Slutstrider

entomophobiac

Åsiktsmaskin
Joined
Sep 6, 2000
Messages
3,938
Så vad säger ni? Bu eller bä till slutstrider? Och om man inte ska ha med slutstrider, vad har ni för knep för att avsluta äventyr på ett tillfredsställande sätt?
Jag gillar ju när slutuppgörelser sker inom gruppen. Kättaren visar sin sanna färg och en eldstrid avgörs mellan rollpersoner. "Det var du!" Tycker om när det kan avslutas med att rollpersoner dör, blir galna, eller drabbas av andra dåligheter på grund av andra rollpersoner. Men bara om det faktiskt sker naturligt. Call of Cthulhu blev en av mina favoriter av en anledning, liksom. Ni är meningslösa i det kosmiska alltet och inser ni det blir ni tokiga. På vägen till den insikten kommer ni ha 1 001 chanser att dö (with a whimper).

Generellt tycker jag mer om uppgörelser i berättelsen, gärna personliga sådana, oavsett om de handlar om att avslöja vem det var som kasta', att göra upp med sitt förflutna, att konfrontera sin rädsla, lära sig leva med sin mörka hemlighet, eller liknande. Om saker är personliga blir det dessutom mindre antiklimaktiskt att eller misslyckas. Då är dessa beståndsdelar helt enkelt en del av berättelsen. Att förlora i en renodlad slutfight är bara tråkigt. En sån situation där ett datorspel sagt "checkpoint reload" och du fått försöka igen.

Att avsluta något på ett tillfredsställande sätt handlar, för mig, om ett par saker:
  • Låt det ta tid. Med senaste tidens one-shots har jag ibland varit lite hård på att det skall vara just "one"-shot, och därför avslutat saker på en kväll som gärna hade fått ta två-tre kvällar istället. Skynda inte fram till slutet.
  • Berätta att det kommer ta slut. Om spelare hunnit bli investerade i spelet kan det vara störigt att avrunda och sen säga "happ, nästa vecka blir det ny kampanj" helt appropå. Jag har börjat säga ungefär hur många sessioner jag tror är kvar. Beror givetvis jättemycket på vilken typ av spel och vilken typ av kampanj.
  • Förskuggning. Bygg upp till slutstriden under så lång tid som möjligt. Du har träffat Strahd, du har snackat med Strahd, och du har hunnit bli mäkta irriterad på Strahd, innan det är dags att bråka. Du vet vad fienden går för och är antagligen lite tveksam kring att korsa klingor överhuvudtaget. Men du måste, på grund av anledningar.
  • Använd omgivningen. Slutstriden i The Crow utspelar sig på ett kyrktak, när det åskar och regnar—omgivningen är en central del av slåssandet. Skapa en omgivning som kan vara lika mycket en karaktär som rollpersonerna och applicera gärna lite förskuggning på den också. Antingen som en plats som figurerat mycket (det är ju där Eric Draven ligger begravd), eller som en plats spelarna varit rädda för/undvikit.
  • Låt spelarna använda vad de lärt sig. Kommer de på att den röda fällen distraherar de människoätande hästarna? Låt den göra det (om det inte redan är etablerat)! Om spelarna får känna att de löste slutet så är det mycket mer tillfredsställande än att försöka kombinera rätt A med rätt B på måfå, eller rulla buckets of dice.
(Och givetvis: läs allt detta med ett "tycker jag" applicerat lite här och var.)
 

Henke

Swashbuckler
Joined
Mar 8, 2009
Messages
2,349
  • Använd omgivningen. Slutstriden i The Crow utspelar sig på ett kyrktak, när det åskar och regnar—omgivningen är en central del av slåssandet. Skapa en omgivning som kan vara lika mycket en karaktär som rollpersonerna och applicera gärna lite förskuggning på den också. Antingen som en plats som figurerat mycket (det är ju där Eric Draven ligger begravd), eller som en plats spelarna varit rädda för/undvikit.
Jag tycker det är snyggt när omgivningen i slutstriden återvänder till scenariots geografiska inledning så att cirkeln sluts och att platsen gärna får ha genomgått förändringar som beror på något som slutstriden handlar om. Exempelvis blir det väldigt rätt för mig att Femte Konfluxen avgörs på Marjura där allt började. Eller att Mutant UA avslutas i Hindenburg där Vid Regnbågens Slut började.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
May 18, 2000
Messages
10,150
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
En klimaktisk konfrontation är ofta ett mycket tillfredsställande slut på en berättelse, särskilt om den involverar dramatiska tärningsslag med höga stakes. I mer speliga system där stridssystemet är det som skiner, typ D&D och Star Wars, känns det naturligt att låta det vara en fajt, men i tex Eon kan man istället låta konfliktsystemet skina, då det är spelets kanske största styrka, och låta konfrontationen handla om något annat än strid. Scenariot De vita svalorna på berget Vostram slutar tex ofta med en religiös debatt mot skurken, priorinnan Esclarmonda, och jag har sett spelare bli helt till sig av det. Spelgrupper måste ofta leta hårt bland sina mer obskyra färdigheter och verkligen göra kreativa val om de ska kunna slå Esclarmondas optade teologi-skills.

I min weirda Western-kampanj, som jag länge skrev om här på forumet, hoppades jag alltid avsluta inte med en shootout, utan med en ayahuasca-powrad andlig kamp mot den galna kultens ledare, a'la slutscenen i Blueberry. Synd bara att Westerns system inte lånar sig så bra till det:

 
Top