Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

I Storbritannien fanns knocker-ups under 1800-talet till tidigare 1900-talet, de var folk som hade som uppgift att på den tider väckarklockor var dyra och/eller opålitliga väcka folk på morgonkvisten genom att knacka på deras dörr eller fönster med batong, käpp, eller liknande, det finns även en vild på en knocker-uper som använder sig av ett blåsrör som hon använde för att skjuta på folks fönster med.
 
En kul grej i Solkungens Versailles var att man (som man) var tvungen att bära värja som besökare. Nu var ju hovet en turistattraktion, inte alls olikt dagens turistattraktioner. Och i exakt samma anda kunde man vid porten alltså hyra en värja för att komma in. Precis som när man lånar fula byxor om man har kjol eller shorts och vill besöka ett tempel i Thailand (eller var det nu kan vara).

Jag älskar den här typen av kuriosa. Och i rollspel hade man säkert mött en arg vakt som fräst "HÄR KOMMER NI INTE IN PÖBELPACK!"
 
Måns said:
En kul grej i Solkungens Versailles var att man (som man) var tvungen att bära värja som besökare.
Click to expand...

Det är lätt att glömma att under vissa perioder var värja absolut obligatoriskt för en gentleman.

"He was a gentleman; that is, he carried a sword."
—Neal Stephenson, i The Baroque Cycle

Och att efter det var käpp nästan lika viktigt - man kan alltid stöta på pöbel!
 
Gamiel said:
Enligt den här: The first artificial ice rink (historyhouse.co.uk) - så ska de tidigare konstgjorda ishallarna (som använde riktigt is) ha varit täckta av dimma som steg från isen p.g.a. hur kall isen var kontra resten av rummet.
Click to expand...
Det var ju den första som var gjord av is. Innan dess hade du inte problem med dimma, men hela rinken luktade starkt av grisfett:

 
"Den svenska gruvnäringen byggdes upp efter tyska förebilder. Fram till 1855 användes i svensk gruvlagstiftning den tyska titeln geschworner (”edsvuren”) på den tjänsteman som skulle se till att gruvarbetet bedrevs på rätt sätt. Andra tyska titlar i bergsbruket var bergshauptman (bergmästare), bergsgevaldiger (rättsbetjänt vid bergstingsrätt), markscheider (gruvmätare) och proberare (mineralanalytiker)."

Från https://www.bizstories.se/naringslivet/fran-bodknoddar-till-fysioterapeuter/
 
I Pittsburgh gick en spökhistoria om en man utan ansikte som vandrade omkring på nätterna.

'The details changed depending on who was telling it, but everyone growing up in the Pittsburgh area heard a story about Charlie No-Face eventually. The Green Man. The Monster of Beaver County.'

'"Everyone grew up hearing about the Green Man," Ranchod told me, "but it's one of those things where you don't really think you're going to see anything. It's a ghost story. Something your parents talk about around a fire pit. But we still did it, and it was still scary, even though we knew it wasn't real. People have been looking for the Green Man for almost 100 years. If you had the guts, you went out and tried to find him."'

Det visade sig i slutänden handla om en svårt brännskadad person som tyckte om nattliga promenader.

www.thrillist.com

The Twisted Legend of the Glowing Green Man Known as Charlie No-Face

In reality, he wasn't as scary as he looked.
www.thrillist.com www.thrillist.com
 
"Handeln [i Svergie] var länge starkt reglerad, vilket skapade en hel flora av handelsyrken, varav många numera är borta. Andra yrken finns kanske kvar i moderniserad form men titlarna har försvunnit därför att de har fått en nedlåtande eller gammalmodig klang. Här är några exempel (varav flera också fanns i feminin form):

  • Galanterihandlaren sålde lätta och lyxiga prydnadsvaror som speglar, handväskor och parfymerivaror.
  • Gottköpshandlaren sålde billiga varor av enkel kvalitet. Hökaren hade en handelsbod som i liten skala sålde livsmedel.
  • Kramhandlaren sålde små (prydnads)saker av ringa värde.
  • Manufakturhandlaren sålde mindre industrivaror, till exempel textilvaror eller mindre järnvaror. Månglaren drev handel i liten skala utan butik.
  • Nasaren sålde billiga varor vid dörren till köparens bostad.
  • Viktualiehandlaren sålde livsmedel."
Från bodknoddar till fysioterapeuter - Bizstories
 
Det här är en fascinerande Wikipedia-artikel om olika sätt att kringgå spritbegränsningarna i Sverige på 20- till 50-talet:

sv.m.wikipedia.org

Restriktionsrätt – Wikipedia

sv.m.wikipedia.org sv.m.wikipedia.org

Restriktionsrätterna var inte till för att ätas utan de följde automatiskt med när man beställde sin spritranson. Ingen var intresserad av att äta den billiga maträtten utan den var en förevändning för att få dricka. Restaurangerna sparade in råvarukostnaden på rätten genom att servera samma maträtt om och om igen, eftersom den ändå inte åts upp. Samma restriktionsrätt kunde därför gå mellan kök och matsal över tio gånger innan den till slut kastades. Gästerna ”roade” sig med att sticka ned fimpar och brända tändstickor i rätten men det hindrade inte att rätten gick fram och tillbaka mellan matsal och köket under en eftermiddag eller kväll. Var det någon gäst som ville äta av maträtten sa den särskilt till och då lagade köket upp en ny fräsch rätt
Click to expand...

Hela artikeln är läsvärd.
 
"Två vita och en brun, La Paloma, och notan." Sådant som ungdomen inte känner till längre!


Jag vet att det finns en amerikansk motsvarighet också - har för mig att den var soppa.

Motboken var verkligen en Big Deal i Sverige. Det är också helt fantastiskt att det inte var så fruktansvärt länge det var helt naturligt att din spritranson skulle vara beroende av din sociala ställning (och, "förstås", kön).
 
Last edited:
Genesis said:
Det här är en fascinerande Wikipedia-artikel om olika sätt att kringgå spritbegränsningarna i Sverige på 20- till 50-talet:

sv.m.wikipedia.org

Restriktionsrätt – Wikipedia

sv.m.wikipedia.org sv.m.wikipedia.org

Hela artikeln är läsvärd.
Click to expand...
När jag var liten pojk, berättade både min far och min morfar om "pansarmackan" på deras lokala hak. Det var just en sådan restriktionsrätt där brödet blivit torrt och hårt av att ligga på en tallrik som åkte in och ut hela dagen.
 
Oldtimer said:
När jag var liten pojk, berättade både min far och min morfar om "pansarmackan" på deras lokala hak. Det var just en sådan restriktionsrätt där brödet blivit torrt och hårt av att ligga på en tallrik som åkte in och ut hela dagen.
Click to expand...
Finns legender om en sådan på Ölhallen 7:an i Göteborg, eftersom de var en gammal lokal hade de inte ett kök och kunde inte tillhandahålla mat vilket förklarade smörgåsen. Den skall ha figurerat även i modern tid (de senaste 20 åren) men det kan inte vara något annat än en skröna. De hade tillstånd att servera öl utan tillgång till kök och då finns det ingen anledning att efter restriktionsrätternas avskaffande ha en sådan smörgås. Jag försökte googla lite men varken Faktoider eller de mycket korta GP-artiklar jag hittade om Ölhallen 7:an gav något om denna smörgås.
Historien om sådana urgamla smörgåsar faller dessutom på sin egen orimlighet: en (över)nitisk tjänsteman skulle kunna välja att inspektera denna smörgås och kunna snabbt konstatera att den med mögel och förruttnelse inte tjänar till människoföda, vilket skulle ge restaurangen än värre problem. Jag ifrågasätter inte att sådana fanns, men tror inte att smörgåsarnas ålder översteg en dag eller två. Resten är stammisarnas skrönor...
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top