Speltimmen v47-48 2021

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,440
Location
Köping
Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar krank tänkte följa:
  • Helst ett nytt spel varje vecka.
  • Helst spela minst 60 minuter.
  • Det ska vara ett spel krank köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
  • Nytt för 2020: För att försöka motivera sig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker krank förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel krank redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.
Sen skriver krank en liten kommentar om spelet, vad krank tyckte och så. Ibland kanske krank sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Krank har utformat ett betygssystem krank tänker använda sig av när krank känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Krank kunde tvinga sig igenom den första timmen, men stängde av så snart krank uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar krank. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter krank ha installerat, eller skriver upp på sin lista över spel krank vill återvända till senare. Eller så kan krank rekommendera spelet.
95 – Krank tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.
 

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,440
Location
Köping
Jag har spelat The Darkness II.

OK, så huvudpersonen är en maffiaboss, med en demon i sig som ger honom superkrafter - framförallt att rycka tag i omgivningen och kasta den på sina fiender. Och han har försökt trycka ner den här varelsen, men att vara maffiaboss leder till problem som löses väldigt effektivt av att ha en demon med superkrafter i sig. Och så får han visioner av sin döda flickvän för naturligtvis har han en sådan. Suck.

Lite kul ändå att skurkarna vet att antihjälten tappar sina krafter i starkt ljus, så när man kommer in en bit i spelet så har de varit smarta och satt upp strålkastare. Det är naturligtvis en spelig grej att stänga av dem men det blir en kul touch av genre-savvy fiender också.

Ja men det är ju kul att skjuta lite, och nu vill jag veta om det går helt eller bara halvt åt skogen för vår antihjälte, så jag spelar väl klart nån gång. 90 på krankskalan.
 
Last edited:

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,440
Location
Köping
Jag har pratat om The Black & White Bundle förut. En bundle på Steam där den gemensamma nämnaren är att spelen är i svartvitt. Rimligt. Hursomhelst så började jag spela Gato Roboto, och det drog in mig så pass att jag spelade klart. Ett rymdskepp med en macho rymdpilot och hans skeppskatt kraschar på en planet. Piloten bryter benen så katten måste ut och hämta hjälp. Snart hittar katten en mech och galenskaperna kan börja.

Det är ett metroidvania med monokrom retrografik, och twisten är att katten kan hoppa ur mechan för att komma in i trånga utrymmen (och ibland bemanna en ubåt). En bit in i spelet kommer man till ett område som kallas "Nexus" och leder till alla andra områden i spelet - det är inte korskopplingar hit och dit som i Super Metroid men det är det väl inte många spel som har heller.

Väl värt tre euro. 95 på krankskalan.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Jag har spelat 72 minuter av Disgaea PC.

Det här är en… duglig port av ett PS2-spel som heter Disgaea: Hour of Darkness. Den känns ganska halvfärdig, om jag ska vara ärlig. De har patchat in en handfull grafik-options men ingen av dem är integer pixel scaling, vilket ju givetvis är den enda inställning som är ett absolut måste när man har med gammal pixelart att göra. Fullskärms- och fönsterlägena verkar buggade. I teorin ska det gå att spela med mus, men jag gav snabbt upp om den tanken och tog upp handkontrollen igen.

Det är alltså inte så buggigt eller svårt att spela, men man får hålla i åtanke att det är ett PS2-spel som är portat och att portningen som bäst är just "duglig".

Själva spelet då? Jo… det är ett spel med väldigt mycket mer fokus på sin mekanik än på sin story. Ännu så länge iaf. Man spelar sonen till en ond demonkung som dött och man har sovit i två år och nu ska man försöka få tillbaka tronen genom att göra turn based-uppdrag. Man har en huvudbas där man kan skaffa nya gubbar att styra och hela de man har, och göra en massa annat jox som jag inte orkat sätta mig in i. Omröstningar? Fan vet.

Stridssystemet är rätt najs. Man har betydligt fler olika saker att göra än i ett vanligt jrpg eller för den delen i t.ex. X-com. Man kan kasta varandra, göra combos, utnyttja färgen på olika tiles i miljön för att få synergieffekter med färgade kristaller… Ja, det finns en del. Och man känner sig ganska smart när man lyckas få till någon sån synergieffekt. "Aha, men om jag flyttar den där stenen till den där zonen och sen förstör den, så gör det skada på alla fiender som står på rödfärgade tiles…" Såna grejer.

Tyvärr är storyn inte bara ganska oviktig, den är också berättad med överdrivet söta och "quirky" karaktärer och dassig voice acting. Det här är inte ett spel som tar sin story eller sina karaktärer på allvar. Jag är säker på att det tilltalar många, men det är verkligen inte min grej.

Vilket är lite synd, för själva mekaniken var ganska skoj, om än svår att överblicka för nybörjare.

Oh well, det finns andra spel att spela. Det här är inte ett dåligt spel, det är bara inte ett spel för mig.

BETYG: 85
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,379
Location
Helsingborg
Guild of Dungeoneering

Fick spelet gratis på Epic Games. Gillar CCG:er. Här får man kort att bygga en dungeon med medan ens äventyrare utforskar den. Striderna är kortbaserat också och man hittar loot på vägen som ger kort och specialförmågor och man kan även köpa bättre karaktärer eller utöka sin loot-möjlighet.

Gör man fel så dör man, så där är det ett plus. Det är lite irriterande UX-grejer, som att den inte är smart nog att föreslå den bästa äventyraren man har. Det finns inte heller möjlighet att ha sina save-filer i ett moln så varje enhet man har spelet på har sin egen lokala save-fil. Själva spelet tröttnade jag på efter åtta timmar och det tog mig tolv timmar att klara det. Det finns bättre CCG-spel där ute, även om det var intressant hur stor skillnad det var att lägga upp taktiska loot-val beroende på vilken äventyrare man hade.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,379
Location
Helsingborg
Horizon Chase Turbo

Fick spelet gratis på Epic. Skönt retrobilspel i stil med Outrun. Klarade spelet och spelade sedan om det för att få full "pott" på alla banor. Allt som allt 12 timmars spelande. Bör kollas in om man vill ha ett icke-komplext bilspel.
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,817
Jag har spelat Observer – System Redux. Jag vill börja med att understryka att originalspelet Observer är ett av mina absoluta favoritspel. Jag vet att spelet har kritiserats, bland annat för dåliga smygmoment och för att systemet med polisutredning är underutvecklat. Och jag håller med om det. Men stämningen i spelet skapar en cyberpunkkänsla som är så unik att den väger upp allt som är dåligt i spelet. Och storyn är unik och spännande med en del twists som är såväl oväntade som gripande. Spelet är dessutom delvis ett skräckspel och lyckades skrämma mig rätt rejält ett par gånger.

Jag har länge hållit tummarna för en uppföljare till spelet. Jag vet att Rutger Hauer, som spelar huvudrollen är död, men jag tycker världen är så pass unik och spännande att man skulle kunna låta en uppföljare kretsa kring en annan polis. Såvitt jag vet har en uppföljare dock aldrig varit aktuell och jag tycker det är riktigt tråkigt. Dock kom för ett tag sedan denna uppdaterade version, som skulle innehålla en rad förbättringar från det förra spelet. Jag som tyckte att det förra spelet var väldigt bra som det var kände inte ett jättestort behov av förbättringar, men blev ändå lite lockad av det faktum att de utökad spelet med fler sidouppdrag. Detta innebar ju en chans för mig att dyka djupare ner i spelvärlden som jag tyckte så mycket om!

Först lite kort om handlingen. Spelet utspelar sig i ett dystopiskt framtida Krakow. Huvudperson i spelet är Daniel Lazarski. Han är en polis med en massa inbyggs cybernetik, av vilket det viktigaste är en sladd med vilken han kan gå in i människors sinnen och vandra där. Daniel får en natt ett samtal från som son, vilket han inte är på god fot med. Sonen ber om hjälp och ber Daniel komma till hans hem, vilket ligger i Krakows slumkvarter. Väl i sonens lägenhet finner han ett blodigt lik som saknar huvud. Daniel vägrar tro att det huvudlösa liket är hans son och bestämmer sig för att ta reda på vad som ligger bakom detta, vilket leder till en spännande historia där demoner från de förflutna måste konfronteras.

Detta är ingen recension av originalspelet Observer, utan vi ska i stället titta på om den ”förbättrade” versionen Observer – System Redux är värd att lägga pengar på. Vad spelet utlovar är:

Snyggare grafik

Bättre stealth-element

Fler sidouppdrag

Om vi börja med grafiken. Ja, den är märkbart snyggare! Grejen är bara den att jag tyckte originalspelet var väldigt snyggt det med. Jag kunde gå och förlora mig i den dystra världen och bara titta på de snygga omgivningarna. Jag har hört från vissa håll att folk tycker att karaktärerna är fula i originalspelet, men jag håller inte med om det. De är okej, men inte fula. Så ja, grafiken är bättre men det är inte en uppdatering värd att lägga extra pengar på då spelet redan är väldigt snyggt.

Vi fortsätter med stealth-elementen. Det finns i spelet vissa sekvenser där du ska smyga förbi ett monster. Dessa sekvenser är i originalspelet skitdåliga. De passar inte in i det övriga spelet, och du misslyckas gång på gång på grund av att kontrollerna inte är anpassade för såna här moment. Det är inte roligt, det är inte läskigt, det är bara irriterande. Och i den här uppdaterade versionen är smygandet bättre. Men problemet är att det fortfarande är totalt onödigt och inte ett dugg läskigt. Dessa sekvenser borde antagningen tagits bort helt, eller så borde man åtminstone haft möjlighet till ett spelmode där man kan välja bort dem om man vill. Så jag skulle kanske säga att dessa delar av spelet är något förbättrade, men de är fortfarande dåliga.

Så till sist kommer vi till de nya sidouppdragen, det innehåll som jag såg mest fram emot. Och ja, det finns en del nya uppdrag. Problemet är att de inte är särskilt bra. Dels är själva upplägget i de nya uppdragen begränsade av det faktum att Rutger Hauer inte längre var i livet när denna version gjordes. Det finns därför inga karaktärer att prata med och själva upplägget är väldigt vagt. För det andra är själva storyn i uppdragen riktigt dåliga. De går huvudsakligen ut på att David går in i en lägenhet där något märkligt pågår, ledtrådar leder till en plats i källaren. Där händer något jättekonstigt som David konstaterar att han inte förstår nu, men han ska skicka dit en patrull senare. Med ”senare” menas efter att spelet tagit slut! Vi får alltså inte se sluten på mysterierna! Ett annat sidouppdrag överlappar med vad som var ett av mina favoritmoment i originalspelet och stör så mycket att detta moment sabbas helt.

En sista sak som gör mig rätt sur är att de inte bara lagt till saker i spelet, de har även tagit bort saker. Två lägenheter som åtminstone jag tyckte var spännande att utforska i originalspelet är helt borta. Jag fattar inte varför. Det logiska hade ju varit att istället vidareutveckla dessa lägenheter, hitta på något spännande att göra i dem istället för att ta bort dem.

Om du började spela originalspelet, tyckte om spelvärlden och storyn, men kände att du inte kunde slutföra spelet på grund av att du tyckte att grafiken va dålig eller för att smygmomenten var för irriterande, då kan du ge detta spel en chans. Om du aldrig spelat Observer innan, testa först och främst originalet.

Trots att detta spel inte är bra hoppas jag att det säljer bra. Det kanske sporrar Blooper Team till att göra en uppföljare, vilket de borde lagt krutet på från början.
 

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,440
Location
Köping
Josåatte... jag har semester och kan ha gått lite crazy. Nu är ju inte alla spel nedan spelade i en hel timme men jag sblockar lite så blir det kanske inte lika mycket vägg av text...

I Super Hexagon kretsar man kring en hexagon och ska undvika väggar som kommer farande i de sex sektorer som omger hexagonen. That’s it. Görs det ens så här simpla indiespel längre? 75 på krankskalan, inte för att det är trasigt utan för att idén höll fem minuter.

I Deiland bor man på en liten planet (som heter Deiland) och ska odla, hugga träd och banka olidligt gulliga monster så man kan uppgradera sitt junk och odla, hugga träd och banka monster lite effektivare. Och så får man lite quests som går ut på att odla lite till. Väl genomfört men det är nog inget jag fortsätter med. 80 på krankskalan.

Ja, hörni.

Duke Nukem: Manhattan Project är alltså Duke Nukem som plattformsspel. Man kubbar runt på hustak, och ibland får man springa lite inomhus, och skjuta på de klassiska grispoliserna. Och så ska man rädda “brudar”, renderade i den bästa grafik 2002 kan erbjuda. Man ska vara riktigt tonårig och hormonstinn för att gå igång på det menar jag.

Kul ändå att det är ganska förlåtande som plattformslir, trillar man åt skogen så kommer man tillbaka ganska nära där man var. Men det blir ju ändå 80 på krankskalan.

Sigils of Elohim är nån slags promo för The Talos Principle. Konstigt då Talos Principle är ett FPS-pusselspel liknande Portal och Sigils of Elohim är ett rent pusselspel där man ska passa in tetrisbitar på ett rutnät så de fyller det. Snyggt genomfört men till syvende och sist är det ett mobilspel med dagens mått. 80 på krankskalan.

Hammerwatch - nåt slags dungeoncrawl. Helt bonkers bakgrundsbild i Steam som får det att se ut som nåt skruvat managementspel men det är det alltså inte.

Jag vet inte varför jag får känslan att det är inspirerat av Gauntlet, det är mycket fiender men inte proppfullt på hela kartan som det var i Gauntlet. Kanske för att man verkar kunna spela upp till fyra i co-op? Mediokert grottkräl - 80 på krankskalan.

Jag installerade Disciples III, fick en spelnyckel, måste regga mig på Kalypso för att få spela, kom in i spelet och fattade inte riktigt. Det verkar vara nån slags HOMM-variant, det finns iallafall städer man ska uppgradera. I bakgrunden finns nån story om krig mellan människor, alver och odöda men det första man ska göra i kampanjen är att leda sina odöda till att besöka människorna. Eller “besöka”...

Det faller ju delvis på att jag bryr mig exakt noll om storyn för att jag inte fattar vad som händer. Kanske hade fattat bättre om jag spelat Disciples I och II, men jag är ju också helt ointresserad av att sätta mig in i "lore" som bara gäller för den här spelserien. 80 på krankskalan.

Etherlords II är nåt M:TG-liknande. Man drar runt på en karta och slåss med kritter, och då har man en manapöl ("ether") som man använder för att åkalla monster och gud vad jag skiter i de här cyborgänglarna eller vad det är för nåt jag stöter på.

Det faller alltså på samma punkt som Disciples III - det har uppenbarligen en massa lore som man kan nörda ner sig i men som jag bryg mig noll om. Jag har Etherlords (ettan) också men inte hjälper det för det kraschar direkt när jag försöker spela det. Också 80 på krankskalan.

Alltså, när ett spel heter "Dungeons" eller "Crawl" (som jag skrivit om tidigare), så tycker jag att det förpliktar lite till att göra ett bra spel av det, för skaparna har tagit upp ett så grundläggande namn. Hittills har de inte riktigt lyckats.

Nåväl, Dungeons krävde också inlogg till Kalypso men nu hade jag ju redan det (sedan Disciples III). Det är nån slags Dungeon Keeper-kopia där man ska släppa in äventyrare i sin dungeon, låta dem loota för att de ska bli glada och sen kötta dem innan de går ut igen med allt ens guld. ("Vakter, de tar allt mitt guld!") Twisten är att man styr enbart sin Grottlord och bygger möbler i sin dunge. (Men så var väl Dungeon Keeper 2 också? Vet inte, jag spelade aldrig det.)

För att det ska vara snyggare än gamla Dungeon Keeper är det mörkt och plottrigt och jättesvårt att se vad som händer i ens dunge. Jag känner att jag skulle vilja försöka fatta det här men det blir ändå 85 på krankskalan.

Mercenary Kings är ett ganska mediokert plattformslir där man ska utföra uppdrag och uppgradera sig mellan uppdragen. Risk för grind alltså, och själva plattformandet är inte så mycket att hänga i julgranen eftersom det är fokus på att skjuta fiender. Plus för hjälpligt animerade cutscenes, men det blir en svag 85:a på krankskalan.

I Gomo spelar man nån slags trasdocka vars hund blivit kidnappad av utomjordingar. Så då måste man peka och klicka sig genom en massa konstiga miljöer för att rädda hunden. Man hamnar i jättemonsters magar och punkterar Saturnus och såna rimliga saker.

Det är alldeles galet lätt för att vara nån slags “pusselspel” men det är kort så jag spelade klart. Svag 85:a på krankskalan iallafall.

Steam påstår att jag har spelat en dryg timme Eets Munchies redan men jag var tvungen att starta upp det för att se vad grejen var. Det är en lemmingsvariant där man ska sätta ut föremål så att en liten varelse med stor mun och vassa tänder tar sig i mål och helst äter upp allt godis på vägen, för då får man extrapoäng. Snuttigt, jag vill nog spela klart "någon gång". 85 på krankskalan.

Epigenesis är nån slags futuristiskt bollspel där man springer på plattformar och ska kasta en boll i mål och skjuta motståndare med laser på vägen. Det är väl tänkt för multiplayer men går att spela mot bottar som är korkade och trillar av banan. Jag fick upp pulsen lite så 85 på krankskalan ändå.

Terra Nil (demot) - Världen har gått åt skogen, allt är förgiftad ödemark. Sätt ut vindkraftverk, markrenare och bevattnare så att det blir grön och fin natur. Sätt sen ut ännu mer mackapärer så naturen blir diversifierad till sumpmark, granskog osv. Inse att det här är nån slags utrymmesoptimeringsspel och faktiskt lite svårt.

Jag har mentalt en genre spel som är “jättegulliga men jättesvåra för jag orkar inte sätta mig in i de underliggande mekanismerna”. Där ingår Reus, Banished, ett gäng till som jag glömt och tydligen också Terra Nil.

Slutbetyg: Jättegulligt men inget jag orkar med. 85 på krankskalan.

Dwarfs F2P försöker ganska uppenbart casha in på Dwarf Fortress utan att vara en klon. Du har ett gäng dvärgar, de är dumma i huvudet och gräver lite som de vill om du inte riktar dem med pilar. Ibland öppnar de en grotta med vatten, lava, fiender eller guld. I tre av fyra fall måste du alltså hantera det på något vis så din hembas inte blir dränkt/bränd/invaderad.

Och det är hela spelet. Väldigt definitionsmässigt “meh”. 85 på krankskalan.

Race The Sun - kör en jättesnabb svävare genom ett landskap av polygoner. Kör inte på ploygonerna för då får du börja om. Simpelt men kul. 85 på krankskalan.

Osmos är ett sånt där meditativt härk. Man spelar en cell som ska absorbera andra celler för att växa, man förflyttar sig genom att skjuta ut sin egen cellmassa (och därmed krymper). Grafiken är milt psykedelisk och det går att bromsa tiden, för efter tutorial blir det skitsvårt. Det får 85 på krankskalan.

Eufloria HD ska vara meditativt och ta 12 timmar att klara. Herregud. Men mysigt är det att se ens små frön/stridsskepp lämna ens asteroider och kolonisera andra asteroider, och sen odla små fraktala träd på dem. Men det får bli 85 på krankskalan för jag har inte bråttom att fortsätta.

Luxuria Superbia kräver egentligen en bättre recensent än jag. Det börjar med att förklara att man ska dyka ner i en blomma och färga kronbladen. Det får inte gå för fort bara. Sen börjar spelet.

Ehum.

Ja alltså. Det ska ha kudos för att vara det första spelet som fått mig att undra om jag är otrogen när jag spelar det. Det blir väldigt fort väldigt tydligt att spelet handlar om att nuppa. Och jag väntade mig nåt meditativt i stil med Eufloria. Jaja.

(Det är inget “snusk” i bild på något sätt, det man får se är kronblad. Och text.)

Jag passar på att sätta ett definitivt betyg men för rätt person är det nog en 95:a på krankskalan.

Lumino City är ännu ett peka-klickaspel. Farfar är hantverkare i Lumino City, men så blir han kidnappad och barnbarnet måste ut i staden och peka och klicka. Grafiken är nån blandning av pappdockor och foton, det är ju lite speciellt men av nån anledning har de gjort det suddigt också. Hm.

Blandad svårighetsgrad på pusslen. Man har med sig farfars Manual till Allting som man kan slå upp svar i och i en del fall är det hjälpsamt och i en del fall begriper jag inte hur man ska lösa pusslen utan boken. Virrigt. Men tillräckligt stabilt för 90 på krankskalan.

Hidden Folks är ännu ett spel från The Black & White Bundle. Det är Where’s Waldo/Hitta Hugo med svartvita delvis animerade teckningar, och ibland måste man klicka på saker för att få fram de figurer man ska hitta.

Herregud vad jag inte är bra på sånt, men jag vill spela klart någon gång. 90 på krankskalan.

Huvudpersonen i Daylight har av nån dum anledning tagit sig in på ett övergivet mentalsjukhus och ska ta sig igenom, och så är det utspritt brev och anteckningar från personalen om hur skumma patienterna var. Personen lyser sin väg med mobilficklampan och orkar bara bära fyra vara av "glowsticks" och nödfacklor. Och så spökar det.

Ganska effektfullt med små flickor i vitt som flimrar till i mörkret utanför mobilens ljus. Det är ganska kort och jag vill spela klart, så 90 på krankskalan blir det.

Ord är en samling historier, där grejen är att du får ett ord, får välja mellan två ord som svar och får ett ord till svar. Och så fortsätter det så, och bildar förvånansvärt djupa stories. Det håller väl inte jättejättelänge om man inte vill samla alla achievements men 90 på krankskalan får det.

Please, Don’t Touch Anything är… nån slags interaktiv leksak. Din arbetskamrat ber dig att passa hens arbetsplats med en Stor Röd Knapp och en skärm som visar en stad. Du kan göra den uppenbara saken (atombomba staden)… eller så kan du leta efter de andra sakerna du kan göra. För varje alternativt slut du hittar dyker det upp en bild på väggen bakom arbetsplatsen.

Jag vill spela klart. 90 på krankskalan.

Orwell är ett hemtrevligt litet spel där man löser terrorbrott. Man jobbar inte alls för en Orwelliansk övervakningsstat, nejnej. Det är bara för det allmännas bästa som man gräver igenom nyhetssidor, hemsidor, sociala medier, och chattmeddelanden för att hitta kopplingar till en serie bombattentat som sker under spelets gång.

Ibland är spelet lite dumt och låter dig inte klicka på saker som uppenbart har kopplingar till fallet och de personer du utreder förrän du har kommit längre i spelet, men allt annat väger upp det och det blir aldrig direkt avbrott i spelet på grund av sånt.

Jag är trög förstås. Till skillnad från i Beholder så utspelar sig Orwell i "The Nation" i väst. Hmm, ser ganska mycket ut som USA. Nej, när man ser lite mer av kulturen så är det förstås ett fiktivt Storbritannien, eftersom Orwells 1984 utspelar sig där. (Senare kommer en karta upp och spelet utspelar sig inte på en ö i Atlanten.) Lite lustigt då att en av dina utredningsobjekt visar sig vara från det verkliga landet Tyskland.

Med tanke på att jag spelade klart så blir det 95 på krankskalan.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Jag har spelat 63 minuter av REDO!.

Det är en postapokalyptisk metroidvania (typ) med ganska fin pixelart och lätta lovecraftska vibbar med mystiska dimmor, mögel och fukt, och äckliga androider som degenererat och kravlar runt överallt.

Kontrollerna är… eh, inte riktigt min smak. Det är en liten delay när man hoppar, man kan inte avbryta sin rulla-framåt-grej med ett hopp, man kan inte skjuta medan man hoppar etc. Med andra ord så spenderade åtminstone jag en hel del tid med att fightas mot kontrollerna – försöka tima hopp och så vidare. Jag antar att folk som gillar Svåra Spel gillar sånt här. Det kändes lite Dark Souls-aktigt, men don't quote me on that för jag tycker verkligen inte om soulslikes. Verkligen det här med att ha tålamod, acceptera att dö mycket, och att behöva tima in sina attacker perfekt. Me no like. Jag blir bara frustrerad av gameplay där jag måste krångla på det viset, framför allt när man inte kan spara där man vill. Hela den här "du måste göra en perfect run och tills du gör det så får du köra om och om och om igen"…

Men även det hade jag nog kunnat köpa, om spelet haft en karta. En vanlig, jävla metroidvania-karta där man ser sparpunkter, delmål, dörrar och så vidare. Det här med att inte ha en karta i spel… Jag brukar tänka att det var nånting som hände nånstans mellan Doom och Quake, där speltillverkare började tänka att det här med att gå vilse skulle vara en viktig del av gameplay. Jag antar att en del nostalgiker tycker att manuell mapping är en del av charmen… Det kan jag tycka ibland också, men då ska spelet i övrigt vara betydligt roligare än såhär. Så nej, jag hade velat ha en karta.

Så: snygg grafik, jag är sugen på att veta mer om storyn, men om jag blir sugen på det så kollar jag på en playthrough på youtube istället. Och lägger min speltid på något mindre frustrerande.

BETYG: 80
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,379
Location
Helsingborg
Gloomhaven

20% rabatt gjorde att jag slog till. Alltid varit intresserad av detta spel. Spelade tillsammans med en kompis som är lika glad i dungeonspel som jag. Efter 2,5 timmar och tre uppdrag senare så ville vi bara spela mer. Gloomhaven känns som om det ska spelas på datorn, för att slippa korten och allt stök runt omkring. Det är bara att starta spelet och börja spela. Det är mycket att hålla reda på, men tutorialen var vettig och gav en bra insikt i spelet.

Rekommenderas, om man är brädspelstokig. Att få 96 uppdrag för de slantarna med voice-over, skön bakgrundsmusik, schysst grafik och vettiga kontroller är bara för bra.
 

Hellzon

Långsamma Vargen
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,440
Location
Köping
Jag spelade liite till...

Minit refererar till hur lång tid du har på dig att spela innan du dör och spelet börjar om. Som tur är får du behålla allt loot och alla NPC:er du har hjälpt kommer ihåg dig, så det är bara nästan Måndag Hela Veckan.

Nåväl, det är ett zeldaliknande spel. Spring runt och hitta grejer, banka på lite söta monster, uppgradera dig. Hitta en massa quests - även om spelet är minimalistiskt skulle jag vilja ha nån slags uppdragslista för det är ganska mycket att hålla reda på för min lilla hjärna ändå, just för att du i stort sett inte blir “klar” någonstans i spelvärlden.

Jag pausar och kör något annat men 90 på krankskalan blir det.


Jag pausade och körde Overclocked och det är väl inte riktigt min genre. Det är ett sånt där plattformsspel där man ska airdasha genom fiender och runt hinder. Gör man tvärtom - airdashar genom hinder - då dör man och får börja om. Tack och lov är banorna behagligt korta så man kan lära sig banan efter några försök. Det finns frivilliga tidsgränser på varje bana så det är ju till för att speedrunnas, men det går över min kompetens.

85 på krankskalan.


Pato box
är... speciellt. Patobox är en boxare med ankhuvud som förlorar en match, och blir knivhuggen och lämnad att dö i en gränd. Han räddas, och måste gå på hämndturné genom sina tidigare sponsorers högkvarter. Det är noir, det är svartvitt, och det är precis så absurt som man väntar sig när huvudpersonen har ankhuvud och tvättbräda.

Spelmässigt ska det vara boxning ala Punch-Out varvat med utforskande av högkvarteret FPS-style. Utforskandet är rätt B, ibland ska man undvika laserstrålar och bromsas av att man sitter snett bakom Patobox och han är platt som i gamla spritebaserade FPS. Svårt med djupseendet alltså. Och så kan man inte strafe:a heller, så jag känner mig extremt handikappad i det här spelet från 2018.

Alltså jag vill gilla det här spelet med muskelankan men det blir ändå 80 på krankskalan.
 
Top