Skarpskytten
D&D-smurf
Jag tänker att man lätt skulle kunna stoppa in det här systemet i vilken OSR-klon som helst. Om jag bara lyckas köpa spelet!
RECENSION Stormbringer (1st Edition)
- Thread starter entomophobiac
- Start date
entomophobiac
Low Prep High Play
Något jag tycker är lite roligt är att det flera gånger är spelaren som får berättaransvaret. Det här hårddragandet av vem som äger berättandet och snackandet om "makt" kring spelledarens roll tycker jag är lite intressant att försöka spåra, för det känns inte som att så många gamla spel är särskilt noga med det.
Och Stormbringer, även om SL definitivt har det slutgiltiga ansvaret i de flesta fallen, så är det rättså liberalt med berättandet.
Det som möjligen känns lite tveksamt med Elan och kultsstemet är att det inte riktigt känns som det beskriver de literära förlagorna så väl. Dock tycker jag inte att någon senare inkarnation av reglerna som t.ex. skippat elementalkulterna, gjort ett bättre jobb heller. Stormbringer i dess tidigaste utgåva kan beskrivas som "kanske inte helt korrekt, men det bästa ur ett spelperspektiv". Enligt mig.
entomophobiac
Low Prep High Play
Spelet påpekar detta också, men nämner även att multiversum är oändligt och att det finns så många versioner av Young Kingdoms i och med hur tid och rum fungerar att vad du än hittar på kommer vara korrekt.
Men exempelvis Law-guden Goldar i rollspelet har St Andre hittat på själv.
Känns som en bonde bonde kunna börja med lite mer variation än bara knölpåk.
Borde rullningen inte vara mot Läsa [språk] om det nu är en fråga om att man ska se om någon läser fel ?
entomophobiac
Low Prep High Play
Du kan nog ha råd med något litet, men reglerna skriver ut att du nog inte bör spela en bonde, för världen är hård.
Det måste du antagligen göra innan. Det här slaget handlar om att se om du faktiskt förstod innebörden. Det är helt klart en "flavor"-regel. Men det markerar också att det är skitfarligt att leka med kaoskrafter.
Så inga svenska störbönder här inte alltså.Du kan nog ha råd med något litet, men reglerna skriver ut att du nog inte bör spela en bonde, för världen är hård.
Ett allt för återkommande problem, man tänker att bondeskapet är en likvärdig klass när det i själva verket är ett stånd med så väll proletariat (backstusittare, pigor & drängar, livegna), som små företagare (självägande småbönder), som stor företagare (storbönder).
terje
xenomorf mystiker
Jag har min Stormbringer-bok hemma så kan inte kolla, men jag slår vad om att det står "peasant".
entomophobiac
Low Prep High Play
VII. Creatures, Beasts, and Monsters
Ingenstans är det lika tydligt att du behöver läsa den här boken pärm till pärm som i det här monsterkapitlet. Det öppnar upp med en punkt om att det finns intelligenta varelser (såna som slår minst 3d6 för sin INT) och att spelare kan spela såna som rollpersoner om de vill. Detta nämns aldrig i karaktärsgenereringen.
Det nämns också (på Hawks) att du som Noble kan börja spelet med 1d6 hökar från start bara genom att säga att du vill ha dem. Och det nämns (på Dogs) att vem som helst kan börja spelet med en hund tränad för strid, samt att en Noble kan börja med ett helt pack hundar inklusive hundförare.
Varje djur och monster får ett litet statblock med tärningsformler för att skapa dem, samt färdigheter, beskrivning och regler för hur de bråkar. I de flesta fallen känner jag dock att "bråkar" blir en underdrift. Många av varelserna som beskrivs kommer kunna göra processen kort med en rollperson eller två innan de stryker med. Det är ett brutalt spel och jag tror snöplig död är att vänta sig om en inte är duktig på att utnyttja fulknep för att vinna.
Det sista kapitlet har är ett enkelt system för att skapa kaosvarelser. Drakar och ett antal av varelserna Elric stöter på i böckerna finns också med här, som de flygande aporna han stöter på i tunneln till Entropyplanet när han söker efter boken med all sanning (Clakars).
Det bästa kapitlet har att säga är ändå att världen är er att utforska. Det finns andra supplement som kan ge er mer inspiration, men "The GM who wishes to use such things as ants, bees, raccoons, wild pigs, wild cattle, etc., as monsters or foes [is] urged to figure out their attributes and skills and methods of attack for themselves."
Fantasi, min vän. Använd din fantasi.
De drakar vi lär känna i Elricberättelserna ligger mest och sover i grottor under Imrryr, men dras motvilligt fram för att elda några upproriska barbarflottor.
Ingenstans är det lika tydligt att du behöver läsa den här boken pärm till pärm som i det här monsterkapitlet. Det öppnar upp med en punkt om att det finns intelligenta varelser (såna som slår minst 3d6 för sin INT) och att spelare kan spela såna som rollpersoner om de vill. Detta nämns aldrig i karaktärsgenereringen.
Det nämns också (på Hawks) att du som Noble kan börja spelet med 1d6 hökar från start bara genom att säga att du vill ha dem. Och det nämns (på Dogs) att vem som helst kan börja spelet med en hund tränad för strid, samt att en Noble kan börja med ett helt pack hundar inklusive hundförare.
Varje djur och monster får ett litet statblock med tärningsformler för att skapa dem, samt färdigheter, beskrivning och regler för hur de bråkar. I de flesta fallen känner jag dock att "bråkar" blir en underdrift. Många av varelserna som beskrivs kommer kunna göra processen kort med en rollperson eller två innan de stryker med. Det är ett brutalt spel och jag tror snöplig död är att vänta sig om en inte är duktig på att utnyttja fulknep för att vinna.
Det sista kapitlet har är ett enkelt system för att skapa kaosvarelser. Drakar och ett antal av varelserna Elric stöter på i böckerna finns också med här, som de flygande aporna han stöter på i tunneln till Entropyplanet när han söker efter boken med all sanning (Clakars).
Det bästa kapitlet har att säga är ändå att världen är er att utforska. Det finns andra supplement som kan ge er mer inspiration, men "The GM who wishes to use such things as ants, bees, raccoons, wild pigs, wild cattle, etc., as monsters or foes [is] urged to figure out their attributes and skills and methods of attack for themselves."
Fantasi, min vän. Använd din fantasi.
De drakar vi lär känna i Elricberättelserna ligger mest och sover i grottor under Imrryr, men dras motvilligt fram för att elda några upproriska barbarflottor.
entomophobiac
Low Prep High Play
Inte här. Här är de kuvade och ofta förslavade. Mer som den riktigt tidiga medeltiden efter Roms fall än som någon senare medeltid. Ordvalet i tabellen är "Farmer". Beskrivningen är, "Farmers are the backbone of any pre-technological society such as the Young Kingdoms. In reality there should be far more of them than any other class, but that would be boring, so our rationale calls for most farmers to stay at home and never become adventurers."
Det simulerar ju ingen verklighet i slutänden, utan en representation av äventyrare i Young Kingdoms.
anth
Vetefan
Ops, det hade jag missat helt.
Jag vet ju vem Steve Perrin är. Han skrev RuneQuest och gick bort i augusti i år.
Jag vet även vem Ken St. André är, han skrev rollspelet Tunnels & Trolls 1975, vilket borde göra det till det näst äldsta rollspelet som fortfarande ges ut.
Men jag hade ingen aning om att Ken var med och skrev Stormbringer.
Det här är nog ordmärkeri här men om det står "Farmers are the backbone of any pre-technological society such as the Young Kingdoms. In reality there should be far more of them than any other class, but that would be boring, so our rationale calls for most farmers to stay at home and never become adventurers.", var får du "kuvade och ofta förslavade" ifrån?
entomophobiac
Low Prep High Play
Av de länder som beskrivs i världskapitlet är det bara ett som förbjuder slaveri, om inte annat.
Men det behöver inte betyda att större delen av alla bönder är slavar och de som inte är är kuvade.Av de länder som beskrivs i världskapitlet är det bara ett som förbjuder slaveri, om inte annat.
entomophobiac
Low Prep High Play
Känner inte att det har relevans egentligen. För de flesta i en värld som Young Kingdoms lever de nog livet en dag i taget och försöker undvika de höga hönsen som regerar dem. Men spelet i sig ägnar dem inte jättemycket tanke. Det är inte i första hand en bok om Young Kingdoms i form av lore eller settingmaterial - det mesta av det är avklarat på några sidor - utan en bok om hur du äventyrar på ett sätt som liknar Elricberättelserna.
entomophobiac
Low Prep High Play
VIII. Hints for the Game Master
Spelledarkapitlet, och även det sista kapitlet i boken. Vi kan väl lugnt säga att spelledare får en ganska knapphändig introduktion:
"The ideal atmosphere for the GM to create is that great powers (Law and Chaos) are subtlely manipulating their characters to to set up the final great confrontation. The best means of doing this is to invest your adventures and campaigns with significance. How you go about doing that is left up to you."
Alla spelare bör helst ha läst "the rules and one or more of Moorcock's fine fantasies" innan ni börjar. Sektionerna i kapitlet presenterar sedan ett par olika infallsvinklar: Young Kingdoms före Elrics tid och under tiden Elric är verksam. (Det finns inget "efter" eftersom världen går under på grund av Elrics handlingar.)
Du får lite idéer på vad som sker och hur du kan använda det, men inte så mycket detaljer. Som spelledare behöver du också, antagligen med spelarnas godkännande, fatta ett beslut kring om du vill att kanonkaraktärerna figurerar eller inte eller om de ens existerar i er version av Young Kingdoms. Som boken föreslår kan det ju vara en ära att få sin själ slukad av Stormbringer...
I samband med det måste du också bestämma dig för om du vill spela med Moorcocks berättelser som en fast mall eller låta spelares beslut ändra historien. Kanske rentav låta en spelare gestalta Elric och sen använda berättelserna endast som extremt lösa ramar. Författarna föredrar uttalat att låta spelet leda dit det leder. Om inte annat för att det innebär lite mer hoppfulla Young Kingdoms, som inte måste vara dömt att gå under.
Kapitlet har egentligen inget riktigt kött på benen. Snarare är det en serie uppmaningar, typ som uppbyggnaden inför ett skämt, men utan att du någonsin får höra någon punchline. Det finns några bra tips inbakade här, som att skippa detaljerade resor med massor av tärningsrull och istället klippa direkt till att ni når målet. Men såna tips har nästan alltid en knorr som säger att du såklart också kan göra tvärtom.
Det positiva är ju det öppna frisläppta och ösiga. Och den röda tråden fortsätter hit också. Men det är inte ett spel som egentligen förklarar hur rollspel går till på något praktiskt sätt - särskilt inte för spelledare. Snarare kan det nog te sig ganska förvirrande eftersom det egentligen aldrig fastställer något utan lämnar över fastställandet till er som spelar.
Ta bara en sån här sak, som kommentaren om den ideala gruppens storlek:
"Experience has shown me that 3 to 6 players are ideal for a FRP adventure, each with perhaps two or three characters. There will be times when you have more players, and there's nothing you can do about it but do your best."
Utgångspunkten är hela tiden en spelare = en rollperson. Men så behöver det inte alls vara, och det passar inte ens St Andres ideal. Jag gillar det här i grund och botten - använd er fantasi som sagt! Men jag kan på sätt och vis förstå hur det här swingy, obalanserade, och väldigt frisläppta spelet i senare utgåvor kommer formas allt mer i en detaljerad och balanserad riktning. Det är synd på så många sätt, för som rollspel är Stormbringer faktiskt precis skitcoolt i den form det har i sin första utgåva.
Kapitlet avrundas med ett exempelscenario - Tower of Yrkath Florn - komplett med kartor och sånt. Det slösar inte precis på orden utan sparkar igång omgående, med några enkla tips. Det finns här, uttalat, för att det användes för att speltesta reglerna och för att visa vilken typ av saker som går att göra med spelet. Inget märkvärdigt, men jag tror det här tornet kommer kunna ha ihjäl ett antal rollpersoner...
Slutsats - Stormbringer
Min förhoppning kring att samtala om modern designfilosofi var att försöka hitta den här typen av kontraster som Stormbringer visar på. I sin första utgåva är det här ett rollspel som lämnar över rodret till er som spelgrupp. Det låter er utforska berättelser i Young Kingdoms utan någon hänsyn till vare sig balans eller att saker måste vara kanon. Det kan vara roligt att spela en menlös bonde. Roligt att rulla fram en ny gubbe för din förra dog av en enda avlossad pil från en melnibonéansk pilbåge. I ögat. Roligt att försöka frammana en demon eller be sin gudom om hjälp, bara för att själv bli anfallen, besatt, eller ignorerad. Det är brutalt, fartfyllt, och kaos. Precis som Moorcocks böcker, när de är som bäst.
I sin femte utgåva blir allt mer likriktat. Du slår grundegenskaper med 2d6+6 istället för 3d6, vilket egentligen säger allt du behöver veta om inställningen till rollpersonsskapandet. Det är inte lika swingy, det har listor med färdiga "spells" istället för tokiga regler för att frammana demoner och elementarer. Det tappar all sin identitet genom att försöka göra allas rollpersoner till lika stora stjärnor. Allt blir mellanmjölk, men med mer detaljer. Överlag verkar dock Internets konsensus vara att det är den bästa utgåvan. Jag känner nog själv att den fixar problem som inte finns och gör spelet till ett fantasyspel i mängden istället för något som osar Moorcock.
Men första utgåvan är skitbra. Fyrtio år gammal, och den visar absolut sin ålder både i form av att den förväntar sig att ni läser hela boken, och att den inte precis är jättepedagogisk. Men det som vilar mellan de här pärmarna är en fantastisk version av fantasy-BRP som gjort mig mer sugen på att spela fantasy än vad jag varit på väldigt länge.
Så det här är inte bara nämnvärd rollspelshistoria. Det är ett riktigt bra rollspel, än idag.
Den här bilden är inte med i boken - men Elric vs Conan hade ändå varit en rättså avgjord fight. Den ena har ett själsslukande demonsvärd, trots allt...
Spelledarkapitlet, och även det sista kapitlet i boken. Vi kan väl lugnt säga att spelledare får en ganska knapphändig introduktion:
"The ideal atmosphere for the GM to create is that great powers (Law and Chaos) are subtlely manipulating their characters to to set up the final great confrontation. The best means of doing this is to invest your adventures and campaigns with significance. How you go about doing that is left up to you."
Alla spelare bör helst ha läst "the rules and one or more of Moorcock's fine fantasies" innan ni börjar. Sektionerna i kapitlet presenterar sedan ett par olika infallsvinklar: Young Kingdoms före Elrics tid och under tiden Elric är verksam. (Det finns inget "efter" eftersom världen går under på grund av Elrics handlingar.)
Du får lite idéer på vad som sker och hur du kan använda det, men inte så mycket detaljer. Som spelledare behöver du också, antagligen med spelarnas godkännande, fatta ett beslut kring om du vill att kanonkaraktärerna figurerar eller inte eller om de ens existerar i er version av Young Kingdoms. Som boken föreslår kan det ju vara en ära att få sin själ slukad av Stormbringer...
I samband med det måste du också bestämma dig för om du vill spela med Moorcocks berättelser som en fast mall eller låta spelares beslut ändra historien. Kanske rentav låta en spelare gestalta Elric och sen använda berättelserna endast som extremt lösa ramar. Författarna föredrar uttalat att låta spelet leda dit det leder. Om inte annat för att det innebär lite mer hoppfulla Young Kingdoms, som inte måste vara dömt att gå under.
Kapitlet har egentligen inget riktigt kött på benen. Snarare är det en serie uppmaningar, typ som uppbyggnaden inför ett skämt, men utan att du någonsin får höra någon punchline. Det finns några bra tips inbakade här, som att skippa detaljerade resor med massor av tärningsrull och istället klippa direkt till att ni når målet. Men såna tips har nästan alltid en knorr som säger att du såklart också kan göra tvärtom.
Det positiva är ju det öppna frisläppta och ösiga. Och den röda tråden fortsätter hit också. Men det är inte ett spel som egentligen förklarar hur rollspel går till på något praktiskt sätt - särskilt inte för spelledare. Snarare kan det nog te sig ganska förvirrande eftersom det egentligen aldrig fastställer något utan lämnar över fastställandet till er som spelar.
Ta bara en sån här sak, som kommentaren om den ideala gruppens storlek:
"Experience has shown me that 3 to 6 players are ideal for a FRP adventure, each with perhaps two or three characters. There will be times when you have more players, and there's nothing you can do about it but do your best."
Utgångspunkten är hela tiden en spelare = en rollperson. Men så behöver det inte alls vara, och det passar inte ens St Andres ideal. Jag gillar det här i grund och botten - använd er fantasi som sagt! Men jag kan på sätt och vis förstå hur det här swingy, obalanserade, och väldigt frisläppta spelet i senare utgåvor kommer formas allt mer i en detaljerad och balanserad riktning. Det är synd på så många sätt, för som rollspel är Stormbringer faktiskt precis skitcoolt i den form det har i sin första utgåva.
Kapitlet avrundas med ett exempelscenario - Tower of Yrkath Florn - komplett med kartor och sånt. Det slösar inte precis på orden utan sparkar igång omgående, med några enkla tips. Det finns här, uttalat, för att det användes för att speltesta reglerna och för att visa vilken typ av saker som går att göra med spelet. Inget märkvärdigt, men jag tror det här tornet kommer kunna ha ihjäl ett antal rollpersoner...
Slutsats - Stormbringer
Min förhoppning kring att samtala om modern designfilosofi var att försöka hitta den här typen av kontraster som Stormbringer visar på. I sin första utgåva är det här ett rollspel som lämnar över rodret till er som spelgrupp. Det låter er utforska berättelser i Young Kingdoms utan någon hänsyn till vare sig balans eller att saker måste vara kanon. Det kan vara roligt att spela en menlös bonde. Roligt att rulla fram en ny gubbe för din förra dog av en enda avlossad pil från en melnibonéansk pilbåge. I ögat. Roligt att försöka frammana en demon eller be sin gudom om hjälp, bara för att själv bli anfallen, besatt, eller ignorerad. Det är brutalt, fartfyllt, och kaos. Precis som Moorcocks böcker, när de är som bäst.
I sin femte utgåva blir allt mer likriktat. Du slår grundegenskaper med 2d6+6 istället för 3d6, vilket egentligen säger allt du behöver veta om inställningen till rollpersonsskapandet. Det är inte lika swingy, det har listor med färdiga "spells" istället för tokiga regler för att frammana demoner och elementarer. Det tappar all sin identitet genom att försöka göra allas rollpersoner till lika stora stjärnor. Allt blir mellanmjölk, men med mer detaljer. Överlag verkar dock Internets konsensus vara att det är den bästa utgåvan. Jag känner nog själv att den fixar problem som inte finns och gör spelet till ett fantasyspel i mängden istället för något som osar Moorcock.
Men första utgåvan är skitbra. Fyrtio år gammal, och den visar absolut sin ålder både i form av att den förväntar sig att ni läser hela boken, och att den inte precis är jättepedagogisk. Men det som vilar mellan de här pärmarna är en fantastisk version av fantasy-BRP som gjort mig mer sugen på att spela fantasy än vad jag varit på väldigt länge.
Så det här är inte bara nämnvärd rollspelshistoria. Det är ett riktigt bra rollspel, än idag.
Den här bilden är inte med i boken - men Elric vs Conan hade ändå varit en rättså avgjord fight. Den ena har ett själsslukande demonsvärd, trots allt...
O den andra är Conan...
Den här bilden är inte med i boken - men Elric vs Conan hade ändå varit en rättså avgjord fight. Den ena har ett själsslukande demonsvärd, trots allt...
Den striden har skett. Jag har serietidningen där det sker.
Gerkub
Gelékub
- Joined
- 8 Mar 2021
- Messages
- 1,319
Älskar de här recensionerna! Tack för det. Jag blir också sugen på att läsa/spela det här spelet! Jag tycker att det verkar ↴
Stämma
WC-zonmö i behov av IQ-hjälp
Medhåll! Blir alltid pepp på att läsa, spela eller fundera över rollspel varje gång jag läser en av Entos recensioner.