Nekromanti Spänning i rollspel

Kitzune

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2000
Messages
1,808
Location
Karlstad.
Re: Sund och vettig spelstil

Huh, jag har ingen åsikt om det, för det har jag aldrig provat,
men det låter riskabelt. Jag ska förstås omedelbart ta och
testa!


Gör det. Fast det är ju själva överraskningsmomentet som är
det viktiga för mig - Att spelaren som just blev träffad och tog
stryk pga mitt tärningsrullande ska vara med på noterna och
mer eller mindre utförligt beskriva hur han/hon går till
motanfall (givetvis med en kontrarullning från spelarens sida,
så det ska bli någorlunda rättvist <img src="/images/icons/smile.gif" border=0 width=15 height=15>). Vad man förväntar sig
när man gör något dylikt kanske är det första och främsta man
ska ha klart för sig, så slipper man som spelledare stå med
brallorna nere (been there done that <img src="/images/icons/blush.gif" border=0 width=15 height=15>).

Antar att du kör på ett liknande sätt?

Det där är så olika från person till person - Vet jag att jag har
en spelare i gruppen som är lite dålig på att föra sin talan
som just spelare, medans dennes rollfigur är väldigt skicklig
kan jag göra undantag för just denne. Men i övrigt är det på
liknande sätt som du spelleder.

/Alexander Gyhlesten
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Om rollspelsprojekt [OT]

Får väl hälsa dig godmorgon först, Sera. Hi hi, du brukar smyga dig in lite såhär på nätterna i debatterna...

"Värst vad alla vräkte ur sig glåpord och starka åsikter i den här debatten då!"

Så ja, jag försöker faktiskt hålla god ton här. "Tabellofil" är inget vulgärt ord (det är inget riktigt ord överhuvudtaget, Herr Sture Allén!) Betyder inte "fil" rätt och slätt "älskare" eller liknande? Då är det ju snarare en rätt romantisk omskrivning till våra kära regelmarodörer.

Man ser väldigt sällan krångliga tabeller till hemmagjorda spel. Jag tror nog att det skulle vara en eyecatcher i sig. En okej idé, med andra ord. Helst ser jag nog tabeller för spelsituationer som inte kan förklaras på annat sätt. Till exempel för övernaturliga skador/sjukdomar och förvandlingar. Jag hade tänkt mig ett skräckrollspel där alla fiender hade en form av "köldkram" (från introduktionsäventyret till Chock) som vapen mot spelarna. Med en klurig tabell skulle spelarna först drabbas av panik och en känsla av påtaglig skräck. Efter fler skador skulle de börja blöda ur huden och få blåsor. Därefter skulle de få interna blödningar och syrebrist i hjärnan och få fobier och annat.

Ett sådant skadesystem kan ju inte simuleras med några enkla, snygga regler, där krävs det helkluriga tabeller. Jag skulle vilja se mer tabeller för gifter och droger oxå. Att bara ha tabeller för klubbor och svärd känns ganska dumt, dock. Ta gamla SoR, texempel. Man slog någon mot huvudet och han bröt benet. Helskumt.

Jag håller helt med dig i ditt tjatter om rollpersonsskapande, dock:

"Jag, tillexempel, ser helst en uppsjö regler och riktmedel som hjälp när jag skapar min rollperson och "fäster" den i världen"

Javisst! Jag ser det som bra bakgrundsmaterial till själva världen, också. Särskilt avsnitt om "vanligt folk" , typ, munkar. Kan de slåss i den här världen? texempel. I en del rollspel går det ju inte heller att hitta på egna yrken, för att det inte finns några riktiga yrken i världen. Mitt gamla rollspel (nej, det finns INTE att ladda hem) "Monstro City Kerribanga" (det är rätt gammalt, som sagt) hade yrken såsom "Bad Magnum Ninja" "Shit Licker Grizzly" "Darkside Gestapo" "Chainsaw Commando" och "Malibou Tank Lolita".

Nå, Seraphim, 'nugh about me. Postar du ett rollspel med tabeller i överflöd så överger jag (för ett ögonblick) mina regelfobier och kommer med superseriös (nåja) respons, lita på det!

/Rising
 

Kitzune

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2000
Messages
1,808
Location
Karlstad.
Re: Om rollspelsprojekt [OT]

Man slog någon mot huvudet och han bröt benet. Helskumt.

Vänd på det istället så blir det ännu konstigare
<img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

/Alexander Gyhlesten
 

Ethereal

Veteran
Joined
27 Sep 2001
Messages
14
Location
Forshaga
Re: Ah, okej, det VAR ett dåligt exempel!

>Och faktum är att det är ganska tjaskigt. När jag var
>prästinna i Chronopia ville jag inte lämna staden, för jag hade
>ju min församling att ta hand om, varpå stackars SL fick typ
>kasta hela sitt äventyr och leka improvisationsteater med
>oss istället. Dålig stil av mig, och jag skäms lite för det. Alla
>ska ha roligt, även SL.

Självklart skall alla ha roligt (inklusive stackars SL). Men man skall komma ihåg att det handlar om ROLLspel (väcker jag någon gammal debatt genom den betoningen? *eg*), så en spelare _skall_ följa sin karaktärs egenskaper och personlighet, och om SL skapar ett händelseskede som går i konflikt med en karaktärs egenskaper, då får han/hon skylla sig själv.

>Det handlar förstås om att skriva någorlunda vettiga
>äventyr, och inom givna ramar ska man ALLTID improvisera
>och hitta på egna vägar.

Mycket sant.

>En klassiker är när spelarna har räddat den kidnappade
>prinsessan, men istället för att transportera henne till
>myndigheterna, istället kidnappa henne själva, och kräva en
>ännu fetare lösensumma än de ursprungliga kidnapparna!

Ohjo... Mumsigt klassiskt scenario...

>Däremot är det riktig dålig stil att bara gå emot SL:s råd och
>riktlinjer bara för att djävlas. Då kan man väl spela Diablo
>istället, i min åsikt.

Om en spelare känner för att göra något under en spelomgång bara för att djävlas, tycker jag att denne nogrannt bör se över vilka anledningar den har för att vara närvarande vid spelmötet. Detta gäller självklart även SL.

Och Diablo suger. =)
 

Kitzune

Swashbuckler
Joined
4 Dec 2000
Messages
1,808
Location
Karlstad.
Re: Lite mer info

och om SL skapar ett händelseskede som går i konflikt
med en karaktärs egenskaper, då får han/hon skylla sig själv.

Här kanske det behövs en liten förtydling över mitt och
Ethereals extravaganta rollspelsliv:

Innan SL sätter sig ned och knåpar på ett äventyr ber denne
spelarna tillverka sina rollpersoner - Så han/hon har något
att utgå ifrån, så det slipper bli rena plottpruttar (en brevbärare
blir ombedd att härleda en armé Babylonier, osv).

Och Diablo suger. =)

Och sen när var det negativt att någonting sög? <img src="/images/icons/crazy.gif" border=0 width=15 height=15>

/Alexander Gyhlesten
 

Ethereal

Veteran
Joined
27 Sep 2001
Messages
14
Location
Forshaga
Re: Lite mer info

>>Och Diablo suger. =)

>Och sen när var det negativt att någonting sög?

Jag menade det som något positivt, det borde du av alla människor vara mycket väl medveten om... *wqg*

/Ago

[wqg = wery queer grin] =)
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Spelaren besätter Rollpersonen

Jag hittade en gammal NisseNytt som skulle introducera några rollspelstermer. En av dem kallades "Spelaren besätter rollpersonen" och den är ganska smart. Det betyder att du agerar med rollpersonen på ett sätt som passar dig, inte i första hand rollpersonen.

NisseNytt menade när en spelare får höra av sina kompisar "äh, vi står ju och väntar på dig hos professorn" och plötsligt springer dit med sin rollperson, men det kan också tillämpas här. Du skriver:

så en spelare _skall_ följa sin karaktärs egenskaper och personlighet, och om SL skapar ett händelseskede som går i konflikt med en karaktärs egenskaper, då får han/hon skylla sig själv.

men jag kontrar med grundregel #1: Alla ska ha roligt. Okej, SL har skrivit ett lökigt äventyr, ni får klaga på honom när det är slut. Men tillsvidare lirar man så att alla har roligt, även SL. Spelarna får alltså "besätta" sina rollpersoner och lira med dem i äventyrets riktning, det kanske känns surt just nu, men hur många gånger har man inte i verkligheten gjort något man egentligen inte velat, det skall väl gå att hitta på en anledning som gör att ens lilla RP bestämmer sig för att följa med på äventyr?

Min lilla prästinna kunde faktiskt ha sett resan utanför Chronopias gränser som ett tillfälle för att värva nya troende, det hade varit lätt att hitta på någon ursäkt. Faktum är att de bästa spelarna jag spellett har varit sådana som på ett naturligt sätt spelat äventyret "i händerna" utan att göra avkall på sina personliga friheter. De har jag alltid haft trevligt med, de som däremot till varje pris skall "ROLLspela" på bekostnad av äventyret, spelargruppen, och stämningen runt spelbordet, de tycker jag är lagom kuliga.

Så jag ber dig tänka om på den punkten. Själv behöver jag i vart fall bli bättre på det. kommer du på några egna tips, säg till, för jag är en ganska rutten spelare, faktiskt.

/Rising
 

Ethereal

Veteran
Joined
27 Sep 2001
Messages
14
Location
Forshaga
Re: Spelaren besätter Rollpersonen

>Jag hittade en gammal NisseNytt som skulle introducera
>några rollspelstermer. En av dem kallades "Spelaren
>besätter rollpersonen" och den är ganska smart. Det
>betyder att du agerar med rollpersonen på ett sätt som
>passar dig, inte i första hand rollpersonen.

Nej nej nej nej... Man skapar rollspersonen på ett sätt som passar en. Man skapar en rollperson man känner att man kan ha skoj med att spela, gärna identifiera sig litegramma med etc. etc. Men om karaktären bara skall vara en själlös "Edgar Suit" - varför då kalla det rollspel i stället för äventyrsspel?

>NisseNytt menade när en spelare får höra av sina
>kompisar "äh, vi står ju och väntar på dig hos professorn"
>och plötsligt springer dit med sin rollperson, men det kan
>också tillämpas här.

Om spelarkaraktären inte har någon anledning till att gå till dem skall den inte göra det. Dock är ju exempel på goda anledningar att karaktären kanske vill veta varför de väntar på en (om den inte redan vet det), eller kanske helt enkelt vill få sig ett skjut.

>Du skriver:

>>så en spelare _skall_ följa sin karaktärs egenskaper och
>>personlighet, och om SL skapar ett händelseskede som går
>>i konflikt med en karaktärs egenskaper, då får han/hon
>>skylla sig själv.

>men jag kontrar med grundregel #1: Alla ska ha roligt. Okej,
>SL har skrivit ett lökigt äventyr, ni får klaga på honom när det
>är slut. Men tillsvidare lirar man så att alla har roligt, även SL.

Så du har roligt när du i ett äventyr inte får rollspela din karaktär, utan att allt förvandlas till ett sunkigt surrogatäventyr där du måste tillfredställa de andra genom att vara där och pinas? Svar nej, antagligen. Och då har inte "alla" roligt, även om du vrider kappan för vinden. Då tycker jag att man verkligen kan springa iväg och ladda upp Diablo, kanske på battle-net om man vill vara flera, och börja hacka monster. För det är ungeför lika stora mängder rollspel i båda, och i Diablo behöver man i alla fall inte låtsas ha en anledning för vad karaktären skall pyssla med.

>Spelarna får alltså "besätta" sina rollpersoner och lira med
>dem i äventyrets riktning, det kanske känns surt just nu, men
>hur många gånger har man inte i verkligheten gjort något
>man egentligen inte velat, det skall väl gå att hitta på en
>anledning som gör att ens lilla RP bestämmer sig för att följa
>med på äventyr?

När du gör saker du egentligen inte vill, gör du dem för att de...

A) ...leder till ett större mål som kommer vara mycket njutbart?
B) ...för att det vore "oschysst" mot någon annan?

Om A: kan appliceras på en rollperson också, om spelledaren serverar den möjligheten, vilket en spelledare skall göra. En spelledare skall inte skapa en plot som konfliktar med en rollperson. Därför har vi i vårt gäng det spontant uppkomna systemet med att spelare skapar karaktärer direkt efter att spel bestämts. SEDAN börjar SL fila på en plot, utefter dessa karaktärer. Omöjliggjör dessa konfliker (om SL sköter sin del av kakan, vill säga). Ofta synkas också karaktärsskapandet, så att man från början ser till att karaktärerna funkar som grupp (om det inte är en del av en önskad plot att det skall finnas agg inom spelargruppens karaktärer).

Om B: Detta är bara självdestruktivitet och totalt irrationellt, både inom real life och inom rollspel (både fiktivt för den simulerade personen och för spelaren, som ju berövas på precis det den kom för att ta del av).

>Min lilla prästinna kunde faktiskt ha sett resan utanför
>Chronopias gränser som ett tillfälle för att värva nya
>troende, det hade varit lätt att hitta på någon ursäkt.

Och varför gjorde du inte så? Kände du för att vara elak mot SL?

>Faktum är att de bästa spelarna jag spellett har varit sådana
>som på ett naturligt sätt spelat äventyret "i händerna" utan
>att göra avkall på sina personliga friheter. De har jag alltid
>haft trevligt med, de som däremot till varje pris
>skall "ROLLspela" på bekostnad av äventyret,
>spelargruppen, och stämningen runt spelbordet, de tycker
>jag är lagom kuliga.

Själv vill jag mena att jag gillar spelledare som vet vilken typ av story som passar för vilken spelgrupp och för vilka typer av karaktärer bäst. Spelledare som absolut MÅSTE ha igenom sin story, även om de gjort en story som konfliktar med spelarkaraktärerna, de vägrar jag helt enkelt spela med efter att de uppdagats. För de rollspelar inte, de försöker skriva en bok. Och även om de är djävulskt duktiga på det, så är det fortfarande inte en "rollspels"session jag skulle njuta av, så jag skulle inte gå dit.

>Så jag ber dig tänka om på den punkten.

Icke.

/Daniel Agorander
Rabiat
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Spelaren besätter Rollpersonen

Nja, jag förstår din poäng, men tricket är att spelet verkligen SKA vara roligt för alla, och att en duktig spelare KAN göra det så. Du tar upp ett par exempel, men dessa är alla så extrema att det känns svårt att relatera till dem. Naturligtvis kan ingen spelledare TVINGA en spelare att göra på ett visst sätt. Men det är lätt för spelaren att spela SL i händerna.

Om SL kör en deckargåta som inte kan lösas förrän efter seriemördaren har skördat ett tredje offer, då är det bra för äventyret om inte spelarna far runt som yra höns timme efter timme i personliga göromål efter första mordet. Här måste SL kunna bryta, och "ta hand" om scenariot. Särskilt viktigt är detta i konventsäventyr.

Dessutom är det inte bara SL's fel om hans äventyr kolliderar med rollpersonen. Det kan ju vara precis lika mycket spelarens fel, om denne har skapat en RP som inte vill äventyra förutom på våren. Eller liknande. Om SL får skapa alla RP själv, då håller jag med dig i din kritik,däremot.

Men i övrigt andas ditt inlägg rollspelspretentioner. Det här gamla "nä, jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte var mina vänner är. Jag letar i skogen, i hamnen och i kyrkan. Var är de? Jag vet inte, för jag låtsas inte om att jag vet vad som sägs när min rollperson inte är närvarande" är ganska tjatigt i längden, faktiskt. De flesta "nu skall vi rollspela på riktigt" -attityder gav inte mycket mer än ett par riktigt förstörda rollspelssessioner.

Åtminstone betydde det det för mig. Jag screwade upp ett gäng okej äventyr på egen hand, och jag skulle inte vilja ha mitt yngre jag som spelare idag, precis.

Att ROLLspela (suck) är viktigt. Jag pladdrar på om det överallt här på forumet, faktiskt. Men rollspel är en social aktivitet, och manfår faktiskt i många fall "offra sig för laget" (vilket är ett äckligt uttryck på många sätt, men vi struntar i det nu) för att alla ska ha roligt. Det handlar inte om att man själv ska vantrivas och gå under av depressioner.

Det handlar om att ge avkall på en del av den fritid man ändå bara använde för att spela allan.

/Rising
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,895
Location
Barcelona
Re: min favvodiskussion!

tja med den inställningen är det klart att man behöver lite tärningsslag för att lätta upp tristessen.

Nu missförstår du mig avsiktligt, eller hur? Jag menar bara att rollpersonerna inte har några egna tankar eller känslor. Vill man framkalla tankar och känslor måste man börja hos spelarna.
 

Ethereal

Veteran
Joined
27 Sep 2001
Messages
14
Location
Forshaga
Re: Spelaren besätter Rollpersonen

>Nja, jag förstår din poäng, men tricket är att spelet verkligen
>SKA vara roligt för alla, och att en duktig spelare KAN göra
>det så.

Det är inte så att det är SLs jobb, i form av SL, att se till att äventyret/krönikan/kampanjen är underhållande för alla? Notera ordet SpelLEDARE. Se det som ett Server-Client-förhållande i CounterStrike eller något annat spel. Spelaren spelar, och måste för att det skall bli trevligt inte aktivt paja för andra spelare. Men Servern, Spelledaren, måste se till att spelet fungerar, och att spelet är något som folk vill ha.

Och jag vill mena att det inte är en spelares "jobb" att "spela SL i händerna" - då blir det SL som författar och inte spelgänget som ROLLspelar. Det är SLs "jobb" att se till att ha en intrig som rycker med alla spelare, på deras och deras karaktärers villkor.

>Om SL kör en deckargåta som inte kan lösas förrän efter
>seriemördaren har skördat ett tredje offer, då är det bra för
>äventyret om inte spelarna far runt som yra höns timme
>efter timme i personliga göromål efter första mordet. Här
>måste SL kunna bryta, och "ta hand" om scenariot. Särskilt
>viktigt är detta i konventsäventyr.

Varför skulle man sätta en spärr på att mysteriet inte skall kunna lösas förr än efter tredje mordet? Det är väl helt upp till vad spelarna gör och deras fantasi... (Se diskution om tärningar, regelrytteri etc. någonstans). Men hur som helst: vad jag menar är att det är precis så - SL skall gripa tag i situationen och föra handlingen, och spelarna med den, vidare i intrigen. Det är SLs jobb att, i det fall han/hon bestämt måste få spelarna gående i en viss riktning, se till att motivera spelarna till att verkligen göra det som skulle föra handlingen framåt. Och spelarna skall för guds skulle inte få det serverat på ett sådant sätt att "om ni gör så här så kommer ni vidare".

Det är det som är trixet med rollspel - det är inte en mono-skapad värld där allt sker som författaren vill. Det är som en polyteistisk religion - det dras åt en massa håll samtidigt. Och det är underbart.

>Dessutom är det inte bara SL's fel om hans äventyr
>kolliderar med rollpersonen. Det kan ju vara precis lika
>mycket spelarens fel, om denne har skapat en RP som inte
>vill äventyra förutom på våren. Eller liknande. Om SL får
>skapa alla RP själv, då håller jag med dig i din kritik,däremot.

Det beror på. Om SL säger "skall vi spela till helgen", varpå halva gruppen säger "okej, jag vill spela vampyr". Och sedan när man spelar kan intrigen endast lösas på dagen, vilket leder till bajs. Spelarnas fel. De har ju låst sig på ett sätt som inte passar SLs planer. Eller?

Och om en spelare skapar en karaktär som, i ditt exempel, endast äventyrar på våren - då kommer denna karaktär inte vara aktiv under andra årstider. Problem existerar inte.

Det är detta som är det viktiga : om en enskild karaktär krånglar är det inte så farligt, det går att kladda över med lite kosmetika, men när SL kör över allting - då finns det ingen återvändo. Allt är paj... Och jag vill påstå att spelledaren har tagit på sig rollen som "ledare" - vilket gör att spelledaren klart har mer ansvar än en enskild spelare. Vill man inte ha detta skall man inte vara spelledare.

Och att ha en SL som skapar alla karaktärer själv är nog snarast en direkt katastrof. Ännu mer av författar-bok-tendenserna. Spelare skall skapa karaktärer som befolkar spelvärlden. Sedan installeras spelledare som gestaltar världen, som nu revolverar kring karaktärerna. Och eftersom den revolverar kring karaktärerna så skall de intriger som sker och de handlingar och val som förbereds vara väl anpassade till karaktärerna.

>De flesta "nu skall vi rollspela på riktigt" -attityder gav inte
>mycket mer än ett par riktigt förstörda rollspelssessioner.

To each his own. Jag har njutit av det högeligen.

>Jag screwade upp ett gäng okej äventyr på egen hand, och
>jag skulle inte vilja ha mitt yngre jag som spelare idag, precis.

Jag skulle nog också bli en aning trött om jag som spelledare stötte på mig själv som spelare, fast 6 år yngre. Men det hör inte hit. På den tiden var rollspelet mest en fråga om att ha vapen, slåss och knulla. Det utvecklas, och när man har en hel grupp av rollspelande kompisar att utvecklas med blir allting genast mycket bättre.

>Men rollspel är en social aktivitet, och manfår faktiskt i
>många fall "offra sig för laget" (vilket är ett äckligt uttryck på
>många sätt, men vi struntar i det nu) för att alla ska ha roligt.
>Det handlar inte om att man själv ska vantrivas och gå under
>av depressioner.

Men om man själv skall "offra sig för laget", varför inte någon annan? Man kan lika gärna göra så att man redan från början har en SL som serverar till laget. SL hör efter vad folk är intresserade av att spela, och kirrar ihop något sådant. Vill SL inte spelleda exempelvis en mordgåta i Agatha Christie-stil så skiter han/hon i det, och någon annan får göra det. Man kan inte säga att någon har en skyldighet att offra sig för någon.

Men jag tror att denna problematik med att "offra sig" etc. etc. endast kan bli till problem i mindre grupper. I en lite större grupp, som den jag spelar med, gör det ingenting stort om en eller tre inte känner för att spela just den helgen, eller just det spelet. Det funkar ändå. Fast med min otur var ju jag i San Francisco precis när det jag vill spela spelades (Call of Cthulhu).

Öhm... Sent... Koffein... Svamlar... Vart var jag? Hmm...

Jo, men som slutfråga: om man inte är på rollspelsmötet för att man känner att "det här vill jag göra!" och "fan vad trevligt det är", utan att det snarare är "men fan, kan inte han göra så i stället, så att jag får [whatever]" - vad gör man då där? Spelgruppen har seriösa problem, och bör se över sina problem. Och SL som självklar centerpunkt och organisatör/arrangör har då huvudansvaret. Pecis som en VD på ett företag har ansvaret när käbbel i kugghjulen förhindrar företaget från att verka/fungera som det skall.

Tycker jag.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,895
Location
Barcelona
Bara om du debatterar tillbaka!

<I>Vad roligt det blir med regler, hörrö. En snubbe har silverkulor med sig. Han skjuter varulven. Slut på äventyret. Wow.</I>

Och det är precis så rollspel *ska* vara, spelarna *ska* ha möjlighet att påverka historien själv i samma utsträckning som en riktig levande människa har att påverka skeendena omkring sig.

Okej, det där må nu en gång för alla vara en smaksak. Jag skulle antagligen spy om jag tvingades ha dig som SL (fast du har rätt coola drömmar). låt oss istället hålla oss till ämnet och diskutera spänning som åtskild från skräck:

När jag talar om regler som spänningsgenererande, så skiljer jag på spänning och skräck. Regler är inte skräckgenererande, det kan t.o.m. jag hålla med om, de får inte tänderna att skallra och magen att knyta sig och varje steg att bli extra försiktigt. Däremot får det adrenalinet att pumpa i blodådrorna när man stirrar på den lilla plastbiten just som den ska falla ur ens hand. Spänning, det är alltså den form av spänning vi kan se i vilket dussinhollywoodaction som helst, när hjäten jagas av skurken eller arbetar med knapp tidsmarginal eller något sånt. Skräck, det är den rädsla för det okända hotet som man drabbas av när man läser författare som Poe och King och ser filmer av gubbar som Alfred Hitchcock.

Och nej, regler passar inte bättre till hack'n'slash medan friform passar bättre till komplicerade, intressanta intriger. Regelspel passar till flexibla äventyr och kräver att spelledaren är bra på att improvisera, medan friform passar till relativt linjära äventyr och kräver att spelledaren är bra på att räkna ut vad omvärldens reaktioner på spelarnas handlingar kan tänkas vara.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,895
Location
Barcelona
Re: Stårytelling-symptom

En strid har inget med karaktärstolkning att göra. Inget med rollspel att göra.

Oj oj oj. har du inte en lite väl antikoboldisk syn på vad rollspel är? Rollspel är en interaktiv berättelse, ingenting annat, och de första
Drakar och demoner-spelarnas spindelkonungens pyramid var minst lika mycket rollspel som de mest avancerade
karakätrstolkningsspel som man kan åstadkomma. Precis som när det gäller vilket annat medium som helst; böcker, teve, film, så
finns det en uppsjö av genres. Man kan spela glättig action, mardrömsframkallande skräck eller djupa psykologiska thrillers. Det ena
är inte mer 'rollspel' än det andra: har man spelledaren och spelarna på plats så är det rollspel. Undervärdera inte stridens
underhållningsvärde!
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Blää! Finna dolda ting - inte dolt slag!?

"Jaha, är det antingen SL's eller tärningarnas fel? Vad hände med ÄVENTYRET?"

Äventyret är väl i högsta grad spelledarens fel?

"Med ett vettigt friformsäventyr har du alltid möjlighet att överleva, oavsett vad SL "tycker" om dig. När du agerar dumt, DÅ dör du."

Problemet är att "agera dumt" oftast innefattar saker som inte har med spelet att göra, inklusive kalla spelledaren för sopprot, tycka att spelledarens flickvän är en riktig puma, glömma bort de för femtielva böckerna som man skulle lämna tillbaka eller vara för upptagen för att köra spelledaren någonstans. Spelledare är inte mer än människor, vilket jag har lärt mig den hårda vägen, och därför håller jag inte med om den första meningen i det citerade stycket.

"Öh, FEL! Har du slagit ett jättebra resultat så vet du plötsligt att om det finns något dolt här, så är det VÄLDIGT bra undangömt. Vet du det i verkligheten? Nej, och har du slagit ett väldigt DÅLIGT resultat, så vet du att det mycket troligt kan finnas något gömt här, du kan ju rekommendera dina vänner att leta igenom, de också."

Faktum är att jo, man kan veta att något är väldigt bra undangömt (om det nu finns något undangömt över huvud taget). Hur tror du att brottsplatsutredare någonsin blir säkra på att de har finkammat en brottsplats då de söker bevis om de aldrig kan ställa rimligt tvivel åt sidan? Om en brottsplatsutredare inte är säker bortom allt rimligt tvivel på att det inte finns fler bevis att finna på en brottsplats så ska han inte lämna den! Så hur sjutton ska man kunna rollspela en brottsplatsutredare om spelledaren slår dolda slag? Alla spelare vet att när spelledaren säger "du är jävligt säker på att det inte finns något mer" så betyder det att man har fumlat. Alla spelare vet att ett slag på 23 (Västmarksskala: 9 är normalsvårt) innebär att om spelledaren säger att man är jävligt säker på att det inte finns något mer så är man jävligt säker på att det inte finns något mer.

Skulle han däremot slå nånstans kring 11 så blir saken mer osäker. Då har han inte en susning. Men slår han 23 så ska han vara precis så tvärsäker som tärningarna visar.

"Ska ni slå över forskningsresultat också?"

Ja, vad trodde du?

"Vad händer när ni fumlar?"

Vi fumlar. Och ja, ibland kommer spelarna på fumlet själva och spelar efter det, och vi andra spelar med. Vad trodde du? Att vi behöver en spelledare för att lura oss? Nähädu, vi kan lura oss själva alldeles ypperligt!

"Rollspelare som är uppe i illusionen, DE är bra rollspelare. Och tärningar & tabeller är som smutsiga filter ivägen för illusionen. Håll dem ur vägen för spelarna. Det blir bättre så."

Håller inte med. Rollspelare som har kul är bra rollspelare. Jag ser oftare spelare med glöd när de själva får slå tärningarna än om de inte får göra det. De tillfällen då en spelare ska slå ett jefligt viktigt slag och alla spelare hänger över bordet för att se vad tärningen gör är så härligt intensiva att jag inte skulle byta dem mot alla illusioner i Hoxoh. Illusioner är... tja, illusioner. Tärningar, och den spänning de ger, är i högsta grad verkliga.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Hmm, tjaa, dåliga exempel, tydligen

"Njaa, jag refererade ju till Krilles exempel, om en jättestrid mot en kejsarkryssare. Det har ju inte mycket med rollspel att göra."

Käft. Du var inte där. Uttala dig inte om huruvida vi rollspelade i striden eller inte.

För vår del var det motsvarigheten till det lätta kavalleriets attack i Krimkriget, det sista slaget, stormningen av Normandie i Shaving Ryan's Privates, whatever. Inlevelsen var total. När killen som spelade Röd Ett beordrade s-foils i anfallsläge, vad tror du att vi gjorde? Osäkrade tärningarna?

Ånej (de var redan osäkrade). Vad vi gjorde var att slå till en imaginär switch med vänsterhanden och imiterade hydraulikljudeffekter när vingarna låstes i anfallsläge. Alla fem. Samtidigt.

När Röd Sexa fick sina ungefär 280 i skada på sin X-vinge och han själv hävde ur sig mediokra 22 (skada större än tärningsslaget + 16 (dvs 38) = jäveldöd), vad tror du han gjorde? Sade "fan också!" och gick ut för att röka, besviken över att han inte fick vara med i resten av slaget? Näpp, han höjde armarna som skydd framför ansiktet och vrålade ett sista vrål.

"Fäktningsdueller är överhuvudtaget skolexempel på bra situationer för friform. Bra friformsrollspelare levererar hela tiden repliker mellan varandra under sådana här kraftmätningar, och den som känner sig underlägsen, låter sig bli bespetsad."

Håller inte med, vare sig om A eller B. Spänningen försvinner totalt om det enda som avgör är spelledarens vilda goja, eh, goda vilja, och jag har inget till övers för den fäktare som slösar energi på att häckla sin motståndare. Det har man inte tid med, och framförallt inte luft för. Det kanske är därför som jag uppskattar Darth Maul. Han har vett att hålla käft när han fäktas.

"Det är för deras skull man måste ha regler i rollspel. De är liksom för puckade för att ha kul och kunna reglera sig själva."

Håller inte med där heller. Reglerna är till för att ligga som ett skyddslager mellan spelare och spelledare. Regler är till för att fungera som hjälp att skapa en spännande historia tillsammans. Regler är till för att skapa en osäkerhet som annars försvinner totalt när man lär känna sina medspelare.

"De hjälper till när jag bygger världen, och tillsammans kan vi verkligen förbluffa varandra. Vad är roligast, tror ni; när alla agerar efter ens egen uppfattning om vad som är roligt, eller när alla stirrar på ett par tärningar och hoppas att de ska landa på ett sätt så att äventyret blir som man önskar sig? Hmm, inget svårt val, direkt."

Vad tror du är roligast? En hopklippt repris av en hockeymatch där man tillsammans kan klippa ihop vilket slutresultat man önskar (och försök få en Frölunda-fan och en Färjestad-fan att enas om den saken, du!), eller en hockeymatch? Inte heller ett svårt val, direkt.

Det är kul att tävla. Det är kul att samarbeta. Det är kul att vinna, så till den grad att man till och med kan vara glad om motståndaren vann ärligt.

"Jag menar att om man lämnar allt öppet och ostrukturerat så blir ofta spelet lidande. Vi berättar ju ändå berättelser här"

Det gör inte vi. Vi skapar en berättelse. Och då går det inte att låsa sig, för då blir skapandet lika låst. För min del blir spelet än mer lidande.

Och dramaturgin, den finns där. Precis som i ett pokerparti så blir insatsen högre och högre och nervspelet allt mer spännande. Till slut sitter motståndaren där med spader tio, knekt, dam och kung på bordet och ett kort på hand. Det är i det läget en chans på 48 att det kortet är spader ess. Efter ett långt parti är det kortet, och insatsen i potten, större än Mount Everest, allt på grund av resan dit. Detta trots att kortleken är blandad och kuperad och förutsättningarna så gott som okända.
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,926
Location
Sandukar
Re: *eeek* Wrong answer

Nej, men tillräcklig flexibiliet är tärningarna en SLs bästa vän. Oavsett hur mycket man pratar eller rullar.
 

Zizop

Swordsman
Joined
20 Aug 2001
Messages
475
Location
Malmö
Re: Nähä du! Regler+tärningar=spänning? Nix!

Nä, förvisso inte, men den Luke som konfronteras med Bad Boy Darth för första gången är ganska grön. Sedan skall vi komma ihåg att all hans rymdskeppsträning hittils bestått av att åka runt i en sketen svävare på Tatooine. Ändå visar han sig vara en av de bästa i slutbataljen på första filmen. Vad har de andra rebellerna haft för utbildning? Vad har imperiet för utbildning för sina mannar, egentligen?

Tja - tydligen så lägger de ner mycket tid på att försöka bli träffade och det så fort som möjligt?<img src="/images/icons/laugh.gif" border=0 width=15 height=15>

Eller så kanske de har helt fel utbildningsprogram - maskinskrivning, ekonomi och träslöjd. De har iallafall ingen som helst stridsutbildning eller pilotubildning...<img src="/images/icons/laugh.gif" border=0 width=15 height=15>
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,926
Location
Sandukar
Re: Vad är rollspel?

Mmm, jag förstår vad du menar. Lustigt dock. För senare i din text nämner du ett bofferinferno i Star Wars, en galen strid mot en ISD. Här tycker jag att man lika gärna kan spela warhammer, om man nu ändå ska rulla tärningar hela dagen. En strid har inget med karaktärstolkning att göra. Inget med rollspel att göra.

Du har fel. Du tycker inte fel, utan du har fel. ,-) Alltså - rollspel är inte enbart karaktärstolkningar, rollspel är en upplevelse. Bra rollspel innebär att man har kul, att det är spännande och en fantastisk upplevelse. Karaktärstolkningar en metod att nå detta, men det är inte det främsta - för då är det inte rollspel, utan teater.

En sådan strid som Krille beskriver har jag också varit med om, fast på andra sätt. Senast för en månad sedan handlade det om Eon, två taktiska grottroll, sjuka RPer, en båt och en sjö. Jag kan lova dig att svettdoften låg tung i rummet. I 2300 AD har några av de värsta (och bästa) upplevelserna också infunnit sig - också ofta i stridssituationer. När man bryr sig om sin RP så är strid mycket hemskare än många andra sitautioner - jag vill inte bli av med min RP, liksom.

Jag misstänker att tärningsrullandet som fanns med under Krilles ISD-strid snarare trissade upp stämningen ett par 1000% och att varje resultat återgavs på ett berättarmässigt sätt. Som det bör vara - tärningarna ger osäkerhetsspänning.
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,926
Location
Sandukar
Re: Tärningsbaserade friformsstrider

Nä förresten. Rätt vanvettig spelstil, blandar du med regler och friform mitt i striderna? Huh, jag har ingen åsikt om det, för det har jag aldrig provat, men det låter riskabelt. Jag ska förstås omedelbart ta och testa!

Med rätt spelledare och rätt spelare fungerar det - risken är dock friformsdelen kan ta över, och då dör/skadas man för sällan IME. Men mycket av vår bästa sjuåriga kampanj i 2300 AD gestaltades på det sättet, speciellt mot slutet.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Långt och omständigt, men kanske intressant?

"Det jag menar är att jag inte håller med Krille om att tärningen bestämmer -period-. Rollspelskvällen för mig ska vara en upplevelse. Vill jag att spelarna ska känna vånda (vilket man gör om man spelat en kampanj i 6 veckor för att dö av ett misslyckat smyga-slag eller dyl.) så kan jag anpassa händelseförloppet så att de gör det, utan att för den skull "bryta" mot tärningarna."

Vilket är exakt vad jag menar. Misslyckas spelarna med det kritiska Smyga-slaget så sätter jag upp en ny situation, exempelvis "bryt er ut ur fängelse"-situationen eller "den desperata flykten"-situationen.

"Jag vet inte hur ni ställer er till cineastiskt spelande, men jag tycker att det känns "rätt" i rollspelssammanhang, förutsatt att det fortfarande finns någon form av balans mellan story och tärningar."

Håller med, med den skillnaden att jag låter ståryn växa fram. Jag tvekar inte en sekund att kasta eventuell planering i sopnedkastet om spelarna eller tärningarna hittar på något dumt. Att gå emot spelare eller tärningar blir ofta bara krystat, och sänker stämningen lika effektivt som isberg sänker Titanic.

Tärningar är dessutom ett utmärkt skäl till att acceptera osannolikheter. Ser vi en film om en bogserbåt som tappar pråmen den bogserar i en storm, och sedan finner ett ryskt forskningsfartyg som bara råkar befinna sig i närheten, så skakar vi på huvudet och säger "jaha, var det här den 'osannolika upptakten till det spännande äventyret'? Ja, det var det tydligen." Med ett skevt leende sätter vi oss tillrätta för att njuta av resten av filmen.

Men om spelarna får slå en kasse med slag för att försöka rädda pråmen och misslyckas så till den grad att de får maskinfel och tappar ström, och sedan slår för att manuellt navigera till en farled och där kommer förbi ett fartyg, då är det mycket lättare att acceptera läget. Då är det inte upptakten till ett äventyr. Då är det historiska fakta.

Det är alltid lättare att köpa osannolika händelser efter att de inträffat. Se bara på Titanic. Sannolikheten att ett givet skepp ska krocka med ett isberg på sin jungfrufärd är mindre än tusen mot ett, men vi köper det ändå, eftersom det har hänt.

" De får gärna spela ut sina roller, som i Krilles exempel och "offra sig" och på så sätt dö, men då ska ju helst något gott komma ur det... (hörde jag inte något om att SL hade låtit SD:n bli kaputt tack vare deras modiga ingripande?)"

Tre ramningar och totalt 30 protontorpeder gör ont, även på en Imperial Star Destroyer (det är ju canon att man kan sänka en Super Star Destroyer genom att ramma den en gång).
 
Top