Fredrik Ousbäck hävdar att berättelsen om Finn, Fodepald (Folcwalds) son, som nämns i bl.a. Widsith och Beowulfsagan, var välkänd inom hela den germanska folkvandringskulturen. Finn var regent i Friesien på 400-talet och dödades av sin gäst - Hengest i sin egen mjödhall.
Beowulf är enligt Ousbäck från Sörmlandskusten. Han uppges vara en "Waegmunding" (Vik-krigare). Befolkningen där är enligt Beowulf "Weder-Geatas", i betydelsen skogs-götar där skogen ifråga är Tiveden/Tylöskogen/Kolmården. Förutom benämningen Weder-Geatas, så kallas folket/området också Wederas (sammandragning) och själva området Weder-Mearce (Weder-mark/Skogs-gräns). Alltså handlar det om de götar som bor på andra sidan skogsbältet/skogsgränsen.
Enligt Ousbäck betyder Vagnhärad (Wagher Folket = Vik-bygdens folk) vilket då betydelsemässigt helt motsvarar "Vicinga Cynn" från Widsith.
I Beowulf nämns Eo-land (Sjö-land = skärgården) som motsvarar Snorres Sjöland. Beowulf själv sägs vara en mäktig sæ-geat (Sjö-Göte) eller helt enkelt "Sjö-krigare".
På runstenen Sö 24 vid Berga i Vagnhärad (från ca 500-tal) står det "fino saligastiz" (vilket då betyder Finn Salgästen).
På runstenen Sö 32 vid Skåäng i Vagnhärad (från ca 500-tal) står det "harija - leugaz" (Vilket ska tolkas som Krigare + Sjö/vatten = Sjökrigare).
Så tesen är att de båda stenarna tillsammans innehåller korta ord men med väldigt specifik betydelse för dåtidens insatta som kunde sina sagor både från när och fjärran (och båda kombinationerna finns som nästan vedertagna begrepp i t.ex. Beowulf).
De två stenarna har förmodligen ursprungligen stått tilllsammans vid Berga och sedan har Skåängsstenen flyttats några kilometer norrut i samband med att man gjorde den "nyare" runskriften ca 500 år senare. Långt senare användes Skåängsstenen som spång över en bäck/dike tills dess att en bonde lyfte upp den och reste den vid just Skåäng.
Källa