Speltimmen v45-48 2025

[Hellzon]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar krank tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka (även om trådarna kommer en gång i månaden).
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel krank köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver krank en liten kommentar om spelet, vad krank tyckte och så. Ibland kanske krank sätter nåt betyg.

Kranks mål är att förbättra sina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel krank aldrig startat eller som krank spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Krank har utformat ett betygssystem krank tänker använda sig av när krank känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Krank kunde tvinga sig igenom den första timmen, men stängde av så snart krank uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar krank. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter krank ha installerat, eller skriver upp på kranks lista över spel krank vill återvända till senare. Eller så kan krank rekommendera spelet.
95 – Krank tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Hellzon]

Jag har spelat demot till The Séance of Blake Manor. Det är 1897 på en herrgård i västra Irland, en ung kvinna saknas och vår hjälte åker dit för att leta efter henne. Det visar sig att herrgården/hotellet är nästan fullsatt med diverse udda typer som ska delta i en seans. Och så ska man prata med dem och undersöka saker. Det är lite Obra Dinn (spring runt i 3D-perspektiv) och lite Case of the Golden Idol (skarva ihop hypoteser av nyckelord). Och så går det "på tid" - varje avsnitt är en timme, och att prata med någon om något eller undersöka någon sak kostar en minut, så man ska inte klicka vilt på allt som finns.

Verkar intressant, köper nog om det blir rejäl rea. 90 på krankskalan.

---

Jag spelade demot till Alien Morgue också. Man får in utomjordingar på ett rullband och ska ta reda på vad de dött av. Först behöver man bara artbestämma liket och korsreferera skadade kroppsdelar mot vilka som är viktiga för den arten, sen kommer det till att de är resistenta mot vissa skadetyper. Sen tillkommer det organ som är olika viktiga (och plötsligt spelar det ingen roll vilken art man är och petar i).

Det är svårt ibland att klicka på rätt kroppsdel, och armar och ben heter "Leg1" och "Leg2" så det känns lite allmänt kasst. Jag orkade spela 40 minuter, skulle väl inte kalla det "fruktansvärda buggar" men svagt 80 på krankskalan blir det. Inget jag kommer köpa.

 

[Hellzon]

Jag har spelat igenom demot till Relooted, det är tutorial och första banan. Det är framtid med svävarbilar, och giriga västerländska samlare snor åt sig artefakter från tredje världen. Dags att sno tillbaka dem! Det är plattformslir i en herrgård, med twisten att man ska undersöka platsen med en drönare först och planera hur man ska springa för att hinna knycka alla artefakter och hinna därifrån. Kul idé men redan första banan var nästan för svår för mig. 90 på krankskalan, för rätt målgrupp.

 

[krank]

Syberia: Remastered släpptes nyligen, så det köpte jag såklart. Originalet är ett (för sin tid) fint och stämningsfullt peka-klickaspel, som dessutom kom precis när genren annars i princip var stendöd. Plus att det har urverks-automatoner! Jag gillade det skarpt.

Och jag gillar det här skarpt också! Originalet finns ju kvar och kan fortfarande spelas (eventuellt med lite krångel) på moderna datorer, men det här känns som ett mestadels bättre sätt att uppleva spelet. I originalet var alla karaktärer i 3D men spelet använde förrenderade bakgrunder i tveksam JPEG-kvalitet, med filmsekvenser i något slags (gissar jag) smk-formar. Det funkade, och var snyggt för sin tid. I Remastered är alla miljöer i full 3D, och istället för förvirrande kamerahopp när man byter från en förrenderad bakgrund till en annan så blir allt mjukt och snyggt. Miljöerna känns också överlag "förbättrade"; de verkar inte liksom bara tagit sina assets och slängt in dem i Unity. Huvudpersonen Kate Walker ser lite annorlunda ut – det var inte riktigt sådär jag föreställde mig henne när jag bara såg henne i en lågpoly-version. Men det är OK.

Kontrollerna är bra. Man pekar och klickar för att gå eller interagera, man kan dubbelklicka för att springa och man kan hålla nere vänster musknapp för att Kate ska fortsätta röra sig. Det finns ingen "visa alla hotspots"-knapp men det fanns det ju inte i originalet heller. Jag stötte på ett par småbuggar där Kate fastnar i miljön, går in i en vägg etc – men inte så det stör egentligen. Överlag är gameplay bra.

Pusslen är… av varierande kvalitet. Det finns fortfarande ett par grejer i första staden som man liksom inte kunnat räkna ut att man skulle göra annat än "hm, var har jag inte varit än?" Man vet inte vad man är på jakt efter eller så, utan får bara blint tulta runt.

Och den som designade hålkortspusslet har bara en väldigt vag aning om hur hålkort fungerar (i pusslet spelar det ingen roll att hålen ligger i olika kolumner eller rader, de ska läsas som en lång radda som om det inte fanns något mellanrum mellan dem).

Det som inte fungerar är filmsekvenserna. De har nämligen bara tagit de gamla smk-filmerna, med deras färgrymd på 256 färger eller nåt, och kört dem genom en riktigt usel AI-uppskalnings-grej. Det ser helt enkelt förjävligt ut. Det hade varit bättre om de behållit originalen; hellre lågupplöst än det här. Effekten blir alltså att filmsekvenserna är märkbart mycket fulare än själva gameplay-grafiken… Vilket känns skumt. Men jag gissar att det varit för mycket jobb att återskapa sekvenserna i spelmotorn och reproducera alla compositing-effekter och sånt som de lade på ovanpå 3D-renderingen ursprungligen.

Men ja, okej, det här är ändå ett bra spel, det får jag tillstå. AI-uppskalning är också en sån där AI-grej jag har svårt att vara emot på moraliska grunder (jag vet inte direkt om det tar några mänskliga jobb, jag tror inte det kostar lika mycket på miljön att träna uppskalnings-AI etc) utan det är ju mer nåt jag är emot för att det blir dåligt. Så jag tänker inte avråda från köp av liksom moraliska skäl; och att filmerna är lite fula drar inte ner helhetsintrycket tillräckligt mycket för att sänka betyget.

BETYG: 90

 

[Franz]

Jag har spelat några timmar av Shadow of Mordor. Slog till på en rea där man fick detta spel plus uppföljaren och alla expansioner för en spottstyver. Jag har hört mycket gott om denna spelserien (mer om del ett än del två) och då jag gillar Tolkiens Midgård så tänkte jag att detta skulle vara given spelglädje.

För det första, spelskaparna ska ha en förbannad tur att de släppte spelet 2014 och inte idag! Efter att ha tagit del av åsikterna om Rings of Power här på forumet och annorstädes står det klart att internet nuförtiden tycker att man ska hålla sig trogen Tolkiens intentioner och gud nåde den som avviker från vad Tolkien avsåg! Och snacka om att detta spel avviker från originalverket! Rent tematiskt är det faktiskt raka motsatsen! Där Tolkien framhåller att makt korrumperar är detta en maktonani utan motstycke där man skaffar specialförmågor, bygger arméer och tar över Mordor med samma medel som Sauron. I Tolkiens värld är hjältarna ofrivilliga och ödmjuka, de verkar för något större än sin egen ambition. Här drivs huvudpersonen av personlig lust till hämnd och raseri. I böckerna beskriver Tolkien döden som en naturlig del av livet och en gåva från Ilúvatar. I spelet vägrar huvudpersonen att dö och döden blir ett hinder istället för någonting meningsfullt. Spelet är troget Tolkien vad gäller lore och estetik men saknar helt originalverkets etiska struktur och andliga djup. Jag säger inte detta som en kritik mot spelet, men det är intressant då det i mångt och mycket hyllades av fansen när det släpptes. Det måste ansetts mer okej att förhålla sig fritt till ett verk för bara tio år sedan och jag gissar att spelet hade fått betydligt mer skit om det släppts idag.

Nåväl, jag tycker ju att det är helt okej att förhålla sig fritt till ett verk så jag gick in i detta spel med en positiv grundinställning. Dock måste jag tyvärr säga att jag blev besviken så till den grad att jag inte kom särskilt långt in i spelet innan jag gav upp på det.

Spelet handlar om Talion, en Gondorisk kapten som får sin familj mördad och sedan själv blir mördad. Han återvänder som en slags vålnad och bildar en pakt med en odöd Celebrimbor i jakt på hämnd. Jag tycker att för att en hämndstory ska funka på krävs det att man ska känna empati med hämnaren. Man måste vilja att denne får sin hämnd utförd antingen genom att känna empati för de som mördats eller för att man känner en avsky mot skurkarna. De skurkar som förekommer här är så pass generiska att man själv som rollspelare sett varianter på dessa i nästan vart och vartannat fantasyäventyr som man spelat. Och Talions relation till sin familj är verkligen lövtunn: han sparrar med sin son och ger sin fru en blomma och mer får vi inte veta. Varför i all värld ska jag vara intresserad av hans hämndresa?

Miljöerna är dödstråkiga. De fungerar som kulisser och rekvisita för vad man ska göra, men är inte i sig på något sätt intressanta eller spännande. Detta var nog min största besvikelse med spelet då miljöerna i Midgård är min största behållning när jag läser böckerna.

Kontrollen är spelets största krycka. Själva spelsystemet är kraftigt inspirerat av Batman Arkham-spelen. Man förväntar alternera mellan att parera, finta och attackera, gärna mellan olika fiender tills man liksom bygger upp ett flöde. Det funkade bra i Batman och var där rätt kul, men här känns det mest repetativt. Som Batman kunde du svinga sig med rep, glidflyga och liksom verka både på marken och i luften vilket gjorde det hela spännande. Här känns det mer trist. Dessutom tycker jag att kameran ställer till det en hel del, du blir ofta överrumplad av fiender på ett sätt att du känner att det inte var ditt fel. Vidare kan du allteftersom låsa upp olika specialattacker, vilket ligger i linje med hur de flesta spel fungerade då (och lite ni också va?). Man kan även gå in i ett wratih-mode som ger lite olika egenskaper. Detta funkar, men väger inte tyngre än de dåliga sakerna.

Det finns även ett system för hur de olika hierarkierna mellan orcherna fungerar och du kan här påverka maktbalansen orcherna emellan. Detta måste jag faktiskt säga är lite intressant, men tyvärr inte tillräckligt för att det ska rädda resten av spelet.

Nä, detta var inget för mig. Synd för jag ville verkligen tycka om spelet. Jag måste erkänna att jag inte kom jättelångt, och jag kanske ger det en chans till någon gång, men under detta försök upplevde jag det mest som frustrerande och tråkigt. Det är dock en intressant tidskapsel för den totalt motsatta inställning till adaptioner man då hade jämfört med idag.

 

[Hellzon]

Jag har spelat mer demon. Nu The State of Nowhere. Trump (typ) har tagit över landet Nowhere och infört diverse hårda kontroller. Man jobbar i en livsmedelsbutik och måste kolla leg, väga varor och undersöka pengar. Papers Please fast i ett marginellt mindre uppenbart Sovjet.

Till skillnad från Papers Please går det dock inte på tid (det kanske börjar göra det efterhand) utan är väldigt pilligt istället. På nivån att varje sedel folk betalar med måste kollas så den inte är förfalskad.

Inget jag kommer springa benen av mig för att köpa när det färdiga spelet kommer. Svag 85:a på krankskalan.

 

[JohanL]

Shadow of Mordor

Corey Olsen (The Tolkien Professor) säger att det här är det enda Tolkien-spel han ser som anstötligt, just på grund av det du säger, att tematiken är 180 grader fel mot Tolkien.

 

[Franz]

Corey Olsen (The Tolkien Professor) säger att det här är det enda Tolkien-spel han ser som anstötligt, just på grund av det du säger, att tematiken är 180 grader fel mot Tolkien.

Jag kan absolut tänka mig att en Tolkien-professor är allt annat än förtjust i spelets tematik. Jag tycker ju att det kan vara väldigt intressant när man tar en värld men skruvar den till ens egen grej. Ryska författare använde ju Tolkiens Midgård på spännande sätt förr i tiden. De två stora promen här är dels att den alternativa tematik som visas är väldigt tråkig, det är en generisk power-fantasy-hämndhistoria målad med Tolkien-färg. Och vidare är gameplayet väldigt trist. Men det intressanta är att oavsett vad professorer tyckte under den tiden spelet släpptes så var spelet omtyckt av många inklusive många fans. Det är tydligt att folk var mer välvilligt inställda till hur fritt man fick förhålla sig till originalverk för bara tio år sedan, så spelmakarna hade tur att de inte släppte spelet i dagens klimat.

 

[JohanL]

Det är som jag säger om adapteringar ibland - något kan vara bra som produkt samtidigt som det är dåligt som adaptering. Foundation eller Watchmen är inte nödvändigtvis dåliga tv-serier bara för att de bajsar på källmaterialet (även om det gör det omöjligt för mig att uppskatta dem) , och för allt jag vet är Shadows of Mordor ett bra spel samtidigt som det är usel Tolkien.

 

[Franz]

Det är som jag säger om adapteringar ibland - något kan vara bra som produkt samtidigt som det är dåligt som adaptering. Foundation eller Watchmen är inte nödvändigtvis dåliga tv-serier bara för att de bajsar på källmaterialet (även om det gör det omöjligt för mig att uppskatta dem) , och för allt jag vet är Shadows of Mordor ett bra spel samtidigt som det är usel Tolkien.

Jag håller absolut med om att en dålig adaptering kan ändå vara en bra väldigt produkt. Jag upplever det dock inte som att det är den rådande majoriteten tycker så nuförtiden, utan att den åsikten var mer vanlig förut. En annan intressant grej är att uppföljaren, Shadow of War, fick betydligt mer skit för att den inte skulle hålla sig trogen källmaterialet. Det mest kända exemplet är att de gjort om Shelob från att vara ett spindelmonster till en sexig goth-drottning. Och visst, det är en anmärkningsvärd förändring, men det är ju en ren kosmetisk förändring, vilket ju ändå är mindre än en tematisk tvärvändning. Och gameplayet är ju detsamma, så även här borde ju "bra spel samtidigt som usel Tolkien" räknas. Märkligt och intressant.

 

[Franz]

För att vara lite positiv i allmänhet kan jag säga att jag efter att jag lade ner Shadow of Mordor gav Cyberpunk 2077 en ny chans och det var en betydligt trevligare upplevelse än förra gången jag spelade det! Men skriver mer om det när jag kommit längre in i spelet