Stämning
Jag kanske är korkad, men jag använder
berättartekniker,
engagerande historier och
medryckande rollpersoner för att få till stämning. I övrigt brukar mycket komma automatiskt. Vi brukar öppna dörren för att släppa in syre när det blir för varmt i rummet. Vi brukar ta pauser för att käka (pizza), så att man kan både rensa skallen och få lite energi i kroppen. Skitsnack och sådant förekommer under timmen efter vi träffats, eftersom vi alltid börjar med att spela något brädspel. Diskussioner kring rollspel och sådant förekommer efter spelmötet, antingen genom att vi diskuterar scenariot, berättarteknikerna, rollpersonernas mål och diverse rollspel. I regel brukar det förekomma, då spelarna är exalterade efter speltillfället av de nya häftiga saker som de upplevt. Allt annat ska, enligt mig, endast användas när det tillhör scenariot. Jag använde ljus en gång, men det var när ljuset kännetecknade rollpersonens livslåga.
Att ständigt överraska spelarna brukar få de i stämning, vare sig det är genom en schysst handout, en vändning i scenariot eller genom en cool berättarteknik. Fast vad menar jag med berättartekniker? Jo, hur man klipper mellan de olika scenerna och hur man visar upp olika innehåll i scenerna. Antingen berättar jag om något ur en stadsvakts synvinkel eller ur ett monsters ögon, jag gör reflektioner där jag jämställer äventyrarna med något, jag gör kvicka klipp när rollpersonerna delat upp sig i mindre grupper; ett misslyckat slag i bilkörning med långtradaren som är full av bensin och som ena gruppen sitter i beskrivs som en stor explosion för de andra. Lappar, krypande beskrivningar där allting avslöjas allt eftersom, skala löken, in media res, tillbakablickar, plantera hjärnspöken, berg- och dalbana, scene framing - du vet; berättartekniker. Fanken, boys. Ordet är det viktigaste redskapet. Utnyttja det väl.
/
Han som håller med
Rising på det sättet