Nekromanti Spelarkrönikor och andra texter från VOLKs spelare [spoilers]

[Rayfinder]

Jag spelade Yamega, bortbytings häxan i gruppen, som dog nu förra mötet, något som nämns i Dendaer's krönika här. Precis som Drillowiz har jag skrivit en dödskrönika för hennes slut och de andra föreslog att jag lägger upp den här också.

Du gröna och gråa

“Intill vinters långa dvala, i forna landskaps vittrande kvarlevor,
Från fem skall vansinnet skulptera den sanna riktning”

De hade tagit Ambrosius. Kaos omsvärmade Tistla Fäste efter slukhålet brustit upp i stadens norra delar. Tillsammans hade de stått emot det första riktiga anfallet, slagits mot förvridna varelser och klankrigare skrikandes forna namn. Även nu, endast några timmar efter striden, kunde Yamega fortfarande inte förstå att de slogs mot just sådana varelser. Hon hade aldrig sett eller hört om något liknande och indikationen att det kan vara delar av skogens folk som är iblandade hade gjort henne orolig. Under åren hade det varit nog med hat och stridigheter mellan nordens och söderns folk, och vilka dessa än var, finns alltid möjligheten att detta skulle mata elden.
Men hela den problematiken, faran och oron hade placerats i baktankarna. En av de få vänner hon fått under sina resor hade nu kidnappats. De hade varit med om för mycket, gjort för mycket och förlorat tillsammans för att det skulle kunna tillåtas att de skulle förlora honom. En hade redan stupat och det kunde inte beviljas att även Ambrosius skulle försvinna.

”Ty riket fallit, endast hat består vid själens kärna,
Medelst list och falskhet, reser härskaren åter”

Yamega hade rest söder på sin mästares ord, men sanningen är hon alltid varit fascinerad av Ambrierna. Till en början hade hon trott att hennes mening var att försöka ledsaga och handleda dem genom Davokars mörker, att vara som en representant från klanfolken. Kanske fanns det fortfarande en del av henne som tänkte i de banorna.
Men hennes känslor hade skiftat genom alla de månader som hon nu spenderat med sina kamrater. Man reser inte så hårt, går igenom sådana hårda kval och gråter över hårda förluster tillsammans utan att känna något. ”Vänner” var det rätta ordet för männen från södern som hon lärt känna. De var tappra, kloka och förstående. Trots skilda attityder, ambitioner och bakgrunder hade de fem lyckats enas om en väg att följa vid ett flertal tillfällen och tillsammans hade de lyckats uppnå sina mål. De fanns nog ingen grupp som hon lyckats kommer överens med på det sättet tidigare i sitt liv.

”Åtta fota glimma när endast mörkret höljas,
Natur hjältens egg blir till det bristande vansinnets förfall”

Trots olikheter och en del aggressioner hade hon enorm respekt för sina vänner.
Med Tibertius fanns alltid den filosofiska och teoretiska osämjan. De kunde ibland sitta i timmar med att samtala och diskutera om deras olika vägar, och självfallet skulle den yngre mannen bevisa varför Ordo Magicas riktning var den enda rätta. Yamega kan egentligen aldrig påstå att hon helt hållit med om hans åsikter, men hon har respekt för dem och kanske har han delvis rätt. Kanske finns det lika mycket som klanfolken har att lära av sina södra grannar som vice versa. Naturligtvis är detta något hon inte skulle kunna erkänna för honom.
Adgoi var alltid ett visst mysterium för henne. Hon gillade honom och hans öppensinnade attityd, men att en sådan ung man skulle ha ett sådant komplex och varierande bakgrund hade alltid varit fascinerande. Att komma från en stor släkt med förväntningar, till att gå med i kyrkan och följa dess indoktrination till att sedan gå sin egen väg mot Davokars mörker. Kanske var det ambriernas sätt att ha kommit från sådant förfall att alltid ledas emot ett ungt och hårt liv. Dock kände Yamega på sig att det var annorlunda med den unga Kopparmånen, att det fanns något som suktade efter äventyr inom honom. Kanske var det just det och att han var så outtröttligt redo att bistå dem i vått och torrt som var det hon gillade mest med honom. Hade han inte varit där hade de förmodligen stupat mycket tidigare.
Ambrosius, åh, Ambrosius. Det var fortfarande mycket av den så kallade adligheten som hon inte förstod; från deras beteende till deras behandling. Förmodligen avsevärt mer än så. Och den unga ädlingen hade påvisat sådant beteende vid ett antal tidpunkter. Det skulle kunna få en att undra varför han ens reste till sådana hårda platser och genom faror som få andra ens skulle kunna tänka sig. Han talade såklart ofta om sitt begär för rikedomar och beröm, men Yamega anade alltid om bakom denna fasad fanns det en man som brydde sig om mer en bara det. Att bemöta äventyr och faror, att kunna bevisa sig i sina landsmäns ögon och möjligtvis en annan sida någonstans gömt i skuggorna, en man med omtänksamhet.
När den tappre Beretai föll i Davokars skogar brast även något inom Yamega som hon inte förväntat sig. Självfallet hade alla de fyra männen sina egna sätt att vara, men trots det såg hon något annorlunda i krigarens ögon. Ett sinne för förståelse och sämjan utöver det hon hade hoppats på. Självfallet hade hon märkt det i de samtal de haft under tiden tillsammans, men även i hans handlingar. Att han valt att bara alvernas ring är något hon fortfarande förundrades över. Det var inte förrän hon suttit bredvid hans kropp på vägen över floden och i synen av hans brinnande begravning som hon insett sin förälskelse och att hade varit försent. Kanske skulle de mötas igen bortom detta livets gångar.
Trots en förlust, hade gruppen ersatt riddaren med en värdig krigare av klanernas tradition. Under de få veckor som de spenderat tillsammans hade Yamega insett att han inte var helt som andra Karohar. Självfallet hade hon respekt för deras vanor och seder, som för alla andra, men hans iver för krig anades vara mer mättad och förståndigt. Hans agerande i sumpmarkernas mörker var bevis nog för det. Yamega hoppas att hans sorg inte kommer leda honom till ett frivilligt fördärv, då det om något skulle vara en tragedi.

”Se dig då om, du gröna och gråa i skuggornas näve,
Vid solens sjunkande död, vänds timglas i munter frossa”

Hennes suddiga och bleknande syn skingras temporärt av en våt och mjuk beröring. Hennes trogna baiagorn partners sorgsna gny väcker henne tillbaka till livet, ut ur de förgångnas salar.
Striden var, om inte vunnen, åtminstone avslutad. Men den här gången skulle hon inte lämna fältet på egna ben.
Snabbt faller tankarna tillbaka till slaget och det överrumplande anfallet. Tillsammans hade de stått emot en avsevärd del av motstånd; från alver och banditer till vandöda och styggelser. Att det skulle vara här, i en gömd bakgata på Tistla Fästes grusiga gångar som hon skulle falla, hade hon aldrig förväntat sig. Åtminstone hade hon en tanke att döden skulle komma med hennes syn spänd på Davokars trädkronor. Så blir inte fallet.
Hennes sinne återgår för en stund, när hon känner Adgois kramplika försök att leda Prios ljus över hennes kropp. Yamega är väl medveten att det är lönlöst. Hon kan uppfatta hur livet lämnar henne och började återgå till Alstra, kraften som ger liv.
”Det räcker, Adgoi. Det räcker nu…” lyckades hon harkla ur sig. Halsen hade börjat fyllas av blod i likhet med jorden. Anfallarna hade fyllt henne med nog många hål för att de inte skulle gå att täppa till dem. Hon tog hans hand med ett menande tryck. Allt som kunde göras hade utförts. Nu fanns det bara en sista sång att klargöra.
”Jag vill att ni skall veta…att ni alla är de bästa människor jag träffat. Det har varit en ära att få vandra med er. Följ den vägen som utstakats. När Davokar vaknar kommer ni behövas.
Min sista önskan…om ni kan, skicka ord till min mästare, Vakelya och min bror Hilteman i Karvosti. Jag vill att de skall höra om detta från er.”
Innan hennes sista andetag tas förflyttas blicken till Herabans. Hon rör sina fingrar kärleksfullt över hans päls och kysser hans nos lätt. Sedan stänger hon ögonen.
”…nu förstår jag äntligen, Vakelya. Det var detta du såg..”
Herabans brutna kropp reses i ett sorgset ylande vrål.

”Endast med förtrogna kan din väg förleda,
Davokar skall åter på sin dotter kalla, tjutandes i hämndens dagar”

 

[Dendaer]

En dimma eller kanske rök slår ut från kristallen och omsluter häxan i samma sekund som svavelkaskaden når henne. Kulinans attack rasar runt häxan och den magiska kristallen men när den avtar står häxan kvar nästintill helskinnad. Hon reser sina armar mot taket i grottan och rörelserna nere i vattnet tilltar, snart tar en varelse sig upp på klippan, sedan ännu en. Människor fast dimma, de manifesterar sig långsamt till fysisk form och anfaller med sina nakna kroppar. Vi värjer oss bäst vi kan medan Kulinan och häxan utbyter besvärjelser i en rasande takt. Kulinan visar sig till slut vara mäktigare och den uråldriga häxan segnar till slut ner på kristallen som verkar absorbera hennes blod och korruption. Varelserna som ansatt oss andra återgår till dimma och försvinner ner i vattnet igen. Kristallen, står kvar, lysande men med en källa av mörker. Jag undersöker den som hastigast och upptäcker att den har krafter som kan förbättra en person men att den kräver all korruption den kan få. En bild dyker upp i mitt sinne, av en svunnen tid när kristallen var ren, tom, vacker. Nu är den fylld av oändligt många människors korruption. Skulle kristallen förstöras och korruptionen ta sig ut skulle det vara en ohygglig kraft, kanske nog för att förgöra hela Ambria.

Det vi funnit var bara delvis det vi letat efter, ursprunget av bestarna som anfallit vår stad, klarhet i att de var Jeziter och att den så kallade rovklanen existerade, dock i korrumperad form. Men de bortrövade, rovklanen inte ett spår. Vi begav oss tillbaks till gångarna för att undersöka mer, Kulinan och Revina begav sig upp till ytan för att rapportera de vi lärt oss. I gångarna fann vi rum uthuggna i bergen, här hade rovklanen levat, överallt avskräde, lik, burar, rov. Men inget levde nu. Spåren tog slut i ett ras i en av grottgångarna, de hade stängt sin väg hit. Våra bortrövade anhöriga var förlorade. Det var med tunga hjärtan vi återvände till staden.
Vi rapporterade och sedan var det dags för Yamegas begravning. I Davokars bryn mötte vi häxmästaren Gadramon och ett antal barbarer från Tistla Fäste, ägarna till Odovakar bland andra. Även fader Sarvola och Lysindra Gyllengripe var närvarande. Riten bestod av två delar, först gav alla närvarande som ville en gåva och lade den på den avlidna. Gåvan skulle vara av naturen kommen så att den kunde återgå i jorden. Sedan bärs den avlidne till sin viloplats där den sänks ner i jorden och sedan begravs. I Ambria är det vanligare att bygga ett bål och tända fyr på den avlidne. Vi lade alla en gåva hos Yamega, Adgoi ett par snidade trästatyer föreställande häxan och bjäran, Ambrosius en pilbåge och Tiburtius en liten läderpung med svavel. Sedan bars Yamega i en procession där alla deltog till en vacker glänta. Hennes kropp hissades ner översållad med alla offer och sedan började Gadramon och den andre häxan som var utsänd av huldran att sjunga, först lågt, dovt men sedan högre.

Jord hälldes ner över bortbytingens kropp, hennes liv hade varit längre än våra men hon hade levt i en visshet att hon inte hade bråttom. Bortbytingar blir gamla naturligt och den hast som andra lever i drabbar inte dem, men samtidigt är det ett misstrott släkte. Deras liv släcks oftare än inte av människor. De kommer oinbjudna och ersätter något kärt, en svår sits att balansera. Det svåraste måste nog vara skulden, påtvingad av andra, kanske från en själv. Men samtidigt är det ett öde som inte är självvalt. Jag tror Yamega var kluven i tre, hon hörde inte hemma hos barbarer, men heller inte hos Ambrier, hon hade ännu inte funnit sitt sanna folk. Men brådskan hon inte trodde sig ha visade sig vara av vikt. Hennes liv avslutades alldeles för tidigt. Sången fyller nu hela skogen, alla står som förstenade fångade av sången, något börjar röra sig, ett skott slår ut över graven. Först bara en stam, krönt av en knopp, senare grenar. Högre, längre, till slut står där ett ungt träd, dess blad spricker ut i vår gröna färger, mognar till sommar och finner snart sin tillvaro i hösten. Kvar av bortbytingen och häxan står nu den varelse som förmodligen lever längst, en ek i sin ungdomsdagar. Må den stå för alltid. Farväl Yamega
Tiburtius drabbas hårt av begravningen, han följer strömmen till Odovakar för att dricka gravölet och prata om häxans liv. Där blir han kvar, natten i ända. När makarna som driver stället ska stänga hamnar han på gatan med ett stop fortfarande i sin hand. Hans vänner har för länge sen försvunnit, Karak med sorgsna besked att dela, Ambrosius och Adgoi mumlandes något om solkyrkan och någon korruption. Tiburtius vandrar genom staden och de välkända gatorna ligger öde. Hans vandring tar honom mot slukhålet, det ligger på vägen och mer och mer förstörelse gör sig synlig med varje steg. Till sist är han framme, han tar sig förbi vakterna, ”Vet ni inte vem jag är!” gormar han till dem, ”det var jag som sände kräken åter ner i hålet” ”Jag har räddat hela den här fördömda staden”. En sanning med modifikation, men hans vrede vet inga gränser och vakterna släpper förbi Ordens gesällen. Vid hålet skriker han ut sitt hat, mot rovklanen, mot att de tagit Yamega ( i strikt mening ej sant), mot att de tagit Ambrosius syster, Karaks systerdotter och alla de andra. Mot att de tagit tryggheten som varat i staden de senaste året. ”Förbannade barbarkräk, jag ska döda er alla”, han slänger sitt stop rakt ut i mörkret och vänder sig för att gå.

Dagen efter är hård, beckjom har en tendens att förta livets härligheter en tid efter den förtärts. Tiburtius finner sina vänner nere i salen. Ambrosius och Adgoi har nattetid försökt bryta sig in i Solkyrkans tempel, vilket de misslyckats med men de hade fått tala med Fader Elfano och Deseba, den gamle. Deseba är den enda ljusbringaren som uppnått statusen utan att dö i sin akt. Deseba hade skyddat Korinthia från mörkermästarna. Att en sådan dignitär i Solkyrkan befinner sig i fästet är anmärkningsvärt i sig.

Anadeas tillhörigheter är nu enligt deras lagar solkyrkans ägodelar. Vi har dock blivit lovade att få dem om vi lovar att skydda fader Sarvola som driver missionsstationen i Svartheden. Han har på sistone varit utsatt för hot och solkyrkan som tagit avstånd från den tidigare prästen för hans oliktänkande kan inte officiellt skydda honom. Därför behövs folk utifrån vilka då blir oss. Bland Anadeas tillhörigheter ska det finnas något som kanske kan hjälpa oss att finna den korruptionskälla hon pratade om. Hela historien är rörig och Ambrosius hemlighetsmakeri kring systern och vad hon ville har gjort att ingen riktigt förstår. I slutändan är ändå allt klart, något hotar fästet, det är inte rovklanen utan något värre. Nyckeln till att finna vad det är finns i hennes tillhörigheter. Med den här informationen till frukostgröten sadlar vi snabbt våra hästar och beger oss mot Svartheden.

 

[Dendaer]

De senaste dagarna efter anfallet har varit väldigt hektiska. Det är svårt att sätta fingret på vad det är jag borde göra eller vad vi borde göra. Anfallet på staden har lämnat mig med en känsla eller ett behov av att göra något. Hämnd är ett ord som ligger bra till hands, men det handlar egentligen inte om det utan bara förmågan att kunna utföra något som är uppfyllt av en mening. Deseba den gamle hindrar oss från att få Anadeas ägodelar. Att hon väljer att spela ett spel med oss som brickor istället för att se stadens bästa som sin prioritet gör mig upprörd. Jag får tvingas inse att lojalitet mot Tistla Fäste inte är universell. Hennes uppdrag att skydda Sarvola faller mig dock i smaken då jag har respekt för honom och hans metoder. Men någonstans får man börja mäta, liv är en sådan sak som måste mätas. Första frågan man då får ställa upp är huruvida man ska mäta den i volym eller kvalitet? Fanatiker anfaller Sarvolas missionsstation, vi hindrar dem och tar deras ledare till fånga. Tio dör, är det då en god eller en ond gärning? Att Prios inte är på vår sida i den här frågan är uppenbart men andra gudar? Hur mäter de? Sarvola gör inget annat än att hjälpa folk men samtidigt skadar hans metoder solkyrkan. Han måste därför bort. Gott eller ont? Dolani, ledaren för fanatikerna pratar när Långnog får ta över förhöret. Kargoi av Salamos ligger bakom attentaten mot Sarvola. Vi talar med Deseba och förklarar för henne att där är källan till det onda, hennes svar blir att vi måste ta hand om det själva. Hon tvättar sig från akten, ville egentligen inte veta vem det var. Vi finner en annan väg än död denna gång och lyckas få fatt i utpressningsmaterial, hans fru och dotter var vandöda, gammal magi, han höll dem i källaren. Ytterligare ett dilemma för en diskurs, den får dock vänta. Kargoi går med på att inte anfalla Sarvola mer om hans hemlighet stannar hos oss. Problemet är ur vägen, kvar är dock Dolani. Mannen vi tagit till fånga, han lever fortfarande och med Adgoi’s krafter kan han återställas någorlunda. Men han vet, han vet vilka vi är. Släpps han fri kan han skada oss, berätta för Kargoi eller rentav gå till stadsvakten. Faktum kvarstår, tio liv är på vårt samvete. Ska det bli elva? Barsemo har erbjudit sig att skära halsen av honom, även Karak är för att avsluta hans liv. Själv är jag tveksam så jag ajournerade mig från att ta ett beslut. Fortfarande sitter han där nere, Långnog håller honom vid liv. Adgoi och Ambrosius har ännu inte gjort deras vilja känd. Ett beslut måste fattas och det snart. Anadeas tillhörigheter är nu i vår ägo, nu återstår bara att lista ut var och vad korruptionskällan är. Om något hotar Tistla Fäste vill jag få fatt i det och få det att sluta. Det kan potentiellt om Anadea och Gadramon har rätt hota hela staden.

 

[Dendaer]

Sista mötena i Väktarens vrede

I dessa dagar finner jag mig allt oftare borta från pergament och skrivdon, händelserna staplas på varandra och slutligen hinner jag inte pränta ner allt. Sådant som i stunden vittnade om stor bärkraft är sedan förminskat till en liten petitess i det större skeendet. Att skriva om jakten på Anadeas tillhörigheter, hur vi fann hennes tillhåll, gåtan med maran och den lilla bruna svampen som vi nästan sålde till syskonen på Dalerns. Hur vi pratade med Lysindra Gyllengripe och hur hon ledde oss till Mearoel. Resan till salarna, maran, Lysindra, mina mästares misstro till vår förmåga att nå dit, Karhiternas mobilisering och mötet med rovklanen. Allt är detaljer nu, små händelser som kan staplas på varandra och forma en berättelse. Slutligen stod vi där, i salarna, framför oss en varelse tagen direkt ur sagorna. Lik en alv fast större, i lotus position på ett podium, skinande. Tvärs över knät ett spjut, en varning. Allt bleknar dock mot djupet på hans ögon, blicken som slet tag i ens medvetande och höll en. Ens om vi hade velat hade vi kunnat möta honom. Vid sidan av, två alver, gråtandes i bägare, deras seder är märkliga. De lutar sig mycket åt symbolik. Tårar och sorg delar av många civilisationer verkar ha fått en särställning. De talar, barbarspråk visserligen. Vi ber att få tala med Teara Teana, Anadeas kontakt. Hon dröjer och jag får chans att ställa många frågor. Många av svaren jag fick grubblar jag på än. Teara Teana möter oss och många frågor får sina svar. Alverna är tudelade åtminstone i två kanske i fler. Teara Teanas falang är för en fredligare mer diplomatisk lösning och Mearoels falang en mer aggressiv lösning på det problem som Ambrierna har blivit. Mörkret som finns i Davokar kan väckas, jag har sett det med egna ögon. Att försiktighet är ett måste har blivit uppenbart. Min syn på den här problematiken är att Ordo Magica vars företrädare besitter mest information om Davokar bör vara en del av var expedition. Vårt samtal med Teara Teana varade en lång stund och avslutades på mindre god ton, dock hade vi ett gemensamt mål. Hon förklarade att det var urväsendet Eox som låg till grund för det onda som skulle komma ske i Tistla Fäste. Väsendets huvud hade blivit avhugget av en expedition ledd av en man vid namn Erlaber Ambriagus. Huvudet ska sedan ha förts till Fästet för någon form av ritual. Med informationen vi sökt lämnade vi salarna. Historien sedan blir en än gång trivial, vi söker mannen, hans hem är tomt, men en liggare avslöjar en medbrottsling som kan berätta var han befinner sig. Vi får även reda på att det är Erlaber som är fursten, den person som försökt ta våra liv genom en lång rad av lönnmördare. Med största sannolikhet den man som låg bakom anfallet som ändade Yamegas liv.
Här bestämmer vi oss för att prata med Nattbäcka, ifall vi inte räcker till för att stoppa Erlaber. Mannen är lika förarglig som vanligt. Han skickar med oss Dekamedo, eller Akman Kohinoor, vilket är hans sanna identitet, samt ett par mannar ur stadsvakten. Vid garveriet, som är den plats där Erlaber enligt utsago borde befinna sig stöter vi på hans kult, Midnattskulten. De försöker med allt de har från att hindra oss men de dåligt rustade, svagt sinnade kultisterna faller en efter en. Dock visar sig garveriet vara tomt, en ritual har genomförts i källaren men jag kan inte lista ut vilken. Efter att ha letat igenom källaren finner vi en ung man i en lönnlucka. Han berättar efter ett omilt förhör att Erlaber är i slukhålet vid kristallklippan. Omgivningen runt omkring oss har nu börjat förvanskas, röster, andetag och framför allt ett hjärtas rytmiska dunkande. Vi förstår att det är bråttom, Akman försöker då att hindra oss, han vill ha svar om huruvida vi varit i salarna eller inte. Vi nekar inte och Ambrosius och Edelion fortfarande måna att inte göra sig fiender med drottningen försöker förklara. Han ger till slut med sig och vi kan springa genom staden. Vid slukhålet släpps vi igenom och kan klättra ner för repstegar. Nere på högen av rasmassor har en mängd facklor satts upp. Vi följer ljuset och blir plötsligt påhoppade av ett par individer. En rese iklädd häxsärk, en ordensmästare vid namn Desidera och två duellanter som kommer farande ur skuggorna. Hårt ansatta av den tidigare striden blir det här en farlig affär. Slutligen segrar vi men inser att det är för sent. Inne i salen ser vi Erlaber stå höjd över Eox huvud vilandes på kristallklippan. Han hugger med en dolk rakt in i sitt eget kött och en monstruös scen utspelar sig. Han förvandlas bryskt och ryckigt till en varelse av fruktansvärda proportioner, enorma klor och ett brett vingspann. Varelsen tar till luften och tar sikte rakt på oss. Vi inser snabbt att vi inget kan göra mot den i salens öppna ytor och springer mot tunnlarna. Den far ner och klipper Karag och sliter med honom några meter upp innan den släpper ner honom mot marken igen. Den flyger också vilt mot Adgoi ett par gånger men han lyckas slänga sig åt sidan och därmed rädda sig själv från en säker död. Varelsens attacker korrumperar och Karag är långt över tröskeln, en träff till och det är ute med honom. Jag kastar ett par flaskor med korruptionsdämpande medel till honom och tar själv en djup klunk. Korruptionen härjar i min kropp och jag känner hur den greppar tag, liksom solkar mitt väsen, den kommer kräva stora medel för att förvisa. I tunnlarna bildar, Karag, Edelion och Adgoi mur medan jag sliter varelsen sinne ur dess kropp och drämmer ner den i räckvidd för kämparna. De är snabbt över den men varelsen motmagi drabbar mig hårt och jag är nära att falla. Adgoi sliter sig från fronten för att hålla mig vid liv med hjälp av livgivarens kraft. Än en gång sliter jag till mig sinnet och får ner besten på marken. Denna gång kan Karag efter gediget förarbete av Edelion och Ambrosius trycka in sina klor innanför monstrets pansar och nå de vitala organ som hackas omilt i bitar. Varelsen skälver och börjar sedan hastigt förtorkas till ett skal av sin forna kraft. Vi har besegrat den, men till ett stort pris. Karag, Ambrosius och jag har alla tagit på sig ett visst mått av motmagi. Jag vet att min orden besitter medel för att tillfälligt flytta den till en annan varelse inspärrad i en själasten. För Karag och Ambrosius kommer processen vara svårare, kanske omöjlig.
Vid kristallklippan finner vi Eox huvud, som trots allt visar sig vara vid liv. På platsen finns också kodexen som låg till grund för ritualen samt artefakten Erlaber skurit upp sitt bröst med. Kodexen visar sig innehålla symbaritisk text, men den är nyskriven. Någon med kunskap om både Ambriska och Symbaritiska har fyllt sidorna och det är inte Erlaber, hans kommentarer kan ses i marginalerna. Vem det är som skrivit riten är dock fortfarande ett mysterium. Efter att ha säkrat skallens liv tar vi oss ut och upp för slukhålet igen. Där möts vi av en folksamling, det verkar som om delar av fästets invånare dragits till hålet. En av soldaterna börjar hurra och den oerhört trycka stämningen förlöses till det bättre. Vi förs till Nattbacka där vi får möta en tribunal bestående av alla de med makt i Tista Fäste, Lasifor Nattbäcka och hans häxa Yagaba, solkyrkans representerat av Fader Elfano, Drottningen av Legat Suria av Argona, Ordo Magica av mästarna Cornelios, Eufrynda och förstås Kulinan av Furia samt Huldran och barbarerna av Gadramon och Eufernia. Mötet blir en svårnavigerad politisk affär där vägandet av att lätta och att hålla på tungan blir en konst. Sådant som jag personligen inte har mycket till övers för. Mötet tog en standardform där varje fraktion sade vad de tyckte om det som hänt med mål att tillskansa sig själva så mycket ära eller makt över utkomsten av situationen de kunde. Ordo Magica får tillgång till klippan, på drottningens order, kyrkan förmodligen rätten till garveriet och kultisterna som nedgjordes där och häxmästarna Eox skalle även om bara Nattbäcka och mina vänner känner till den uppgörelsen. I efterspelet avslöjar även Nattbacka att han varit i salarna, något vi givetvis redan visste. Han visade oss benen efter alla de järnpaktsagenter som försökt sig på hans liv genom åren. Han ville också ge oss en belöning och svamlade om världsliga saker såsom bolag och kontrakt på timmer. Ambrosius nickade glatt när de här sakerna kom på tal. Min begäran om innehållet i det låsta rummet i garveriet nekade han. Han lyckas alltid förarga mig, det är något med den där Nattbäcka, något jag ännu inte kan sätta fingret på. Nå, han har inte gjort mig till sin vän och hans hemlighet vilar inte alltför väl i mina händer.
Tidigt nästa gryning far vi tillsammans med Gadramon, Eufernia och några soldater Nattbäcka litar på in i Davokar igen. Lastat på en av kolosserna vilar Eox huvud. Efter ett par dagsmarscher finner vi huvudets kropp samt ett dussin alver och Teara Teana. De sätter igång med en ritual som jag har svårt att följa med i, den verkar baseras på sorg ännu en gång men mer än så är svårt att säga. Huvudet fogas samman med kroppen och slutligen reser sig besten upp. Inte så mycket som en vänlig gest, en nick åt vår prestation. Den fortsätter helt enkelt att vara. Jag Frågar Teara Teana vad syftet med varelsen är och får svaret att måste den ha ett syfte? Den är, och genom det verkar den. Verkar mot motmagi eller korruption. Teara Teana erbjuder oss en belöning, hon frågor om vi tror oss vara värda en sådan. För mig är det oklart varför hon ifrågasätter det, det enda vi gjort är att försöka hindra ondska, visserligen på vårt sätt. Hon erbjuder oss ädelstenar, utrustning, kunskap, färdigheter eller möjligheten att bli kvitt korruptionen som härjar tre av våra kroppar. Jag godtar först reningen, men inser snabbt att möjligheten till att lära av alverna är för bra för att missas. Korruptionen kan jag tvinga på en mer eller mindre oskyldig själ, det kan skjutas upp. Kunskap däremot, det kan jag inte förpassa när det ges mig. Hon får börja med att lära mig hennes språk och kanske trollens när hon ändå håller på. Samtliga av mina kamrater accepterar kunskap eller träning. Karag vars kropp och sinne är mest sargad av korruptionen borde kanske överväga, hans liv kan komma att bli kort annars. På vägen hem från Eox betesmarker bestämmer sig Karag plötsligt för att följa med Gadramon och Eufernia till Karvosti, han måste kämpa för sin klan säger han. Jag är glad att jag träffat mannen och hoppas på ett återseende men förstår samtidigt att han känner att han måste kämpa för sitt folk. Det är fortfarande för mig oklart varför så många barbarer väljer att finnas och verka i Ambria där deras status är allt annat än hög. Han säger att han ska återvända till fästet sedan, vi får se.



Där avslutade vi väktarens vrede. Ett äventyr vår grupp har haft mycket roligt med. Vissa saker vart lite krystade såsom att alla fraktioner skulle agera uppdragsgivare på ett eller annat sätt. Vi har fortfarande vissa polariserade karaktärer såsom Tiburtius och Adgoi som kanske inte jobbar alltför väl tillsammans med kyrkan. Att Edelion kom in i äventyret som en spion för Akman av Kohinoor vart väldigt spännande (syns dock inte i min text), han avslöjades i salarna när han inte kunde ljuga. Han har accepterats i gruppen men möter en del skepticism. En karaktär dog i äventyret i en strid mot några av de sämsta motståndarna vi mött vilket var lite av en ögonöppnare. Alla kan vara dödliga om omständigheterna är emot en och man råkar rulla den där 20:an. I striden mot Erlabers fyra anhängare såg det också rätt så mörkt ut. Att kedja förvirring och använda tvångsförvandling visade sig riktigt digert. Tur nog han vi ta hand om dilettanterna innan magikerna han komma igång, annars hade de hackat oss i bitar. Midnatt som vi fick möta var helt enkelt en mardröm, vi var rätt säkra på att några av oss skulle stryka med. Karag hade 10 i korruption och en träff till hade gjort honom till en styggelse och Adgoi lyckades undvika 8 (4x2) attacker vilket i stort räddade hela gruppen. Tiburtius var tvungen att frivilligt gå över sin korruptionströskel för att fortsätta försöka bända Midnatts vilja. Vilket resulterade i permanent korruption. En mardröm för en magiker, nu blir det själasten för att råda bot på det.
Framöver kommer vi spela lite mellan och singelspel i väntan på nästa del. Förmodligen kommer vi alla göra barbarer och ge oss ut på rovklansjakt med Karag och kanske lite senare försöka oss på att starta ett handelshus och grunda en utpost. Vi väntar också spänt på spelarboken, jag tror och hoppas att den kommer att ge mycket ny inspiration för våra spelledare.

 

[Dendaer]

Spelarboken är äntligen här och med den lite mellanspel.
Eftersom att väktarens vrede är över blir det lite mellanspel. En av våra spelare ska spelleda ett par möten där rovklanen står i centrum. Deras närvaro i väktarens vrede lämnade ingen av oss spelare oberörda och vi kände alla att revansch var ett måste. Karag en av karaktärerna har gjort ett upprop på Karvosti för att samla in folk och slå tillbaks mot den tolfte klanen och vi andra har därmed gjort nya karaktärer för att ingå i uppbådet. Nedan är min karaktär beskriven. Mycket spoilers om troll.

Amrak - skald i hjärtat krigare av nöd

Amraks andra reinkarnation efter livet som Svartalf tog sin början med att han kläcktes in i Marulax trollhov. Den första tiden präglades av en fruktansvärd ilska och hunger, tillsammans med andra rovtroll drivna av mer erfarna troll tjänade han genom att ödelägga allt liv han kom över och släpa hem fortfarande bultande kroppar till hovet för att få sin andel av rovet. Det totala ursinnet och hungern kunde då tillfälligt dämpas och det var då han kunde lära sig och ingå i Marulax hov. Marulax var gammal redan då och hans hov var rikt, många var de kejsartroll som tjänade under honom när han med järnhand gav order om hur riket skulle styras. Hackordningen bland de yngre trollen var brutal och minsta svaghet utnyttjades för att trycka ner sina likar och stiga över dem. Efter enorma motgångar men samtidigt efter att ha kanaliserat en inre styrka genom ett hårt psyke, en kropp formad av kamp och en personlig närvaro av hög karaktär tog sig Amrak sitt namn och steg över rovtrollens primitiva leverne. Hungern stillades långsamt och sinnet lugnade sig och han började skandera. Det var där han fann sin rätt, hans djupa dova röst och fädernas orala-historia fängslade mer än smedernas tunga hammarslag och artefaktmakarnas försiktiga men bestämda händer när de skapade det som trollen håller av mest, artefakter. Han gick i lära hos en trollsångare och hans gåva var rik, men Marulax hov var inte en fredlig plats och istället placerades en hammare i Amraks nävar. Tillsammans med den kämpade han Ärketrollets strider med sina bröder, visserligen låg kampsången alltid stark över slagfältet när trollen slogs men de mer ädla bitarna av skaldens repertoar kunde aldrig följas. Hovet var ingen fredlig plats och ens existens och plats var alltid utsatt. Med hammaren levde han och med den slogs han och slutligen blev den hans plats i hovet. Tack vare sin skicklighet kunde han dunka vett i varje troll som försökte ta hans plats samtidigt som han fick makt att utmana sig till en större och bekvämare plats i riket.
Men Marulax hov var hotat, salarna de besatt blev färre och färre när det gamla riket ovan, runt och ibland även under dem började vakna, bestar, gammal magi och till och med varelser av äldre karaktär vaknade runt dem. Kejsartroll gav sig av i strävan efter egna riken och rikare marker med så många rovtroll de kunde piska framför sig vilket lämnat hovet än mer försvagat. Riket beläget mellan Serands pyramid och Soltemplet såg mycket trafik av de nya människorna och de senaste åren hade mycket av markernas bytesdjur flytt vilket gav än kargare förutsättningar. Halvtannat år sedan hade även människor börjat vistas i undervärlden i salar som en gång tillhört Marulax. Mänskokrypen normalt svaga och lätta villebråd var täckta av mörka skuggor och svartkonst samt besatt krafter Amrak och hans folk sällan skådat. Något nytt var på gång och förändring bådade aldrig gott. Deras södra gräns var allt jämnt osäker och många var de männskor de tvingats sluka. Amrak som ett troll av både hammaren och talet skickades till en svartalfs-klan vid Karvosti för att ta reda på mer om de nya människorna.

Amrak är ett troll av relativ ålder. Inte alls nog för att vara i närheten av att vara ett Kejsartroll än mindre ett Ärketroll men ej heller ett rovtroll. Hans personlighet är hans yttre till trots eftertänksamt vältaligt dock med ett trolls värdighet och syn på sig själva som den här världens sanna härskare. Han har funnit sin plats i världen men hans sinne delas av det ursinne och den stridsglöd som förtär hans folk och den mer tungsinta delen där världens skådespel runt honom ter sig än mer meningslöst och de varelser han delar det med oförstående av de större bilderna. Bilder han skådat genom skaldernas nobla historieberättande, de futtiga kamper som drivs av varelserna runt honom som brickor i ett större spel de inte kan skåda gör honom sorgsen. Hans plats är att delta men med vetskap om ödets stundande.

Hans yttre är inte skönt för att vara ett troll och givetvis än mer bestialiskt för alla andra varelser. Långa horn pryder hans panna i en svag böj bakåt och hans långa gråa hår faller stripigt och tovigt mot hans axlar, hans ansikte pryds av ärr och långa rovtänder och hans kroppshydda når en och en halvannan människa högt. Hans skaldharnesk är bucklat dock i skick och är behängt med groteska troféer av rov han plundrat, skallar, horn och tänder. Hans enorma armar som böljar av muskler när han rör sig och den bloddrypande hammaren pryder hans rygg och sträcker sig upp över hans axel.

Hans skugga är grå som urberget med långa stråk av rostrött

 

[Dendaer]

Tillbaks till spel med de "riktiga" karaktärerna, nu Skattletarfeber. Ett möte återstår. Här är lite tankar om det som skett hittills.

Ännu en mästare faller, denna för hans egen hand, eller ja Karags klor, Ambrosius lod eller vad som än nu slutligen fällde den gamle mannen. Hans lik inringat av den ring av eld han ställt upp som försvar, hans tjänare intvingade i den här världen från andevärlden nu utbrända rustningar. Det är med ett stick i hjärtat Tiburtius tänker på allt som gått förlorat. Mäster Sikander, en brilliant ordens magiker förlorad, all den kunskap mannen besatt. Tiburtius närmar sig liket, en liten krum individ återfinnes där tidigare en man av makt hade stått sin mark för sin övertygelse. Hans händer kramar den sten den unge magistern vet att han kan finna på kroppen. Han har läst om dem, stenar som bär på urbergets värme och som kan stärka en pyromantiker i sitt värv. När glöden slutligen falnat i den gamle mästaren och hans gåva lämnat kroppen hade Sikanders fingrar fattat eld och nu börjat förkolna runt stenen. Tiburtius håller sin hand över stenen och känner hettan, även han född med eldens gåva, även han med den inneboende resistensen. Han griper tag om fingrarna och rycker oceremoniellt bort dem från hans pris. Stenen är varm i hans hand och skulle utan tvekan bränna hans kamrater. Men för honom tycks den snarare pulsera med en betryggande värme. Sikander hade hoppats finna nyckeln till artefaktmakande i kullens djup. Själv bar han en nytillverkad artefakt. Visserligen av lägre rang, men ändå en stor bedrift. Han visste mer än han avslöjat och hans bortgång var ett hårt slag. Nåja, det var trots allt galenskapen som tagit honom först. Det är här Tiburtius analytiska förhållningssätt inte riktigt kan ge honom det han behöver för att förstå. Tiburtius hade gått igenom mannens material, de rullor, böcker och utdrag som enligt Mäster Sikander visade att det var i den här kullen Lindormsskinnet var begravt. Men logiken föll, den höll inte alls, inget pekade på den här platsen. Det var där som Sikander på något sätt lurade sig själv. Men han var inte ensam i sin envetenhet, ytterligare tre skattletare på kullen hade en bild av vad som dolde sig i det inre. Men inte mer än en kunde ha rätt. Då tillkom även häxornas och alvernas variant. Någonting på platsen gav upphov till dessa övertygelser. Kanske var det en mänsklig drift att vilja finna det som man själv längtar efter, att konstruera sanningar att ledas av och slutligen luras av. Eller så fanns något i kullen med en dragningskraft, jägaren besatt förmågor, om man skulle tro alverna, att piska med sig varelser på en jakt av honom konstruerad. Det liknade Tiburtius egna förmåga att ta över någons sinne och påtvinga sin agenda på honom. Kanske var fanatismen jägarens verk. Nå, de hade slutit en pakt, ännu en, raden av pakter med mäktiga varelser i Davokar började nu bli ansenlig. Suggan skulle kräva att vi slutförde utgrävningen och att vi tillsammans slogs mot jägaren. I princip vore det dåligt att släppa lös sanningen, men det som fanns där inne lockade ändå. Kanske skulle de vara starka nog att nedgöra det, kanske fanns artefaktmakandets hemlighet, lindormsskinnet, den döde ljusbringaren eller hustrun till Arkalis. Kanske fanns det som Tiburtius själv letade efter.