Nekromanti Spelarkrönikor och andra texter från VOLKs spelare [spoilers]

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Hej, Jag tänkte dela med mig av det jag skrivit hittills om vår nystartade kampanj i Symbaroum. Det är en Äventyrskrönika där man får följa vår grupps resa från Ordensmagikern Tiburtius synvinkel. Vi har hittills spelat två möten och har om jag förstått rätt avhandlat första äventyret i Kopparkronan och lite mellanspel. Förhoppningsvis får någon lite inspiration av texterna.

Första delen i krönikan såsom den upplevts av Tiburtius
Resan till Alberetor hade varit mycket lärorik, tuff, men lärorik. Den infödda beslutsamheten kom till användning, varje liten gnutta. Korsandet av Titanerna söderut gick utan större missöden, Tiburtius slog följe med en karavan och kom över på ett par dagar. Väl inne i Alberetor visste han att han bara hade några veckor på sig att ta sig till det sista Ordens Kapitlet innan snön slog till mot bergskedjan och strandade honom i det dömda landet över vintern. Han hade bråttom, det visste han, men samtidigt var det här en unik chans att studera vad det är som händer när man släpper lös korruptionen. Han hade givetvis läst Mäster Burdonius sju-bandiga redogörelse om korruptionen i Alberetor. Han hade till och med sina anteckningar från genomläsningen. Men att möta något man läst om och verkligen kunna beskåda det förtog den allt annat än världsvana novisen. Han spendera flera dagar med att undersöka jorden och dess avsaknad av kvalitet. Han dokumenterade floran och de nya sätt de får svarta utväxter, giftiga gaddar och slingrande rankor som med nästan eget liv försöker ta livet av faunan. Som han noga undvek, förutom när han kom över kadaver, då var han snabb med skalpellknivarna för att finna ut vad som förändrats. Muskulatur, utväxter, ben och horn-förändringar han läst om i Burdonius mästerverk kunde han bekräfta. Men han tyckte sig kunna dokumentera ett par egna observationer, dock utan att kunna statistiskt verifiera dem, kanske vid nästa resa. Resan genom det förlorade landet var allt annat än lätt, hans proviant möglade och ruttnade, hans vatten torkade ut och hans vin blev avslaget. Fascinerande effekter som Tiburtius frenetiskt dokumenterade medan han långsamt tynade bort. Vandringen vann slutligen frukt och tornet tronade vid horisonten. Ordensbroder Bertolomon mötte honom vid portarna när Tiburtius ragglade de sista smärtsamma stegen. I broderns vård kom han snabbt på fötter och kunde förhöra sig över läget. Han fick ett par brev och några redogörelser samt ett första utkast av Bertolomon’s manuskript över landets korruption. Det blivande åttonde bandet som ska fullgöra Burdonius strävan. Än viktigare så fick Tiburtius Solstenen som han rest för att hämta. Dess krafter ansågs för starka för att lämna till eventuella varelser i det gamla landet. Att den sades hemsökas av Rogan Gorinder’s ande brydde han sig inte särdeles mycket om. Gammalt skrock som en nu vida berest vetenskapsman som Tiburtius inte behövde bekymra sig över. Tiburtius stannade lite över en vecka för att diskutera vad Bertolomon hade dokumenterat och även hans egna observationer på vägen. Samtliga bekräftades av Bertolomon och drömmen om en vetenskaplig artikel dog långsamt med samtalen. Lite modfälld gör sig Tiburtius redo för återresan, med handfasta tips om hur han ska skydda sin proviant och vätska. Visserligen aningen skrock fyllda men vetskapen om att han skulle få möjlighet att genomskåda den metafysiska realiteten bakom dem fyllde honom med glädje. Vägen hem gick i ett annat tecken, redan från första natten hörde han ylande läten från var han kom. Bertolomon hade skrivit ett helt kapitel om förföljelsemani som följd av det korrumperade landet. Dock kan manin ta fysisk verklighet och på så sätt vara väldigt reell. Tiburtius hade svårt att avgöra om han verkligen var förföljd, men innan han hade haft möjlighet att testa sin teori om att det bara var en manifestation, en illusion om man så vill, blev han överrumplad av en man i sitt läger. Mannen var stor, med mörkt hår och flera dagars mörk skäggväxt över sitt grova barska anlete. Han var tungt rustad med både rustning och svärd, allt i ett skick som tydde på att han var en man van vid att strida. Han presenterade sig som Beretai och undrade vad Tiburtius i all sin dagar höll på med, en flock styggelsevarelser hade enligt mannen spårat han hela dagen och var på väg att slå till mot hans läger vilket sekund som helst. Hungrande bestar som enligt Beretai skulle slita honom i stycken. Tiburtius höll som bäst på att upplysa mannen om att det förmodligen bara rörde sig om en manifestation som skulle upphöra med tiden. I samma ögonblick sliter mannen sitt svärd ur skidan och på den bländande stridshingsten svingar han sin klinga rakt in i det annalkande mörkret där det tar fäste och resultatet blir en klyvd best som faller inom eldens sken. Tiburtius tvingas refutera sin teori och slänger en näve svavel mot de monstruösa ljud han hör ute i mörkret. Med hjälp av de metafysiska lagarna fusionerar han den med den omkringhängande energin och tänder så eld på hela natten. Ylandet av flera tända bestar möter honom i gengäld. Krigaren har hoppat av sin springare och sprungit natten till mötes, hans stål möter än en gång kött och ben. Ett vrål hörs och sedan tystnad, bestarna verkar retirera. Beretai pustar ut och gormar på Tiburtius att samla ihop sina saker, det är dags att röra på sig. Han mumlar även något om galna magiker. Tillsammans tar de sig ut i mörkret med sikte på Titanerna. När solen sakta börjar fylla världen med rätt strålar för en människa att uppfatta ser de vid horisonten de höga berg som skiljer Alberetor från det nya förlovade landet Ambria. Efter ett par dagar kommer de fram till det flyktingläger som mer eller mindre har permanentats vid en väg som leder upp genom bergens pass. Väntan där blir olidlig, ingen karavan finns i lägret och det ser mörkt ut för existenserna som har samlats där för att korsa in i Ambria innan vintern gör resan omöjlig.

Tiburtius spenderar tiden med att läsa igenom Bertolomon’s manuskript, han har ett par förslag som han tror skulle förbättra texten och ett par frågor om formuleringar som han gärna skulle vilja ta upp med mannen. Men han förstår att han inte kan resa tillbaks och att det egentligen inte gör så mycket om han bara ändrar texten, den blir ju trots allt bättre. Solstenen har han nästan glömt bort. Efter någon veckas väntetid i lägret sitter man tillsammans med ett par andra människor i ett utskänkningstält. Han tänker medvetet att det är människor och inte Ambrier med tanke på de tre barbarernas uppenbarelse. Två stigfinnare och till råga på allt en häxa, med en baigorn som kryddan på moset. Han har inte riktigt tagit mod till sig att fråga om hon är intresserad av en debatt om huruvida hon tycker att häxor borde likställas med svartkonstnärer. De är ju trots allt inte tränade av Ordo Magica, om hon håller med honom hade han planerat att lära henne grunderna i hur man håller korruptionen stången, även barbarvildarna måste få sitt primitiva brukande av magi under kontroll. Häxan är behängd med allsköns lort från naturen, päls, fjädrar och talismaner. När han kikar närmare på henne upptäcker han att hon också är bortbyting, vilken intressant varelse. Att få dissekera hennes kropp, vilken ära! Utöver häxan är krigaren Beretai närvarande, de har inte talats vid sen natten då han blev räddad av mannen. I tältet finns också en välklädd finlemmad man av uppenbar börd, han gnäller konstant på sin situation och bidrar väldigt lite till att främja den positiva atmosfären som är så viktig när man befinner sig i negativa situationer. Väldigt obildat. En väldigt oppionerad figur sitter på motsatt sida från Tiburtius i tältet, han verkar prata mycket men ha väldigt lite fakta bakom sina påståenden. Typiskt för vissa grupper i Ambria, Tiburtius kan dock inte riktigt sätta fingret på om han tillhör Prios kyrka eller inte. Ena stunden verkar han göra det, nästa inte. Mannen som serverar krubbet verkar vilja starta någon form av samtal och de flesta verkar pratglada, Tiburtius får till och med tillfället att vika ut Ambrias historia och skillnaden mellan Yndaros och Lindaros för en obildad yngling i tältet. Plötsligt når ord tältet om att en Karavan ska ge sig av redan dagen efter. Samtliga ser sin chans och går för att ta del. Tiburtius upplyser karavanföraren om att han har särskilda administrativa kunskaper som kan komma en så pass oordnad karavan till fördel. Men han låter honom bara följa med sen han demonstrerat sina magiska krafter. De andra tar sig även de in i lönerullorna, de får bevisa sig duktiga mot ett par vakter. Beretai och ädlingen utmärker sig väl. Värt att notera.

Vandringen mot Ambria börjar dagen därpå. Först med gott mod, eller åtminstone så gott som tillåts av Titanernas barska närvaro. Men när dagen går så möts de av en ond vind. Inget händer den första natten men när Tiburtius ska kika till sin solsten som han glömt på grund av den rafflande läsningen av Bertolomons tusensidiga manuskript så är den försvunnen. Det visar sig att en pojk som fått följa med karavanen av någon outgrumlig anledning också är försvunnen. Det omaka sällskapet får i uppgift av karavanföraren att finna ynglingen och då förhoppningsvis också stenen. De vandrar därför tillbaks för att följa spåret till en dunge där en gammal kvarn står. Kvarnen är väldigt intressant, dess bas består av sten från berget men skuret i en form som Tiburtius bestämt tror härrör från de södra delarna av det gamla konungariket. Mycket mystiskt, än viktigare är dock att ynglingen finns i tornet och den svassiga ädlingen passar då på att utdela lite rättmättighet i form av ett dödligt skott på den tjuvaktiga tjuvskytten. När de försöker rädda ynglingen, blir de istället anfallna av en grupp stråtrövare ledda av ingen mindre än Rovan Gorinder’s vandöda kropp. Den verkar kunna känna av solstenens närvaro och dras mot den, mycket intressant. Den metafysiska bakgrunden bakom fenomenet måste studeras kanske kan den approprieras och användas i kompasser, navigerandet i exempelvis Davokar har visat sig vara svårare än man tror. Mycket på grund av att solen inte kan ses ovanför trädkronorna. Utbygdsjägare och barbarer hävdar att man kan navigera med hjälp av myrstackars placering och hur mossa växer men det verkar mycket otillräkneligt. Ett propert sätt att orientera vore en gåva till riket. Rogan och hans männer bekämpas och de flyr. En stråtrövare tas dock till fånga och sällskapet färdas vidare norrut. Väl vid karavanen avlägger de rapport och bränner den tjyvande ynglingen. Vinterns antåg gör sig påmint i en fruktansvärt kall natt. När de sedan ger sig ut för att leta ved dan efter blir svartkåpan och de två barbar-stigfinnarna anfallna av bestar och ulvar, omaka par som inte borde samarbeta. Tiburtius och de andra hör anfallet och lägger sig i. Det visar sig att ulven i själva verket var en alv. Högst irreguljärt, de har sin hemvist i Davokar. De har ingen plats i bergmassivet. Tiburtius misstänker att alvens järnkedja som omringar hennes arm är en artefakt. Men finner dock att den inte har några magiska egenskaper. Senare på natten stormar det upp och en rejäl kyla sätter in. Där gör Rogan sitt återtåg, och i en desperat strid lyckas han förhäxa Beretai, hugga Tiburtius över ryggen och ingjuta skräck i hela sällskapet. Till slut lyckas Karavanens samlade trupp få vidundret på flykt. Dagen därefter blir de dock än en gång ansatta av alver, denna gången vill de prata först. Det visar sig att de vill ha de två barbarerna. De menar att de har rört vid något som kallas Kopparkronan, en krona från en död konung i Symbaroums urgamla rike. Alverna menar att de är befläckade. Trots att Tiburtius pekar ut att de bara är barbarer och inte värt mer än boskap på den allmänna slavmarknaden så ställer sig människorna sida vid sida och bestämmer sig för att slåss mot det rasfientliga hotet. Alverna återkommer men då de bara är tre så nedgörs de, dock efter en tuff strid. Alverna verkar dock ha haft rätt när det visar sig att de två barbarmännen var befläckade då de förvandlas till tuffa vidunder. Ädlingen stryker nästan med innan man hinner få situationen under kontroll och de båda varelserna slaktas. Denna nya sjuka måste undersökas. Den går inte att parallera med mörkermästarnas vandödhet utan det rör sig snarare om annan korruption. Dröm den som kan göra det till sin experis. Då fogas resor in i mörkret. Davokar.


Den andra delen i krönikan så som den upplevts av Tiburtius.
Den fortsatta resan ner i Ambria går utan bekymmer, karavanen drar efter ett par dagar in i flyktinglägret vid byn Prios pass där karavanen måst stanna i väntan på att få passera in i Drottningriket. Karavanfösaren Argasto väljer att tacka de fem individer som har utmärkt sig på resan genom att skänka dem varsitt riddjur. Tiburtius får en bergsponny vid namn Korinthia, hon är minst av de överlåtna riddjuren men verkar trofast och lätt att hantera. Något han uppskattar då hans erfarenheter av djur är små. Första kvällen i byn blir vännerna anfallna av fyra män. De gormar och skriker att Yamega är en svartkonstnär, vilket i strikt mening fortfarande inte har diskuterats klart. De har helt klart dragit förhastade slutsatser. Dock kommer deras skrik med vässade blad och deras fanatism kan inte släckas annat än med våld. Tre av männen nedgörs och den fjärde tas till fånga. Mitt i tumultet kommer svartkappan Lestra springandes och konstaterar att det är häxjägare. Något Tiburtius redan tyckte sig kunna känna på deras ovanliga viljestyrka vad gäller att motstå hans magier. Följd av henne som en likmask till ett nyblivet lik verkar svartkappor kläckas i natten. En liten äcklig man kliver fram ur mörkret följd av 8 större män. Nilus Piknäsa presenterar han sig som, en broder ur skymningsbröderna. Han tar genast kommandot över situationen och Lestra kryper i smutsen för sin broder. Han tar prompt fången ur våra händer och kräver att få söka igenom häxan Yamegas grejer, och även våra. Tiburtius ställer sig då i vägen i egenskap av Ordensmedlem i Ordo Magica vägrar han låta sig genomsökas. Skymningsbröderna har ingen befogenhet över deras medlemmar. Lestra försöker då gå i mellan men resultatet blir att Piknäsa hotar att förgöra varenda ordens magiker. Mycket otrevligt. Senare författade Tiburtius ett dokument där allt som sades är nedskrivet så att hans överordnade kan få ta de av det och ta ställning om något ska göras. Yamegas packning visar sig vara godkänd och skymningsbröderna försvinner i natten. Adegoi skäller ut Tiburtius för att han ordade emot brodern, rädd som en liten lus. Tiburtius blev visserligen han också rädd, men mest för att de urgamla seder som skyddar civilisationen och dess fortlevnad verkar ha förkastats för den starkes rätt. I varje fall i rikets utkanter. Senare på ett av värdshusen i staden får de höra tre efterlysningar av drottningens jägarkår: Syskonen nåldyna 3 daler per skalle, riddaren Nattklinga och hennes svartalfer 20 daler och den Vandöde Rogan för hela 30 daler. Beretai och Ambrosius vill ge sig ut för att ta ner någon av de tre, men Tirburtius framhärdar att han inte har tid med sådant, han säger att han ska bege sig till garnisonskansliet dagen därpå för att förhöra sig om varför det tar sådan tid att administrera deras registrering för att få komma in i riket. Sagt och gjort, dagen därpå pratar de med en kapten som låter de veta att Skymningsborder Piknäsa har givit order om att deras papper ska dubbelkollas. Tiburtius erbjuder sig att hjälpa till med pappers arbetet då deras administration verkar vara allt annat än nog. Han nobbas men de får veta att om de hjälper staden genom att hjälpa till med rövarproblemen så ska de nog får passera inom rimlig tid.

Sagt och gjort, de förbereder sig, Beretai genom att prata med den yngling som överlevt resan genom Titanterna. Lovandes en framtida tjänst om han överlever så länge. Tiburtius genom att gå till det lokala ordenskapitlet där han träffar två noviser och en nedbryten mästare. Kapitlet är fullt av stentavlor av aldrig förr skådad sort och han tar med sig en samt ett par avskrifter för vidare studier på resan. De tre övriga genom att inhandla förnödenheter i stadens handelsbod. Senare när alla ärenden var avhandlade begav de sig av västerut mot marker där det sägs att syskonen har setts till. De träffar ett par fåraherdar på vägen vilka pekar dem upp mot Titanernas utlöpare. Efter att ha följt en kort stig bryter en strid ut, pilar kommer flygandes ut klippskrevorna. Det är syskonen nåldyna, de avfyrar pilar mot sällskapet som mirakulöst klarar sig, i motanfallet går det sämre för syskonen som får möta Beretais rusande angrepp, Herabans blodisande ramar, Ambrosius dödliga skäktor, Adegois tappra motangrepp med pilar och de två magikernas obeskrivliga anfall. Efter en lång strid med efterföljande flykt har fyra syskon nedkämpats och det femte tagits till fånga. Syskonen leder dem efter lite övertalning från Beretai och list från Tiburtius till deras tillhåll där de kan bärga frukten av deras arbete. Väl tillbaks i byn får de sin belöning i ett snabbt expiderande av deras papper och i form av daler.

På kvällen skålas det på värdshuset och dagen efter rider de med tunga huvuden vidare in i Ambria. Lite oklara med vart de ska ta vägen, men de sätter kurs mot huvudstaden Yndaros. Vid kvällningen ser de ett värdshus med en undermåligt kaligraferad skylt där det nätt och jämnt går att utläsa Korinthias Tårar. De bestämmer sig för att stanna över natten. Där de får husrum, bad och mat för några skillingar. Adegoi och Tiburtius undersöker även källan som det sägs att Korinthia badade i och som därför kan skapa skymningsvatten, efter att ha smakat, luktar och badat i vatten inser de att det kanske inte är rätt källa ändå. Senare i natten hör Tiburtius som sitter uppe och studerar och avbildar de runor som finns på stentavlan han tagit med sig från kapitlet i Prios pass. När han hör några konstiga ljud, han tänker inte mer på det förrän de fortsätter att låta, han blir störd i sitt arbete och bestämmer sig därför för att få tyst på ligisterna. Han smäller upp fönsterluckorna och möts där av en syn han helst hade sluppit. Nedanför palissaden till värdshuset stormar det en mindre hord av svartalfer. De har med en stege försökt forcera palissaden och en livrädd värdshusvärd försöker som bäst mota bort dem med en skäkta från sitt armborst. Värden skriker, Tiburtius skriker och på några sekunder exploderar världen i liv och rörelse. Han finner att han tillsammans med Beretai och Adegoi stormar ut ur värdshuset mot palissaden. Yamega och Ambrosius dröjer sig kvar. Beretai svingar sig upp på palissaden och möter de rasande småkräken hårt mot hårt. Adegoi och Tiburtius stormar efter och en strid utbryter. Alferna hugger frenetiskt ner Beretai som faller medvetslös, Adegoi försöker läka honom med resterna av hans teurgträning och Tiburtius tvingas hålla alferna stången. Vilket han gör med förvånande kraft. Han lyckas bända viljan på en av svartalferna och använder redskapet till att sopa undan några av dess fränder samtidigt som han låter eldkvast efter eldkvast lysa upp natten. Han svingar även sin stav som med sitt längdövertag lyckas hålla de små krumma varelserna stången. Till slut kommer Yamega och Amborsius ut ur värdshuset iklädda sina rustningar, det är då Tiburtius inser att han håller en hord svartfalfer stången i bara nattsärken. De börjar slänga av lod och pilar mot varelserna och snart kan palissaden hållas. Ute i havet av svartalfer står två varelser som skiljer sig åt. Nattklinga, en reslig kvinnlig krigare med ett stort svart sjungande svärd som verkar egga på varelserna. Och längre bort en häxa som står och rör om i en kittel som sprider en lila-blå dimma över horden och verkar piska dem upp i en frenesi som knappast kan vara bra för deras blodtryck. Efter att deras initiala invasion har misslyckats tack vara den imponerande novisen från Ordo Magica och hans nyblivna svartalfs vän drar de sig tillbaks för att slicka sina sår. Då kommer det fram en svartalf ur skuggorna och presenterar sig som Shugludd, hon berättar hur Nattklinga har förslavat hennes stam med hjälp av kitteln och häxan och att de två måste förgöras.

Sagt och gjort, Beretai sätter ihop en plan och minuter senare rider de Nattklinga och häxan till mötes. Svartalferna verkar vara försatta i en sömntrance i väntan på nästa anfall och därför måste de slå till nu. Beretai stormar mot Nattklinga som lugnt går honom till mötes, hennes stora svarta sjungande svärd som ett faner upplyft framför henne. De magiska energierna i artefakten får Beretai att tveka och bli oförmögen att agera mot kvinnan, han stormar därför förbi och ger sig på häxan. Planen övergavs och kvar står Tiburtius som närmsta motstånd mot Nattklinga. Han slänger iväg en svavelkaskad ridandes på sin ponny och kvinnan bränns, men fortsätter att stega på, Yamega infesterar henne med larver som äter henne inifrån och ut och Ambrosius gömmer sig så långt bort han kan och skjuter sina lod. Beretai fortsätter mot häxan men hejdas i sina steg av rötter, rankor och buskar som plötsligt sträcker sig upp mot honom och stannar honom och hans sto Acka i farten. Han hugger sig beslutsamt loss och stormar häxan och rider och hugger ner henne. Nattklinga svingar sitt svärd mot Tiburtius som dock hinner stöta till henne med sin vandringsstav först och sedan rida förbi henne där hennes väldiga hugg enbart klyver gryningsdimman. Tiburtius vänder tillbaks och delar ut ännu ett slag med staven men utan mycket lycka. Till slut är det larverna som äter upp henne inifrån som sänker henne där hon står. Hon faller ner, tappar greppet om svärdet som gjort henne till vad hon slutade som, en osande, pockmärkt varelse bortom Prios ljus. Striden är över. Det visar sig att grytan var en urgammal artefakt från Symbaroum, likaså svärdet som Tiburtius analyserar med hjälp av sina kunskaper om artefakter. Han förklarar att det är ett grymt korrumperande svärd som måste tas om hand av kunniga. Det måste lämnas in till Ordo Magica, de övriga tycker det är ovist och vill istället lämna det till deras fiender alverna eller förstöra det själva. Någon form av kompromiss nås där de bestämmer sig för att vänta och Tiburtius hävdar att han vet en man i Yndaros som kan mer om artefakter än någon annan. Shugludd tar kitteln i besittning och försöker rena sitt folk med dess krafter. Något som dock kommer ta ett tag då hela stammen nu befann sig i en oerhört smärtsam tillnyktring. Till slut reser Ambrosius tillbaks till Prios pass för att hämta belöningen för den olyckliga riddarkvinnan huvud. Davokars korruption har än en gång korsats äventyrarnas väg.
 

Lilja

Veteran
Joined
19 Feb 2014
Messages
146
Härligt, tack! Gillar hur ni ger världen liv med egna detaljer; jägarkårens pris på Nattklinga med anhang var ett utmärkt sätt att förespegla det som komma skall. Mäster Burdonius sjubandiga redogörelse för Alberetors korruption, den stjäl jag rakt av till eget spel. :) Kul också att Shugludd fick kittlen och en chans att rena sitt folk från drogernas förbannelse!
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Tack för att du tog dig tid att läsa och kul att du gillade. Själv vet jag inte vad som förespeglas då jag bara är spelare men hennes fördömda svärd ger oss bara mer trubbel. Här kommer fortsättningen på historien från vårat tredje möte.


Den tredje delen i krönikan så som den upplevts av Tiburtius.
Korinthias tårar, värdshuset på vägen mot Yndaros lämnas efter att sällskapet har vilat sig en extra dag efter anfallet. Ritten över slättlandet mot huvudstaden går över böljande kullar, genom bördiga åkrar och förbi mer och mer civiliserade bosättningar. Tiburtius bak värker efter den långa ritten, han är inte vad vid att rida. Nu för tiden slipper han allt som oftast att färdas ute i landet annat än genom ordens magiska cirklar. Där ett steg i närheten av en mästare är allt som behövs för att man ska kunna färdas från ett kapitel till ett annat. Från Yndaros till Agrella till Tistla fäste till mindre orter. Han drömmer om när han ska bemästra det legendariska så kallade sjumilasteget. Så kallat efter legenden om de ursprungliga kapitlena i det gamla Alberetor som legat sju mil ifrån varandra. När hans bak nästan hade gett upp hoppet om att någonsin få tillbaks sin känsel slår Korinthias hovar, den grå bergsponnyn, i de första halvt begravda stenarna av den urgamla vägen som genom århundraden har lett till det då kallade Lindaros. Vid horisonten tycker han sig nästan kunna skymta Trillingtornen och Katedralen. Hans bak slår ett glädjeskutt vid tanke på den snart plana landsvägen. När de andra får syn på rikets högsäte tar en diskussion om vad de nu ska ta sig till vid, Tiburtius vidhåller att man borde lämna in det svärdet till Mäster Mauritius, en mästare på artefakter som han känner. Med hans hjälp kan de få veta mer och kanske få reda på hur det ska omhändertas för att inte falla i fler händer. Efter mycket snack, hot och bråk är de alla på samma spår. Adgoi vill smälta ner det, Ambrosius förstöra det och Beretai och häxan Yamega vill lämna det till alvernas sändebud Elori. Tiburtius upplyser de sistnämnda om att det vore högförräderi och att om de gjorde det så skulle han personligen anmäla dem. Ett sakligt ställningstagande som tas emot som ett glödgande hot. Debatten dör ut och det bestäms att man ska ta det till mästaren Tiburtius har pratat om.

Efter någon timmes ritt rider sällskapet in i tempelkvarteret där Trillingtornen och Mauritius antikvitetshandel står. En trupp Pansarer på parad tvingar dem av vägen men snart kan de fortsätta djupare in det hela hjärtat av huvudstaden. På en liten sidogata svänger de in och vid en handelsbod endast utmärkt med en oläsbar mässingsskylt stannar de. Tiburtius svänger upp dörrarna och sällskapet kliver in, där inne möts de av ett kaos som för länge sen har övergivit varje försök till ordning, hög efter hög av böcker varvat med prylar, skålar, artefakter otjänliga rustnings detaljer, bastanta möbler och intrikata föremål blandas i ett virrvarr som nätt och jämnt går att travestera. Iögonfallande är den fågelbur som för alltid har en halvt förruttnad fågel, dömd till återuppståndelse varje morgon för ännu en dag av melankoliskt kvitter. Mäster Mauritius kommer utrusandes när sällskapet pockar på hans uppmärksamhet. Han gastar om tjuvar och banditer men upptäcker snart att det är unge Tiburtius som återkommit till staden. Svärdet langas prompt fram av Adgoi och mästarens flackande uppmärksamhet leds bort från smedsonens klanhistorier. Efter att ha blivit utfrågad av Beretai och Adgoi om svärdet får de veta att det är från det tidiga Symbaroum och att det som Tiburtius redan berättat är besatt med mycket korruption. Det är ett svärd smitt för onda dåd. Adgoi frågar även efter huruvida Mauritius känner till något om en Kopparkrona. Vilket han vid närmare eftertanke gör, han drar en strof och berättar att den var hittad vid Svartigelklyftans jordtorn. Dock hävdar han så är det tömt på värdefulla föremål sen länge. Sällskapet bestämmer sig för att lämna svärdet med mästaren över natten för att bestämma vad de ska göra med det dagen därpå.

Tiburtius beger sig efter mötet med Mauritius till Trillingtornen för att försöka få kontakt med Eufrynda hans mästare i Tistla fäste. En notarie berättar att hon inte är i tornet men att hon ska skicka igenom ett meddelande så fort det blir tid till det. Tiburtius tackar men säger att han nog borde tala med en mästare rätt så snart då han bär på ett förbannat föremål. Efter en knapp timmes väntan kommer notarien åter, följd av en blek man med vitt sprängt hår. Mannen ber att få titta på Tiburtius föremål, men förkastar det snabbt som värdelöst. Notarien ser helt likblek ut i ansiktet när Tiburtius försöker förklara föremålets historia och att en vandöd vid namn Rogan av huset Gorinder verkar förfölja stenen. Mannen som visar sig vara Kulinan av huset Furia avfärdar hela historien och lämnar novisen och notarien. Tiburtius får ingen vidare hjälp med sitt problem utan bestämmer sig för att studera de uråldriga stentavlorna nu när han äntligen har tillgång till ett riktigt bibliotek. Han jämför runorna på tavlorna med det referensmaterial som finns tillgängligt i rullorna. När han tror sig närma sig en lösning efter ett par timmars letande hör han en knastertorr harkling bakom sig och där står notarien igen. Eufrynda hade tydligen tagit sig tid till färdas till Yndaros, Tiburtius får en audiens och resultatet är ett par mysiga fåtöljer och några bägare portvin. När Tiburtius som bäst berättar historien för henne föreslår hon att de ska flytta sig till Mäster Humles där de har med välbryggd munväta. Sagt och gjort, väl framme får Tiburtius veta att han inte alls ska få bli gesäll som han blivit lovat. Eufrynda har ett nytt uppdrag till honom här i Yndaros, han ska leta rätt på ett pergament med en ritual som Eufrynda råkat göra sig av med till fel person. Som plåster på såren får han dock behålla solstenen. Han vet inte riktigt om det är positivt eller negativt. Men när han raglar hemåt genom staden vet han att hans uppdrag ändå var utfört till belåtenhet och även om han inte fick sin gesäll-kappa denna gång så vet han att Eufrynda har planer för honom. Vilket bådar gott för framtiden, även om hon inte ser ut att vara mycket för världen, fryntlig som hon är vet han att han har lagt sina ägg i rätt korg.

De andra i sällskapet begav sig till Ambrosius familjeresidens i staden. Där de får träffa Ambrosius mor och far. Det visar sig att hans syster har givit sig i lag med Prios-kyrkan och lämnat det världsliga livet bakom sig. Vilket för Ambrosius betyder att ingen morgongåva kommer givas familjen för hans systers adliga hand. Mycket problematiskt då familjen befinner sig på ruinens rand med en tjuvande son och en försupen far. Efter att ha gjort sig hemmastadda beger de sig för att leta efter den vilseledna flickan. Vilket för dem till flyktinglägret, de kåkstad där de som tuggats upp av Yndaros karga klimat till slut spottas ut. Flickan finner de vandrandes mellan tälten utdelandes allmosor till de som verkligen behöver. Efter ett kort ordbyte bestämmer de sig för att Ambrosius och de andra ska vandra med flickan för att hålla henne säker mot stadens patrask. Yamega finner i lägret en man, eller han finner henne. Det visar sig vara en gammal flamma som behöver hjälp. Han har en skuld och har blivit bestulen på sina daler. Motvilligt går häxan på att hjälpa honom, kanske som en löning för forna kalla nätters gemensamma värme. De beger sig till gamla Kardisar där de tre vandalerna ska finnas. De röker snabbt ut dem ur deras jordhåla och brutalt förvandlas individerna till nåldynor. I sina sista ögonblick ber de om nåd men Yamegas flamma ger ingen. Efter striden blir det uppenbart att de varit iakttagna. En kvinna kommer fram och gratulerar flamman till ett bra utfört arbete och berättar att han nu har rätt att arbeta för dem. Yamega inser att hon blivit lurad och ber dem alla att dra. Hon stegar genom staden för att ta sig till Ambrosius föräldrahem.

När de andra återvänder till Ambrosius föräldrahem stegar en kvinna ut ur mörkret och tilltalar Beretai. De två verkar känna varandra och Beretai kallar kvinnan sin mästare. Mästaren ber Beretai att återvända till henne och bli hennes väpnare igen, hon behöver folk hon kan lita på. Beretai ber om en dags frist så han kan fundera på det och de bestämmer sig för att ses dagen efter i skymningen i Martyrkatedralen. Gryningen kommer smygande in över Yndaros och ett förfärligt dåd har inträffat. Mäster Mauritius har blivit nedslagen och bestulen på den ondskefulla artefakten efter rovriddaren Nattklinga. Efter lite efterforskningar är det uppenbart att det är den vandöde Rogan, som har följt efter dem ända sen Titanerna. Efter vidare efterforskningar och ett samtal med stadens nyckelmästare bär det iväg mot flyktinglägret för att försöka råda bot på situationen. Yamegas Bjära som har kamperat utanför staden säger sig ha stött på en bekant doft och kan leda dem till en träddunge där tre av Rogans följeslagare befinner sig. Efter en kort men rasande strid står vännerna segrande men av Rogan finns inga spår. Beretai har bråttom tillbaks till staden för att lämna sin forne mästare sitt beslut, vilket visar sig vara än en gång nej. Tiburtius och Yamega spenderar kvällen med att rapportera till Mauritius samtidigt som de får information om Eufryndas försvunna ritual. När allt har summerats så har deras första dagar i Yndaros varit allt annat än framgångsrika.
 

Lilja

Veteran
Joined
19 Feb 2014
Messages
146
Kul att ni ger er in i Yndaros, det naturliga (om man följer skrivet material) är Tistla fäste; men det gör också Yndaros lite friare såklart, och det utnyttjar din SL väl verkar det som! Härligt att Van-Rogan återkommer, härligt på det dåliga sättet för RP alltså. :)
 

drillowiz

Älskar spel
Joined
25 May 2015
Messages
19
Tänkte fylla på med en krönika skriven ur karaktären Beretai Strykarklingas perspektiv, även hans tillhörandes VOLKS spelgrupp. Beretai är en adlig oäkting som försöjer sig som kringresande hyrsvärd. Han har tjänstgjort inom Solriddarna som väpnare åt riddaren Gregoria Gryningsbringare, men dubbades av politiska skäl aldrig till riddare själv.

I det förlorade landet
Akkas pustade trött under honom då de färdas genom natten. Det kraftiga stridsstoet hade fått slita tungt de senaste dagarna. Att finna tjänligt dricksvatten är inte lätt i Alberetors förödda landskap, och gediget foder är en ren raritet. I vanliga fall skulle han nog gjort upp läger vid det här laget, men han var alltför enträgen om att lämna detta domedagsland bakom sig. Än idag genomsyras Alberetor av Mörkermästarnas avskyvärda korruption, likt ett gift flödar den genom landets förruttnade ådror, likt ett vederstyggligt ogräs har den slagit rot och grott. Det var svårt att greppa att detta land en gång i tiden varit hans hem. Det var här han fötts, av en mor som dött innan han någonsin träffat henne. Det var hit han sökt sig för att besvara den stora gåtan han dragits med hela sitt liv, som ingen hade kunnat ge honom ett svar på: Vem hade hans mor varit?

Han hade korsat Titanerna med en karavan under våren, då snön i högpasset smält undan. Överfärden hade varit lugn och händelselös. Bortsett från det avlägsna ekot av en jakarflocks ylande i natten hade den mest dramatiska episoden inträffat då en karavanhäst trampat fel och brutit benet. Man hade fått avliva hästen på plats och lämna köttet till passets vilddjur. Beretai, som själv delade ett starkt band med sitt riddjur, kände för den sorgsne karavanfösaren som förlorat en trogen kamrat. Samtidigt insåg han att hästens olycka mycket väl kunde vara en förklädd välsignelse, då hästköttet troligtvis skulle locka till sig vintersvultna jakarer och andra rovdjur som höll på att gå ur ide. Efter överfarten hade Beretai och Akka fortsatt pressa på söderut, in i det förlorade landets korrumperade djup.

Våren, sommaren och hösten hade förflutit då Beretai till sist fick erkänna sig besegrad. Han hade redan från början insett att företagets utsikter varit bleka. Han hade inget namn, yrke eller annan konkret ledtråd att gå på. Någonstans hade han dock närt en vag förhoppning om att ödet skulle leda honom rätt. Att Prios skulle förbarma sig över honom eftersom det var detta han var ämnad att göra. Han nåddes till slut av den bittra insikten att denna känsla av hoppfullhet blott varit hans egna fåfänga. Budskapet från solguden var glasklart: Lämna det förflutna i fred. Han nickade för sig själv där han nu satt i sadeln på väg norrut, lutade sig fram och smekte Akkas sida.
”Kämpa på, Akka. Framåt är enda vägen.”

Just som han yttrade orden avbröts han av ett ylande i fjärran. Det besvaras snart av fler. Vid horisonten kunde han ana ett svagt ljus, och han tänkte instinktivt på Tistla fästes fyrtorn som väglett han hem på hans återresor från Davokar. Det här ljuset alstrades dock av en betydligt mindre källa, med all säkerhet en lägereld. Vem som färdades i dessa trakter mer än han själv hade han ingen aning om, men personen i fråga tycktes ha dragit till sig ett antal objudna gäster. Att döma av de tydliga stöveltramp som syntes här och var i leran måste vandraren varit förföljd hela dagen. Beretai satte sporrarna i Akkas sida och stridshästen, som trots sin trötthet var lika införstådd med situationens allvar som han själv, svarade direkt och satte fart lägereldens sken. Väl framme möttes han av ett förvånat, nyfiket ansikte tillhörandes en man iförd kläder bärandes Ordo magicas emblem. Mannen presenterade sig som Tiburtius, ordensnovis utsänd på någons sorts uppdrag vars natur han inte hann beskriva innan Beretai bröt in och upplyste honom om den annalkande faran. En skälvning från Akka gjorde Beretai medveten om en skugga som rörde sig mot dem i mörkret, och medan Tiburtius pladdrade på om någon sorts hägringar drog han sitt svärd och svingade det mot skuggan. En sträng av mörkt blod for genom luften, och ut i ljuset föll en raggig best. Fler strök dock omkring i närheten, och Beretai gick till omedelbar attack. Så fort han rört sig ur lägereldens sken ansattes han av fler odjur, men han mötte dem alla med kallt stål. Flammade eldkvastar omsvepte plötsligt landskapet runt honom, och satte eld på flera bestar. Den tokige novisen visade sig visst besitta oanad magisk förmåga. Då allt till slut tystnat ansluter han sig till Tiburtius läger, och tillsammans färdas de den sista sträckan tillbaka till karavanlägret i Titanernas skugga.

Måtte det vara över nu, tänkte han där han satt vid den puttrande grytan, omgiven av ett knippe främlingar som precis som han själv överlevt vistelsen i Alberetor och nu spänt väntade på beskedet om att någon karavan skulle våga sig över bergen. Tiden var knapp hade Beretai förstått. Hösten gick mot sitt slut, och passen mot Ambria skulle snart vara stängda. De var en brokig skara han delade lägereld med. Två barbarer, råbarkade och seniga på skogsfolkets typiska sätt, skötte om grytan. En sliten figur som kallade sig för ”Kopparmåne” sörplade i sig av grytan. Mannen var ung och fjunig, knappast äldre än 20 vårar, men påstod sig ändå vara utbildad teurg. En teurg som därtill hunnit med att lämna prästlivet åt sidan och numera försörjde sig som skattletare. Märkligt öde, tänkte Beretai för sig själv. Den enda kvinnan i sällskapet var även hon anmärkningsvärd. Hennes namn var Yamega, och hon var en barbarhäxa av Baiagaklanen. Hon var vidare bortbyting, och åtföljdes dessutom av en raggig björn. Även om de alla var främlingar syntes det att hon var mest ovan vid sällskapet. Beretai tycktes dock ana såväl visdom som mod i kvinnans klargrå ögonen. Ambrosius var namnet på den fjärde i deras skara, en högdragen ambrisk ädling som verkade se det som sin plikt att beklaga sig över minsta trivialitet och oförrätt som kom hans väg. Beretai hade svårt att avgöra om mannens spydiga sätt bottnade i osäkerhet eller en stark övertygelse om den egna förträffligheten, men om det stämde vad han sa att han ensam genomsökt Alberetor efter sin ätts förlorade ägor var han tvungen att besitta en del kvalitéer. Slutligen fanns Tiburtius, som han träffat på några dagar tidigare. Ordensnovisen var en färgstark karaktär. Det verkade inte finnas något samtalsämne som Tiburtius inte kunde tömma på innehåll med sina akademiska kunskaper. Samtidigt som han i ena stunden kunde irritera sig på Tiburtius påträngande och klumpiga sätt kunde han i nästa inte hjälpa att imponeras av mannens skarpa intellekt.

Föga anade han vilka äventyr de skulle uppleva tillsammans, och vilka prövningar Prios hade i beredskap för dem.
 

Lilja

Veteran
Joined
19 Feb 2014
Messages
146
Kul med perspektiv från en annan rollperson. Också intressant att notera hur mycket det kan göra att ha ett namngivet riddjur eller liknande, det blir verkligen en anknytning till spelvärlden, vilket visas av historien ovan.
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Bäste Broder Jakobu

Det var längesen nu som jag satte fjädern mot pergamentet, anledningen är att jag knappt har fått ro att ro om mina skriverier. Resan från Alberetor gick bra, bror Bertolomon lever verkligen i en högst intressant verklighet och jag hoppas att jag en dag får möjlighet att resa tillbaks och hjälpa honom i hans studier. Tidigare idag anlände jag åter i Tistla fäste och ska imorgon diskutera mina möjligheter att bli upphöjd till gesäll, Eufrynda har i stort sätt lovat att det är dags. Jag fick nämligen med mig solstenen tillbaks från det förlorade landet och jag hjälpte henne med en prekär situation i Yndaros där en av hennes ritualer hade blivit felaktigt nedskriven på ett pergament med resultat att den som lärde sig den blev hemsökt av en flammande tjänare. Efter de här väl utförda uppdragen borde jag ses som värdig. De senaste veckorna har jag ridit med mina nyfunna vänner, Beretai, Adgoi, Ambrosius och Yamega. En brokig och obildad skara men väldigt intressanta. Adgoi är till exempel en avhoppad teurg, jag finner det väldigt intressant att studera hans brukande av magi, teurger är oftast inte så måna om att vi studerar dem så jag har sett det här som ett ypperligt tillfälle. Jag fick exempelvis bevittna vad de kallar en exorcism där han fördrev en ondsinnad ande ur en tornklocka som hans släktfar hade kommit över. Klockan fick alla som kom i kontakt med den att bli besatta av den, hela släkten Kopparmåne låg i fejd med varandra när vi vandrade in för att sälja lite skrot till smederna. Exorcismen gick över förväntan och anden kunde sedan brännas med en simpel svavelkaskad. Han verkar dock bli hårt drabbad av motmagin och använder sällan de krafter han besitter.
I deras sällskap hoppas jag att vi kan utföra en expedition till Davokar när våren töar skaren. De senaste veckorna har vi under väpnaren Beretai’s lederskap finkammat landsbygden efter en vandöd som vi stötte på i passet till Ambria. Han har kommit över en artefakt som kallas Nattklinga som har förmågan att resa vandöda. Mycket farligt i händerna på fel person och vi känner viss skuld till att han fick tag i den. Dock har våra mödor varit utan skörd. Nu är pergamentet nästan till ända, jag hoppas att vi snart ses och kan pratas vid som under de goda tiderna i Agrella och nu som jämlikar.

Eder Tillgivne

Tiburtius


Bäste syster Ravena

Mycket har hänt sen jag senast präntade, jag hoppas du mår väl och finner allt gott. Den senaste tiden har varit väldigt omtumlande och väl värd ett par rader. Senaste gången jag skrev var jag på Kapitlet i Yndaros, nu har jag rest med mina kamrater till Tistla fäste och residerat här ett par veckor. De jag reser med träffade jag som jag tidigare nämnde på andra sidan titanerna, speciellt en ur vårt sällskap borde vara intressant för dig. En viss Ambrosius av Baumgarte, en ädling med ett familjenamn på fall.
Min tid har dock varit allt annat än som en hemkomst borde vara. Då jag anlände fick jag ett brev av Mäster Vernam, han ville träffa mig och mina vänner då han hade drömt om oss. Du vet liksom jag att han på senare tid hade blivit lite tossig och mer eller mindre lämnat orden. Hans besatthet av alverna var välkänd. Dagen efter finner mina kamrater och jag honom upphängd som ett stycke kött i sin kammare, helt flådd. Skinnet låg i en hög under hans stinkande kropp. Mördad, i Tistla Fäste hade en flåmördare gått lös ett tag med en hel rad offer som resultat, Vernam skrev om det i sitt brev till mig. Adgoi, en av mina följeslagare, som verkar ha studerat mörkermagi, visste att det rörde sig om en särskild ritual där mördaren kan iklä sig offrets skinn och dess manér. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att studera resultatet. Men fakta kvarstod, Vernam är död och att hitta hans mördare föll på min lott. Det är svårt för mig att prata om vad jag känner inför hans död, Vernam var som en farbror till mig och att behandla det som hänt tog hårt. Stödet från mina vänner hjälpte en hel del. Handlingen blev min bot och vårt mål blev att finna mördaren. Vägen dit var krokig, vi pratade med Nattbacka, Farbror Sarvola och liksynaren Ilantro. Vi fick mandat av friherren att undersöka ärendet och snart så stod vi där i en källare med anor från Symbaroums tid. Med oss hade vi en man som utgav sig för att vara svartkappan Baumleo och som lovat att hjälpa oss mot det vi nu mötte. Synen där inne glömmer jag aldrig, flåmördaren, en bortbyting vid namn Alahara, ståendes i en hög av skinn som borde vara Vernamns. Hans kamrat, Gorak, fastkedjad vid en vägg, synligt drabbad av motmagin, sekunder från att förvridas till en styggelse och kronan, fortfarande fastmejslad på kunga-skallen på ett altare i andra änden av rummet. Jaktens slut var fridfull i någon sekund innan helvete bryter ut, flåmördaren går till angrepp, styggelsen förvrids och sliter sina bojor och svartkappan överger sitt kall och rusar mot skallen. Beretai går mördaren och styggelsen till möte och vi andra kämpar bäst vi kan mot svartkappans hantlangare, mördaren eller styggelsen. När larmet lämnar källaren ligger de flesta hantlangare döda kvar, styggelsen uppäten inifrån av Yamegas maskar och flåmördaren klyven av Beretais svärd. Skallen, stulen av svartkappan som lyckades smita och som i ett sista andetag av en av underhuggarna avslöjades som svartmagikern Odako. Nu någon vecka senare kan jag fortfarande inte skaka av mig hela den obehagliga händelsekedjan och heller inte förlusten av Vernam.
Något gott är dock att Mäster Eufrynda efter de här händelserna inte kan annat än upphöja mig till gesäll. Händelserna även om de inte var en prövning av Orden i sig borde konstituera ett dop av rang. Snart sällar jag mig till er och Jakobu.

Eder Tillgivne

Tiburtius


Bäste Broder Jakobu

Jag har tyvärr dystra nyheter, mäster Eufrynda har delgivit mig att mäster Cornelios personligen har satt sig emot min upphöjelse. Jag verkar bli kvar som novis ett tag till. Jag överväger för tillfället mina möjligheter. Ibland undrar jag om mitt sökande efter kunskap bäst borde göras utanför Ordo Magica. Mina vänner planerar en utfärd till Davokar när våren kommer och för tillfället håller de på att samla ihop daler för att få råd till utrustning och manskap. Jag hjälper dem och just nu letar vi rätt på en utpresserska som försöker tarva ner en ädel herres namn. Sökandet går framåt och jag tror vi snart har löst historien.
Vinterns grepp om Tistla Fäste börjar nu hårdna och om jag inte fått lösning på novis-bryderiet till vinterns slut så reser jag till skogs med eller utan Ordo Magicas välsignelse.

Eder Tillgivne

Tiburtius



Jakobu
Jakobu är gesäll i Ordo Magica, han tilldelades en mentorliknande roll till Tiburtius när han först anlände och började som novis i Agrella. Jakobu är allt det som Tiburtius inte är, en naturbegåvning som avskyr att studera. Han behöver knappt läsa på om en ritual eller en magi innan han bemästrar den. Så fort han lägger manken till något eller tvingas prestera så kommer det naturligt. Resten av tiden spenderar han med att dricka nere på krogen eller I allmänhet ställa till bekymmer på Ordens kapitlet. Modig, stark och en naturlig ledare. Han kommer ursprungligen från Alberetor, ett av alla de föräldralösa barn som tvingats på den lott som fallit över dem. Han adopterades av orden I unga dagar och har inget annat hem.
Förmågor: Ordensmagiker Gesäll, Svavelkaskad novis. Illusorisk Korrigering novis, Ritual Sjumilasteg, Anatema novis, Ledare, Novis.
Kan befinna sig på vilket ordenskapitel som helst, I Tistla Fäste, Yndaros eller I Agrella. Skickas ofta ut på uppdrag. Mycket för att han inte passar I den akademiska miljö som råder vid de olika kapitlena.

Revina
Revina var novis tillsammans med Tiburtius I Agrella. Hon kommer från en fin men väldigt fertil ätt (sjunde barnet) som såg det praktiska att ha en ordensmagiker I familjerullorna. Hon fann sig alltså skickad till att begravas under lager efter lager av böcker om världens alla hemligheter. Hon motsätter sig dock starkt att läsa om världen när den kan upplevas. Därför drömmer hon sig oftare bort än fokuserar på att lära sig.
Särdrag: priviligierad
Förmågor: Ordensmagiker Gesäll, Viljelyft novis. Tankekast novis, Obemärkt novis. Skenverk Ritual.
Kan befinna sig på olika ordenskapitel eller ute på resa, Ofta som följeslagare till någon mästare då Revina som kommen av fin börd vet hur man passar upp. Något hon givetvis hatar.
 

Lilja

Veteran
Joined
19 Feb 2014
Messages
146
"Jag har tyvärr dystra nyheter, mäster Eufrynda har delgivit mig att mäster Cornelios personligen har satt sig emot min upphöjelse. Jag verkar bli kvar som novis ett tag till. "

- Störtskön mix av karriärångest och mördarjakt, precis som jag uppfattat livet som novis i Ordo Magica.
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Lätt verkar det inte vara. Men jag tror att jag ska lyckas nå rangen som Gesäll snart nog! Här kommer de senaste tre spelmötena. Ledsen för längden.

Tistla Fäste under vintern är en stad spänd till bristningsgränsen. Fylld av lycksökare från hela Ambria med inget annat att göra än att förbereda och planera medan skillingarna rinner ur pung. Många är de som anlänt till staden vid fel tid på året och sett sina besparingar gå åt innan de ens satt foten i drömmarnas skog. Tiburtius och hans vänner har haft tur, Beretai har skaffat en tillfällig anställning vid stadsvakten där hans barska tillmäle och stränga uppsyn gör mer än skäl för brödfödan. Adgoi har flyttat in med de släktingar, från ätten Kopparmåne, som huserar i staden och Yamega går då och då till skogs för att känna friheten och möta Heraban, hennes Baigorn. Slutligen präglas Tiburtius dagar mer och mer av de uppgifter han har i Trillingtornen, hans händer permanent färgade av bläck, hans tankar långt borta i uråldriga luntor. Sökandes efter information om Symbaroum och Davokar. Äventyret med utpresserskan fick sitt slut och de fick sin belöning i form av daler. Kassan dignade nu och en expedition till våren skulle nog bli möjlig. Frågan var bara vart, en plats som återkom runt borden i fästets inrättningar var drömmars grav, platsen viskades fram och samtalen och spekulationerna satte fart. Vissa hävdade att det redan var plundrat och att inget fanns kvar, andra att platsen aldrig ens fanns till att börja med och några få hävdade med en svårsläckt glöd att det var där ens drömmar kunde bli verklighet.

En morgon ett par månvarv efter att Tiburtius och hans sällskap anlänt till Fästet kallades de till Nattbacka. Deras rykte i affären med flåmördaren och styggelsen hade gjort så att Mäster Lasifor Nattbäcka fått upp ögonen för deras förmåga. Att de inte stod direkt i hans sold verkar också ha varit en bidragande faktor till att han valt just dem för det uppdrag som skulle ta dem ut ur Tistla Fäste till en by en dygnsritt västerut. Byn sades vara ursprunget för Odaku, den svartkonstnär som lagt händerna på kungaskallen. Färdvägen följde Davokars bryn vilket låg lugnt i midvinterfrosten när det plötsligt exploderade i befjädrade projektiler. Ambrosius och Tiburtius skadades lindrigt i anfallet som avbröts lika snabbt som det började. Adgoi blev dock kritiskt skadad och föll av sin häst. Alverna som sällskapet antog låg bakom anfallet smälte åter in mellan stammarna i skogen. De gav inte jakt utan beslutade sig istället för att pressa på mot byn, Glimmervann. Lasifor informerade om att solkyrkan hade skickat utsända till byn som hade som uppdrag att upprätta en helgedom till Prios. Men då Odaku hade utgivit sig för att vara svartkappan Baumleo så var frågan vad deras egentliga syfte var. När dagens svaga ljus givit vika för vinterns dunkel kom Glimmervanns palissader inom synhåll. Ett tältläger låg några stenkast från porten. Efter att ha övertalat gumman som hade portvakten om att de hade skillingar till logi fick de inträda i byn. Genast märkte de att stämningen var spänd. Framför värdshuset möts de av tre riddare ur Den sjunkande solens brödraskap. Beretai som var väpnare åt solriddarna kände igen dem. Bröderna Leohan och Venhal Mekele samt Beretais gamle rival Jasero av Meridia. Riddarna upplyste sällskapet om att de gjorde bäst i att lämna byn, att det skulle gå illa för byborna. Beretai stod på sig och till Tiburtius glädje gick de för att värma sig i värdshuset medan riddarna lämnade byn för tältlägret. Tillståndet i byn var alltså digert, Nattbäcka hade haft rätt, med riddare, svartkappor och potentiella kättare så skulle hela byn snart stå i lågor. Skulle de hitta Odaku innan alla bönderna strök med var de tvungna att gå fort fram. De frågade ut värdshusvärden och några få gäster och motvilligt fick de reda på att Odaku var från byn men att ingen ville tala mer om det. Likaså i byns enda handelsbod, mörka blickar och vässade yxor mötte dem när de gjorde sina förfrågningar. Till slut återstod bara att försöka prata med svartkapporna och riddarna och stoppa ett eventuellt anfall. Lasifor hade uttryckt att det vore bra om svartkapporna inte fick möjlighet att vara fullt så nitiska som de hade rykte om sig, särskilt i Davokars närhet.

I tältlägret så gick de för att prata med teurgen som hade som ansvar att bygga helgedomen, hon visade sig ha gett upp på att försöka hålla situationen under kontroll. I tältlägret träffade de dock på Lestra, svartkappan de mött när de korsade Titanerna. Hon sade att hon skulle tala med riddarna men att det i stort sett var försent. Byborna hade överfallit och dödat två svartkappor och riddarna ville därför ha blod. På ett eller annat sätt. Även Anadea var i tältlägret, Ambrosius syster, hon bleknade när de berättade hur läget var i byn och att riddarna snart skulle ta byn med våld om de inte talade. Kvällen gick mot sitt slut och natten var i antåg och eftersom inget mer kunde uträttas för tillfället gick de tillbaks till Glimmervalla för att se om sina hästar. På vägen mot byn ser de att en av gamlingarna de mött inne på värdshuset står mitt på en åker. De närmar sig och ser att han är rejält drucken, efter lite övertalning får de honom att tala, Odaku kommer mycket riktigt från byn men att han gett sig av. Istället är det en annan magiker som har byn i sitt våld, Tanfalls, Odakus forne mästare. Mer hinner de inte få ur gubben innan han blir som besatt och börjar hugga runt sig med en kniv. Beretai brottar då ner honom, men mitt i tumultet blommar ett pilskaft ut ur ryggen på honom och han drar sitt sista andetag. Uppe på palissaden till byn syns några skuggor försvinna ner bakom kanten. Situationen blir allt mer ohållbar. I ett sista försök att lugna ner situationen beger sig Tiburtius och hans vänner in i byn igen. Där möter de värdshusvärden vars tidigare värdskap de åtnjutit möter dem med köttyxan i hand. De blir snart varse att de inte kan stanna i byn när fler och fler bybor dyker upp beväpnade. De tar därför sina hästar och rider snabbt ur byn. Då möter de ett fackeltåg från tältlägret, Solriddarna uppbackade av svartkapporna är på väg att inleda sitt anfall. Byns portar slår igen och pilar börjar regna från byn. Riddarna stormar palissaden, porten, vars kvalité verkar vara lite tvivelaktig faller snart och det blir öppen strid på gatorna. Då får Ambrosius syn på sin syster Anadea när hon springer från ett par bybor mot Davokar. Han sätter genast fart efter dem, resten av vännerna tvekar i några sekunder, osäkra på vad som måste göras. Strida mot riddarna? Mot byborna? Det säkra valet är att först rädda Anadea och sedan se vad som sker. Beretai rider ner några av byborna, men Anadea har redan hunnit in i skogen, förföljd av ytterligare en. Ambrosius finner henne i en glänta en bit in i skogen, sittande med händerna för ansiktet. Runt henne ligger liket av en bybo, sönderhackat. Hon stammar något om att någon räddat henne, men vet inte riktigt vem eller snarare vad. Ingen vidare analys av liket hinner ske för Anadea är just i färd med att berätta att hon fått reda på var Tanfalls befinner sig, att det ska finnas en nedgång i skogen, en bit in, som leder till en ruin som sträcker sig hela vägen till byn. Där nere under byn ska magikern finnas.

De sätter av inåt skogen och snart hittar de överväxta ruiner efter en kort granskning kan Tibertius bekräfta för döva öron att de är från Symbaroum. Han säger sig också vilja stanna till och teckna ner några av de tecken och runor han lyckats finna, men då ropar Ambrosius att han funnit nedgången och chansen är förlorad. Det bär av ner i mörkret. De verkar hamna i en stor sal, så stor så att deras facklors ljus bildar en sfär runt dem utan att träffa annat än golv. Men de tar riktning mot byn och börjar långsamt vandra. Efter en vandring som bara karakteriserats av droppande vatten, unken lukt och mörker börjar de höra ljudet av larm ovanför sig. Striden rasar fortfarande när de finner en trång korridor. De tar sig igenom den och på andra sidan väntar ljus och ljud. Fyra stora statyer, föreställande styggelser möter dem. I rummets bakre delar vid ett altare står en skepnad. Skepnaden tar ett steg in i ljuskällan och visar sig, hans hud är gråblå, hans ögon stirrande, iklädd en mantel från Ordo Magica med en stav och en bok i sina utsträcka beniga händer. Han hälsar dem välkomna med en ihålig stämma, upplyser inkräktarna om att han är Tanfalls. Ger dem ett val, låt honom gå och stoppa striden omedelbart, han låter förtrollningen falla och släpper byborna. Eller slåss och dö. Han lockar med information, han säger sig veta var Drömmars grav är och berättar att hans lärjunge Odaku tillsammans med van Rogan är på väg dit. Vännerna får svårt att ta ett beslut, löftet om att rädda byn lockar, samtidigt som att rädslan för att slåss mot en mästare inom svart magi väger tungt. Till slut är det Tiburtius som ser sitt ansvar i att nedgöra en avfälling från den stolta orden som tar ett steg fram, trycker ner handen i sin läderpung med svavel och med en inövad armrörelse skickar iväg och tänder eld på pulvret i en kaskad rakt mot den forne mästaren. Kaskaden möts med ett stavvirvel och dess effekt verkar inte ha nått ända fram. Men tvekan är nu bruten. Bakom statyerna stiger fyra förtrollade bybor och bildar en mur framför mannen de förtrollats att skydda. Ambrosius och Adgoi börjar regna pilar medan Beretai försöker forcera köttmuren. Tiburtius och Yamega försöker nå fram med sina magier. Tanfalls svingar sin stav och ett mörker lägger sig över rummet, ett mörker med konkreta egenskaper. Alla känner de hur de liksom äts upp inifrån av mörkret. Förhäxningarna duggar bland angriparna men ändå rör de sig framåt. Byborna börjar falla, Beretai tar sig förbi och trotsar den oheliga kyla som står runt svartmagikern. Redo för hugg, hans svärd möter dock Tanfalls rustning, hårt ansatt av maskar som äter hans inälvor inifrån, eld som bränner hans hud och nu Beretais skinande stål får han problem. Han uppehåller dock den oheliga auran och Tiburtius ser det svartna och faller handlöst I stengolvet, likaså Adgoi och till slut även Yamega. Nu är det bara Ambrosius och Beretai som klamrar sig fast vid medvetande. Beretai höjer sin klinga och forcerar de magier som försöker hålla honom borta från sitt kall, klingan far ut och spetsar Tanfalls. Hans kropp börjar konvulsera och Beretai sliter loss klingan innan hans gestalt liksom äts upp av sig självt och exploderar I en våg av mörker som liksom slipper ur kroppen och försvinner iväg in i sprickor och upp genom taket. Striden är över, Tiburtius och Yamega får vård av Ambrosius och Beretai och Adgoi verkar ha klarat sig bättre än förväntat. Rejält svag tar sig Tiburtius för att undersöka Tanfalls ägodelar, han plockar upp staven och boken han hållit i. Beretai rusar upp i en gömd passage de fann bakom en av de stora statyerna. Mot ytan och byn. De andra följer snart efter. Där uppe möts de av en förändring. Byborna verkar ha knäckts och gett upp. Deras kroppar fyller gatorna. Riddarna och svartkapporna befinner sig dock inte i staden. De är ute på fältet mot Davokar och slåss möt skepnader som tycks komma från skogarna. Vid närmare granskning verkar det vara Alver. Beretai som fortfarande känner viss lojalitet med Solriddarna, hans tidigare orden kastar sig upp på en häst och stormar fram för att undsätta sina vänner. Tiburtius och Ambrosius som visserligen ogillar solriddarna övervinns på deras sida av deras ännu större hat mot Alver. Riddarna är åtminstone Ambrier. De tar skydd på en kulle men gör sig redo att skicka skäktor och magier ner över inkräktarna. Beretai slänger sig hals över huvud in i striden och hamnar i närkamp med ett flertal Alver, han hugger och kämpar, deras spjut visar sig väl utformade för att möte en krigare till häst och snart överger han det stackars djuret. Han står rygg mot rygg med sin forne rival Jasero av Meridia. Bröderna Mekele syns inte till, de verkar i stridens dans försvunnit bland bladverken i skogen. Alvernas smidighet och spänst tär på de två tunga krigarna. Deras rustningar är punkterade på otaliga ställen efter de kvicka spjuten, men än står de. Alverna som visserligen är svåra att få grepp om faller dock för de häftiga hugg riddaren och väpnaren utdelar. När striden verkar vända från deras favör till Riddarnas tar de som på signal till en ordnar reträtt. Ut ur skogen kommer bröderna, den äldre brodern bär den yngre över axeln och ropar att anfallet ska avbrytas. Båda styrkorna retirerar.

Några dagar senare befinner sig en trasig skara vänner åter inom Tistla Fästes någorlunda säkra murar. De har ridit direkt till Nattbacka för att lämna rapport över händelserna vid Glimmervalla. Lasifor beklagar det som hänt, särskilt bybornas öde. Senare på kvällen får Tiburtius ännu en gång träffa Kulinnan av det utdöda huset Furia. En av rikets mäktigaste magiker har kallat på honom när hans historia om Tanfalls gått från mäster Eufryndas öron till Kulinnan. Han får återberätta historien och visa upp föremålen han tagit av svartmagikern. Staven visar sig vara förtrollad, den kan om den används av rätt person både ge upphov till den oheliga auran och användas för att väcka döda till kontrollerat liv med hjälp av vandråp. Boken innehöll ritualen byta skugga, ofta brukad av svartmagiker för att dölja korruptionen som tids nog alltid besitter dem. Mäster Furia uppmanar den unge Tiburtius till att inte vänta på att makt ska ges honom utan istället ta vad han tycker sig förtjäna. Orden resonerar hos Novisen och han svär på att skaffa sig mer makt över sin egen framtid.

Vardagen infinner sig åter i Fästet och tiden går. Tiburtius studerar det mesta som finns skrivet om Davokar i Kapitlets bibliotek. Främst Mäster Mallianos dualprincip och tvetydigheterna mellan det ljusa och det mörka Davokar. Han tecknar ner de stora dragen i principen och ställer upp ett par teser att testa när de väl sätter fot i skogen. Beretai reser ett par veckor till Yndaros tillsammans med Adgoi för att titta till Argasto och den unge Talk. Drygt två månader efter att de återkommit från Glimmervalla får Tiburtius en kallelse till Mäster Eufryndas kontor. Väl där står fönstret öppet och vårsolen lyser upp det annars så mörka rummet. Framför den korupulenta kvinnan ligger det en karta. Tiburtius uppmanas att slå sig ner och det han får höra efteråt får honom att nästan tuppa av. Det visar sig att den expedition som lämnat staden precis innan vintern var utsänd av Ordo Magica, givetvis har ingen informerat honom om det och än viktigare så har den skickats till Drömmars Grav. De har vetat var stället var hela tiden, men inte berättat för honom. Oturligt nog så har expeditionen tappat kontakt med kapitlet i Tistla Fäste. Eufrynda ser därför sin chans att en gång för alla manövrera ut Mäster Cornelios om hon undsätter expeditionen. Det är där Tiburtius och hans vänner kommer in i bilden. Om de kan rädda expeditionen och på så sätt visa upp Cornelios oduglighet så kan det vare nog för att få honom ur bilden. Inuti Tiburtius huvud snurrar allt runt under hela samtalet och han minns knappt vad han lovat när han lämnar rummet med kartan och 20 daler. Han samlar vännerna och tillsammans bestämmer de sig för att göra resan så kvickt som möjligt. Med hjälp av Lysindra Gyllengrip får de en billigare skattletarlicens och hjälp med hur resan bör företas. Det blir med båt, då deras mål ligger nära floden Malgomor i kröken söder om Soltemplet. Adgoi pratar med sina kusiner som har kontakter och snart har de ett namn på en flodgångare som snart ska sätta segel norrut. Det enda som återstår är att införskaffa proviant och utrustning vilket är snabbt avklarat på Marvaloms och Dalerns Droghandel. Spadar, rep, hackor, lampor och lite annat som de trodde sig ha nytta av införskaffades. Större delen av deras samlade daler gick åt till utrustning, proviant och licensen. Det sista sparade de för att betala resan uppströms med. Innan ritten mot Kurun, där båtfärden ska ta sin början, tittar de in hos Lasifor Nattbäcka för att informera honom om att de ska resa norrut. Att de vet var Drömmars Grav ligger. Han välsignar deras företag och lovar dem en permanent plats inom stadens murar vid hemkomsten. Han gör sig dock ovän med Tiburtius när han visar sitt förakt för Mäster Eufrynda. Vilket är mycket förståeligt egentligen, de som har, makt, daler eller kunskap de förespråkar ofta stabilitet. De som vill ha förespråkar istället djärva steg ut i det okända. Eufryndas vilja och Lasifors behov av stabilitet går stick i stäv och därför kan de ej förenas. Tiburtius förstår bryderiet men kan i stundens hetta inte annat än att försöka försvara sin Mästare och när det inte går helt enkelt inte acceptera friherrens raljerande.

Nästa morgon påbörjar vännerna sin färd, deras hästar är tungt lastade med deras utrustning när de sätter ut över den vaknande slätten. Såsmåningom anländer de i Kurun där de får stifta bekantskap med Älvfruns Gåva och dennes besättning. Kapten Ogval och besättningen Tamri, Nigra Arelo och Belda. De diskuterar priset kort innan de alla är överens och resan tar sin början. Första etappen är relativt problemfri och enkel. Det är nedströms från Kurun till Volgoma och resan går snabbt. Besättningen och Tiburtius och hans vänner får tid att prata med varandra. Tamri en av flodgängarna berättar på resan mot Jakaar. legenden om Älvfrun. Tamri förebrår kaptenen att de inte offrar till den nyckfulla gudomen. Efter ett par dagar till sjös kommer de fram till sista utposten innan skogen tar vid. Här plockar de upp en passagerare som också ska in mot Davokar. Harasto visar han sig heta. Han utger sig för att vara på väg på en antropologisk expedition till någon barbarby. Han ämnar nämligen skriva en bok om deras kultur. Tiburtius tycker ämnet är väldigt intressant och medger att han arbetat med en fallstudie av ett exemplar de senaste månaderna. Han försöker få Harasto att ingå ett lärt samtal med honom om barbarers egenheter och citerar lite barbarprosa för att sätta fart på samtalet. Harasto står handfallen inför hans geni och Tiburtius förstår att mannen inte alls är bildad. En besvikelse, nåväl. Efter att Harasto har installerat sig går färden åter norrut. Denna gång på Volgomas vatten. Natten kommer snart över dem och de väcks alla av förskräckta skrik. BELDA, ARELO. Det är Tamri som skriker. Av de forna flodgångarna finns inte ett spår. De har upplösts i tomma intet. Alla på båten väcks och lyktor tänds. Men ingen har sett eller hört något. De är bara försvunna. Adgoi får efter en tid syn på en gestalt i skogsbrynet. En varelse klädd i höstlöv. Varelsen tas av de mer vidkspeliga existenserna på båten som en uppenbarelse av Älvfrun, Tamri, Beretai, Adgoi och Yamega. Tirburtius menar att det måste finnas en logisk förklaring och Ambrosius fnyser bort det som strunt. Faktum kvarstår, Belda och Arelo är försvunna. De seglar tillbaks ett par timmar och letar förgäves. När morgonen kommer är stämningen dov och de flesta anleten anfrätte av sömnlöshet. Det bestäms att de ska fortsätta. Dagen går långsamt och likaså färden. Man har nu nått Malgomors mynning och måste kämpa mot strömmen. Årorna sätts i vattnet och alla måste hjälpas åt att ro. Efter några timmars rodd får utkiken syn på en resterna av ett vrak lite längre fram. Tiburtius och de andra hävdar att det måste utforskas, båten ser Ambrisk ut och att finna ut varför den gått under är deras plikt. När de närmar sig ser de att den är utbränd och på däck finner de alvpilar och uppbrända kroppar. Ambrosius finner en liten bronsskål med andra gudomar än Prijo. Slutsatsen dras att de kan vara utbrytare som ligger döda i akterhuset. Där efter kollar de lastutrymmet, de finner några lådor som ser intakta ut, men när de ska öppna dem så halkar Tiburtius på något och ett vrål fyller skrovet. En Draugol reser sig ur dyn och ännu en vid nedgången. Beretai springer till Tiburtius undsättning när han får sig ett hugg över bröstet och de andra slåss bäst de kan mot den andre Draugolen som följt Ambrosius upp på däck, hackandes ynglingen till livsgränsens. Då möts Draugolens vrål av Herabans, Yamegas Bjära som äntrat vraket och med en väldigt ram däckat Draugolen. Nere under skrovet kämpar Tiburtius och Beretai till slut ner sitt mål och kan någorlunda oskadda ta sig ut med rapporten om att inget finns att rädda där nere.

När kvällningen kommer slänger Beretai och Adgoi i fisk för att blidka Älvfrun. Man tar även vakter två och två. När Adgoi vaktar tillsammans med Tamri hör han ett högt plask och vänder sig om för att finna att Tamri’s kropp har försvunnit från den plats den nyss stått på. Kalabaliken tar vid ännu en gång, först finner man inget men när dagningen kommer och dråpplatsen kan undersökas i ordentligt ljus ser Adgoi att det är ett monster de har att göra med. En knipslug flodjägare, någon sorts monster som lurar i vatten. Mer än så vet han inte. Teorin som florerar är dock att monstret har hakat sig fast under skrovet och följer med båten på så vis.

Under Beretai och Adgois sena nattvakt hör Beretai fotsteg nere i lastutrymmet. Han går ner för att ta reda på vad som döljer sig där men ingen ger sig tillkänna när han kräver att de ska kliva fram. Då ser han att Harastos lådor ligger på glänt, han bestämmer sig för att öppna lådan och en gång för alla göra slut på mysteriet med den olärde lurken. Men allt han finner är en tom låda, halm, bara halm. Han tar sig upp och säger till Adgoi att väcka de andra. Själv sliter han upp Harasto och begär svar. Mitt i allt ställer sig Ogval vid relingen och försöker få ordning på historierna. Då uppenbarar sig en enorm klo ur tomma intet och kniper tag om kaptenen och innan någon hinner reagera försvinner kaptenen ner i floden för att aldrig mer ses till igen. Panik utbryter och alla håller sig i mitten av båten. Efter en del tumult kommer det fram att fotstegen i lastutrymmet kommer från Nigras bror Mogga. Hon går för att ta upp honom så de kan få ett slut på historien. Hon har talat sanning och nu stirrar två pliriga svartalfsögon mot ansamlingen med människor. Mogga uppger att han är en fripassagerare men att han följt med för att han sett hur Harasto stulit smuggelgods. Han säger att han gömt det och kan plocka fram det och dela det om man slänger Harasto över bord. Harasto blir rasande och säger att han ljuget och kräver att få tillbaks sin last. Allting urartar och till slut slänger Beretai näven i masten och äskar tystnad. Surra dem båda, lyder orden. Vi löser det här imorgon.

Nästföljande dag bestämmer de sig för att försöka få upp monstret genom att köra upp båten på grunt vatten och på så sätt få syn på den och nedgöra dem. Innan deras plan hinner sjösättas så kör de fast i en smal flodfåra helt igenvegeterad. Båten avstannar och årorna snor bara in sig. Att närma sig relingen är förenat med livsfara, men att stå still på älven likaså. Det diskuteras huruvida de ska lämna båten och fortsätta sin färd till fots. Men till slut kommer man överens om att försöka staka fram båten och hugga loss den från växtligheten. Sagt och gjort, men på ett par timmar har de bara tagit sig några hundra meter. Att ta sig fram till målet i den här takten verkar nästintill omöjligt. När de nästan har bestämt sig för att ge upp så är det denna gången den kvarvarande besättningsmedlemmen Nigra som uppslukas av en klo. Beretai försöker befria henne, men misslyckas och klon slinker ner i djupet. Strandade, med ett livsfarligt monster som plockar dem en efter en på en av världens farligaste platser är det svårt att se ett ljus. De inser att de bara har en chans, tvinga fram den. De försöker därför att staka farkosten till grundare vatten, närmre strandbanken. Efter lite möda slår de i land och kan när de försiktigt kikar över relingen se en mörk skepnad. Beretai kliver fram med en åra i handen och trycker till allt han kan rakt ner i vad de antar är odjuret och mycket riktigt så kommer en klo farandes upp över relingen emot honom. Redo är dock sällskapet och pilar, eld och svärdshugg haglar över klon som strax förgörs, då kommer en andra klo upp över ytan och den försöker desperat dra ner Beretai tillbaks i djupet. Den misslyckas dock och till slut känner alla ombord på skeppet hur något stort och tungt släpper taget om skrovet. Fartyget guppar till och ligger nu betydligt högre i vattnet. Mycket riktigt, visar det sig. Båten kan nu stakas fram med mindre bekymmer än innan och efter lite möda är de ute på fritt vatten igen. Tyvärr har verkligheten tagit alla sjödugliga männer från utfärden och nu får de förlita sig på det lilla de kan själva. Färden går trögt och situationen med Harasto och Mogga är ännu inte löst. Mogga har nu dessutom förlorat sin syster. Dagen förflyter och i kvällningen har de ännu inte nått sitt mål. De sätter ut vakter och på Adgoi’s pass så ser han hur en skepnad smyger från lastutrymmet mot relingen. Han reagerar snabbt och lyckas ta tag i axeln på varelsen och dra den bakåt från floden. Det visar sig vara Mogga tillsammans med en säck med vad som verkar vara stöldgodset. Larmet väcker resten av båten. Harasto är vansinnig på Mogga. Efter en del fingerpekande får Beretai nog, han dikterar att alla får en del av godset. Mogga sliter åt sig ett halsband och hoppar sedan överbord med oklar plan för överlevnad. Harasto får även han sin del och resten läggs beslag på av gruppen. Tiburtius blir överlycklig när han ser artefakterna men kan inte på stående fot förklara runorna på stentavlorna. När situationen fått en någorlunda lösning fortgår natten utan vidare komplikationer.

Nästföljande dag försöker sällskapet att ro sig fram längs älven, när solen står i zenit upptäcker de plötsligt hur en forntida ruin tittar fram mellan de enorma träden som utgör Davokar. Tiburtius lyckas övertala resten om vikten av att stanna, vem vet vad som kan finnas i en ruin. Inget visar det sig och sällskapet tröttnar snabbt. Tiburtius har dock lyckats hitta lite runor och hade om båten inte lagt ut och han tvingats springa till den för att inte bli lämnad kvar, sitta och studera dem i dagar. Sakta kröker älven och de tror sig snart vara framme vid sitt mål. Vid middagstid ser de ännu en ruin, nu på båda sidor om älven, fyra torn på rad brutna av älven. Tiburtius tror att det kan vara en Symbaritisk akvedukt, han försöker få sällskapet att stanna men när han förklarat att de används för att transportera vatten svalnade intresset snabbt. Men hans lycka blir gjord när i nästa stund de ser hur ett enormt träd har fallit tvärs över älven och på så sätt skurit av deras väg framåt. Men glädjeyran dör snabbt med vinandet av projektiler som börjar regna över dem. Uppe i tornen syns fyra alver till. De har ett övertag på höjd och utnyttjar det till fullo. Tiburtius och Ambrosius naglas fast på däck medan Hereban slänger sig upp på trädet och börjar lufsa mot det södra tornet. Yamega och Adgoi befinner sig i aktern respektive uppe i utkiken och möter alvernas pilar med egna. Tiburtius lyckas efter en andra pil slita sig loss och nå Adgoi i aktern där han lyckas kontrollera sinnet på en av alverna och får honom att hoppa mot marken. En av alverna skiljer sig från de andra, hans pilar slår lätt igenom Beretai’s rustning och den store krigaren kan varken ta sig upp på trädet eller nå dem med sitt svärd. Han tar istället på sig ledarskapet och pekar ut de mål de andra bör rikta in sig på. Under hans ledarskap vänder striden. En efter en stupar alverna och i en sista desperat attack försöker de sätta led på flodgångaren, dock lyckas de inte.

Efter striden, hugger de loss trädet och ser på när det lossnar och glider iväg genom strömmen, som sällskap till de forna fienderna. Färden fortsätter efter att alla repat sig och just när de ska lägga till för natten får se syn på ett ljus vid strandbanken. Vid närmare betraktelse ser de att ett ljus eller en lampa är tänd i ett nybyggt hus. Huset befinner sig inuti en palissad och har en brygga ut mot floden. De ankrar upp och äntrar bryggan och deras första rop på de förmodade Ambrierna som borde husera i huset möts av ett skräckinjagande läte. Deras möte med husets herre verkar få vänta…
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Reseanteckningar

Tre månvarv och ett tionde från vintersolståndet.

Resan på floden är till slut över. Det har varit en kostsam resa, Davokar och hennes väsen har tagit en tull på fyra människoliv. Vi överlevande sitter här nu och tackar våra gudomar för att vi fortfarande lever. Vi har anslutit till en första del av den expedition vi har sänts ut för att finna. Två Ordens-noviser, de är studenter av floran och faunan och har fått i uppdrag att vakta bryggan och utposten medan de gör försiktiga efterforskningar på växtligheten i närområdet. Faunan har de fått order om att undvika. Något de inte särdeles väl lyckats med. När vi gick i land blev vi nämligen anfallna av en flock hårlösa bestar, Maror kallades de bestämt. Otäcka satkatter med giftiga bett och klor, listiga var de med. Deras gift kom som en överraskning och verkade hårt på båda Beretai och mig själv. Vi var därför tvungna att stanna här tills vi hade återhämtat oss lite. Adgoi verkar med hjälp av Prios ljus och hjälper våra kroppar att läka såren.
Utposten vi befinner oss på består av en brygga, en bod och en palissad. Resten av expeditionen ledda av Magister Senia ska ha byggt en större utpost några timmars vandring inåt land. Dock så har ingen kontakt gjorts med resterande expedition den senaste månaden. Ordens noviserna har i brist på kraft heller inte gjort efterforskningar för att ta reda på varför kommunikationen har runnit ut. Vårt första uppdrag blir att resa inåt land för att ta reda på vad som hänt expeditionen. Inga tecken på Van Rogan eller Odaku ännu. Dock förbryllande rapporter om döda fält. Trots situationens allvar ser jag fram emot att börja utforska Symbaroum. Det sägs att det ska finnas en palatsruin i norr. Mina största förhoppning är att vi ska finna tid och kraft att hinna besöka den. Dock finns mer brådskande ärenden att ta itu med.

Tre månvarv ett tionde och ett från vintersolståndet.

I gryningen sade vi våra farväl till de gästvänliga noviserna och Harasto. De fick order att packa båten och vara redo för en kvick avfärd när och om vi återkom. Vår vandring satte av österut. Davokars terräng var relativt lätt att forcera. Höga träd, med lite undervegetation, vi färdades längs en stig som var delvis igenvuxen. Kanske mannabrukad kanske inte, med våra svärd och knivar gjorde vi den farbar längs våra spår. Efter några timmars marsch stötte vi på fenomenet som noviserna beskrivit, den döda jorden. Det kan bäst beskrivas som ett sår uppå jorden. Svart, mörkt och dött. Helt livlöst, dess form var som om något dragit fram och längs vägen i ett tjog dubbelsteg i varje riktning hade livet sugits bort. Resultatet blev ett fält av död, på båda sidor oskadd skog. I fältet fann vi blommor, någon form av lilja. Min teori är att dessa på något sätt livnär sig eller är resistenta mot den korruption som drabbat den här delen av skogen. Denna kraft kan vara mycket användbar och bör studeras närmare. Jag beslutade därför för att samla in och torka ett dussin för vidare studier. Färden fortsatte efter att Beretai gjort sitt förakt för insamlandet av kunskap allmän.

Nästa del av resan är än mer minnesvärd, vi fann äntligen Symbaroum. Ruiner omfamnade oss snart och det blev uppenbart att vi befann oss i en forntida stad. Torn, pelare och väggar tornade runt oss. Vi spenderade några timmar med att utforska ruinerna och trots att de andra såg sig som tomhänta vid periodens slut hade jag själv nedtecknat ett flertal mer eller mindre intakta runor, nycklar till Symbariternas glömda språk. Ännu har jag inte greppat grunderna, deras runor är så pass invecklade att det kräver noggranna studier för att skilja dem åt för ett ovant öga. Min förhoppning är att jag ska göra framsteg och kunna dechiffrera språket och skänka det åt Ambriernas folk. Mycket jobb återstår dock. Timmarna i Symbariternas gamla stad kom dock till ett slut och jag tror att jag inte var ensam om att vilja stanna kvar. Men färden fortsatte tills vi fann det torn som Magister Senia och hennes folk hade kolonialiserat. Ordo Magicas fana hängde från tornruinen dock smutsig och söndrig.

Men inget stod rätt till. Palissaden vid tornet vaktades av svartalver. Expeditionen hade tagit med sig ett antal som bärare, men inte så många som nu stod på palissaden och yttrade sitt gutturala språk. De förstod inte Ambriska och det blev snabbt uppenbart att dessa svartalver inte hade växt upp i civiliserade delar av världen. Turligt nog pratade deras Shaman en knagglig barbardialekt och Yamega kunde lätt översätta till oss andra. Efter att de hotat oss med sina bågar vars räckvidd knappast varit nog för att nå oss där vi stod ändrade de inställning och gick med på att släppa in oss på vad jag anser är Ordo Magicas och Ambrias egendom. Det var Ambrier som pekat ut platsen och uppfört försvarsverket. Att dessa smutsiga vildingar tagit över utposten är i sig brottsligt. Nåväl, jag får släppa mina åsikter om svartalver och försöka samarbeta med dem om vi ska komma någon vart, är man människa får man ofta vara större än andra raser i båda förstående och uppförande, det är första steget i ett korrekt civiliserande.

Hövdingar för stammen Urrubukktur kallade sig själv för Stor-Gabba. Han krävde oss på gåvor innan han ville tala med oss. Gott Ambriskt stål, en pilbåge och ett set med rediga verktyg bligade dock den giriga hövdingen. Deras historia var kort och fylld av frågetecken men de hävdar att de kommit upp från Nedomkull som är ett underjordiskt land som går under hela Davokar eftersom att något väsen tvingat upp dem. Sedan ska de ha funnit den här platsen helt obemannad och gjort den till sitt rike. I fästet ska kropparna efter expeditionens medlemmar finnas, helt urbrända. De kastades i en likhög utanför. De tar på så sätt inget ansvar och ger oss få svar. Jag fann dem snabbt ointressanta.

Mer intressant var dock mötet med en överlevande expeditionsmedlem. En Ordensnotarie som befanns sig i kammaren som innehöll kommunikations cirkeln. Han satt som i trance och kunde knappt orda annat än dravel. När jag klev in i cirkeln som fortfarande var aktiv fick jag ett meddelande. Men inte från Ordo Magica utan från någon form av makt eller väsen, cirkeln hade blivit övertagen. Synerna jag såg förtjänar en korrekt och detaljerad nedpräntning, dock finns ej tid just nu. Det jag såg var dock Symbaroum så som det stod för tusentals år sedan i sin fulla prakt. Jag såg palatsen, tornen, städerna och gatorna. Jag såg folket, dess vapen och dess fiende. En spindel, stor och mäktig, men som tvingades ner under jorden med hjälp av långa spjut. Jag fick en vision om en plats som jag vet ska befinna sig sydväst. Ett slukhål. Plötsligt var ordensnotariens pladder inte jota längre. Han talade om spindeln, kallade den sin Härskarinna. Att hon hade skyddat honom mot vad det nu än var som skapat de döda fälten när alla andra i expeditionen fick sitt livsljus släckt. I varje fall de på plats vid högkvarteret.

I hans famn fann jag hans dagbok och han konfirmerade mycket av det vi redan gissat. De hade funnit graven och försökt ta sig in. Kanske fanns de fortfarande vid graven. Det är i varje fall dit våra steg bär så fort solen visar sig över trädtopparna. Dessa rader skriver jag inifrån Urrubukkturs stulna rike.
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Det är med darrande hand jag präntar vad som kan vara mitt sista avsnitt i den här boken. Det är svårt att tro att dagens händelser har rymts under en och samma dag. Det är svårt att finna orden för var jag ska börja men jag känner att jag borde börja med att tacka Yamega för att hon räddade mitt liv. Jag vet att hon förmodligen aldrig kommer läsa det här, mycket för att hon vad jag kunnat utröna inte ens kan läsa Ambriska. Men också för att tankarna i denna bok bör hållas privata. Särskilt från och med den här texten. Den här dagen har nämligen förändrat allt. Min tro, vad jag trodde var möjligt rent metafysiskt och vilka krafter som existerar. Allt jag trott mig veta, allt jag avfärdat som sägner, legender eller sagor har visat sig vara möjliga. Varenda en. Allt. Jag tror jag får sansa mig, min hand darrar, mina tankar vandrar. Jag tror jag får börja från början.

Vi lämnade tidigt Urrubukktur efter att ha undersökt likhögen utanför. De verkade närmast ha dött av att de sugits helt torra, som om livet tillsammans med all vätska en människokropp innehåller hade lämnat dem på mycket kort tid. Vi räknade till en handfull noviser och några svartalfer. Således en mindre betydande del av expeditionen. Dock skulle vi kunna räkna in ytterligare lika många och fler därtill innan dagen var till ända. Vår vandring sydöst var hård, stigar fanns inte och landet var vilt, vi mer klättrade än vandrade från rot till rot. Marken fanns men var knappast fast. När solen stigit förbi zenit och fortsatt sin vandring ett par händer mot väst fann vi en Symbaritisk lämning. En staty eller en del av en staty, ett enormt ansikte som när det undersöktes närmare visade sig vara Kung Hurian Lo-Apak. Beretai kände igen ansiktet från när Konungaskallen hade tagit viljan från honom och han fått syner av källan. Vid statyn fanns också ett långt spjut av rostig metall. Enormt i storlek, statyn är den största vi hittills sett. Vi tog en kort paus och jag upplyste mina medresenärer om det jag lyckats gräva fram om tiden före Symbaroum. Om alla de små riken som ständigt legat i krig med varandra och hur denna kung vi nu såg framför oss var en av alla dessa småkonungar. Mitt i min berättelse hände dock något som jag knappt kan beskriva. En ljusblixt bländade våra ögon och mitt ibland oss uppenbarade sig en varelse. Enorm i storlek, större än den största rese med råge. Varelsen liknade de krankor vi tidigare mött under dagen men bara till formen. Allt annat var annorlunda. Färgen, storleken, närvaron och framför allt de bilder den placerade i våra huvuden. På samma sätt som när jag steg in i den magiska cirkeln i det som nu kallas Urrubukktur. Vi blev överrumplade och som så drog vi vår beväpning, då skyggade varelsen tillbaka. Det blev snabbt uppenbart att den inte ville oss något illa. Den behövde oss. Vi kommunicerade med den genom att tänka riktat mot den och den likaså mot oss. På så sätt delade vi ett språk. Det är fantastiskt hur mycket som kan rymmas i enkla bilder. Den kallade sig för Xanatha och berättade att hon var dotter till Oroke en gudom som barbarerna håller och till råga på allt även moder till den mytomspunne spindelkungen. Vars existens ännu inte bevisats av Ambriska lärda. Hon visade oss hur hon levat innan Symbaroum och de små rikena som föregått. Men hur de tvingat ner henne i slukhålet med långa spjut. Hur hon där eller någon annanstans utanför vår värld varit sedan dess. Men hur hon nyligen vaknat. Mycket berättade hon och allt ryms inte mellan dessa sidor. Av stort intresse är dock att hon visade två andra varelser av lika oklart ursprung. Den ena varelsen var den som åsamkat spåret av död som korsar landet. Den andre hade vi ännu inte stött på eller mött men hon visade en bild på vad vi gissade var den varelse som drivit svartalfsklanen ur sina smutsiga hålor. Någon form av varelse som kontrollerade långa grenar fyllda med taggar. Min kropp värker bara vid tanken på de där taggarna och kraften bakom. Men nu går jag händelserna i förväg. Xanatha behövde oss som jag redan skrivit. Hon visade oss en bild på Hurian Lo-Apaks skelett och på en kittel som stod bredvid, fylld med en svart vätska som bubblade. Vi förstod att i kitteln skulle ett hjärta finnas och att det var det som gav Hurian Lo-Apak hans kraft. Xanatha ville att vi skulle införskaffa det och ge det till henne. Hon visade att de andra två varelserna också sökte efter hjärtat. Xanatha skulle ta det och lämna denna världen med det. Såvitt vi förstod henne rätt. Jag är tveksam dock, men de andra trodde på henne. Om vi valde att hjälpa henne skulle vi få hennes beskydd. De andra antog erbjudandet och lät henne bita dem i nacken, jag var tveksam men såg tyvärr inget annat val än att acceptera till slut. Med det så lämnade vi Xanatha, eller snarare hon lämnade oss.

Vi fortsatte vår vandring, nu med mycket att tänka på. Särskilt våra två forna Prios anhängare, Beretai och Adgoi. Deras världsbild borde ställts än mer på ända än den pragmatiska läggning jag anlagt. Mot kvällningen kom vi fram till graven, ett fantastiskt fynd. Hela yttre väggen och porten var graverade med tidig text från Symbaroum. Jag hann knappt börja försöka tyda de få runor jag hittills tillskansat mig innan Beretai stormade in och valet stod mellan att göra försiktiga, precisa framsteg eller att storma in i historien. Valet togs för mig och in steg vi, bara ett par meter ifrån där jag nu sitter. Rummet vi mötte innehöll än mer runor och en fantastiskt vacker mosaik. Vad den föreställer har jag ännu inte lyckats lista ut. Men något av mening måste vara gömt i de fantasifulla mönstren. Kanske får jag tid att studera den imorgon. Vi fann även två lik ett av en ordenskamrat, en kvinnlig novis. Hennes kropp hade fått utstå ett flertal hugg. Det andra liket var äldre, någon form av skattletare. Även det hade gått samma öde till mötes. I ett hörn fann vi en uråldrig rustning och två lika gamla svärd. Min slutsats efter att ha undersökt de magiska runorna på rustningen är att det verkar vara en primitiv form av den flammande tjänare vissa ordensmagiker kan frammana. Ur rummet leder två vägar vi väljer den på vår högra hand och finner ett rum efter en korridor. Tyvärr har golvet i rummet fallit in och det är omöjligt att ta sig över till andra sidan där en dörr knappt kan skönjas i mörkret. Resterna av en simpel brokonstruktion ligger utspritt i rummet. Under en av stockarna finner vi ytterligare ett lik, ännu en av mina bröder. Han verkar ha krossats av något och ur hans ränsel fann jag en dagbok vars innehåll har gett mig värdefulla upplysningar om expeditionens framfart vid gravkammaren. Mitt som vi ska undersöka resten av rummet hörs ett enorm brakande och plötsligt lyfter sig något väldigt ur ravinen i mitten av rummet. Enorma trädgrenar med mängder av taggar. I någon minut försöker vi nedgöra dem men det blir snabbt uppenbart att vad det än är så är det för starkt för oss. Vi tvingas fly, de andra hinner ut ur rummet men när jag ser min lucka och springer sveps jag upp i luften av en gren som slår rakt in i ryggen på mig. Det är det sista jag minns innan Adgoi’s hårt åtgångna ansikte väcker mig med Prios ljus. Historien har blivit berättad för mig, Yamega sprang tillbaks in i kammaren slet tag i mig och lyckades slita loss mig från den gren som höll på att dra ner mig i djupet.

Nu sitter jag här med ryggen läkt av Adgoi’s läkekonst och hans nu vacklande tro till Prios. De andra har sedan länge lagt sig, men jag var tvungen att skriva av mig och teckna ner så många som möjligt av de runor som pryder väggarna. Tillsammans med den information som fanns i dagboken tror jag att jag har fångat andemeningen i vad väggen försöker skicka för budskap. Många kungar såg sina arméer krossad av Kung Hurian Lo-Apaks makt och kom till honom för att be om hans beskydd och ställa sig under honom. Mängder av hieroglyfer visar hur män knäböjer framför en avbild av vad som måste vara Kungen. Kanske kan denna information komma till användning imorgon när vi fortsätter vår utforskning. Det högra rummet får vi undvika, vi tror att grenarna, vad det nu var, inte kan lämna det rummet. De når liksom inte längre. Nu får jag dock sluta för idag, några timmars sömn måste jag få. Såret över ryggen är ännu inte helt läkt.

Nästkommande dag utforskade Tiburtius och hans vänner den vänstra gången, som ledde till ytterligare ett rum, prytt med fler vackra mosaiker och tyvärr även fullt av massakrerade kroppar. Snart kommer de till insikt om att det är en försvarsanordning som skyddar en bronsdörr som åsamkat skadan på de stackare som ligger utspridda i rummet. Skåror i marken och i taket visar på någon form av fälla, magisk till ursprung. Ovanför dörren finns det runor och i valvets topp sitter en speciell runa som har städats ur och rengjorts. För vilket syfte är svårt att säga men något får vännerna att anta att runan är nyckeln till den stängda porten. Efter ett dussin försiktiga enträgna försök att få upp dörren, kommer de in på Tiburtius ursprungliga förslag att knäböja och underkasta sig Kung Hurian Lo-Apak. Dörren svänger upp och unken lukt sprider sig i kammaren. Som förstummade står de bara där innan Beretai som vanligt är först över tröskeln. Innanför dörren fann de en trappa som efter en sväng leder ut i ännu en kammare. Denna med fyra piedestaler som gissningsvis en gång varit värdar för allt gravgods som lagts i detta förmak. I ett hörn ligger dock Magister Senias livlösa kropp. Hit kom alltså expeditionen, men förmodligen inte längre. Just som Tiburtius undersöker Magisterns kropp får de alla en varning blixtrande i deras medvetande. Människor, människor är på väg in i graven. Det är Xanathas telepatiska bilder som varnar. Tumult utbryter när de flesta försöker ställa sig i skydd och göra sig redo på ett överfall. Mer hinns inte göras innan en van stämma och än ännu van-dödare gestalt fyller porten till rummet. Van-Rogans förfärliga uppenbarelse tillsammans med Odaku svartmagikern och ett par tre myllrande hantlangare i antåg. Min sten, äntligen har jag funnit dig, är Rogans hälsnings ord när han med hela armen gestikulerar mot toppen av Tiburtius stav där han låtit innefatta den solsten vars kraft stammar från Rogans vilsna själ.
 

davalt

Veteran
Joined
30 Dec 2013
Messages
50
Underbar läsning. Det är svårt att föra en krönika över rollspel utan att det övergår till tråkig uppradning av allt som hänt. Men du har lyckats skriva så det blir spännande och personligt. Gestaltar händelserna genom Tiburtius ögon. Kommer vara värt mycket att kunna återgå och läsa detta senare i kampanjen.

Tror också att det är mycket värd läsning för den som ska spelleda Symbaroum!
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Kul att det är läsbart, ja att skriva krönikor över rollspel blir ofta "Sen gick vi dit och gjorde si". Vilket jag snabbt märkte när jag skrev de här texterna. Därför har jag experimenterat lite och skrivit dem i olika stilar och försökt få in så mycket som möjligt om Tiburtius tankar om världen, sina vänner och det som händer. Mycket är ju små gliringar till de andra spelarna med. Vi börjar ju ofta mötet med att de som läst är aningen upprörda över Tiburtius tolknign av alla skeenden. Han är ju trots allt en aning klumpig socialt
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Vi lever, vi lever, de två orden är det enda som ekar i mitt huvud just nu. När jag skrev mitt förra avsnitt och trodde det var mitt sista kunde jag ens ana den fara vi stod inför. Jag tror dock att ett kronologiskt förlopp kommer mer till sin rätt. Det visade sig att jag hade rätt om porten och de runor som garnerade den. För att komma vidare in i ruinen behövde vi nämligen knäböja inför Hurian Lo-Apak och underkasta sig hans makt. Väl inne gick allt snabbt mycket dåligt. Jag fann magister Senias kropp. Även hon hade gått under. Nerstucken av de fördömda flammande tjänarna bundna för tusen år sedan. Att deras magi fortfarande fungerar är ett under i sig. Symbariterna, byggde för tiden, byggnader såväl som besvärjelser. Sedan dök han upp, Van-Rogan. I hans följe givetvis Odaku och fem stycken före detta jägarkårister med slavrunor smetade i pannan. Xanatha gav oss några sekunders varning men det fanns lite att göra. Jag lyckades lista ut att runorna över porten som ledde bortåt till gravkammaren, skulle aktivera de kvarvarande flammande tjänarna i rummet bredvid om något äntrade. Med den information gjorde vi snabbt en plan som gick ut på att vi skulle ta oss bortåt i gången och med de flammande tjänarna som hammare skulle vi agera städ. Tyvärr han planen aldrig förverkliga sig. Van-Rogan gick självsäkert in i rummet och krävde att få igen sin själ. Tyvärr har jag ju bundit den till mig och att separera nu skulle kräva vissa förberedelser. Beretai gick honom till mötes, svärdet och skölden höjd till möte. Men min magi satte klorna i Van-Rogan och hans vilja blev min. Så långt allting bra. Odaku försökte i sin tur ta ner mig med sin magi men då samtliga av mina vänner gjorde allt för att krossa honom föll han snabbt. Dock hade vi glömt Hurian Lo-Apaks skalle och den makt den besatt. Beretai’s kropp spatt till och hans muskler tjänade nu den döde kungen. Samtidigt som min kraft över Van-Rogans kropp i sin tur brast. Beretai den enda i följet som kunde stå upp mot den vandöde bjässen när han svingade nattklinga lade benen på ryggen och sprang. Rakt in i valvet och korridoren där tronen och det hjärta vi ålagts att finna fanns. I hans framfart hör vi en explosion bakom honom och in i rummet väller flammande tjänare. Adgoi och jag springer snabbt efter. Vad som händer med Yamega och Ambrosius har jag svårt att minnas. De flammande tjänarna kastar sig över jägarkåristerna och Rogan. Detta samtidigt som vi andra förstår att Beretai’s besatta kropp gör allt för att dricka från en stor bägare vid sidan av den huvudlöse konungens kropp. Adgoi försöker i ett desperat försök att hindra att han dricker skjuta bägaren i kras. Skottet träffar, bägaren börjar rotera runt sin fot men står till slut kvar med en spricka. Jag försöker bända loss skallens makt över Beretai men misslyckas, till slut är det Heraban, Yamega’s bjära som lyckas tackla omkull krigaren. Jag är snabbt över honom med rep och lyckas sno fast hans ben. Adgoi springer fram till bägaren och lyckas rädda den ur Beretai’s grepp. Yamega kommer snart springandes, tätt följd av Ambrosius. De har lyckats ta sig ur tumulutet nere i kammaren. Ambrosius hjälper mig och Heraban att tygla Beretai medan Yamega fortsätter att ansätta de flammande tjänarna, kåristerna och Rogan med sina pilar och sin magi. Det får till slut resultat i att Rogan kastar sig ur tumultet och in i korridoren som leder rakt till oss. Han tar sig fram genom korridoren med sitt svärd lyft. De sista meterna bryter han ut sprint och med en van hand hugger han ner mig. Mer minns jag inte förrän Adgoi andas liv i mig. Bredvid mig ligger Rogans kropp i delar över honom står Heraban och frustar. Med samlad styrka hade mina vänner till slut nedgjort varelsen som jagat mig från söder om Titanterna ända in i Davokars djup. Han är död! Men inget är dock över. Jägarkåristerna verkar ha nedgjorts eller flytt och in i korridoren kommer nu ett par flammande tjänare. Under tiden har även Beretai slagit sig loss. Hans blick är stadigt fäst på bägaren i Adgoi’s armar. Vilket sätter fart på den avhoppade teurgen, han for iväg längs korridoren, under de flammande tjänarnas svärd. Beretai slänger de sista repändarna ifrån sig, drar sitt svärd och jagar efter. Kvar är Ambrosius, Yamega och jag mot två flammande tjänare. Mina magiska krafter började nå sin brytpunkt, skulle jag fortsatt kasta min eldmagi skulle motkraften ta mig till platser jag ännu inte utforskat. Väl över den nivå vi lärt oss i orden. Jag väljer därför att ta fram min pilbåge. Tillsammans lyckas vi skjuta tjänarna i spillror och kan sätta av efter Beretai. Vi inser nu att han kommer att ha ihjäl Adgoi och försöker därför att sänka bjässen innan så händer. Men tyvärr misslyckas vi, med ett stort hugg sänker han Adgoi till marken för att sekunden senare få en av Ambrosius armborstskäktor rakt in i ryggen, nog för att han ska sjunka ner på knä och förlora medvetandet. Vi springer fram i korridoren och jag lyckas binda honom innan Ambrosius och Yamega lyckas få liv i Adgoi och Beretai.


Där står vi, halvt ihjälslagna, med en besatt krigare men i övrigt inga omedelbara hot. Rogan är död, Odaku är död och de flammande tjänarna som finns kvar är ännu inte aktiverade. Ett lugn sänker sig över oss. Vi surrar Beretai runt en piedestal och hans kropp och sinne är nu helt övertagna. En mörk röst tillhörande den döda Hurian skäller på oss med ord som inte yttrats på tusentals år sedan. Yamega berättar hur hon stampar sönder skallen och hur den då besatt Beretai. Adgoi börjar förbereda en ritual för att bryta förbannelsen. Vi andra ser oss om i gravkammaren och finner ett spjut och vad jag med mina begränsade kunskaper i Symbaritiska kan utröna är en stängd port som leder till en skattkammare. Porten är dock ålagd med besvärjelser. De kan brytas men med våra medel bara med våld. Min gissning då som senare skulle visa sig vara korrekt är att runorna aktiverar de sista flammande tjänarna om de angrips eller bryts. Vi bestämmer oss för att vänta med inbrottet tills Beretai’s kropp är fritagen. Adgoi börjar sin ritual efter att ha förberett den i bättre delen av en timme. Han börjar skandera liturgiskt och mycket som kommer över hans läppar verkar vara i Prios lära. Men inte allt och till slut avslutar han med att tilltala anden och kräva att den överger sitt offer. Anden vägrar och svarar på sitt obegripliga språk. Adgoi frågar igen, denna gången med mer kraft och Beretai’s kropp rister och skakar. Ett moln, en gas, en ande. Något lämnar hans kropp virvlar runt i taket och slutligen verkar slukas av sig själv. Kung Hurian Lo-Apaks ande har äntligen bannlysts från denna världen av en simpel smedson. Mannen som la under sig mycket av det som idag är Davokar ända till Tistla fäste där han nedgjorde paddbästen vars lik pryder paddans torg med spjutet som Ambrosius nu axlar är för alltid borta.

Beretai’s barska stämma återvänder till hans nu svaga kropp, han frågar vad som hänt och vi var i sanning inte så nogräknade med att berätta att vi skjutit ner honom. Men han fick händelseförloppet reciterat. Nu vände vi våra krafter mot skattkammaren. Med hjälp av våra hackor gick vi an på runorna. När den första spräcktes med ett högt ljud hörde vi hur en av de flammande tjänarna i rummet vid slutet av korridoren tändes. Vi stod redo och tog ner den utan större bryderi. Vi fortsatte med de andra runorna och denna gång hördes ett högre ljud och de kvarvarande tre kom anstormande. Efter lite tumult kunde även de här nedgöras. Nu återstod bara dörren. Men en rejäl smäll fick vi upp den och den började på magisk väg att öppnas mitt framför våra ögon. Det som mötte våra ögon var en liten kammare fylld med bråte. Men ett par objekt fångade direkt våra ögon. Skatter som verkade helt opåverkade av tidens tand. Mina ögon gick direkt till en stor bok inskriberad med runskrift och inbunden i läder. I rummet fanns också en stor sköld med ett kors, ett litet silverskrin, en trälåda med en dvärgväxt varelse på toppen, en hammare, en lätt kast yxa och en mantel. Men i samma ögonblick som dörren stannat hände något som är svårt att förklara. Något svart, mörkt, kom rinnande ner från taket. Från massan utstrålades magi i form av död. Vi kastade oss på föremålen men innan vi hann ut igen var vi helt omringade av mörkret. Jag fick fatt i boken och satte av mot utgången, min stav sken svagt och gav mig det ljus jag behövde för att kunna se vart jag for. Adgoi hade sin lampa men de andra vandrade i beckmörker. Jag förstod att något behövde göras så jag åkallade stenen och fick den att lysa som en fyr. Nu kunde de andra följa mig bättre. En tanke förmedlades av Xanatha, bägaren, med hjärtat och vattnet! Rädda den från mörkret. Vi var redan på språng men med tanken kom en enträgen förståelse om att vi behövde nå bägaren först. Adgoi såg det som sin uppgift och rusade genom korridoren mot bägaren, själv ledde jag de andra som om vore jag Prios självt. Mörkret har jag fått förklarat för mig i efterhand manifesterade sig fysiskt och anföll både Beretai och Ambrosius, som hade fått med sig skölden respektive silverskrinet. Läget var riktigt kritiskt, vi flydde för våra liv mot en utgång vi visste var bevakad av Törnefurstinnan, de enorma törnegrenarna som vaktade den andra utgången, den vi kom in igenom hade stängts när de flammande tjänarna aktiverades. Adgoi lyckas slita åt sig bägaren och rusar fram till hålet och ravinen där Törnefurstinnans lemmar tronar. Med gemensam kraft slår de Adgoi till marken, jag lyckas återuppliva honom och klättrar ner för ravinen. Ambrosius tar bägaren och han och Beretai lyckas med akrobatiska krumsprång och en stadig sköldarm stå emot furstinnans furiösa batteri. Även de tar sig ner. Mörkret och furstinnan nästan skriker bakom oss när vi sätter av genom gångarna. Nedomkull, till sist. Denna mytomspunna plats. Men jag hinner inte se mig om för vi rusar, hoppar, klättrar och ramlar fram. Till sist har mörkret lämnat oss och vi har nått våra lungors kapacitet. Vi kollapsar i en naturlig kammare. Ur tomma intet kränger Xanatha sig fram, hon ber om bägaren, vi har ingen möjlighet, lust eller ork att motstå. Hon får som hon vill, mer av apati än av något annat. Allt vi vet är att mörkret eller Törnefurstinnan inte fått det de vill. Även om jag i denna stund inte kan skilja svart från vitt vet jag när något vill mig mer ont än något annat. Xanatha hjälpte oss, men samtidigt har hon stillat sin hunger på fyra av mina ordensmedlemmar. Törnefurstinnan har bara en på sitt samvete, medan mörkret står bakom båda de andras kvot och än några fler. Hon får bägaren och försvinner, som ett sista tack ger hon oss bilder av hur vi ska ta oss ut. Men det är långt tills vi skådar Prios ljus igen. Vi börjar med att vila oss. Vi är alla hårt åtgångna och råkar vi på motstånd här nere kan inget garanteras. Troll, svartalfsklaner, styggelser, Törnefurstinnan och fler vandrar i denna undre värld. Men än lever vi.
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Äventyrandet fortsätter, nu är vi på väg ut ur Davokar igen. Mötet förgrundades av en stämningstext där alver diskuterade vad som skulle göras med de överlevande från Drömmars grav. Resultatet blev tyvärr att de såg sig nödgade att döda oss och ta alla de artefakter vi är på väg att ta med tillbaks till Ambria.



Sidorna före denna skrevs nedomkull, under jord i skenet av Van-Rogans instängda själ. Eldstenen, solstenen, länge har jag burit den och länge har den varit till lite nytta. Det är en illmarig sten, vars krafter kommer med mycket motmagi. Så pass mycket att den har varit svår att nyttja, men dess sken är konstant utan konsekvens. Med dess hjälp tog vi oss ur Drömmars grav, med dess hjälp tog vi oss upp till ytan. Efter att vi vilat upp oss efter den galna flykten tvingade vi oss upp på fötter igen. Alla trötta, alla skadade. Men tack vara Xanathas försorg hade vi en riktning, ett mål. Vägen vi skulle ta var helt utan tvivel, ett problem mindre. Vi vandrade genom dunkla grottor, av jord och sten. Väggarna var klädda i mossa, självlysande alger och svampar som nästan glödde. Taket perforerat av tusentals rötter. Davokars förankring. Luften var fuktig, varm, snart var vi helt täckta av en hinna av svett. Varje andetag en ansträngning. Mörkret låg tätt, allt vi hade var stenen på toppen av min stav och de få växterna som av egennytta reflekterade ljuset eller av egen kraft sken svagt. Tiden gick men vi tog oss enträget framåt. På vägen fick vi klamra oss över klippkanter vid strömmande becksvarta underjordsfloder, fly från rytanden som närmade sig i mörkret och skrämma ett par svartalver som vi överraskade i en skog av rötter. Till slut stupade vi i en grotta och var tvungna att vila. Natten förflöt och Adgoi arbetade outtröttligt med att försöka anropa Prios ljus till ingen nytta, om guden lämnat honom eller om Nedomkull helt enkelt inte tillhörde hans domäner är svårt att sia om. Vilan gav oss trots allt lite kraft tillbaks och dagen efter hade vi högre tempo. Snart kom vi till en enorm underjordsgrotta där något fantastiskt, för våra ljussvälta ögon, skedde. Soljus! Strömmande ner från ett hål i taket. Ljuset nådde knappt botten men det var ändå så starkt att det bländade oss. I mitten av den enorma grottan stod ett torn av sten. Eller snarare ett kastell, av tydlig Symbaritisk härkomst. Xanathas väg ledde dock förbi tornet, den liksom glimmade vid andra änden av grottan. Vi visste alla att det var ett par timmars vandring till slukhålet och den väg upp hon präntat in i oss. Men här fanns ett alternativ, en väg som nådde ytan tidigare. Ambrosius var för att utforska tornet, lika så jag, den tid vi fått i graven var inte i närheten nog för att blidka min kunskapstörst. De andra var mer tveksamma, men gav med sig. Vi äntrade kastellet. Väl inne blev det klart att det rasat ner, från ytan. Kanske i samma jordabävning som skapade slukhålet. När Gorak öppnade Drömmars grav. Golvet var uppbrutet, eller sönderslaget och i taket fanns stora hål, de nedre våningarna var osmyckade, vilket tydde på att de var tjänstevåningar av olika slag, förmodligen under jord. Med änterhaken och ett par rep tog vi oss högre upp. Här var Kastellet mer intakt, trapporna var hela och vi kunde vandra uppåt. Salarna började få utsmyckningar och när vi kom till en våning fylld av statyer, sittytor och podium var det klart att vi hamnat i någon form av nöjespalats. Men designen var svårtydd. Vi tog oss ytterligare en våning och kunde nu se dagsljuset skina in genom stora fönster. Salen som lystes upp var ett underverk i sig, utklassandes varje badhus i det gamla landet. Väggarna täcktes av vackra mosaiker i fantasifyllda alster med havsmotiv, vågor svepte runt hela salen. Bassänger i olika storlekar fyllde rummet och det var dessutom fyllt av bråte. Vi tog tillfället i akt och letade runt, Beretai fann en nyckel av guld och Ambrosius ett mystiskt kärl fyllt av någon slags dimma, som omslöt honom när han öppnade den. Inte en artefakt och inte magisk, mycket svårtydd. Jag ser framemot att arbeta med den väl hemma i Tista fäste. Hemkomsten känns verklig nu. Uppdraget är slutfört och vi ska bara ta oss på upptrampade stigar nerför floden. Det känns som vi kan lyckas. Vi avbryts i vår skattjakt av ett vrål, en varelse skymtar fram bakom några pelare. Adgoi som besitter vissa kunskaper i fauna informerar oss mindre formellt om att det är ett troll. TROLL! Ropar han och vi gör oss stridsklara på sekunder. Vi är hårt åtgångna och de flesta av oss använder våra vapen som kryckor. Men Beretai tar ett par steg fram och höjer sin sköld, Ambrosius avlossar sina pilar, likaså Adgoi, min svavelkaskad snuddar vid honom och han brakar in i Beretai. Som står pall, han håller besten tillbaks och Yamegas magi sänker honom. Ett lugn infinner sig men vi har alla känt faran. Det är dags att lämna detta palats och ta oss över jord. Vi kastar upp en änterhake och lyckat till slut häva oss över kanten.

Davokar, skogen, myllan, träden, gräset, växtligheten och himlen där ovan. Saker vi alla bävat inför innan vår avresa, nu som ett kärt återseende. Vi väljer att stanna ett tag och pusta ut och under tiden försöker vi orientera oss. Skogen ligger tät runt oss vi kan nätt och jämnt avgöra vilken riktning vi förmodligen borde gå i. Dock är det svårt att veta eftersom vi inte vet var vi befinner oss. Men med den karta vi lånat av den av Xanatha betagna ordensnotarien drar vi slutsatsen att vi borde befinna oss någonstans mellan slukhålet och drömmars grav. Går vi bara norrut så borde vi träffa på det provisoriska ordens-högkvarteret. Vilket vi då ansåg var en bra plats att börja på. Om Xanatha har lämnat denna världen med nidvattnet som hon berättade att hon skulle göra så borde den magiska cirkeln nu vara ur hennes våld. Då kan vi kanske kalla på hjälp, rentav kanske Eufrynda eller någon annan Ordensmagiker kunde ta steget över och ta hem oss. I vårat nuvarande tillstånd visste vi inte om vi skulle klara oss i Davokar. Dessutom fanns ordensnotarien där och de få medlemmar av den misslyckade expeditionen som fortfarande lever måste med hem. Våra steg gick norrut. Snart var det dock uppenbart att vi var vilse. Eller snarare att vi inte kunde vara säkra på huruvida vi gick åt rätt håll. Vi bestämde då att Adgoi skulle klättra upp i ett träd och försöka se över skogen. Kanske få syn på några riktmärken, Malgomor eller någon ruin. Men mitt i klättrandet kommer det ett par mystiska varelser ut mellan träden, älvor. Dessa små varelser som det sägs är förstadiet till de mer hiskligare alverna. De försökte locka och pocka oss att följa dem, de sa att de visste att vi var vilse och att vi gick fel. Jag satte stopp för Ambrosius som ville följa dem. Vi ignorerade den små glinen och fortsatte i vår utpekade riktning. Några timmar senare visade det sig att vi hade rätt. Vi fann högkvarteret och det är därifrån jag just nu skriver. Natten har fallit på, vi är utmattade och har bestämt oss för att stanna här över natten. Cirkeln är förstörd och ordensnotarien och alla svartalverna är borta. Jag har studerat boken jag fick med mig ut ur Drömmarsgrav och har lyckats tyda att det är instruktionerna till två ritualer. En som bryter den magiska länken mellan artefakter och människor och en som lär användaren att besätta en annan varelses kropp. Den senare snuddar på svartkonstens område men i utformning liknar den min förmåga att ta över en annan varelses sinne. Ritualen har dock ett par oroande element såsom att den kräver essens från offret, hår, naglar, hud, blod eller något annat som kan plockas från offret. I gengäld får man en mycket kraftfull besvärjelse som sitter i över en längre tid. Min magi tar över kroppen, denna tar även över sinnet. Vad jag kunnat utröna i varje fall. Ordensmästare Kullinan Furia sade till mig att inte vänta på att kraft skulle givas till mig utan ta för mig själv. Denna besvärjelse vore utanför min ordens riktlinjer, men samtidigt vore den mäktig, dock ej utan risk. Jag vet att Yamega och Beretai kommer motsätta sig om jag lär mig den. Men vilka är egentligen de att ha en åsikt om mina val. De har förstört en ritualbok hittills, denna kommer de dock inte att få ta. Kanske Adgoi är intresserad av att lära sig ritualen, han besitter ju trots allt motmedlen mot den. Kanske kan en full cirkel av kunskap intressera honom. Men kraften kan ju av vissa som inte ser att magi bara är medel ses som mörk. Motsatsen mot vad hans tro förespråkar. Svårt att veta hur han skulle svara på frågan. Jag får sondera terrängen lite innan jag föreslår saken. Det är snart min tur att vakta. Imorgon är planen att vi ska ta oss till noviserna vid bryggan och kasta loss mot Ambria. Denna tur i Davokar har tagit musten ur mig helt. Jag ser fram emot lugna stunder vid brasan i biblioteket i tornet. Jag har mycket jag måste få skriva och när Eufrynda upphöjt mig till gesäll borde jag få tid till det. Hur som helst så börjar vi vår utfärd ur Davokar när morgonen gryr.

När jag läser de föregående sidorna kan jag inte undgå att förfasas över min naivitet. Planen var att helt enkelt i gryningen vandra till utposten vid Malgomor’s strand. Tyvärr blev inget så enkelt. Strax efter att jag tagit vakten hördes ett ljud från källaren i tornet, där Stor Gabba hade byggt någon form av fallucka med vassa stakar. En feg och ond handling, svartalver är i sanning ett illmarigt folk. Ljudet visade sig vara Njegg, svartalvs shamanen. Hon hade med sin magi grävt sig in för att varna oss. Vi var omringade av alver. De hade slagit en lov runt hela ruinen och väntade nu på rätt tillfälle att slå till mot oss. Enligt shamanen ville de ta livet av alla som äntrat Drömmars grav och ta de föremål som kom från platsen. De enda levande som återstod som äntrat graven var vi. Vi fick henne att lova att varna noviserna vid utposten i utbyte mot Beretai’s svärd och en handfull juveler. Giriga är de, inte ens i nöd kan de låta bli att slå mynt. Beretai lämnade över sitt svärd, nu när jag tänker på det känns det som om han visste. Istället drog han ett av de uråldriga svärden från Drömmars grav. Kanske som en provokation, kanske av någon annan anledning. Huruvida det valet påverkade vad som komma skall är svårt att sia om.

Den nya planen blev att försöka fly i skydd av mörkret. Vi klättrade upp på toppen av tornet efter att vi blivit rånade av Njegg och sedan klättrade vi ner på sidan och började åla mot skogskanten. Halvvägs så såg vi skuggor av mörka figurer. De patrullerade runt hela gläntan, det fanns inte en chans för oss att smyga förbi. Inte med vår packning, Beretai i rustning och mitt klumpiga sätt. Vi satsade istället på att fly, på en given signal började vi rusa mot brynet, upptäckten kom snabbt, för snabbt. Pilar började flyga men vi var snabbt förbi dem, de följde an, ett halvdussin smidiga skuggor i tystjakt. Det enda vi hörde var deras oförståeliga språk när de guidade varandra efter oss. Vi var inte snabba nog, snart var det uppenbart att vi var tvungna att slåss. Tre spjutbärande alver och ett par pilbågsskyttar var över oss. Vi slog tillbaks, med pilar, magi och styrka. De fick förstärkning av en alv av högre rang, iklädd en likadan rustning som Ambrosius. Han gav snabbt order om reträtt och vi stod ensamma kvar när de slank iväg i mörkret. Ännu levde vi, vi satte av genom skogen. Sprang tills lungorna brann, tills benen knappt kunde lyftas, tills ens tankar bara var på nästa steg. Inget annat orkades med. Till slut fick vi slå av på takten. Vila lite, dricka våra kantiner tomma. Sen mer vandring, det var Beretai som manade på oss. Som med disciplin, vana och mod fick oss att röra på oss. Som räddade oss. Jag skriver oss och ser med sorg på ordet. Vid gryningen hör vi det innan vi ser det. Malgomor, floden, räddningen. Efter att ha följt strandkanten ett par hundra meter så ser vi utposten. Den är bemannade, hela Urrubuktur, svartalvs klanen ryms innanför dess väggar. Likaså Harasto och noviserna. Notarien syns inte till, men ingen tid finns för att leta efter honom. Vi stormar fram igen och får dem att öppna porten, försöker få dem att förstå att de måste på båten. Deras liv under jord har gjort dem trångsinta, de förstår inte att båten kan flyta. Noviserna är snabbt på, likaså vi. Men det är för sent. Ur skyn kommer två ugglor, stora, mycket större än de borde vara. En slår ner vid strandkanten och förvandlas till en alv. Klädd i höstlöv med en vandringsstav som liknar en krumt levande björk. Hennes blick är stark och hennes närvaro fyller alla våra sinnen. En mäktig varelse. Strandbanken fylls av alver, ett trettiotal. Deras bågar höjs och ett pilregn drar in över oss. Vi manar på svartalverna att borda båten och de väller på. Tamparna kapas och båten glider ut. Ambrosius armborst klingar av men skäktan missar alven. Hennes händer gör bekanta rörelser som om vore de en kopia av Yamega. Ett moln av larver färdas på vindar kommenderade för ett syfte rakt mot svärdet taget från Hurian Lo-Apaks grav. Den stolte krigaren, Beretai, stupar. Så som vi aldrig sett honom göra förr. Han har stått pall genom ett liv av händelser komprimerade över det år vi snart känt varandra. Mot Van-rogan, mot galna svartalver, styggelser, mörka magiker, Törnefurstinnan och troll. Alltid har han stått pall, hans sköldsarm stark, hans svärdsarm kvick. Men denna gång eller om det var summan av totalen så räckte det inte. Han föll, ett var svartalver som myllrade i hans resliga skugga hann knappt undan. Sekunden efter når jag ut med min magi mot magikern, jag försöker ta hennes sinne, hon är stark, jag tror jag får kontrollen. Sen slår hon tillbaks, jag tappar allt, får en metafysisk smäll och dimper i däck även jag. Men Yamega får mig snabbt på fötter igen. Min tid var ännu inte kommen. Båten är nu så pass långt från land att inga pilar längre varken når strandkanten eller över relingen. Faran är över, men priset var högt. Vi samlas runt Beretai, hans huvud nu i Adgoi’s knä, helaren skakar på huvudet. Skadorna är för mycket. Inget kan göras.

”Berätta för Gregoria att jag dog en bra död” hans andetag rosslar, som om lungorna är fyllda med något, han spottar och ut kommer blod, blod fyllt av små larver. De har satt sig på hans insida. Alvhäxans magi verkar fortfarande i krigaren. ”Sök upp min bror, hertig Ynedar, säg att jag hade stått vid hans sida, om han kallat”. Med de orden som en sista handling på denna jord drar han ett sista rosslande andetag innan hans blick förlorar sin glöd.


Beretai slog en 20 på sitt dödsslag. Ingen chans fanns att rädda honom. Det var mycket synd med tanke på att det var en välgenomarbetad karaktär med mycket kopplingar till faktioner vi ännu inte stött på. Dels solriddarna och dels ett av hertighusen. Samt att han var den enda som hade specialiserat sig på närstrid.
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Solen har äntligen sjunkit ner bakom träden som kantar den alltför lugna floden Malgomor. När vi lämnade floden efter vår färd uppströms ville jag helst aldrig återvända. Det var en hemsk resa, fyra Ambrier satte livet till. Det får en att fundera, nu när Beretai också har lämnat oss känns priset högt. Magister Senia, expeditionen, jägarkåristerna. Listan på vad Davokar i alla dess former krävt av vårt rike blir längre för varje dag. Ändå fortsätter vi komma. Vad är det som driver oss? Ambrosius skulle nog svara skatter, guld, rikedom. Han rättfärdigar allt med att världen borde tillhöra honom. Kanske har han rätt, hans familjehus var något innan kriget. Nu är det bara en spillra av vad det var, ett enda hopp finns för dess räddning, Ambrosius. Yamega påstår att hon följer med oss för att se till så vi inte bryter tabun, för att hålla koll på oss. Men jag tror att det under den rättfärdiga fasaden finns en nyfikenhet. Kanske undrar hon vad tabuna egentligen skyddar. Adgoi’s drivkraft är svårare att sätta fingret på, han är en man som drömmer om annat än vad som traditionellt skulle ges i hans släkte. En misslyckas karriär under Prios och lite känsla för smide. Hur som helst så är han här nu. Min egen drivkraft är enkel, kunskap. Symbaroum bär på hemligheter som vi i Ambria kan ha nytta av. Inga tabun, inga varelser och framförallt inga alver ska hindra mig från att gräva upp dem. Priset kommer bli högt och nu är insatsen redan given. Beretai, hans liv var i mycket ett mysterium för oss. Vi vet väldigt lite om hans bakgrund. Han slogs vid Karvosti med den sjunkande solens brödraskap mot vredesgardisterna. Efter det fick han nog och hoppade av. Sedan dess har han kallat sig för Strykarklinga. I väntan på något har han strukit runt och hyrt ut sin klinga. På hans dödsbädd gav han oss en ledtråd, det fanns alltid något sorgset över den store mannen. Ett öde större än honom själv som han ännu inte fått leva. Hans sista ord var om hans bror Hertig Ynedar. En hemlighet han hållit för sig själv. Mer vet vi inte just nu. En halvbror, en nära vän i uppväxten eller rentav en legitim bror som hållit sig ur ljuset. Om Ynedar är Beretai’s bror så är det dit hans kropp ska i sin sista vila.

Men jag tänker även på hämnd, Alvhäxan som var Beretai’s bane. Hon var stark, otroligt mäktig. Jag har aldrig stött på något liknande. Jag har hittills mött ett par magiker, Tanfalls och Odaku. Deras magi var rena barnleken i jämförelse, mer min nivå. Mötet var en läxa, jag måste bli starkare. Kanske är det dags att börja betala ett högre pris. I det stora kriget tog mina Ordensbröder fram en ur gammal ritual. Där en själ fångas i en sten, själen kan sedan ta emot korruption. Om jag ska nå längre måste jag låta mig korrumperas. I striden mot Rogan nådde jag mitt maximum, jag kunde känna det. I framtiden måste jag våga gå över det. Ifall jag ska överleva. Verkligheten har blivit allvarligare det senaste året. Beretai kommer inte stå där och skydda mig i framtiden.

Jag vill även skriva lite om Gorak och hans expedition. När de öppnade graven släppte de lös något som fick marken att rämna, Xanatha, mörkervarelsen och Törnefurstinnan att vakna. Alverna och tabun varnar för att väcka Davokar. Men Ambrias folk kommer och det finns inget som kan stoppa dem. Järnpakten kämpar för att hindra det. Men det är oundvikligt. De dödade Beretai med samtidigt var Vernam, den visaste man jag känt medlem. Min slutsats måste ändå vara att Järnpakten och dess medlemmar är mina fiender, alv som människa.
 

drillowiz

Älskar spel
Joined
25 May 2015
Messages
19
Dödskrönika
En ensam rännil av blod rinner stillsamt likt en tår ur hans näsa. Han försöker torka den ur ansiktet med sin pansarskodda näve, men blinkar vantroget vid insikten att inte förmår höja armen. Rännilen följs snart av fler. Från hans näsa, hans mun och ögon. Den mäktiga alvkvinnan möter hans blick där hon står vid flodkanten. Hennes blick är kall och hård, likt en bödel som precis greppat bilan. Han försöker frammana styrka nog att i alla fall skicka en trotsig blick mot sin bane på andra sidan vattnet, men efter de senaste dagarnas intensiva strider och flykter är hans krafter fullständigt förbrukade. Han känner hur knäna viker sig under den väldiga kroppshyddan som nu känns så tung. Redan innan han slår i däcket inser han att han inte kommer orka resa sig igen.

De hade flytt genom skogarna hela natten. Deras brutna kroppar bars endast fram av ren vilja, av vetskapen att räddningen var så nära. Alverna var efter dem i stora antal. Under bättre förhållanden hade de kanske kunnat bjuda sina förföljare motstånd, men i det skick de nu var i var övermakten allt för stor. Striden mot Odaku och Van-Rogan, flykten undan Mörkret och Törnefurstinnans vrede och den tidigare sammandrabbningen med alverna då de brutit sig ur omringningen av Ordo Magicas tidigare högkvarter hade lämnat dem alla med svåra skador. Beretai hade försökt driva på gruppen bäst han kunnat under natten, och till slut hade de nått Malgomars strand och Utposten. Till deras obeskrivliga lättnad hade Älvfruns gåva legat kvar vid ankar. Tillsammans med Harasto, ordensnoviserna Pelda och Marlon och hela svartalfsstammen Uruk-Buktur hade de kastat loss. Det hade verkat som om de klarat av det ofattbara, som om de klarat sig undan. En sista prövningen hade dock återstått, då alverna fallit över dem från flodkanten.

Medan Ambrosius och Adgoi tappert besvarat fiendens pilar med sina egna, medan Yamega och Tiburtius desperat öst den återstående trolldom deras prövade sinnen kunnat uppbringa mot angriparna, hade hon slagit sig ner på en klippa vid floden i gestalten av en mäktig uggla. På ett ögonblick hade hon framträtt ur fjäderskruden i sin sanna figur. Beretai hade som i ett töcken sett hur hennes läppar viskat mörka ord, hur hennes hand sträckts ut och hur larverna flugit emot honom genom luften. De åt sig in i hans kropp, flög in genom hans mun eller fann glipor i hans sargade rustning.

Det var med en ack så stillsam sorg, mild likt den lätta kylan en tidig vårmorgon, han förstod att hans liv i denna värld nu var till ända. Det var inte den död han själv skulle valt, men valet hade inte varit hans att göra. Han såg sina vänners bestörta blickar då de samlades kring honom på däcket. Adgoi hade varit snabbt framme och fattat hans hand, men denna gång skulle inte den fallne teurgens ljusbringande gudagåvor kunna rädda honom. Insikten tycktes smärta Adgoi mer än han själv, och en stolthet växte i Beretais bröst då han blickade på sina kamrater.

Han såg för sitt inre Ambrosius mästerskott som fällt styggelsen i Titanernas högpass, hur den svårt skadade ädlingen med darr på armborstet tryckt iväg nådaskottet som räddat livet på alla i karavanen. Och senare, hur den vanligtvis självförhärligande stroppen i en dödsföraktande aktion plockat upp Nidingsvattnet i kungagraven och fört det i säkerhet från de väldiga urväsen som åtrodde det så. Han var mer än bara den spefulla aristokratspoling som mötte ögat vid första anblicken, mycket mer.

Han såg Tiburtius i ensam kamp mot de förvildade svartalferna på palissaden till värdshuset Korinthias tårar. Tiburtius var ingen krigare, ändå hade han tappert stått kvar och motat den överlägsna fienden med eldkvastar, sinnesbindande magi och, när detta inte räckte, rallarsvingar med sin vandringstav. De hade flera gånger hamnat i luven på varandra, ordensnovisens tvärsäkra och överlägsna sätt hade ofta retat Beretai, men när prövningarna avlöst varandra hade han alltid visat sig tapper och pålitlig. I dödens stund kände Beretai bara beundran för sin omaka kamrat.

Han såg Yamegas hjältemod i kungagraven, då barbarhäxan vänt om i flykten från Törnefurstinnans tentakellika törnen för att rädda den fallne Tiburtius. Ställda inför denna fullständiga övermakt hade de alla flytt, men Tiburtius hade sopats in i bergsväggen av tentaklerna och förlorat medvetandet. Endast Yamega hade vänt om, och för detta var hon värd all tänkbar heder. Han hade tyckt om häxan för hennes kloka försiktighet från början, och han sörjde att de nu skulle behöva skiljas.

Slutligen såg han upp på Adgoi som satt jämte honom. Det slog honom hur ung hans vän egentligen var, något man lätt missade då han vandrade genom livet till synes tyngd av en äldre mans bördor. De hade alla haft Adgois teurgiska magi att tacka för deras liv. Då de legat inför döden hade Adgoi fört dem tillbaka med hjälp av Prios krafter. Han hoppades att hans unge vän någon gång skulle hitta den sinnesro han förtjänade.

Han tänkte på Gregoria. Ett stygn gick igenom honom då han insåg att hon inte fanns där, att han inte skulle få farväl av solriddaren som gjort honom till den man han nu blivit. Även hans bror, hertig Ynedar, borde ha varit här. De hade funnits så mycket han velat säga till dem båda. Nu fanns det ingen tid. ”Sök upp Gregoria…” pressade han fram med en sista kraftansträngning. ”Berätta att jag dog en bra död”. Ett rosslande läte kom ur hans strupe då en död larv föll ur hans mun. ”Och min bror… Sök upp hertig Ynedar… Säg att jag stått vid hans sida om han kallat på mig…”

Solen bröt igenom molnen i skyn. Han stirrade på den tills hans ögon brann, till dess ljus fyllde hela hans sinne. Han log. ”Jag är stolt över er,” blev Beretais sista ord. Han lämnade dem där på skeppet, det stora ljuset väntade. Vandringen i Laggivarens ljus väntade nu. Kanske skulle hans fäder vänta på honom där, kanske skulle han till slut accepteras som en av dem. I vilket fall skulle han inte längre skämmas i deras mäktiga sällskap.
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Ett bra avslut på Beretai's historia. Fint jobbat



Hemkomsten till Tistla Fäste var en triumf, dock en kantad av sorg. Beretai’s frånfälle gör att det är svårt att se äventyret som lyckat. Resan på floden hemåt gick snabbt och utan större problem. Urrubuktur klanen ville bli avsläppta några timmar nedströms och med vakande blickar mot sydstranden där alverna senast setts gick de av på den norra sidan. Till min förvåning ville ordensnotarien även han lämna. Hans sinne verkar förlorat för alltid och mina ord om hans plikt mot Ambria och Ordo Magica gick inte fram. Han plaskade glatt efter klanen. Minuter senare kom det första pilregnet. Brinnande pilar kom flygande från skyn och slog ner i däck. Vi kämpade med att släcka eldarna i så gott skydd vi kunde finna. Alverna skymtade på sydsidan och Ambrosius försökte täcka oss med armborsten. Plötsligt ljuder ett horn i nedströms. Ett skepp kommer runt en flodbank, en flodgångare, fast större än våran. Alverna försvinner in i vegetationen igen och vi hälsas av drottningens utsända. Jägarkårister! Räddningen. De är på ett uppdrag vi redan har slutfört, Van-Rogan. Därför slår de följe med oss hem och med dem som eskort går resten av resan utan problem. Väl i Kurun betalar vi en alkemist för att balsamera den hårt sargade kropp som är allt som Beretai har lämnat efter sig. Vi finner våra hästar, återlämnar båten till den stackars kaptenens änka och reser snabbt vidare till Fästet.

Resan går utan problem över Ambrias fält och hedar. Akka, Beretai’s stridssto drar krigaren på en vagn. Jag ska inte försöka påstå att jag vet hur djur tänker eller fungerar men vore det en människa skulle jag säga att hon sörjer. Med böjt, men ändå på något sätt stolt huvud drar hon den framlidne krigaren framåt. I Tistla Fäste avhandlar vi våra uppgifter på ett par dagar innan vi reser vidare. Familj, möte med Eufrynda där hon upphöjer mig till gesäll inom orden och ber att få skriva av mina anteckningar. All denna politik i orden ger mig lite av en sur smak, i fortsättningar ska jag försöka hålla mig utanför. Men med min gesällstatus blir mitt liv lite friare. Mer tid till egna projekt, mindre tid för administrativt arbete. Nattbäcka var vårt andra möte, han gav oss varsin andel i ett hus i staden. Såsom lovat, huset stod vid lilla torget och har varit ett värdshus. Det är i behov av stora renovationer och upprustning men det kan nog bli en fin plats en dag. Väl där röjde vi den stora salen och gick igenom det vi fått med oss ur Davokar. Att redogöra för vad vi har i vår ägo vore oklokt om den här boken hamnar i orätta händer. Men vi värderade sakerna efter förmåga och Lysindra Gyllengripe värderade även hon våra fynd och vi kom fram till att hennes del var runt 100 daler. Vilket betalades i reda pengar från den belöning Van-Rogans död gav oss.

Sedan var våra brådskande ärenden i staden över och vi såg oss tvungna att ta tag i den uppgift vi alla bävade för. Beretai’s hemfärd. Vi sadlade upp igen och begav oss i gryningen mot Ravenia i Nya Beretor. Färden dit går även denna över säkra marker och det är svårt att inte sätta värde på att kunna färdas så pass långt utan att utsättas för fara. Ambria är i sanning en makalös plats, om man sätter den i relation till Davokar. Civilisationen tar fram något gott ur landet. I Ravenia sätter vi kurs mot hertigborgen uppe på höjden. Ambrosius upplyser oss om att hertig Ynedar är en ung man och vi förstår att Beretai måste vara en äldre bror, en oäkting. Att få träffa hertigen går vägen efter att Ambrosius nu iklädd en stass värdig en ädling förklarar vilka vi är och vårt ärende. Vi får tala med kammarherren och sedan hertigen själv. Vi förklarar vad som hänt och han berättar mycket vi inte visste om Beretai. Att han var Korian’s oäkta barn. Att han alltid setts som ett problem och skickades till Den döende solens ridderskap som en lösning. Att Ynedar skulle ha kallat på honom när tiden var rätt. Men att den tyvärr kommit för sent. Vid kvällningen hölls en högmässa för oäktingen, hans kista var klädd i självaste drottningsfamiljens färger. Ambrosius steg upp och höll ett tal till Beretai’s ära och även om han gjorde det mycket teatraliskt och kanske delvis för egen vinning så fanns det delar jag delade och mycket som sades som hade en äkta klang. På det stora hela hade jag inte mycket att tillägga. Beretai’s kropp hade fått den vila den förtjänat under det tak hans far byggt. Kanske den enda hemkomsten som var möjlig.

Efter mässan visades vi till ett gästrum för natten. Där fick vi återigen träffa kammarherren som hade ett uppdrag åt oss. Han berättade en märklig historia om en kvinna som funnits i Davokar för 16 år sedan. Då bara en flicka, nu vuxen, dock hade hon varit försatt i en dvala under hela tiden sedan dess. Hon hade hållits i ett rum i borgen och aldrig vaknat. Hennes kropp hade inte behövt föda och den hade talat som om i sömnen. Det som sades hade av mästare och vetare varit på Symbaritiska och mycket lite av det som sagts hade kunnat översättas. Det lilla de hade översatt har visat sig ingå i Sarkomals Profetia, långt innan den påfanns av solkyrkan. Jag fick gå igenom det som skrivits ner och även om det är väldigt svårt att förstå de ord jag finner på pränt är orden i sig väldigt värdefulla. Hur Symbaritiska lät och uttalades är en av de verkliga nycklar vi saknar, de här orden ger en vag aning om hur språket tedde sig. Vidare fanns en profetia, eller i varje fall en strof från en som handlade om tre människor. De hade på något sätt ingått en pakt och i gengäld fått krafter.

Vi undersökte kvinnans rum och Adgoi fann en brosch som hade undgått upptäckt av de som gått igenom rummet före oss. Broschen föreställde ett uråldrigt riddarhus vapen. Huset Seberand. Det lilla jag visste om huset var att det hade vägrat ställa sig upp mot mörkermästarna i det stora kriget och därför förvisats. Deras mark och ägor hade tagits i beslag och alla utom husets överhuvud hade bannlysts. Han hade dömts till döden. Något var dock märkligt med vapnet. Det hade fått ett tillägg som inte fanns där innan, en orm av något slag. Jag gick sedan till biblioteket för att ta reda på så mycket som möjligt om huset Seberand. Det visade sig gå rätt fort, tre äkta barn fanns vid förvisningen: Storebrodern Mareon, mellansystern Keldira och lillebrodern Elian. Mer fanns inte att läsa om huset och jag spenderade istället lite tid med att upprätta en lista på de titlar jag ville ta mig en närmare titt på när vi rett ut historien med den försvunna flickan.
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Mina hypoteser skulle visa sig vara korrekta. De tre barnen Mareon, Keldira och Elian Seberand motsvarade barnen i strofen. De hade alla mottagit gåvor från ett av mörkrets yngel. Deras far hade ingått en pakt för att rädda sin dömda släkt. Jag har inte tidigare förstått hur långt barbarerna egentligen har gått för att skydda sina fränder från Davokars väsen, men nu har jag fått en intressant inblick. Flickan som fanns i släkten Kohinoors förvar i Ravenia visade sig i varje fall vara Keldira, hennes gåva hade varit klarsyn. Hennes bröder Mareon och Elian hade befriat henne efter noggrant planerat arbete. Flickan hade nämligen kommit bort från resten av familjen när de tvingats på flykt av barbarkrigare från Karohar. De residerade nämligen i en utbrytarby inne i ett träsk i Davokar. Ett starkt tabubelagt område med en ondska utöver det vanliga skulle det visa sig. Men när flickan visades upp som en kuriositet på torget i Ravenia så nådde ryktet bröderna och de återfann sin syster. Kidnappningen genomfördes men vi var dem på spåren. Yamega’s seans med anden till den döda alkemisten som bryggt elixiret som väckt kvinnan gav föga. Karuna, barbaren som utsetts till vår vägvisare av hertigens kammarherre upptäckte att vi i vår utredning var iakttagna. Hon fick efter en jakt fatt i flanören men han gick henne tyvärr ur klorna. Men med Karunas beskrivning fick vi veta av stadsvakten att vårt offer hade lämnat staden genom den norra porten. Med all information vi hittills samlat visste vi att vi behövde besöka utbrytarbyn och att vi förmodligen skulle finna syskonskaran där. Vi satte av norrut och efter en hård ritt där flera individer längs vägen kunde konfirmera att vår man tagit vår väg, och även att ett större sällskap som matchade vår beskrivning också hade tagit den vägen ett par dagar tidigare. Vilket torde sammanfalla med kidnappningen. Lång efter kvällningen kommer vi fram till en liten by vid namn Ekenby, en knytpunkt där fyra vägar möts. Mannen vi förföljer borde vara inkvarterad på värdshuset, Ekenfrid, särskilt mycket längre borde han inte ha kommit. Tyvärr finner vi inte mannen bland de övriga gästerna. Men mitt i vår försenade middagsmåltid slängs ett föremål in genom en fönsterruta, på ett par sekunder fylls rummet av någon form av gas. Det blir svårt att andas och svårt att se. Kalabalik bryter ut. Vi försöker ta oss fram till dörren men den är barrikaderad på utsidan, det går inte att få upp den. Kuruna vänder då och försöker ta sig högre upp i huset jag följer efter. De andra försöker desperat få upp dörren. Det blir till slut Ambrosius som i ett sista försök slänger sig in i dörren som till slut lossnar från karmen. Uppe på övervåningen kan jag och Kuruna se hur ett flertal kåpklädda figurer har pilbågar och spjut riktade mot värdshuset. En blek man med nästan vitt anlete som liknar den beskrivning vi fått försvinner ur tomma intet när han ser oss. Kuruna drar sina kastyxor och hoppar ut på taket. Själv sträcker jag ner handen i svavelpåsen och frammanar en svavelkaskad med oanade konsekvenser. Lågorna dundrar fram och omsluter en, två tre av de som håller pilbågar innan kraften är förbrukad. Natten försätts för ett kort ögonblick i dag. De kvarvarande pilbågsskyttarna skjuter i sin tur pilar insvepta i eld mot värdshuset som tar eld. Nere i värdshuset har Yamega, Adgoi och Ambrosius fullt upp med de kåpklädda spjutbärarna. Jag springer ner för att hjälpa dem, det är då den vithyade mannen dyker upp, från ingenstans har han fattat ett strypgrepp om min hals. Snaran ligger åt hårt och jag känner hur mitt medvetande är på väg att slinka iväg. Jag försöker gripa tag om mannens medvetande, dra kontrollen ifrån honom och på så sätt släppa mig fri. Men bara att tänka tanken gör inte att jag kan utföra rörelserna och uttala formlerna. Jag blir kvar i hans grepp. Yamega får syn på min situation och jag kan se hur hon utför de nödvändiga rörelserna och med en stöt släpper iväg larver som på magisk väg utvecklas när de färdas genom luften och ner i luftstrupen på min mördare. Han vacklar till och släpper. I samma stund bleknar han bort ur våra medvetanden igen. Jag kippar efter andan och försöker samla mig, rummet är fortfarande i full kalabalik med spjutbärande kultister som försöker göre slut på motståndet. Jag slänger mig in i striden igen och lyckas sätta fyr på ytterligare några. Kuruna, Ambrosius och Heraban har lyckats få de på utsidan på flykten och Yamega, Adgoi och jag får till slut släckt kämparglöden inne i huset. Vi släpar ut en medvetslös kultist och ser hur värdshuset nu helt i lågor långsamt brinner ner, trots motståndet av ett stort nummer av händer och vattenhinkar. Stämningen efter attentatet är väldigt hätsk. Byborna vill kräva sin hämnd på kultisten vi har i vårt förvar. Men Kuruna ställer sig emellan och kräver att de låter honom löpa. Ett beslut jag har svårt att försonas med, i Prios lära står klart och tydligt att man ska straffas för hur man agerar. Mannen låg bakom både mordbrand och var en del i anfallet. Han borde därför hängas för sina brott. Att lämna över mannen till någon med lagen på sin sida hade varit rätt val. Istället lät hon honom gå efter att vi fått den information vi behövde. Stämningen blev allt annat än god mellan Kuruna och de stackars byborna som mist ett viktigt nav i deras liv. Vi fick ta oss därifrån då vår egen säkerhet hotades. Istället fick vi sova i en lada vi fann. När gryningen kom visste vi att vi var tvungna att fortsätta mot byn. Bakhållet hade misslyckats och vi hade decimerat deras styrkor. Brodern hade dock undkommit och gått för att förena sig med Mareon, den förstfödde brodern. Vi pressade på norrut, till slut nådde vi Davokars bryn och tog oss snabbt vidare in. Hästarna lämnade vi vid en skogshuggarby som Kuruna kände till, där införskaffade vi även lite proviant. Expeditionen var dåligt förberedd och utförd i all hast. Men med vår vägvisare och information om att det inte var så långt in vi skulle trodde vi att vi ändå skulle klara oss rätt bra.
Skogen gav snart vika för träsket. Det träsk där utbrytarbyn torde ligga, träden blev färre, vattendragen fler. Snart vandrade vi mellan manshöga buskar och förkrympta träd. Kängorna oftare än inte under vatten till skaften. En tät dimma som gör det svårt att orientera sig ligger över hela scenen. Vi kämpar på men vet egentligen inte riktigt vart vi ska, det handlar mer om tur än något annat vid det här laget. Att spåra är helt uteslutet i den sanka marken och täta dimman. Så skedde det, kalla det tur eller otur men Kuruna blir blixtsnabbt omsluten av någon form av ormlikt vidunder. Vi försöker gemensamt nedgöra den vilket till slut lyckas. Men tumultet har gjort att vi dragit till oss något mycket värre. Ur dimman lösgörs sig skepnader, de har haft tid att slå en lov runt oss. Rakt norröver kommer en kvinna oss till mötes, hon är iklädd barbarernas ihop plock av vad naturen ger som kläder. Men på händerna glänser blankt stål, i form av sylvassa klor och på andra armen är en spjutslunga monterad. En silkeskaryss pryder hennes torso. Klankrigare, klorna tydde på klanen Karohar. Den blodtörstigaste klanen söder om Malgomor. Kvinnan tar till orda och kräver att vi förklarar vad vi gör här. Man hör på hennes ton och sätt att hon egentligen inte bryr sig. Hon letar bara efter en blotta. Minsta svaghet och de 13 klankrigarna kastar sig över oss. Karuna tar till orda, hon förklarar. Vi är på uppdrag. Vad gör dem själva här, det är tabubelagt område. Ifrågasättandet tas inte emot väl. Om inte en av Kariterna gått emellan kunde det slutat illa, mannen som bryter sig in i samtalet försöker lugna situationen. Förklarar att vi kanske kan vara till nytta, att vi trots allt är på samma sida. Letar efter samma personer. Karitkvinnan vägrar lyssna hon stöter till mannen som ramlar ner i gyttjan och proklamerar att om hon ser någon av oss igen då kommer hon inte att göra processen kort med oss. Mannen som försökte tala emot försöker igen men får veta att det gäller honom med. Han är förvisad. En observation jag gjorde är att barbarerna verkar ha ett väldigt osäkert rättsväsende. Den övergivne Kariten verkar acceptera beslutet med en rad oangenäma tillmälen efter de retirerande klankrigarna.

Karag, som kariten visade sig heta förtäljer historien för oss om hur släkten Seberand kom vandrande söderifrån och anlade byn Fridhem i träsket. Ett redan då starkt tabubelagt område. Kariternas häxor och ledare försökte få dem att förstå att de inte fick vara där, åren gick. Men de två folken drog inte jämnt och det slutade med att Kariterna blodtörstigt anföll flyktingarna, som än en gång tvingades på flykt. Detta var för 16 år sedan och det var efter det här anfallet som systern, oraklet, den sovande flickan påfanns. Efter det så har Malyanda en åldrad men stark häxa tagit på sig att vakta platsen och göra den omöjlig att nå. Men nu hade hon skickat bud till Kariterna och det var därför Akara, dotter till Kariternas ledare var här med sina krigare. Karag var även han hitskickad fast på häxornas befallning. Politiken i de olika utsända är svår att sia om, men det verkar finnas ett brott mellan häxornas andliga vägledning och hövdingens beslut. Därav splittringen i träsket och Karags förekomst i vårt sällskap. Oavsett, Karag vet inte heller var byn är men han vet att den är nära ett landmärke. Vilket kan han dock inte säga. Men om vi undersöker träskets landmärken borde vi slutligen finna vad som är kvar av Fridhem. Vi bestämmer att ta kariten på orden och han får leda oss till en gravkummel där förmodligen andarna efter tidigare Fridhemsbor bör vistas. Tanken är att utnyttja Yamegas kraft att frammana och tala med de döda. De borde veta var byn är belägen. Vandringen fortsätter i det mörka, dimmiga och fuktiga träsket. Till slut reser sig en kummel framför oss i dimman och vi kan se de skallar som fortfarande sitter nedstuckna på pålar. Yamega ödslar ingen tid utan börjar direkt med förberedelserna, hon går kummeln och strör ut jord och aska i alla väderstreck. Mortlar ner några ingredienser jag inte hinner se i en mortel och låter de falla från hennes näve. Till slut börjar hon tala lågmält och svaja innan hon sätter sig ner i någon form av koncentrations övning. Hon talar plötsligt och högt: ”Svara mig ande, var är Fridhem, i närheten av det fallna tornet?” när anden verkar stå emot upprepar hon orden och svaret kommer i form av att en av skallarna exploderar med en hög smäll. Svaret är negativt, Yamega fortsätter, ”Svara mig ande, var är Fridhem, i närheten av den höga kullen?” Än en gång smäller enbart en skalle. Att andarna eller i det här fallet en ande, har sådan kraft i den materiella världen är lite oroväckande. ”Svara mig ande, var är fridhem, i närheten av det stora trädet?” frågan hävs fram med en oerhörd koncentration, striden Yamega för med anden om herraväldet över dess vilja att svara verkar ta på henne. Hon börjar svettas och man ser hur hon nätt och jämnt lyckas hålla tag. Två smällar ljuder i snabb följd och vi drar alla en djup suck av lättnad. Vi har vårt svar.

Vi vandrar till ett nerfallet torn och slår läger. De våta stenarna erbjuder någon form av skydd från träskets ihärdiga fukt och med hjälp av en eld hinner vi nästan bli torra. Dagen efter fortsätter vi djupare in i träsket. Trädet finner vi utan problem och efter att ha vandrat på måfå lyckas vi till slut vandra rakt in i det paradis Fridhem är i jämförelse med träskets karghet. Malyanda har upprättat en häxcirkel runt byn och här inne är det högsommar, det växer och frodas och mängder med djur lever i balans. Byn är förfallen men byggnaderna hålls på plats av slingerväxter och annan växtlighet. Inne i långhuset finner vi Malyanda. Hon visar sig vara nära med Karag. Men hon är svag, sängliggande. Hennes krafter kommer snart att sina och vi kan inte lita på henne mer i försvaret av den tabubelagda platsen. Uppe på en kulle i byn finns en byggnad, helt täckt av Malyandas rankor. Förslutet. Vi vet alla att det bara är en tidsfråga innan barnen Seberand dyker upp. Så vi gör vårt bästa för att befästa byn. Men vi hinner inte särskilt långt innan Ambrosius falkögon fångar vårt byte. Syskonen, alla tre samlade tillsammans med en näve kåpklädda underhuggare. Eliam lägger sin hand på Keldiras axel och de båda försvinner på magisk väg. Mareon pekar uppåt kullen och ropar ut en anfallsorder. Uppför kullen kommer vårt motstånd. Karuna och Heraban ställer sig i den nedrasade porten och försöker möta dem. Ambrosius, Adgoi och jag tar oss högre upp och börjar regna ner eld och pilar över dem. Striden börjar väl, min kraftiga eldmagi fäller dem en efter en, kedjan av svavel, röken och lukten fyller hela häxcirkeln. Ambrosius pilar är lika dödliga som vanligt. Karuna och Heraban har dock problem i porten men lyckas nätt och jämnt hålla stången. Mareon, den store brodern kommer då uppför backen, han stannar till och tar sig för kroppen när han med ett högt vrål börjar förvandlas till en Urorne. Besten tar sats och rusar upp för kullen, han svingar sina väldiga galtar och splittrar den halvt nedrasade palissaden. Jag vänder min uppmärksamhet mot besten men lyckas inte tända eld på den, ej heller Ambrosius skäktor kan göra nämnvärd skada på den. Samtidigt kommer Eliam fram ur skuggorna och tar Yamega i ett strypgrepp. Häxan kan inte stå emot den bleke mannen utan faller snabbt till marken. En skäkta från Ambrosius och ett plötsligt uppenbarande av Karag vänder dock situationen. Han ser sig övermannad och tar då fram en kniv och hugger sig själv i armen. Korruptionen från artefakten får hans kropp att skaka, det blir droppen som rinner över. Han skälver och skakar och kroppen börjar förändras, fram växer klor och horn och hans mänskliga drag förvrängs. Kvar står en hiskelig styggelse, det är tredje gången vi ställs inför en styggelse. Vi hanterar dock situationen med kallt huvud, Ambrosius naglar fast honom med en skäkta, Adgoi med en pil och Karag går vilt till anfall med sina stridsklor. Mareon i form av Urornebesten rusar rakt igenom stridens hetta rakt mot den tabubelagda byggnaden. Han rammar rankorna med sina betar och hela byggnaden skälver och rasar in med ett brak. Bestens kropp försvinner ner under jorden. Striden fortsätter rasa men snart har vi övertaget. En efter en faller de, styggelsen och de kåpklädda kultisterna. Till slut kan vi följa efter besten ner i underjorden.

Där finner vi intakta lämningar från Symbaroums tid, jag hinner tyvärr inte ta mig en närmare titt på arkitekturen. Vi går i gångar och trappor som leder allt djupare ner när vi plötsligt kommer ut i en stor sal. Salen måste en gång ha varit en arena för mäktiga skådespel. Längs hela kanten i det ovala rummet finns en balkong och under läktare. I mitten där vi kommer in finns en lång trappa som leder ner till golvet i rummet. Ute på en ö omgärdad av en vallgrav står Keldira, bredvid henne står Mareon i mänsklig form på knä. Vårt uppdrag var att återbörda kvinnan till hertigborgen i Ravenia. I en försiktighetsåtgärd sätter Ambrosius en skäkta mellan skulderbladen på den rejäle kämpen. Hans kropp faller framåt. Flickan reagerar inte ens. Vi träder neråt i salen, ut på golvet, över bron till ön. När vi försöker få kontakt med flickan avbryts vi av ett väsande ljud, vattnet krusas och bredvid skjuter en varelse upp. En orm, liknande kanaranen men långt mycket större, grövre och längre. Och i dess gap saknas en av de väldiga huggtänderna. En Lindorm, om det råder ingen tvekan. Få har sett den, färre har överlevt. Den tar till orda med en väsande stämma, presenterar sig som Tvetanda, frågor om våra namn. Det är svårt att prata med den, den har en närvaro som är av en annan värld, den dominerar hela ens uppfattning. Den vill att vi ska ingå en pakt med dem, få samma gåvor som syskonen, styrka, list och klarsyn mot att vi en gång per år återvänder till träsket och rapporterar om allt som händer i världen. Främst är den intresserad av Sarkomals profetia, den tror att profetian talar om henne. Situationen är svår, vi är hårt sargade från striden mot syskonen och deras hantlangare. Lindormen är mäktig, oskadd och hungrig. Vi svarar tvekande, famlande. Kan varken säga ja eller nej. Är rädda för när talet ska övergå i angrepp. Lindormar är varelser av sägner, långt större än oss. Vår sedvanliga handlingskraft har lämnat oss. När ormen förstår att hon inte kan övertala oss, börjar hon sjunga, hennes väsande visa försätter de flesta av oss i någon form av trance. Jag lyckas hålla huvudet klart och försöker anfalla henne med min eld, men min attack gör föga. Även Karag har hållit huvudet kallt och hans spjut seglar upp mot besten men utan att slå igenom det kraftiga fjällpansaret. Hon gör sig redo för anfall att plocka oss en efter en medan de andra står som förlamade. Då hörs en hög stämma från ingången till salen. Det är Malyanda, den korta hukade gestalten står lutad på sin stav. Hon ropar att detta inte får hända och slår med staven i marken, örtrankor växer fram från skrymslen och vrån och snart är lindormen omlindad. Men den fortsätter sjunga och spjärnar emot sitt fängsel. Jag förstår att jag måste nå hennes sinne om jag ska få slut på sången, Malyanda kan inte hålla Tvetanda hur länge som helst. Jag sträcker ut mitt sinne, nu den enda som inte står förstenad, min träning hos Ordo Magica gör mig mest lämpad att stå emot sinnesförvrängande krafter. Mitt sinne når hennes, tränger in, tar över. Hon tystnar. De andra är fria, jag ropar åt dem att fly, och Yamega och Karuna tar Keldira i armen och försöker få med henne ut. Ambrosius tar än en gång och utsätter sig för fara när han slänger av ett skott av legendariska proportioner mot varelsen, den slår in rakt mellan tänderna och fäster ormkräket mot salens tak. När jag ser effekten av en enda skäkta får jag ny kraft. Jag behåller hennes sinne i mitt och låter min svavelkaskad ta fyr och riktar den upp hot henne. Denna gång får den effekt, ett enormt eldklot omsveper ormen och man hör hur hon ylar när hon bränns till aska. Hela salen börjar skaka och snart inser vi att med ormen så dog hennes magi, det som bevarat rummet kommer inte att hålla. Flykten blir snabb, ut ur ruinen, ut ur byn, in i träsket. Allt faller ner bakom oss, som om marken öppnat sig. Vi faller handlöst ner i det geggiga vattnet efter alla turer. Framför oss står Akara, hennes krigare redo. Vi är ett lätt byte för de luttrade gardisterna. Malyanda gör en sista ansats, lugnar kvinnan och får henne att ge sig av. Karag blir förvisad för gott och sedan gör Malyanda, hennes verk är över. Ormen död, tabut lyft och ingen uppgift fyller hennes leder med mening. Hon dör i Karags armar.
Färden hem blir tung, Keldira är med oss och på vägen begraver vi Malyanda och Yamega upprättar en cirkel runt hennes gravplats. Det är en vacker plats som kommer att ge de som råkar finna den en fridfull viloplats. Resan fortsätter sedan mot Ravenia och tre dagar senare sitter vi i hertigborgen, vi förtäljer historien för kammarherren som lovar att Keldira kommer få en rättvis bedömning och ger oss våren. Efter ett par dagar i Ravenias bibliotek färdas vi åter mot fästet. Med oss är Karag, kariten, han har tappat sin plats och har för tillfället slagit följe med oss tills han finner en ny gemenskap. Kanske hos oss.
 

Dendaer

Veteran
Joined
17 May 2015
Messages
30
Tiden i fästet flyter fram i ett sakta mak, själv är jag större delen av tiden upptagen med att skriva ner mina betraktelser i ett första band om Davokar och dess makter. Runt mig håller Adgoi och Ambrosius på att rusta upp värdshuset som vi fått av Nattbäcka. De lejer svartalfer och andra daglönare till att röja ur alla rum och renovera det som är trasigt. Snart har vi ett fullt fungerande utskänkningsrum och en övervåning med små rum. Ett av rummen har jag gjort om till kontor och bibliotek. Det är där jag spenderar de närmaste månaderna efter hemkomsten till fästet. Yamega upprättar någon form av permanent häxcirkel på bakgården, hon betvingar naturen till att skapa ett behagligt och frodigt klimat. Karag har i brist på bättre saker att göra valt att stanna hos oss, vi har extra rum och ännu ett exemplar till min fallstudie om barbarer kaninte skada. Jag har anledning att tro att Yamega inte är ett representativt exemplar. En kväll bestämmer vi oss för att ta ytterligare en titt på de föremål vi fört med oss från Davokar, Ellas trollkors, van-Rogans hand och Adgoi’s skrin med dvärgkvinnan. Angående trollkorset kommer vi fram till att det är mäktigt men att dess krafter inte för tillfället skulle gagna oss. Karag fattar dock tycke för van-Rogans hand och dess förmåga. Han tvekar men bestämmer sig till slut för att vända ryggen åt Malyanda och hennes renhets-lagar och binda den korrupta artefakten till sig. När orden förvandlas till handling drar en rutten stinkande vind genom rummet och får ljuset att fladdra. Den gör sig väl på hans bröst mellan alla troféer från monster han har nedgjort. Adgoi binder dvärgskrinet till sig och effekten är mycket besynnerlig. Kvinnan kommer åter fram ur det alldeles för trånga skrinet och babblar på ett språk jag ännu inte lyckats placera. Men efter att Adgoi har tagit skrinet i sin ägo verkar han med liknande effekter som när Xanatha talade med oss förstå kvinnan. Hon sätts direkt på att baka bröd av den villrådige ynglingen, visserligen ett mycket gott bröd, men den magiska dvärgen verkar besitta mycket viktigare kunskaper och krafter. Jag kan inte annat än säga att jag är avundsjuk på Adgoi, han sitter på en källa av information som inte skådats på denna sidan kriget och bara han kan förstå henne. Hon sätts visserligen på att lära sig ambriska men hon verkar allt annat än entusiastisk. Trots att hon varje dag förpestar vårt leverna med bittra blickar och en negativ uppsyn förblir hon ett mysterium.

Ambrosius har även spenderat tiden med att försöka få tag på sin syster Anadea, hon har försvunnit från solkyrkans sold och efter lite luskande finner Ambrosius att han hjälper till i missionsstugan i fästet. En morgon stämmer hon träff med honom på ett värdshus i staden. De träffas och diskuterar, hon verkar upprörd, eller snarare vett skrämd. Hon yrar om att det ska inträffa något som kan komma att äventyra hela fästets existens. Hon ber om hjälp av Ambrosius och hans kamrater och ber honom gå och hämta dem. Han springer genom staden, tydligt störd av allvaret i hans systers ton. Mitt i att han brakar in i vårt hus ett tiotal kvarter bort ljuder stadens larm. Hornen utmed fästets nordsida ljuder för fullt följt av ljudet av när stadens klockar klämmer i. Ambrosius vill att vi ska följa honom till Anadea men i uppståndelsen springer vi norrut istället. Till fästets försvar. Som Ordens magiker och medborgare i Tistla fäste har jag vissa skyldigheter. Vid paddans torg ser vi ett uppbåd av kämpar som samlats. Lysindra Gyllengripe och hennes anhang och vaktkaptenen Marvello. Men än viktigare ut ur den ristande och gungande skogen kommer två varelser som får samtliga i fästet att tappa andan. Två kolosser till varelser, enorma, skapta av rötter, grenar och annan natur. De vandrar sävligt men bestämt rakt mot fästet. På dess ryggar rider eller snarare står två människor. De verkar vara de som betvingar varelserna framåt. Yamega fyller i det vi alla misstänkt, häxor, mäktiga sådana. De stannar några hundra meter från fästet och en av häxmästarna stiger ner från sin varelse och går en bit framåt. Vi förstår att han vill möta någon from fästet. Marvello sätter snabbt ihop en koalition av de som är där, han vill ha Ordo Magica och solkyrkan representerade. Jag fyller snabbt platsen som representant för Ordo Magica och även som tolk då jag talar flera barbariska dialekter. Karag och Yamega hade även de kunnat fylla den platsen men då deras lojalitet är tvivelaktig i situationer som denna när deras ursprung kan komma på kall var det bättre att en Ambrier såg till så att de Ambriska intressena inte kom på kant. Vi vandrar ut. Häxan presenterar sig, Gadramon, han är fyller Yamega i, Huldrans andre man. Konversationen sköts mellan Marvello och Gadramon via mig och Yamega. De är här för att ta reda på om brunnen har ljudit. Vilket den ännu inte har. De verkar veta att något ska hända. Vad hinner de inte komma till förrän dagens andra öronbedövande ljud chockar fästets befolkning. Ett väldigt ljud får de flesta av oss att slås till marken med händerna för öronen. Tecknet häxorna frågade efter har nu kommit. Panik uppstår och vi rusar in mot staden för att ta reda på vad det är som hänt. Då får vi höra av de flyende massorna att ett hål har öppnat sig, österut, ungefär där Ambrosius hade ätit frukost med sin syster. Vi rusar ditåt och snart möts vi av en vidunderlig syn. En styggelse, eller snarare något värre, en människa som blivit karvad av mörk magi. Den har långa klor där fingrarna torde sitta och ett vildsint sätt. De slaktar allt som kommer i deras väg. Vi kastar oss på den och lyckas nedgöra den. Adgoi berättar för oss att varelsen är skapad ur en människa, liknande de i det stora kriget. Varelsen och dess uppenbarelse skärrar oss alla. Vi fortsätter mot källan av allt larm. Det blir svårare och svårare att se för ett dammoln har lägrat sig över staden. Vi möter människor som flyr i vild panik från fler av de avskyvärda varelserna. Vi försöker nedgöra dem bäst vi kan men upptäcker snart att vi inte kan ge oss på alla utan att stanna vår framfart. När vi kommer ut ur en gränd blir vi påhoppade av en grupp av varelser, hälften av dem tillhör de vi redan nedgjort, de styggelse märkta. Adgoi förvånar oss alla genom att kalla ner Priosljus i en väldig smäll runt sig, ljuset rullar som i vågor runt den bräckliga gestalten och får varelserna att skrika i vansinne där ljuset liksom bränner sig in i deras kött. Bakom styggelsebestarna kommer dock något nytt, människor, omskapta de med men likväl människor. De skriker ”HÄMND ÅT HALOBAN och FÖR HELIONORA”, i stundens hetta förstår vi inte magnituden. Människorna saknar beväpning men anfaller med armar omskapta till klor eller klingor. De står pall för vårt försvar och det börjar se mörkt ut. Ur en tvärgränd exploderar plötsligt en våg av ljus fram, samma kalla ljus som Prios skänker Adgoi. Varelserna skyr tillbaks och ur gränden kommer tre av solgudens riddare, bröderna Mikkele och Jazero, Beretais forna rival. De rusar in i fienden och med enorma hugg trycker de dem tillbaks. Fienden får även de förstärkning men tillsammans kan våra styrkor nedgöra dem till siste varelse.

Vi har nu nått fram till vad som en gång var ett torg. Framför oss ser vi ett resterna av att ett kvarter helt sonika har slukats av marken. Fallit ner under jord och lämnat ett hål. Runt hålet ser vi mängder med människor som ligger skadade och mängder med varelser och människor omskapta till naturvidriga missfoster. Eufrynda är där tillsammans med Kulinan av huset Furia. De två mästarna står och diskuterar en av varelserna. Jag sällar mig till dem och Kulinan verkar mest intresserad av varelsen, Eufrynda är helt uppe i varv och man märker att händelsen skärrat henne. Kulinan är lugn på ett sätt som inte är riktigt rätt. Jag informerar dem om vad vi varit med om. Mycket mer hinner inte sägas, mina kamrater har vilat upp sig och Adgoi’s händer har gått varma bland de skadade. Ambrosius har förgäves försökt finna sin syster Anadea. Han förstår att värdshuset de satt på är en av de byggnader som nu vilar under jord.
Ett väldigt larm hörs över staden hundratals fotsteg börjar ljuda nere i avgrunden. Vi gör oss redo, stadsvakten har påbörjat en provisorisk palissad runt hålet men denna tvingas överges när nu fienden stormar över krönet igen. Alla står vi själva mot den nya anstormningen. Mina vänner lyckas göra en delvis nedrasat husruin till vårt fäste. Heraban och Karag vaktar ingången och vi övriga klättrar högre upp för att kunna anfalla motståndet från ovan. Mot oss stormar varelser och omskapta människor. Våra pilar, min eld och Karags och Herabans klor lyckas stoppa dem, men det blir en tuff strid. Heraban stupar snabbt och hans hävande gestalt överges för att omringa Karag. Karag har fyra stycken fiender emot sig och deras beväpning punkterar långsamt den ensamme kariten. Det enda som står emot honom och en utdragen död är hans ursinne. Han får smäll efter smäll men lyckas skaka de ifrån sig. Då när allt ser som mörkast ut kommer en enorm varelse upp ur djupet. Bepansrad med ett stort svärd. Han tar sikte på Karag och tillryggalägger avståndet snabbt. Mina sinnesövertagande magier lyckas slita kontrollen över den enorma kroppen ifrån honom och med hans enorma svärd fäller jag flertalet av krigarna runt Karag. Det blir vår räddning. När krigarna förlorar kraft kan vi övermanna dem och på så sätt ta kommandot över striden.
Runt omkring oss ser vi att vi inte är de ensamma vinnarna. Fästets försvarare har tvingat tillbaks den mystiska fienden i hålet. Inte utan förluster, många är de medborgare som dragits med ner i hålet och många är de som ligger stupade eller i behov av akut vård. Men skrik och larm längre in i staden får oss att vända våra blickar ditåt. Adgoi kämpar febrilt med att få liv i Karag och Heraban och även oss andra. Sedan tar vi oss mot det nya tumultet. Vi förstår att fienden slagit till igen. Denna gången genom att ta sig upp i källare. Vi kommer fram till lilla torget där vår egen bostad finns och ser hur det väller ut varelser ur vårt hus. Vi går till anfall men innan vi hinner få effekt så kommer en ensam gestalt utfarande ur en gränd. Han är naken utom en ländklädnad och ett stort tvåhandssvärd i ett stadigt grepp. Det är Serex av Attio som med vansinnigt ursinne och enorma svingar nedgör fiende efter fiende. Vi får nytt mod och lyckas nedgöra de som omringar oss. De har mycket riktigt kommit upp ur källaren på huset. Ett hål i väggen har slagits in och golvet är täckt av sten och murbruk. Vi barrikaderar det provisoriskt och Adgoi säger till dvärgslaven Lång-nog att gömma sig på vinden med hunden Sontag.
Efter att ha sett till vårat hem går vi åter mot hålet och då stöter vi på en samling av människor. Lasifor Nattbäcka står på ett par bord och manar alla till uppslutning. Han håller ett brandtal om hur vi alla måste kämpa för vår överlevnad och hur vi inte kan vika oss för hot som dessa. Vi har alla gjort det förut och nu måste vi göra det igen, kämpa för fästets bräckliga överlevnad. Talet fångar allmänheten och får den i rätt stämning. Fienden har efter skenmanövern med källarna åter tagit slukhålets barrikader till sitt förfogande. De måste kämpas ner. Serex av Attio kommer oss till mötes nu iförd helrustning. Tillsammans rusar vi mot slukhålet för att återta barrikaden. Vår grupp med vänner och Serex ställs mot ett dussintal fiender. Fiendens magiker, befälhavare, krigare och varelser. Karag, Serex och Heraban rusar mot dem och skär av deras väg mot de mer bräckliga av oss. Jag och Ambrosius flankerar och försöker nedgöra deras magiker medan Yamega och Adgoi regnar pilar över dem. Men mäktigast är Serex som delar sina fiender i smådelar när de försöker flankera honom. Han och Karag håller bräschen med oanad effektivitet. Men så kommer brottet, deras magiker slutför sina besvärjelser och våra krigares sinnen tas över. Vi inser att det innebär slutet för oss om vi inte kan bryta ner dem. Den första magikern som håller Serex tas om hand blixtsnabbt. Men den andre lyckas hålla kvar tråden och Karag tvingas att anfalla Serex. Serex som i sitt ursinne inte kan förstå varför han blir förrådd av barbaren anfaller Karag i självförsvar. Krigaren lyckas överleva svingen, dock nätt och jämnt. Magikern kan till slut nedgöras och striden vänds i vår favör. Serex kan dock inte förstå vad som hänt och han lugnar bara ner sig när en äldre man som inte nämner sitt namn kommer fram och talar honom till rätta. Striden är vunnen och över slukhålet cirklar en varelse utan jämförelse. Kroppen av en barbar, men med vingar svävandes iklädd en silkeskaryss med runor från vredesgardet. Hon ser på slagfältet att de har förlorat och dyker snabbt ner i hålet. Följd av pilar, svavelkaskader och allt annat fästet kan uppbringa mot besten.

Frid. Tillfälligt kanske, men ändå lugn. Larmet från slagfältet har dött ut, allt som återstår är jämrandet från de skadade. Jag finner Eufrynda och Kulinan, de verkar vara oskadda och Kulinan även obrydd. De säger till mig att träffa dem senare i eftermiddag. En expedition ska utses för att ta sig ner i hålet och mina vänner och jag har utmärkt oss till den grad att de vill skicka ner oss. Vi diskuterar en av varelserna som ligger vid våra fötter, en människa, omskapt men inte som de andra. Dess klor är inte avsedda som vapen, de är mer eleganta. Jag berättar att de brukade magi, att de skickade ut en attack som korrumperade, jag kände den själv. Jag hade ett fast grepp om motmagins krafter, de var inte särskilt starka och helt plötsligt slog något in i mig som fick motmagin att löpa amok att fördubblas. Händelsen hade skakat om mig, saker jag tagit för givna såsom att själv agera ankare mot mörkret och korruptionen hade tagits ur min kontroll. När man balanserar på gränsen till avgrunden så kan en sådan attack få vem som helst att ramla över. Kulinan råder mig att vila, koncentrera på att få krafterna under kontroll. Själv känner jag att erfarenheten varit givande, att jag ska ta tillfället i akt och verkligen känna på korruptionen, låta den forsa fram i kroppen och få kontroll över den.
Ambrosius försöker febrilt få svar på vilka som ska ner i hålet, han vill leda en expedition han vill finna sin syster. Hans iver är nästan manisk. De andra vilar upp sig och beger sig sedan hemåt till vårat hem. Själv stannar jag kvar och hjälper till, en av mina gamla ungdomskamrater från Ordo Magica är på plats, Revina, vi talas vid lite och hon har nyligen blivit förflyttad till Tistla fästet för att tjäna under Mäster Cornelios. En förträfflig befordran och jag ser fram emot att spendera tid med henne. Men först måste fästet återställas.
Karag går för att se hur det har gått med hans syster Hagava, hon driver en handelsbod vid Paddans torg. Han finner boden men finner tyvärr också att attacken nått ända dit. Hennes fästman är död och deras dotter är bortrövad. Det förmörkar Karags sinne, även han brinner nu för att ta sig ner i hålet.

Efter uträttat värv vid palissaden som nu står starkare än förut, tar vi oss till Must för att se om min familj är oskadda. Där möts vi av Brute som med ett stolsben håller ordning. Inget har nått hit och ibland skattar jag mig lycklig att musteriet ligger på sydsidan. Familjen är oskadda men omskakade. Mitt i måltiden vi serverats kommer en svartalfs pojk med ett bud till Ambrosius vilket han brådskande störtar iväg på.
Vi tänker inte mer på det utan går snart hem till Karag och röjer upp i vårat hus. Väggen i källaren behöver repareras och förstärkas men för tillfället spänner vi bara upp ett par hudar och barrikaderar med våra tyngsta föremål. I uppehållsrummet är möblemanget huller om buller men vi lyckas få ordning på det mesta. När tiden tickar på och Ambrosius inte återvänder blir vi lite oroliga. Vi måste snart gå till Ordo Magicas torn. Då knackar det på dörren och ytterligare en svartalf försöker delge oss ett meddelande. Det är ett kort meddelande skrivet av Ambrosius men med en udda handstil. Han vill träffa oss i en gränd i norra delen av staden och diskutera det som hänt idag. Det är sannerligen mystiskt och något står inte rätt till. Vi ger oss i varje fall ut för att ta reda på vad som försiggår.
Vi kommer fram till gränden och där ser vi en kåpklädd person, jag ropar, men de svarar inte och springer istället djupare in. Jag och Karag följer efter och Yamega, Heraban och Adgoi smyger runt på andra sidan gränden. Vi går in i gränden och plötsligt smäller en dörr upp. Ut far tre människor med spjut. Bakom mig och Karag dyker fler spjutbärare upp och ovanför oss ser vi två pilbågsskyttar som spänner sträng. De gör inga försök att tala utan anfaller direkt. Situationen är direkt diger. Jag slänger iväg kaskad på kaskad och lyckas bränna dem illa, Karag slåss tappert med sina klor men spjutens längd hämmar honom. Heraban, Yamega och Adgoi lyckas hålla ifrån men snart ser vi att även de tappar. Jag faller först, två motståndare med spjut och en pilbågsskytt som tar sikte på min rygg är för mycket. Efter mig faller Heraban, hjälte baigornen ramar är ingen match för spjuten som aggressivt huggs mot honom. De får fri lejd på Adgoi och Yamega, ingen byggd för strid i smala gränder på nära håll.
Då händer det, det som inte får hända. Ett efter ett av spjuten spetsar häxans kropp, hennes skyddande häxsärk och dess magiska försvar skyddar inte nog. Hon faller ner, bredvid Heraban. Kippar efter luft, hela handen full av baigornens päls. Försöker ta sig upp men hennes krafter är slut. Kvar är bara Adgoi och Karag mot ett halvdussin okända motståndare. Mördare av värsta sort som helt utan varning ger sig på människor som hela morgonen har kämpat för hela Tistla Fästes överlevnad mot varelser oändligt mer ohyggliga än de ens kan föreställa sig. Adgoi väcker mig, jag ser situationen och hur den urartat, tar mig krampaktigt upp på knä, sen på fötterna. Stöter min stav i marken, hårt, spänner min vilja och slår ut mot eldstenen som kröner mins stav. Den krossas, och hela gränden omvälvs av ett eldsken som bländar samtliga. När skenet koncentreras står där en varelse, för tillfället i min lejd. Jag får honom att krossa våra fiender, bränna upp dem en efter en. Eldvarelsen omsluter dem och allt som är kvar är aska, brända ben och de skrik som ekar mellan väggarna när de bränns levande. Bågskyttarna lyckas fly men resten bränns levande. Jag skickar anden att förfölja dem medan vi ser till de skadade. Adgoi är redan vid Yamega sida, men det är för sent. Hennes kropp är genomstucken, inte ens Prios kan rädda henne nu.

Hennes sista ord rasslas fram med en förvånansvärt gammal stämma, ibland är det svårt att minnas att hon var halvtannat liv äldre än oss. ”Det räcker Adgoi, det är räcker… Jag vill att ni skall veta… att ni alla är de bästa människor jag träffat. Det har varit en ära att få vandra med er. Följ den vägen som utstakats. När Davokar vaknar kommer ni behövas. Min sista önskan… om ni kan, skicka ord till min mästare, Vakelya och min bror Hilteman i Karvosti. Jag vill att de skall höra om detta från er. Nu förstår jag äntligen, Vakelya. Det var detta du såg.”

Herabans ylande liksom sätter punkt och fyller den tystnad som drabbar oss alla. Först Beretai och nu Yamega, sorgen som vi trodde vi stuvat undan, tagit oss vidare från svämmar nu fram. Först Beretai och nu Yamega, orden blir som ett mantra i mitt huvud och en sak, bara en sak fyller det. Först hämnd, sedan sorg. Vi lyfter varsamt upp bortbytingens kropp, den är inte tung utan förvånansvärt lätt. Sedan styr vi stegen mot den norra porten, hon ska få vila, men inte här i den smutsiga Ambriska staden utan ute i Davokar, bland de sina. Vi går mot häxorna som visar sig i skogsbrynet, Gadramon och hans följeslagare. De lovar oss att göra i ordning kroppen för begravning, vi lovar, eller snarare kräver, att återkomma och delta vid skymningen.

Tillbaks i staden möter min eldvarelse mig, den har gjort ett spår av brännmärken dit förövarna tog vägen. Jag tar farväl av varelsen som har lyst upp de senaste halvåret för mig med en stor dos vemod, den försvinner i ett moln av sot och rök. Brännmärkena är lätta att följa, snart står vi framför en dörr med ett stort X inbränt i. Vi tvekar inte, Karag sparkar in dörren och Adgoi och jag stiger snabbt in och avlossar våra vapen, Adgois bågsträng viner och min svavelkaskad slår runt i rummet. Fyra män befinner sig i rummet, en av dem är Ambrosius, han är bunden och blåslagen. De övriga tre är villebråd, en efter en stupar de tills bara en återstår. Han har jag fångat med min vilja, snart är han fångad på toppen av Karags klor. Svar, vi vill ha dem nu. Mannen spiller allt, en kvinna har fått fatt i dem på Rosengården, de är vanliga lycksökare och de fick åtta daler för att nedgöra oss. De var fattiga och eländiga och tog jobbet. Om kvinnan vet han inget, bara att hon var runt 30, rätt alldaglig. Karag vill skära halsen av mannen men jag stoppar honom och istället lämnar vi över honom till stadsvakten med så gott som en försäkran om att han kommer hängas. Ambrosius berättade även att han stött på de vi mött men att han givit upp och tagits till fånga.
Sedan funderar vi på varför, vem är det som har utsatt oss för det här, vem är det som ligger bakom, varför? Ambrosius tror det har med hans syster Anadea att göra. Hon visste något, något som skulle ske. Gadramon och hans följeslagare var inne på samma spår. Något kommer ske i fästet om några dagar, något som ännu inte skett. Att vi pratat med Anadea var nog för att vi behövde röjas ur vägen. Men vad ville hon? Vi visste ju inget och nu var flickan borta. Förmodligen död.

I Ordo Magicas torn möter vi Cornelios, Eufrynda, Kulinan och Goncai fyra ordensmästare och även Revina och Beremo, en ambrier av de lycksökande slaget. Han befinner sig i tornet för att han har hört att det finns daler ett tjäna på att bege sig ner i slukhålet. Cornelius nappar på erbjudandet då han gärna vill väga upp mina vänners och min lojalitet mot Eufrynda med en egen man på plats. Även Revina skickas med. Planen är simpel, ner i slukhålet, ta oss försiktigt fram och ta reda på så mycket vi kan. Sedan återvända och rapportera.
Som ledare för expeditionen förstår jag visheten i det beslutet men förstår att det kommer bli svårt. Karag kommer vilja finna sin systerdotter och Ambrosius sin syster. De kommer inte skygga från strid om det finns minsta chans att rädda dem. Kulinan förvånar samtliga i rummet när han proklamerar att han ska följa med, men på sina egna villkor. Vi accepterar förstås, en magiker av hans rang säger man inte i första taget nej till. Hans krafter fördubblar förmodligen vår styrka. Vi beger oss omedelbart, jag plockar på mig lite elixir på vägen ut, lite magikoncentrat.

Slukhålet ligger redan mörkt när våra rep kastas ut för kanten och vi klättrar snart neråt. Kulinan tar ett steg ut och börjar sväva ner i mörkret och vi ser honom inte igen. Väl nere förstår vi att vi står på stadsdelens tak, gator och husrester. En enorm hög av bråte. Runt omkring oss ligger mängder med kroppar. Ambrosius försöker febrilt identifiera värdshuset. Till slut finner han dess buckliga skylt och snart även en välkänd kropp. Anadea, död, till sist verifierat. Ambrosius bryter ihop där och då, han visste förmodligen redan innan men det här blev den sista droppen som satte hans kropp ur spel. Vi bär hennes kropp till kanten på slukhålet där repen fortfarande hänger kvar. Hennes ränsel hänger han över axeln.
Vi fortsätter se oss omkring, vi försöker ta oss norrut men mörkret och rasmassorna gör det svårt att orientera sig. Snart märker vi att något förföljer oss, jag slår ut med min vilja för att fängsla det, jag känner att jag bryter mig igenom men då slår jag in i en vägg och känner hur motståndet slår tillbaks. På sekunder omsluts vi alla av en mur av eld och en stark auktoritär stämma fyller tystnaden i djupet. VEM DÄR, det är Kulinan, jag förklarar mig snabbt och elden slocknar. Han verkar nästan road av händelsen. Kanske kände han min kraft, kanske tog han glädje av att krossa den. Oavsett tar han nu över ledningen för vår grupp. Vi färdas norrut, snart hittar vi utkarvade gångar. Här har varelserna som vi nu tror tillhör Rovklanen, den tolfte av barbarklanerna gröpt ur berget.
Vi tar oss varsamt in i gångarna och när de delar sig väljer vi alltid den mittersta gången, snart kommer vi fram till en naturlig grotta. Här kan vi välja att följa en flod nedströms eller uppströms. Vi väljer nedströms på Kulinans inrådan. När vi ska vada i blir vi anfallna av människo stora ödlor. Men vi nedgör dem snart. Attacken får oss dock mer skärpta än innan, nedomkull väntar krafter vi ännu inte känner till. Vår väg med strömmen tar oss djupare in under jord. Vi får simma, vada och klättra längs grott väggarna. Snart kommer vi ut i en enorm sal, där inget står rätt till.
Vi tar oss upp på land på en klippa som skjuter ut i en stor underjords sjö där vi inte kan skönja väggarna. Längst ut på klippan står en gestalt, en gammal böjd gestalt. Hon står på en kristall, av fantastiska proportioner, hennes stämma ekar i salen när hon kraxar fram en visa. Visan handlar om hur hon stannar med de döda. Kristallen är fylld av ett pulserande mörker och häxans sång verkar sätta takten för pulsen. Jag ropar till henne på barbarspråk, vem är hon, vad gör hon här? Hon svarar efter en tid med kraxande stämma, ”Ge er av, bort säger jag”, hennes sinne verkar svagt, hon upprepar orden och när vi inte gör ansats att gå berättar hon att hon är från klan Jesora. Att Helionora dottern till Haloban tog dem ner i djupet, stannar här ett tag men sedan vandrade vidare i grottorna. Ambriernas historia berättar om hur Jeziterna till siste man krossades och utplånades. Vår historieskrivning har än en gång visat sig vara önsketänkande. Vart vet hon inte. ”GE er av”, hennes röst besitter en kraft nog för att vi ska vackla, vi ser skepnader nere vid vattnet, flytande kroppar som börjar röra sig. Vi börjar backa, men då tar mäster Kulinan ett steg framåt. ”Det här är intressant, jag tror jag tänker stanna” häxan kraxar till svar, men det dränks av Kulinans framsträckta hand och den kaskad av eld som omsluter kvinnan. Ögonblicket är ödesdigert, vilka krafter har Kulinan släckt eller släppt fram?

Så hände det igen, ännu en spelare dog. Andra 20:an vi rullar på dödsslag. Båda var också på första tärningen och ingen hade kunnat på något sätt rädda de två. (Allt är givetvis Ambrosius fel ändå). Symbaroum är dödligt, något vi inte riktigt är vana vid, vi brukar spela långa kampanjer där större delen av karaktärerna överlever till slutet. Nu har vi förlorat två innan första äventyret på kampanjen knappt har börjat. Har svårt att se att någon original medlem kommer överleva hela kampanjen. Gruppen är nu lite mer balanserad dock då vi fick ännu en närstridskaraktär.
 
Top