäste och Ardetta skulle skyndsamt följa med oss till stadens lojala vaktkapten Ileva då hon kunde bli en stark om en ens vår enda bundsförvant i den kommande striden för Kastors överlevnad mot mörkrets makter. En överenskommelse gjordes med Ileva och vi begav oss mot monstrets hemvist i skogens träskets dunkel.
Väl bestämda rörde vi oss ner genom de enorma gångarna djupt in i den uråldriga kummeln som tidigare varit dold bakom naturens beskydd.
Väl inne i grottans djup fann vi vad vi endast kan beskriva som en malström av mystiska energier framför ett antal märkliga stenstolpar.
Efter en tids experimenterande med malströmen bestämde vi oss för att invänta mörkrets infall och vad vi befarade ondskans intågande i grottan genom att slå läger en bit från grottan för att i rätt tid gömma oss i grottans mörker.

Våra farhågor besannades när denna monsterkult tågade in med ett släptåg av det Blå kompaniet ledandes av svartkonstnären Ilos själv och borgmästaren Cagliostro. En mörk ritual upptog tiden i grottan och hela följeslaget stod häpna och handlingsförlamade under tiden Ilos frammande den legendariska lindormen Margumal. Denna jättelika best tycktes lyda Ilos kommando och begav sig efter att ha svalt några vakter och kultister ut från grottan och mot Kastor. Allvarets timme var slagen, denna natt kom till att sannerligen bli historisk.

Vi lyckades rida till Kastor och anlända före Ilos, Margumal och monsterkulten, jag var så utmattad vi detta laget att jag styrdes av mina känslor och min överlevnadsinstinkt.
Vi red ner de blå vakterna vid den östra porten och begav oss mot klocktornet medan Kai skyndade sig mot Ileva för att samla sina soldater. Väl vid klocktornet mötte jag, Enzo, och Ulmo en barrikad av tjugo hyrsvärd av det Blå kompaniet. Vi försökte argumentera med deras kapten för att låta oss passera och att de skulle fly Kastor innan de skulle dö genom de enorma käftar som nu Ilos kontrollerar. Ett fåtal av kaptenens hyrsvärd tar sitt förnuft till fånga innan de började marschera mot oss, men vi stod pall i väntan på det stundande hornets ljuva dånade. Ileva levererade och med sina tio soldater hade vi en chans att ta tornet med kraft.

En vild strid utbröt och efter att Enzo visade sitt sanna hjärta för att beskydda oss, Ulmo visade att hans visdom är slagkraftig, Kais dolkar sannerligen är kvicka, och att mina sista pilar letade sig genom tumultet... så stod vi till slut som segrare. Men segern var bitterljuv då vi samma stund hör att Ilos har anlänt till Kastor med sitt monster och tiden är knapp innan han når klocktornet.
Vi springer upp i tornet för att där bevittna förödelsen som Margumal och monsterkulten åsamkar staden. Det är bråttom. Vi har en chans...

Med min, Ulmos och Kais sammanlagda sista krafter drar vi klockans rep om och om igen för att då blicka bort över hustaken där klockans ringande ljud betvingar Malgumal, trots Ilos krafter, att tyna bort...

Ilos och kulten flyr då staden med en mobilserad front bakom sig som jagar ikapp dem. Ileva kommenderar att det inte ska tas några fångar.

Jag och de andra jagar Ilos och tillslut kommer jag ikapp att en pil träffar hans ben och en sårad Ilos faller till marken. Hans mystiska förmågor ska inte längre hålla honom vid liv. Jag ska få min hämnd.

Ilos började då ynkligt vädja om nåd från min sida och lovade rikedomar och makt i utbyte mot hans liv. Men vad han inte förstod är att just denna stund ska ingen ta ifrån mig.
Jag minns bara hur jag skrek ut; Alma... Ofelia... Alma... Ofelia.
Sen låg Ilos huvudlösa kropp framför mig det blodiga gräset.

Tydligen hölls det en fest i vår ära då vi räddat Kastor. Ardetta tar upp rollen som ny borgmästare hon utser oss som hedersmedborgare och har rätt att bli en del av hennes nya råd.

Festen pågår men jag blickar bara mot det brinnade bålet av kultister och Ilos själv. Jag är klar... kanske är det dags att skriva mitt sista brev till er mina älskade och fina den frihet jag länge sökt.

”Detta är sista gången jag skriver till er mina älskade. För nu är det gjort.
Ilos; Bedragaren är död, bränd på bål, såsom han tog er ifrån mig, är även han nu bortom alla tvivel död. Ni kan nu vara säkra och trygga i vetskapen om att jag har genomlidigt den smärta såsom han åsamkat mig.
Jag har inte kunna älska någon sedan den dagen ni togs ifrån mig och min eviga kärlek är nu endast minnet av er vid min sida och förhoppningsvis så kan jag äntligen återigen drömma om er istället för det ständiga mörker som gäckat som en mörknande skugga. Men jag är nu fri... fri att återigen älska er”

Argos kastar därefter brevet in i elden och beger sig till sina vänner för att ta farväl och till Ardetta för att uppfylla hennes önskemål att ta sin plats och fortsätta beskydda Kastor och klocktornet så att Margumal aldrig väcks återigen.

Argos resa stannar här... Lycka till mina vänner och må ni gå era öden väl till mötes.

 

[Lissuin]

Argos har lämnat gruppen och ersatts av

Sindero blev namnet på det gossebarn som föddes under det glödande himlafenomenet för 28år sedan. Modern Sindra och fadern Midander var båda medlemmar i Ordo magica redan långt innan färden över bergen till det nya gryningslandet så det var föga förvånande att deras son skulle hysa en fallenhet för magi även han.

Redan som yngling hade Sindero förmågor att hantera de mystiska energierna och utförde bländverk i faderns studiekammare långt innan han fann en fallenhet för elden och askan. Sindero tränades av sin far under hela sin uppväxt men fick absolut inte utöva sin magi utanför studiekammaren enligt sin fader. Pojken löd sin far som ville visa sin far att han önskade bli minst lika kunnig som sin far.

Men allt skulle förändras när det kackades på porten plötsligt en kväll. Regnet porlade ner och en kall vind for mellan husen på Yndaros gator. Sindero lätt sina flammor släckas och invänta vad som skulle forma honom till den man ödet förutbestämt.
Det var en Mäster Baerham som stod vid porten när mor Sindra öppnade.
- Får jag komma in? Jag behöver tala med Mäster Midander, sa han med en bestämt röst.
Modern välkomnade mästern med varm röst och släppte in honom i huset. Väl inne mötte han Sinderos blick med ett hånfullt leende.
Det var någonting som inte stämde.

Fadern, Mäster Midander, var i studiekammaren när Mäster Baerham kom in. Mor Sindra tog tag i Sindero och ledde honom bort från sikt och viskade att han var tvungen att vara tyst i sin kammare medan mor och far talade med deras vän.
Sindero hade hört talas om Mäster Baerham och att han var evigt vakande, så han var väldigt nyfiken på honom.

Sindero spionerade på samtalet genom trappräcket och hörde hur ordern var besviken på mor och far att de ej talat om att de hade en son, en son från den där kvällen, en son med en så stark skugga. Han berättade att han var tvungen att ta med sonen till ordern och visa honom för rådet; Fadern blev då förargad och modern blev väldigt ledsen. Vad som hände härnäst är det få som kan återberätta, men det hela slutar med att Sindero står i dörröppningen blickandes söndergråten in på sin mor och far med flammor i sina händer och framför en askbränd kropp där Mäster Baerham en gång stod.

Modern står skräckslagen när skriken och kvidandet har upphört. Fadern greppar tag i Sindero och tar med honom till stallet omedelbart. Tillsammans på hästryggen rider de ut i stormen genom stadsporten och mot horisonten.
Under nattens ritt berättar fadern en historia om den där natten med himlafenomenet och ger Sindero en uppgift:
- Bege dig mot Tistla fäste och finn askans herre. Endast han kan leda dig vidare mot eldens hemlighet!
Efter detta lämnas Sindero dyngblöt och ensam med ett bylte av sin faders tillhörigheter då mäster Midander beger sig tillbaka mot Yndaros med en sista betryggande fras:
- Lugn min son... Jag ska ställa allt till rätta, sen kan vi vara tillsammans igen. Jag finner dig igen! Gör nu som jag sagt!
Sindero börjar då sin vandring norrut, oförstående söker han igenom hans fars bylte och finner ordensmedaljongen och faderns gniststen.
Allt gick så fort, var det Sindero som gjorde något eller vad gick egentligen fel?

Sindero var långt ifrån förberedd på ett liv på flykt; han hade ju knappt lämnat faderns hus, än mindre Yndaros självt. Men resan hade bara börjat och vad historierna än har berättat om vad som hände härnäst, så har det en ingen betydelse...

Sindero är inte längre den där förvirrade pojken utan snarare en man fortfarande beslutsam att uppfylla sin faders önskan om att finna eldens hemlighet.

Enligt askan är det nu dags att återvända till Tistla fäste.

 

[Lissuin]

Även denne unge man ska här presenteras.

Radovan Wic hade trots sitt unga utseende hunnit bli några år över 40.

Det han kunde erinra sig av barndom kom mest fragment till under drömmar eller precis innan han skulle somna in.
Han kunde se sin fars och mors ansikte framför sig om han blundade hårt och länge.
I 30 år har han sökt svaret vad som hände den mörka höstnatten, varför han växt upp på en skola istället för hos sin föräldrar.
Enligt sina lärare hade han ett gott läshuvud och lärde sig snabbt men drog sig allt mer mot mysticism och alkemi, kanske hade det något att göra med hans barndom.
Hans ibland aggressiva beteende och heta temperament gjorde att ofta hamnade i slagsmål på skolan och för att han skulle få ut sina aggressioner tog en gammal tempelherre honom under sina vingar och lärde honom svärdets ädla konst.
Tyvärr så gjorde sig hans inneboende ilska alltför påmind när han orsakade en annan en allvarlig skada och han blev utkastad från skolan vid 20 års ålder.

Den andra elevens släkt tänkte inte låta detta gå ostraffat förbi och Radovan flydde för sitt liv.
Nåt år senare tog han lära hos Sanoro känd alkemist och mystiker och där stannande han fram till dennes död innan han gav sig ut på vägran på jakt efter svaret vad som hänt hans föräldrar.

 

[Lissuin]

Krönikan om Törnethronen - Del XI

Ett par dagar har nu gått sedan vår strid mot Margumal. Efter festen berättade Argos att han menar att stanna i Kastor, för gott. Vi stod aldrig varandra nära, men efter allt vi har upplevt tillsammans sörjer det mig att han lämnar oss. Jag hoppas att han finner vad han söker i Kastor, och att friden där håller sig. Medans Argos gör sig redo för sitt nya liv i Kastor, gör vi oss redo för att ge oss av. Ulmo lovade Darda att han skulle följa henne till Tistla Fäste efter att Kastor var säkrat, så lika snabbt som vi kom hit är vi nu på väg härifrån igen. Men det tog såklart inte lång tid efter att staden försvann på horisonten bakom oss förens saker återigen gick helt åt helvete.

Efter att jag upptäckt en tunn röklinje mellan trädtopparna bestämde vi oss för att undersöka närmare, det visade sig vara ett litet torp med ett häxbål bredvid som brunnit ned för inte så länge sedan. Där träffade vi två personer, Sindero och Radovan, som sade sig också nyligen ha anlänt till platsen. De höll på att undersöka askan, Sindero kan tydligen… läsa den? Han berättade att en av personerna var Radovans faster, de andra två kände han inte men en av dem skrek Ulmos namn medans hon brann, och den ansvarige var ingen mindre än Baumelo själv.

Darda. Det var Darda, och hennes mor. Ulmo föll på knä, Enzo försökte få fram information, och allt jag kunde tänka på var vart tog det jävla äcklet vägen. Det tog inte lång tid innan jag fann spår, sju stycken hästar hade anlänt och lämnat platsen ifrån samma riktning som Tistla Fäste. Efter ett kort samtal med Sindero och Radovan kom vi fram till att Baumelo inte kunde vara mer än 4 timmar före oss, och så började vår jakt på hämnd. Hämnd på mannen som förödmjukat mig, som försökte bränna mig, som stal Enzos familjehus, som mördat Darda och otaliga oskyldiga. Vi hittade honom, firandes med sina hejdukar runt en lägereld. Det tog inte många sekunder innan Baumelo stod ensam mot oss alla, bara vi och han i ett hav av röd snö och bränd mark. Den ynkryggen hann dö innan vi kunde rafsa ihop ett bål åt honom, men han brann bra ändå.

Medans jag såg lågorna omsvepa Baumelos kropp kom jag att tänka på Argos. Jag tror att jag äntligen förstår vad som drev honom, känslan av hämnd, att vilja döda och veta att det finns ingenting man inte skulle göra för att lyckas. Lyckan av att äntligen uppfylla sitt mål, och tomheten därefter. Jag hoppas att Kastor kan fylla Argos tomhet, för jag känner redan hur min slukar mig inifrån.

Dagen efter anlände vi till Tistla Fäste. Vi spenderade förmiddagen på marknaden, medans Enzo tog hand om sitt återvunna hus och sin familj. Sen tog vi oss till närmsta källa av alkohol, men vi hann inte mer än sätta oss ner förens vi blev tilltalade av en kvinna som berättade att staden är i extrem fara, men vägrade berätta varför. Ibland undrar jag om det är vi som är orsaken till allt mörker omkring oss, om vi är förbannade, eller om hela världen är sån här alltid, överallt. Jag saknar mina böcker. Medans Enzo försökte få ur kvinnan mer information hördes plötsligt en tornklocka ringa ut över staden, en varning för att staden var under attack ifrån Dovakar. Vi skyndade ut till porten där vakter hade samlats och fick snart syn på vad som hade orsakat larmet; Tre enorma magiska bestar med en häxa vardera på ryggen. En av dem kände jag igen, det var Girind. Efter att ha övertalat vakterna att vi representerade både Ordo Magika och Kyrkan blev vi tillåtna att följa med ut för att möta häxorna. De pratade i gåtor, som de alltid gör, någonting om en brunn, men det framgick tydligt att de ville ha tillgång till staden vilken de menade på var i stor fara.

Det tog inte lång tid förens “brunnen” som häxorna talade om gjorde sig hörd, ett ljud så högt att vuxna män föll till marken med blödande öron. En symfoni av smärta och död följde, en bekant ton. Det var som att färdas tillbaka i tiden, eller att återuppleva ett minne, först kom sången, sen kom förödelsen. Men den här gången tänker jag inte fly, jag kan inte fly, tillsammans med mina nya vänner och de få återstående vakterna slog vi tillbaka styggelserna som krälat sig upp ifrån underjorden. Nu står vi här, flämtandes, täckta i damm och blod framför gapet till dödens rike, och med sökande blick på varandra undrar vi vad som kommer härnäst.

 

[Lissuin]

Kapitel 12!

Tista fäste.

Sida vid sida färdades vi ner i den avgrundsklyfta som öppnat sig i stadens mitt. Var vi rädda? Ja. Lät vi den rädslan lamslå oss eller såg vi den i vitögat och färdades ståndaktigt rakt emot ett troligt men ärofyllt slut på våra jordiska dagar. Det sistnämnda såklart. Annars hade Ni inte läst dessa krumma rader av mitt nära nog utsinade bläck.

Jämte ikoner och hjältar slogs vi, mot våg efter våg av vandöda och styggelser, den ena mer hiskelig än den andra. Flera gånger föll vi sånär men lyckades med styrkan av vår skaras övertygelse och förmåga gång efter annan att vända ett säkert nederlag mot ännu en delseger i kampen mot denna outtröttliga bottenlösa ondska. Dessa hastigt nedklottrade skriver jag till Er nu, när vi fått ett ögonblicks respit mot ondskan och mörkret..men ack, jag måste lägga ner mitt bläck och min penna ty där borta kommer ännu än våg. Till nästa gå..