Nekromanti Stajl

[Craygh]

Warhammer har en till viss del utmärkande stil (märkbar framförallt hos orcs). Annars är det nog ganska sparsmakat med produkter med tydlig stil och känsla.

GrimDARK med extra våld, blod och paranoia. Skitkul stil egentligen, men att bygga rollspel i den världen känns förbannat svårt just på grund av världen.

EON har jag alltid tyckt har en ganska säregen stil, en konstig blandning av naturalism och riddarromantik.

Neotech har en helt egen brist på stil det också.

White Wolf har hittat sin stil med WOD och alla dess supplement. Vet inte riktigt vad jag tycker om den dock.

 

[Sodivra]

Som jag tolkar ditt inlägg så blir det ganska höga krav för att räknas som en riktig stajl. Av de spel jag personligen läst så har Mutant, Polaris, Nobilis och kanske Staden en egen riktig stajl. Mutant och Polaris har vi ju redan snackat om, så låt oss prata om Nobilis. Läser man något sådant här...

The divorce agreement
explicitly spelled out David's
share of their joint holdings.
Mary received everything
else. The contract was
properly executed;
notarized; sealed.
In this manner Mary
became the owner of the
universe; and her bloody reign
began. Even Creation cannot
violate contractual law.

Så vet man att det är en Nobilistext. Märks det här i spel? Heck, inte vet jag, eftersom man nästan måste tolka spelet själv innan man kan spelleda det tror jag att det skiljer mycket spelgrupper emellan, men när jag spelleder så känns det emellanåt som att min spellederteknik inte går ut på mer än att hoppa från en förunderlig och poetisk beskrivning till en annan. Min spelgrupp har accepterat idén om att i Nobilis råder poesi över logik helhjärtat, så om något låter snyggt och ballt så accepteras det som sanning.

Jag skulle kunna hävda att att Staden inte är något annat än stajl, men eftersom wikin nu ligger och sover i min skrivbordslåda så kan jag inte riktigt visa detta. Det är lätt att känna igen en Stadentext, (Lite hurtig ingame fejk-artonhundratals-svenska med mystiska undertoner) det finns typiska teman och recept som återkommer, och kanske pratar spelarna på ett visst sätt under spel? Jag får se när jag börjar spela in speltest av nya Berättelser från Staden.

Jag har alltid tyckt att Nobilis och Staden liknar varandra i det att det inte handlar om att lära sig en spelmiljö, utan att komma in i rätt stämning - Och när man vet vad som funkar i den stämningen så kan man börja improvisera.

 

[Sodivra]

Arvidos har för övrigt en ganska speciell sorts berättarstil när han spelar. Det tycker jag är roligt.

Fan, kul! Hur då menar du?

 

[Ulfgeir]

Shadowrun (åtminstone version 1-3) kör ju rätt mycket med sin stajl. Och där kör de ju med en metamodell i sina regelböcker med attfolk inne i spelvärlden kommenterar det som står i regelböckerna (vad gäller världsbeskrivningar då), eftersom de förutsätts vara dokument som lagts ut på nätet.

/Ulfgeir

 

[Rising]

Mina slutsatser från den här tråden är att det inte är så många som tycker att stilism i rollspelsberättande är särskilt relevant. Det största utropstecknet tycke jag var att nästan ingen (utom jag) försökte visa på några exempel hur olika en spelledare kan beskriva saker beroende på vilket rollspel han använder som grund. Jag tycker också att det verkar finnas en rätt stor oförståelse för hela fenomenet som sådant. Rätt många har berättat om rollspelsböcker som är skrivna i en viss stajl, men det är desto mer tunnsått med beskrivningar av hur denna stajl egentligen är tänkt att överföras till faktiskt spel, och hur i sådana fall detta sker.

Jag tyckte det var lärorikt.

 

[Flurtis]

Mina slutsatser från den här tråden är att det inte är så många som tycker att stilism i rollspelsberättande är särskilt relevant. Det största utropstecknet tycke jag var att nästan ingen (utom jag) försökte visa på några exempel hur olika en spelledare kan beskriva saker beroende på vilket rollspel han använder som grund. Jag tycker också att det verkar finnas en rätt stor oförståelse för hela fenomenet som sådant. Rätt många har berättat om rollspelsböcker som är skrivna i en viss stajl, men det är desto mer tunnsått med beskrivningar av hur denna stajl egentligen är tänkt att överföras till faktiskt spel, och hur i sådana fall detta sker.

Nja, jag har ju dragit upp N3 redan, men eftersom jag inte längre har någon koll på projektet vågar jag inte säga för mycket. Min förhoppning var att Ripperdoc själv skulle flika in med en kommentar i ämnet.

Jag håller med om att stajl är intressant, men samtidigt väldigt svårt att få grepp om. Man måste helt klart vara en duktig författare (inte bara rollspelare) samtidigt ha en förmåga att förmedla sitt synsätt. Nu tog jag en sväng till min egen rollspelshylla och kikade efter något exempel att mota dig med, tyvärr hittade jag bara CoC. Så jag får förlita mig på bokhyllan.

Men för att försäkra mig om att jag har förstått ordet stajl rätt tänkte jag pröva mig på en liknelse:

Charles Dickens Oliwer Twist är ju en riktigt blaffe till bok alltså ingen barnbok. Trots detta skrev dickens boken genom en berättarröst som pratar "barnsligt", precis som om att ett barn skulle berätta historien. Exempeviss förekommer ett enkelt språk och upprepande adjektiv som exempeviss "dumma dumma herrn". Exemplet blir som mest tydligt när man hör Oliver Twist på ljudbok (Speciellt Michael Nyqvist´s svenska inläsning) där den oftast läses upp med en ganska barnslig röst och tonval, precis som om man läser en saga för ett barn.

Nu haltar liknelsen av att den är litterär kontra rollspels bunden. Men om jag har förstått dig rätt så är tanken densamma. Genom sin speciella skrivstil förmedlar Charles Dickens det perfekta (enligt honom) sättet att berätta historien om Oliver Twist. Vilket tas del av inläsaren. Är det något sånt här du menar med stajl?

Upplägget tror jag skulle vara avgörande när man försöker "förmedla" sin stajl i sin rollspelbok. Likaså regelkapitlet ett märkbart problem. Det är ju svårt att rabbla ihop ett pedagogiskt regelkapitel och samtidigt hålla en bra stajl. Miljöbeskrivningar och stämningstexter är ju betydligt lättare att handskas med. Ett ordförådd och en presentationsteknik som sticker ut är nog också kriterier som behövs lyftas fram.

//Mattias, bara så att vi inte pratar om varandra.

 

[Rickard]

Rätt många har berättat om rollspelsböcker som är skrivna i en viss stajl, men det är desto mer tunnsått med beskrivningar av hur denna stajl egentligen är tänkt att överföras till faktiskt spel,

Särskilt när folk föreslår Eon ... heh ... nåväl, grejen är att jag tror att den stajl som du gav exempel på i trådstarten, däribland noir är på tok för svår att lära ut och på tok för svår att anamma. Anledningen till varför jag inte en svarade var för att det inte finns något rollspel där ute som ger tips och tricks på hur man ska tänka för att förmedla en viss typ av stajl.

Förlåt, Vampire bör nämnas men inte på grund av att spelledaren ska kunna förmedla någon sorts atmosfär. Nej, utan för att spelledaren uppmanas att tänka på hur någonting kan beskrivas utifrån olika perspektiv. De skriver att man ska bland annat tänka på ljud och lukter. Att beskriva på det sättet är en stajl men inte på det sättet som du tänker dig när du exempelvis drar en en noirtext för att visa vad du menar.

I Ljus och lykta kommer jag att skriva att spelledaren ska använda sig av olika tankesätt för att beskriva miljön. Bland annat ska den personen beskriva allting som att det antingen flyr undan eller tränger sig på.

/Han som gillar när folk gör sammanfattningar i form av slutsatser

 

[Rising]

Genom sin speciella skrivstil förmedlar Charles Dickens det perfekta (enligt honom) sättet att berätta historien om Oliver Twist. Vilket tas del av inläsaren. Är det något sånt här du menar med stajl?

Ja! Bra exempel, förresten! Att använda barnspråkets konventioner skulle ha kunnat vara ett fantastiskt berättartekniskt hjälpmedel i ett spel såsom Little Fears för att verkligen slå in poängen att rollpersonerna är barn, och detta på ett mycket sofistikerat och elegant sätt.

Jag hade en sådan idé i mitt klur till Eskapix: Jag skrev att "för barn (och särskilt för barn som bär gnistan) är språket inte skilt från vad det representerar, såsom det är för vuxna. Ett barn ser pioner - kletiga med nektar och kryllande av små myror - och benämner dem "myrblommor!" Försök att beskriva nya och främmande saker med liknande ord och begrepp. Låt den brölande A-lagaren vara "Ruskiga Rödnäsan", låt den vresiga gubbens munkorgförsedda dobermann vara "Maskeradhunden", och om du skall beskriva en gammal nucka med gomspalt, försök ge en förklaring som ett barn skulle kunnat komma på; såsom att hennes näsa vissnat, att hon gjort så många grimaser att hennes ansikte gått sönder, eller att hon är ett monster som dragit på sig en människas skinn, men att monstret var tvunget att dra så hårt för att få kvinnans skinn att täcka sitt huvud, att huden till sist sprack. Känn dig inte tvingad att berätta hur det egentligen ligger till, och se det inte som en lustig tankelek där det är meningen att dina spelare skall lista ut vad det egentligen är du beskriver; utan försök gestalta rollpersonernas barnsliga världsåskådning på ett så naturligt sätt som möjligt."

Upplägget tror jag skulle vara avgörande när man försöker "förmedla" sin stajl i sin rollspelbok. Likaså regelkapitlet ett märkbart problem. Det är ju svårt att rabbla ihop ett pedagogiskt regelkapitel och samtidigt hålla en bra stajl.

Jag tycker inte att regler behöver ha en stajl i sig (även om det går). Regler kan däremot ge förslag och råd till hur man ska kunna spelleda spelet med stajl. Det är däremot bra om världsbeskrivningen och diverse stämningstexter, m.m. är skrivna med den stajl man vill framföra i ens spel.

 

[Flurtis]

Förlåt, Vampire bör nämnas men inte på grund av att spelledaren ska kunna förmedla någon sorts atmosfär. Nej, utan för att spelledaren uppmanas att tänka på hur någonting kan beskrivas utifrån olika perspektiv. De skriver att man ska bland annat tänka på ljud och lukter. Att beskriva på det sättet är en stajl men inte på det sättet som du tänker dig när du exempelvis drar en en noirtext för att visa vad du menar.

Fast det är ju generella speltips. Om jag förstår Rising rätt så är det en markant skillnad. När man använder sig av spelledar tips så ändrar man inte sitt berättarsätt, man fliker bara in lite nya trix. Sjävla stilen är ju densamma, bara tekniken förändras.

Ja det var en bra liknelse tycker jag. Om spelledartips så som du nämner här ovan är berättar tekniker så tror jag Rising syftar på berättarstil.

Jag kan inte heller dra mig till minnes något spel som på ett bra sätt uppmuntrar rollspelet att betättas i en viss stil, om vi nu håller tekniker och stil skilda. Det är ju såklart att en stil är väldigt svårt att utforma, än svårare att sätta fingret på. Därför tror jag att Rising är inne på helt rätt spår här. För att man ska ta till sig stajlen från ett spel räcker det inte med att använda de här tipsen utan spelet måste vara skrivet på ett sånt sätt så att man suger åt sig av texten.

Grunden till all berättelse sägs ju grunda i vad visar narrativforskare kallar för master story. Master story baseras på en teori om att vi lägger bra stycken på minnet för att använda oss av dessa rent omedvetet när vi berättar en ny historia. Vi blir alltså automatiskt influerade av tidigare berättelser utan att vi tänker på det. Jag tyker inte det är svårt att föreställa sig att det skulle förbehålla sig på samma sätt med berättarstilar. Författare brukar ju skriva rätt så likt sina egna favoritförfattare.

Men om jag vet om något spel som gör det här bra? tja, Polaris har varit uppe ett par gånger. Det tyckte jag var ett rätt så bra exempel. Bokens egna stil fick i alla fall mig använda en mer "glorifierad och ädel" berättarstil än vad jag annars skulle ha gjort. Jag lade bland annat ner mer tryck på att göra beskrivningarna mer ädelt, vackert och storslaget. Den rätt så enkelt greppbara settingen med framförallt tydligheten i hur settingen fungerar och vad spelet vill gjorde att man strävade efter den här storslagenheten.

//Mattias, yrar

 

[Flurtis]

Jag hade en sådan idé i mitt klur till Eskapix: Jag skrev att "för barn (och särskilt för barn som bär gnistan) är språket inte skilt från vad det representerar, såsom det är för vuxna. Ett barn ser pioner - kletiga med nektar och kryllande av små myror - och benämner dem "myrblommor!" Försök att beskriva nya och främmande saker med liknande ord och begrepp. Låt den brölande A-lagaren vara "Ruskiga Rödnäsan", låt den vresiga gubbens munkorgförsedda dobermann vara "Maskeradhunden", och om du skall beskriva en gammal nucka med gomspalt, försök ge en förklaring som ett barn skulle kunnat komma på; såsom att hennes näsa vissnat, att hon gjort så många grimaser att hennes ansikte gått sönder, eller att hon är ett monster som dragit på sig en människas skinn, men att monstret var tvunget att dra så hårt för att få kvinnans skinn att täcka sitt huvud, att huden till sist sprack. Känn dig inte tvingad att berätta hur det egentligen ligger till, och se det inte som en lustig tankelek där det är meningen att dina spelare skall lista ut vad det egentligen är du beskriver; utan försök gestalta rollpersonernas barnsliga världsåskådning på ett så naturligt sätt som möjligt."

Häftigt, visserligen i gränslandet på vad jag uppfattar det som du menar med stajl. Han's exempel ovan med Vampire liknar ditt på många sätt. Eller egentligen inte om man tänker efter, nu har jag så lite erfarenhet av just Vampire, men det hänger lite på om Han menar att Vampire uppmuntrar spelledaren att beskriva settingen ur en vampyrs synvinkel. Eller ännu viktigare, att tipsen boken ger verkligen gör det.

Så som jag tolkat det du menar med stajl så skulle det vara något som var mer inbäddat i settingen. Att man berättar berättartekniken (stajl) snarare än beskriver den. Fast skillnaden är ju oexisterande i praktiskt rollspel. Det är ju mest en fråga om presentation i boken.

//Mattias

 

[Simon]

Det är ju svårt att rabbla ihop ett pedagogiskt regelkapitel och samtidigt hålla en bra stajl. Miljöbeskrivningar och stämningstexter är ju betydligt lättare att handskas med. Ett ordförådd och en presentationsteknik som sticker ut är nog också kriterier som behövs lyftas fram.

//Mattias, bara så att vi inte pratar om varandra.

Jag tyckte vi (särskilt jag ) visade på ett bra sätt att det kan göras, i Genesis stilismutmaning för ett tag sen.

 

[Krille]

Mina slutsatser från den här tråden är att det inte är så många som tycker att stilism i rollspelsberättande är särskilt relevant.

Åh, jag bara sörplar upp och håller tyst. Jag har mina egna projekt som definitivt har nytta av dina trådar. Så tro inte att stilismen inte är viktig: jag har bara ingenting att tillföra just nu. Men Blå Himmel har muterat lite till på grund av den här tråden.

 

[Rickard]

Fast det är ju generella speltips. Om jag förstår Rising rätt så är det en markant skillnad. När man använder sig av spelledar tips så ändrar man inte sitt berättarsätt, man fliker bara in lite nya trix. Sjävla stilen är ju densamma, bara tekniken förändras.

Jag håller med om att Vampireexemplet var berättartekniker men för att kunna förmedla berättarstilen som spelledaren ska använda är det enklast att göra det just genom berättartekniker där spelledaren kommer in i ett visst tankeätt.

Är stajl endast ordval eller kan stalj även också fokus på vad som beskrivs? Som lukter i mitt Vampireexempel? Gibson-exemplet med teknologibeskrivningen borde visa att fokus även kan ge en stajl. Då borde Mutant där man använder sig av skrovmål ha en stajl.

...räcker det inte med att använda de här tipsen utan spelet måste vara skrivet på ett sånt sätt så att man suger åt sig av texten.

Jag tänkte först svara "Nä, det måste det inte" men när jag läste om och tänkte efter så kan speltexten exemplifiera det som tipsen tar upp. Det var en bra grej som jag ska komma ihåg. Tack för den aha-känslan! Att en text påverkar ens egen stil känns dock lite som ett chanstagande. Jag kan inte få till en westernfilmskänsla i rollspel bara för att jag har sett en westernfilm, om du förstår min liknelse pch bortser från att exemplet utgår från en film. Jag tror att det krävs en viss typ av medveten författare för att kunna få läsaren att snappa upp författarens stajl.

/Han som känner att stajl var ett ord han överanvände denna gång

 

[Rising]

Så som jag tolkat det du menar med stajl så skulle det vara något som var mer inbäddat i settingen. Att man berättar berättartekniken (stajl) snarare än beskriver den. Fast skillnaden är ju oexisterande i praktiskt rollspel. Det är ju mest en fråga om presentation i boken.

Generellt sett så tycker jag att det är bättre att visa än att berätta. Att försöka förklara hur noirgenrens stilism fungerar såsom någon sorts instruktionsmanual hade exempelvis blivit väldigt torrt; utan då är det nog bättre att bara fläska på med genrens alla stildrag i stämningstexter och liknande. Alltså visa hur det skall göras.

Men samtidigt är det lite vanskligt att försöka föra fram ens poänger på det viset, eftersom det är lätt hänt att läsaren missar ens poäng och inte betänker hur hon skulle kunna använda det hon läser som inspirationskälla till sitt eget spelledande. Dessutom blir det lätt drygt om man fyller ett rollspel med för många stämningstexter.

Så jag tycker inte det är fel om rollspelsboken ibland också kan vara mer tydlig, och i pedagogiska ordalag berätta hur man som spelledare bör gå till väga för att få till en stilism i ens beskrivningar som hjälper till att lyfta spelets atmosfär. Det är visserligen häftigt med rollspelsböcker som har en viss stajl när man läser dem, men jag det häftigaste är om deltagarna formulerar sig med en viss stajl när de spelar spelet.

Förresten; en typ av texter som jag tycker är särskilt väl lämpade för att föra fram information med högt mått av stajl; det är skönlitterära världsbeskrivningar, såsom den guidade rundturen i Chronopia.

Rena flufftexter kan ju visserligen ha mycket stajl, men de brukar å andra sidan vara väldigt innehållslösa. Och rena spelledartips och sånt kan vara väldigt innehållsrika men å andra sidan helt sakna feeling. Att beskriva världen skönlitterärt tycker jag däremot är en riktig femetta för att lyckas med det vi pratat om i den här tråden på ett okonstlat sätt.

 

[Flurtis]

Att en text påverkar ens egen stil känns dock lite som ett chanstagande.

Inte påvärkar, inspirerar! Om vi först och främst tittar på hur en berättelse är konstruerad. Högskolan i Jönköping har en uppsats publicerad på nätet som förklarar det här med inspiration väldigt bra:

Berättelsens uppbyggnad
Vi kan inte skapa varje ny berättelse från ingenting. De korta sekunder vi har på oss i ett samtal när vi får ordet för att berätta, räcker inte till för att vi skall hinna planera och komponera en berättelse. Istället utnyttjar vi väl kända berättelser för att snabbt kunna berätta något nytt. Vi måste som berättare också vara säkra på att lyssnarna kommer att förstå vår berättelse. Ett sätt är att berätta en berättelse som på något sätt liknar andra berättelser som vi kan anta är mer eller mindre väl kända för lyssnarna. Genom att använda en annan berättelse som utgångspunkt för en ny berättelse kan vi lätt skapa en ny berättelse genom att använda den första som ett mönster för en ny berättelse. Som berättare är vi fria att plocka de element vi vill från den första berättelsen – exempelvis karaktärerna och deras relationer eller berättelsens utveckling och poäng.12 Berättelser bygger alltså på redan berättade berättelser, alltså sådana berättelser som vi redan hört eller snappat upp någonstans.

http://www.hj.se/upload_dir/834a53aeeb333a979c7a18f9a8c7f996.pdf sid 10/27

Om vi nu vet att vi omedvetet bygger våra berättelser på tidigare historier, hänger du då med på att texten kan inspirera dig som läsare till att efterappa författarens vision?

Är stajl endast ordval eller kan stalj även också fokus på vad som beskrivs?

Självfallet är det bägge två, men det är ju så mycket mer som ligger bakom en författares personliga stil. Enbart ordval och tyngdpungt sammanfattar ju inte säg till exempel Paolo Coelho's författar stil. Känsla och stämning är två andra exempel som här som är minst lika viktiga.

Det Rising efterfrågar i trådstarten är ju vilka rollspel ute på markned som idag förmedlar hur skribenten vill att rollspelet skall berättas genom själva sättet att skriva på. Exempel och spelledartekniker är ju två typiska verktyg för att förmedla sina visioner med spelet. Det jag menar på är att Stil också är ett ypperligt verktyg för att förmedla sin egen berättarteknik till läsaren.

Jag tror att det krävs en viss typ av medveten författare för att kunna få läsaren att snappa upp författarens stajl.

Jag var ju inne på det också tidigare i tråden, men som Rising visade så är det ju oftast skräpliteratur som har mest utmärkande stajl. Svårigheten är nog inte att skriva stajligt utan att hitta stajlen. I Noir och HarleyQuinn romaner finns ju stajlen redan etablerad, skriver du ett nytt rollspel så finns det inngen etablerad stajl att ta efter.

//Mattias