Nekromanti tärningsslagande spelare?

[Tervo]

Hejsan
Det verkar som många rollspelsgrupper väljer att låta spelarna slå sina tärningar själva och dessutom låta dem ha sina egna favorittärningar osv...

Tanken som slår mig när jag läser om sådant är att det måste bli hemskt stojigt och väldans mycket rollSPEL av det hela. Att mycket av stämingen och trovärdigheten försvinner och ersätts med vinna/förlora.

Det verkar som om man ser ett lyckat slag i t.ex. en strid som en seger i sig och inte som en händelse (postitiv då...) som påverkar handlingen vidare på sitt sätt.

Jag har aldrig spelat med öppna tärningar så jag är lite intresserad av hur man lyckas bibehålla strämningen och SL:s makt att påverka händelseförloppet. Eller så är jag kanske helt ute och cyklar. Öppna tärningar kanske inte används i någon större utsräckning.

//tlsrm

 

[PAX]

Min egen erfarenhet säger mig att rollspelare vill slå tärningar. Gärna en hel drös också. Att överlåta slumpen till SL är helt förkastligt. Slumpen skall tas till vara men gud nåde den SL som inte tillåter spelaren att utöva slumpen själv.
Något vi dock inte accepterar är att spelaren själv avgör när tärningar skall användas. Detta beslut ligger hos SL. Vilket också inte ger en massa omotiverade slag som rullar runt på bordet och SL inte har någon kontroll över (trots att de är slumpgivande).

För att också knyta till stridsmomentet så slipper även SL en hel del rullande av tärningar då spelgruppen är runt 5 personer stor. Det hela blir en del av stridsrundan.
Avsikt - SL ger antal tärningar som skall slås - Alla slår sina tärningar - Resultat av avsikt redovisas - (Kaos uppstår).

/PAX - föredrar Femtioprocentsregeln.

 

[chrull]

Nja...

Såhär ser det mer ut under våra omgångar...

Alla slåss om tärningarna i en halvtimme innan vi börjar... - när alla fått de tärningar de inte vill ha eftersom alla andra ville ha de tärningar de ville ha... ... ... Så kan man börja spela..

Vår tärningspåse övergår snart till en tärningshink... och ingen vet var de hör hemma...

Men om SL ska dela ut en massa tärningar tar ju det tid.. Särskilt jobbigt blir det när folk ska slå intiativ.. då hela gruppen ska slå ett slag med samma tärning.. bättre att alla har varsitt tärningsett...

Men det kanske bara är vi..

chrull

 

[Krille]

"Det verkar som om man ser ett lyckat slag i t.ex. en strid som en seger i sig och inte som en händelse (postitiv då...) som påverkar handlingen vidare på sitt sätt."

Varje stor seger består av många små.

"Jag har aldrig spelat med öppna tärningar så jag är lite intresserad av hur man lyckas bibehålla strämningen och SL:s makt att påverka händelseförloppet."

Stämningen är det minsta problemet. Spelare har en tendens att leva sig in bra mycket mer om de själva får slå tärningar. Då är de delaktiga på ett helt annat sätt - de får ju göra något annat än att sitta och beskriva vad de gör. Delaktigheten bidrar mycket till stämningen.

SLs makt kan vara ett problem om man som spelledare är totalt inställd på en story som ska genomföras. Struntar man i att storyn ska genomföras enligt planen, och är villig att improvisera, så är spelarslagna tärningar inte ett problem. Enligt min erfarenhet har spelledare som accepterar spelarnas tärningsslag lättare att improvisera och ändå få koherens och sammanhang i äventyret. De är beredda på att det oförutsedda kan inträffa och har ofta förberett sig för detta, till exempel genom mer förberedelser, öppnare struktur i äventyret och (sist men inte minst) en mer öppen inställning till det oförutsedda.

En variant som låter spelarna slå slagen själva men ändå ger spelledaren total makt är att köra med ett regelsystem där man lägger ihop en slumpgenerator med ett eller ett par spelvärden till en summa, och summan ska komma över en svårighetsgrad (exempel: Ars Magica, Cyberpunk, gamla Star Wars, D20-systemet, Västmark, Gränsvärldar, Fuzion och många fler). I så fall kan spelarna slå slaget själva, men spelledaren låter helt enkelt bli att tala om svårighetsgraden och är således fri att justera denna i efterhand.

Personligen föredrar jag dock en spelledare som har förmågan att improvisera om spelarna gör något oväntat, och jag har upptäckt att tärningen ofta är ett suveränt medel för att tvinga på spelledaren den nödvändiga flexibiliteten.

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Maxwan]

Att slå sina egna tärningar tar min spelgrupp för givet. Att bara sitta och titta på när spelledaren slår tärningar är väldigt tråkigt. Roligare är det när man tävlar mot varann - spelare och spelledare. Istället för att spelaren säger "jag hugger" och två minuter senare får han reda på att han är död (eftersom motståndaren struntade i att parera och gick till motanfall och slog perfekt ... bla!).

Nej jag anser att spelarna alltid ska slå sina slag, med undantag för färdigheter som gömma sig och finna dolda ting.

En annan rolig sak är att låta en annan spelare slå för en annan person. Igår lät jag t.ex. min vän Björn slå träffområde för Mattias karaktär. Pga av detta är både björn och mattias direkt med i spelet och väntar med spänning medans tärningen rullade över bordet (alla väntade iofs med spänning eftersom det var en rätt stor och stark gubbe som fått in en fin träff på mattias).

Mac - låt spelarna slå!

 

[Vindhand]

Suspenders of disbelief

Tanken som slår mig när jag läser om sådant är att det måste bli hemskt stojigt och väldans mycket rollSPEL av det hela. Att mycket av stämingen och trovärdigheten försvinner och ersätts med vinna/förlora.

I de flesta fall då det är aktuellt att slå tärningar är väl vinna/förlora en rätt trovärdig stämning? Det är nog få personer som är inblandade i t.ex en strid som inte är litet oroliga för att förlora samt hoppas vinna. Någon som försöker klättra upp för en hal bergsida om natten är nog inte så litet skraj att förlora (falla).

Det verkar som om man ser ett lyckat slag i t.ex. en strid som en seger i sig och inte som en händelse (postitiv då...) som påverkar handlingen vidare på sitt sätt.

Vad? Det är för att det lyckade tärningsslaget är "[color:green]en händelse (postitiv då...) som påverkar handlingen vidare på sitt sätt</font color=green>" som man blir glad över det... utan en kontext i spelet är slaget meningslöst och kan därför inte vara "[color:green]en seger i sig</font color=green>".

När jag spelar ser jag inte en tärning som efter lite rullande stannar på en etta; jag ser hur mitt välriktade svärdshugg lämnar försvararen chanslös och hur hans huvud singlar iväg.
Jag ser inte de tre T6orna stanna på 666, jag känner enbart en olycksbådande känsla om att något har gått hemskt fel... varpå något vanligtvis går hemskt fel...

Så, knepet bakom att bibehålla stämningen med öppna tärningar" är inlevelse. Kan man leva sig in när en sl rullar litet bakom sin skärm och sedan deklarerar vad som hände så kommer man nog inte ha så svårt att leva sig in även om man själv håller i tärningen...

 

[Tinboy]

Jag har varit med om precis tvärtom, där spelarna har anklagat sl för att fuska, då han slog alla slag! Som sl upplever jag att spelarna vill ha kontroll över sin karatär och ett av de viktigaste instrumenten är just färdighetsslaget. Men det får ju inte gå över styr. Att slå ett färdighetsslag för varje gång det händer något är absurt.

 

[Helgonet]

Att kunna styra och konrtollera sina handlingar själv är viktigt, om det känns som att man inte kan påverka någonting blir det tråkigt. Detta är givetvis en falsk känsla om tärningarna styr...
SL skall nog variera dolda slag med öppna, sådant som rollpersonerna inte vet om dom lyckats med skall givetvis SL slå. Likadant i sådana situationer som SL vill påverka själv, varför SL då överhuvudtaget slår tärningar kan man iof fråga sig, eventuellt kan man tänka sig att ljudet av rullande tärningar kan få spelarna att tro att slumpen avgör.


Ex nihilo nihil fit

 

[Oceanliner]

Den största lyckan...

...som finns i rollspel är när man som spelare fått in en perfekt träff på den megafarliga motståndaren och får slå en hel drös med skadetärningar på bordet, och sakta men säkert räkna ihop skadan till något högt...*suck*
Sedan kan man inte sitta still utan tjuter av glädje när spelledaren beskriver motståndarens sista andetag.

//Jonas
<A href="http://home.swipnet.se/circle "TITLE="Min hemsida"> http://home.swipnet.se/circle</A>

 

[WHaLe]

Re: Suspenders of disbelief

Jag håller med föregående talar fullt ut..


WHaLe - Och det är inte ofta det händer =)

<A HREF="http://come.to/whale" target="_new">http://come.to/whale</A>

 

[WHaLe]

Re: Nja...

Nej ni är inte ensamma..
Vår metod är att ge SL en uppsättning med tärning och sen lägga resten i en hög i mitten på bordet. När en spelare ska slå ett tag så tar denne några tärningar och slår..

WHaLe

<A HREF="http://come.to/whale" target="_new">http://come.to/whale</A>

 

[Klon]

Re: Nja...

I min grupp så är det var person för sig.
Alla har med sig sina egna tärningar, och om någon glömt sina så har några av oss dubbla uppsättningar som de kan låna ut. Tycker att det fungerar bäst på det sättet för då köper men de tärningar man vill ha och får ha dem för sig själv...

Så det så!

 

[PAX]

Re: Nja...

Precis den variant vi använder oss av.

Antog att varje spelare har med sig egna tärningar vid spelmöten i mitt förra inlägg.

 

[Anakha]

Precis! (NT)

.

/Anakha
"Jag kom, jag såg, jag skrev ett inlägg"

 

[Nauseam]

Visst är SL gud men…

Även om SL naturligtvis är alsmäktig och världen makas efter hans önskningar är jag lite tveksam inför att SL ska gå in altför mycket och ändra på resultaten. Om en karaktär skadas svårt ska han få skadas också… förutsatt att han kan "läka" ganska snart så att han kan vara med igen, men detta ska kosta honom dyrt på ena eller andra sättet. Om SL alltid lägger fingrarna emellan så att RP:na indirekt blir odödliga tappar man väll lätt respekten för faror och framför allt känslan av att odet också spelar in.

~ nauseam
<A HREF="http://i.am/nauseam" target="_new">http://i.am/nauseam</A>

 

[Helgonet]

Re: Visst är SL gud men…

Generellt så tycker inte jag heller att man skall modifiera tärningsslag men ibland kan det vara nödvändigt, självklart skall rollpersonerna kunna skadas och även dö, speciellt om de gör saker som är dumdristiga. Det är bara det att ibland kan det vara lite taskigt att låta rollpersoner dö i en strid utan större betydelse för äventyret bara för att motståndaren får en perfekt träff.

Ex nihilo nihil fit

 

[Krille]

Skit händer

"Det är bara det att ibland kan det vara lite taskigt att låta rollpersoner dö i en strid utan större betydelse för äventyret bara för att motståndaren får en perfekt träff."

Om inte annat lär det spelarna att välja sina strider rätt och att söka andra alternativ än strid, även i stridens hetta.

Vilket för mig in på ett annat ämne, hur brukar den generella striden gå till? Slåss båda sidor tills den andra är totalt utslagen, eller tänker de faktiskt då och då, och drar sig tillbaka eller låter fienden retirera?

Själv gav jag mina spelare en läxa när rollpersonerna började bråka med en kasse orcher. Efter de två första slaktade orcherna drog de andra åtta sig tillbaka. Två av dem var ulvridande bågskyttar som täckte reträtten, och orcherna smett snabbt igenom en klyfta. Rollpersonerna dundrade efter, och plötsligt korkades reträttvägen igen av ett stort stenras. Därefter flög de åtta orcherna, plus deras sexton kompisar, fram. Efter en inledande och förödande pilskur gav sig ungefär tolv orcher in i närstrid, vilket totalt nedgjorde rollpersonsgruppen. Två personer lyckades ta sig därifrån svårt sårade enbart för att jag var snäll (och för att orcherna ville sända ett meddelande till "vitingarna").

Naturligtvis blev jag anklagad för fusk (det här var pre-stårytelling), och jävel vad skäll jag fick, ända tills en spelare sa, "men... det är ju precis så som jag skulle ha gjort om jag var orch." Plötsligt gick det upp ett ljus för spelarna. Deras spelledare hade plötsligt låtit de korkade orcherna tänka taktiskt.

Allt klagande dog ut direkt, och spelarna lärde sig mycket snabbt att inte räkna med att fienden står kvar och låter sig slaktas, eller att spelledaren fuskar så att rollpersonerna överlever. Nu får de förbereda sig, välja strider som de har en chans att vinna, och gärna göra något annat än att bara hoppa fram och röja.

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Sodivra]

...om jag var orch.

En sån fin historia! Det är nästan så man blir lite rörd..



/Jag är en jägare.
Och jägare vilar aldrig.

Omvänd.. Omvänd nu kättare!

 

[Gargamel]

Varför inte?

Spelarna själva tycker ibland att det är trevligt att de får veta att jag som SL inte fuskar med tärningen. Men visst har du rätt, det blir mycket rollSPEL av situationen. Men genom att SL (jag) inte sitter och hjälper spelarna genom att mygla till situationer till rollpersonernas fördel anstränger sig alla spelare lite extra.

 

[Vindhand]

Moment 22

Det är bara det att ibland kan det vara lite taskigt att låta rollpersoner dö i en strid utan större betydelse för äventyret bara för att motståndaren får en perfekt träff.

Man kan kontra med att det alltid är betydelsefullt för äventyret att en spelarkaraktär dör. /images/icons/wink.gif