Nekromanti SLP som resurs

[Zire]

Hur skriver man en SLP som underlättar och uppmuntrar SL att använda den återkommande/långsiktigt på ett intressant vis?

Genom att först göra den enkel, och sedan bygga på den allt eftersom.

Det innebär att SLPs är enkla att använda eftersom de antingen:

• Är enkel
• Är tidigare etablerad

kwarnbergs exempel ovan hade hetat "Annika: sjuksköterska, bekräftelsebehov, när man vill ha någon som bryr sig" i början för mig. Det skulle jag ha lätt att slänga in och gestalta.

(Eller snarare, hon hade hetat "Annika" i början. När en annan SLP beskriver en sjuksköterska på sjukhuset så hade jag kollat i listan och sett att namnet Annika var på tur, skrivit sjuksköterska, och kanske "när man vill ha någon som bryr sig" om det är hur SLPn beskrev henne, brevid namnet. Sedan när de träffar henne hade jag rullat på karaktärsdragslistan och skrivit ner bekräftelsebehov, så jag har något mer att utgå ifrån när jag ska rollspela henne.

Och hur kan man ge RP incitament att uppsöka den och bygga en intressant relation över tid?

Jag försöker inte lista ut i förväg vilka SLPs som kommer att bli stammisar, utan strösslar vilt i början och sedan märker man vilka som blir reguljära återvändare. Det brukar vara en mix av att jag gillar dem, spelarna gillar dem, att de har en sådan roll i relation till vad rollpersonerna hittar på och tur. Med tiden så får spelarna en relation till dem och börjar bry sig bortanför noteringen på rollformuläret. Men erfarenhet är att det inte finns några genvägar dit.

Vissa personer kommer av sin roll i spelvärlden att vara viktiga, men jag brukar inte behandla dem mycket mer annorlunda för det. De kan tänkas ha mer bakgrund, men i övrigt så börjar de oftast som en rad i SLP listan (vilket är en namnlista med lite kommentarer efter, inga kommentarer innebär att namnet är ledigt) innan de kan promota sig in på ett A4 i persongalleriet vilket är reserverat för SLPs som inte ryms i listan för att de har återanvänts nog många gånger och därför har för mycket kommentarer på sig.

 

[kwarnberg]

Genom att först göra den enkel, och sedan bygga på den allt eftersom.

Det innebär att SLPs är enkla att använda eftersom de antingen:

• Är enkel
• Är tidigare etablerad

kwarnbergs exempel ovan hade hetat "Annika: sjuksköterska, bekräftelsebehov, när man vill ha någon som bryr sig" i början för mig. Det skulle jag ha lätt att slänga in och gestalta.

(Eller snarare, hon hade hetat "Annika" i början. När en annan SLP beskriver en sjuksköterska på sjukhuset så hade jag kollat i listan och sett att namnet Annika var på tur, skrivit sjuksköterska, och kanske "när man vill ha någon som bryr sig" om det är hur SLPn beskrev henne, brevid namnet. Sedan när de träffar henne hade jag rullat på karaktärsdragslistan och skrivit ner bekräftelsebehov, så jag har något mer att utgå ifrån när jag ska rollspela henne.



Jag försöker inte lista ut i förväg vilka SLPs som kommer att bli stammisar, utan strösslar vilt i början och sedan märker man vilka som blir reguljära återvändare. Det brukar vara en mix av att jag gillar dem, spelarna gillar dem, att de har en sådan roll i relation till vad rollpersonerna hittar på och tur. Med tiden så får spelarna en relation till dem och börjar bry sig bortanför noteringen på rollformuläret. Men erfarenhet är att det inte finns några genvägar dit.

Vissa personer kommer av sin roll i spelvärlden att vara viktiga, men jag brukar inte behandla dem mycket mer annorlunda för det. De kan tänkas ha mer bakgrund, men i övrigt så börjar de oftast som en rad i SLP listan (vilket är en namnlista med lite kommentarer efter, inga kommentarer innebär att namnet är ledigt) innan de kan promota sig in på ett A4 i persongalleriet vilket är reserverat för SLPs som inte ryms i listan för att de har återanvänts nog många gånger och därför har för mycket kommentarer på sig.

Spännande. Min tanke är nog precis tvärtom. Jag tänker att en SLP som verkar hyfsat genomarbetad är intressantare att återvända till än någon som känns ihopslängd i stunden. Om jag förstår dig rätt är ditt tänk "SLPn utvecklas om rollpersonerna engagerar sig i den", medan mitt tänk är mer "Rollpersonerna kommer sannolikt vara mer måna att engagera sig i SLPn om den är mer utvecklad." Så vi börjar verkligen i helt olika ändar.

Personligen upplever jag som spelare att en SLP som inte känns planerad i världen inte är intressant att återvända till, för SL har sannolikt ingen aning om vem hen är. Den bara finns där för att uppfylla ett tillfälligt behov som rollpersonerna har.

Ett exempel: RP kommer till hotellet och vill prata med receptionisten.
Fall A: SL slår några slag och berättar sen att receptionisten är en rödlätt man med stor mustasch och barsk uppsyn.
Fall B: RP går fram till receptionisten och SL berättar att han är en rödlätt man med stor mustasch och barsk uppsyn.

I fall A skulle jag som spelare uppleva att den där personen bara är improviserad för stunden. SL har ingen plan om vem den är eller vad hans syfte är i världen. Jag kommer med största sannolikhet aldrig söka upp den igen, för den fyller inget syfte i världen. I fall B skulle jag uppleva som att receptionisten finns där av en anledning. SL vet vem han är. Mer karaktär ät statist, så att säga. Jag skulle nog kunna tänka mig att återvända till honom om behovet uppstår.

 

[Leon]

Genom att först göra den enkel, och sedan bygga på den allt eftersom.

Det innebär att SLPs är enkla att använda eftersom de antingen:

• Är enkel
• Är tidigare etablerad

kwarnbergs exempel ovan hade hetat "Annika: sjuksköterska, bekräftelsebehov, när man vill ha någon som bryr sig" i början för mig. Det skulle jag ha lätt att slänga in och gestalta.

Fast det här känns mer som ett redskap riktat till spelledare. Som spelskapare skulle man ju iofs i så fall skriva råd och eventuellt redskap (2097 nämnde slumptabeller) som hjälpar on the fly, enkla SLP.

Om man skapar en SLP som spelskapare tror jag förväntningarna är lite annorlunda. Då är det viktigt att det är lite verkshöjd - det är ju ingen poäng i att skapa en glad, rundlagd värdshusvärd som är lite för förtjust i sitt eget öl - det är en stereotyp som man lätt spånar fram. Det känns som att en SLP som skapats av spelskaparna bör ha lite mer genomtänkta och gärna ovväntade och betydelsefulla kopplingar till äventyr, kampanj eller spelvärld, och/eller som Måns är inne på specifika uppgifter och roller.

 

[Feuflux]

I min slp-generator: https://omjonasson.se/rollspel/npcmaker/ så har jag två värden på personality (t.ex. weak-minded och gullible), en motivation (t.ex. curiosity) och en attitude towards the heroes (t.ex. indifference). Sedan har jag 4 namngivna färdigheter också, en excels at, två good at och en hopeless at. För att försöka ge SL mycket inspiration att bygga vidare från.

(Kanske inte ett svar på huvudfrågan hur man bygger långsiktiga slp's... )

 

[Leon]

I min slp-generator: https://omjonasson.se/rollspel/npcmaker/ så har jag två värden på personality (t.ex. weak-minded och gullible), en motivation (t.ex. curiosity) och en attitude towards the heroes (t.ex. indifference). Sedan har jag 4 namngivna färdigheter också, en excels at, två good at och en hopeless at. För att försöka ge SL mycket inspiration att bygga vidare från.

(Kanske inte ett svar på huvudfrågan hur man bygger långsiktiga slp's... )

Gillar att man kan få "Hopeless at: Survival"

 

[Zire]

Spännande. Min tanke är nog precis tvärtom. Jag tänker att en SLP som verkar hyfsat genomarbetad är intressantare att återvända till än någon som känns ihopslängd i stunden. Om jag förstår dig rätt är ditt tänk "SLPn utvecklas om rollpersonerna engagerar sig i den", medan mitt tänk är mer "Rollpersonerna kommer sannolikt vara mer måna att engagera sig i SLPn om den är mer utvecklad." Så vi börjar verkligen i helt olika ändar.

Personligen upplever jag som spelare att en SLP som inte känns planerad i världen inte är intressant att återvända till, för SL har sannolikt ingen aning om vem hen är. Den bara finns där för att uppfylla ett tillfälligt behov som rollpersonerna har.

Varför skulle den inte vara intressant att återvända till? För som du skrev är mitt tänk "SLPn utvecklas om rollpersonerna engagerar sig i den", det innebär att när de återvänder till den så utvecklas SLPn. Innebär det att den visar sig vara intresserad i dansband eller en hemlig sektledare? Vem vet? Inte ens jag som SL.

Dessutom så händer ju i vilket fall massa annat runt omkring som kan göra att SLPn blir intressant ändå. När Hotell Nattfjärilen visar sig vara en fasad för drogligan som rollpersonerna jagar så kan receptionisten vara intressant trots allt.

Dessutom kan rollpersonernas personliga behov vara nog så viktiga. Jag brukar använda dem som drivkraft för hela kampanjen.

Ett exempel: RP kommer till hotellet och vill prata med receptionisten.
Fall A: SL slår några slag och berättar sen att receptionisten är en rödlätt man med stor mustasch och barsk uppsyn.
Fall B: RP går fram till receptionisten och SL berättar att han är en rödlätt man med stor mustasch och barsk uppsyn.

I fall A skulle jag som spelare uppleva att den där personen bara är improviserad för stunden. SL har ingen plan om vem den är eller vad hans syfte är i världen. Jag kommer med största sannolikhet aldrig söka upp den igen, för den fyller inget syfte i världen. I fall B skulle jag uppleva som att receptionisten finns där av en anledning. SL vet vem han är. Mer karaktär ät statist, så att säga. Jag skulle nog kunna tänka mig att återvända till honom om behovet uppstår.

Varför upplever du Fall A som improviserat för stunden? Slog SL för att undersöka receptionistens utseende, för att se om de triggade en fälla på vägen in, för att se om taxiföraren de just lämnade rapporterar till bossen? Jag rullar tärningar lite nu och då, spelarna brukar inte hetsa upp sig bara för det. Framför allt förstår jag inte hur du vet SLPs viktighet baserat på om utseendet var planerat i förväg eller inte?

I min prepp är det inte ovanligt att SLPs identifieras med "jägaren", "sektledaren" och "pigan", än Adriana, Sigorra och Sinea. Jag kommer inte att minnas namnen före spelmötet ändå (de etablerade är däremot enklare). Och spelarna vet att förslaget på namn som jag ber dem om lika gärna kan vara till "slutbossen" som en statist.

Jag tror att skillnaden mellan våra sätt att spela är att när jag kör så gäller att SL har ingen plan om vem den är eller vad hans syfte är i världen., till och med ännu kortare SL har ingen plan. Nope. Det finns historia och rollpersonernas bakgrundshistoria (och båda beskriver aktörer). Spelledaren bedömer med bakgrund, regler och tärningar vad aktörerna gör, om det dyker upp nya aktörer och vad följden av deras och rollpersonernas handlingar blir, men det finns ingen plan.

 

[kwarnberg]

Varför skulle den inte vara intressant att återvända till? För som du skrev är mitt tänk "SLPn utvecklas om rollpersonerna engagerar sig i den", det innebär att när de återvänder till den så utvecklas SLPn. Innebär det att den visar sig vara intresserad i dansband eller en hemlig sektledare? Vem vet? Inte ens jag som SL.

Det finns ingen attraktionskraft för mig att utforska personer uppbyggda av tabellslag. Varför ska jag återgå till en viss SLP om alla SLP jag möter kan slumpas fram att vara på ett visst sätt? Jag kan lika gärna gå runt och träffa på folk tills det jag är ute efter slumpas fram. För att göra ett lite överdrivet exempel av det.

Jag ser hellre att man kör rent samskapande där. Jag får hellre frågan av SL: "Vad är det med den här personen som fångar ditt intresse?" eller "Hur märker du att personen i hörnet är intresserad av dig?" och att vi tillsammans skapar vem personen är.

Varför upplever du Fall A som improviserat för stunden? Slog SL för att undersöka receptionistens utseende, för att se om de triggade en fälla på vägen in, för att se om taxiföraren de just lämnade rapporterar till bossen? Jag rullar tärningar lite nu och då, spelarna brukar inte hetsa upp sig bara för det. Framför allt förstår jag inte hur du vet SLPs viktighet baserat på om utseendet var planerat i förväg eller inte?

I min prepp är det inte ovanligt att SLPs identifieras med "jägaren", "sektledaren" och "pigan", än Adriana, Sigorra och Sinea. Jag kommer inte att minnas namnen före spelmötet ändå (de etablerade är däremot enklare). Och spelarna vet att förslaget på namn som jag ber dem om lika gärna kan vara till "slutbossen" som en statist.

Jag tror att skillnaden mellan våra sätt att spela är att när jag kör så gäller att SL har ingen plan om vem den är eller vad hans syfte är i världen., till och med ännu kortare SL har ingen plan. Nope. Det finns historia och rollpersonernas bakgrundshistoria (och båda beskriver aktörer). Spelledaren bedömer med bakgrund, regler och tärningar vad aktörerna gör, om det dyker upp nya aktörer och vad följden av deras och rollpersonernas handlingar blir, men det finns ingen plan.

Okej, mitt exempel var visst otydligt. Om det är uppenbart att SL slumpar fram en SLP där och då och inte har den planerad. Att det rörde sig om utseende var också bara för att det var enkelt att exemplifiera med det.

Jag föredrar att preppa personer snarare än arketyper. Annika, 32 år och sjuksköterska (+ resten av beskrivningen i mitt tidigare exempel) ger mig en grund att stå på för en person som känns som en person, inte bara en arketyp eller en samling stats.

Men det finns självklart en mängd tillfällen då jag behöver improvisera fram SLPs också. Oftast när rollpersonerna ger sig utanför min prepp. Men dessa SLPs återkommer sällan, eftersom rollpersonerna oftast letar upp dem för ett syfte, använder dem för det syftet, och sedan "kasserar" dem. Alla vet att det är mer en plot device än en person som lever och existerar i världen. Och om det råkar bli så att personen har visar sig få en större roll ser jag till att planera den till nästa spelmöte med de tekniker jag använder för att göra det.

 

[Zire]

Edit: Läste om tråden och inser att Leon har rätt. Jag har glidit bort från trådens ämne... jag återkommer när jag har något att skriva kring det istället...

Det finns ingen attraktionskraft för mig att utforska personer uppbyggda av tabellslag. Varför ska jag återgå till en viss SLP om alla SLP jag möter kan slumpas fram att vara på ett visst sätt? Jag kan lika gärna gå runt och träffa på folk tills det jag är ute efter slumpas fram. För att göra ett lite överdrivet exempel av det.

Aha, nej det som får SLPn att utvecklas är inte tabellslag, det är spelvärlden runt omkring, och mer specifikt rollpersonernas/spelarnas utforskande av spelvärlden.

Jag ser hellre att man kör rent samskapande där. Jag får hellre frågan av SL: "Vad är det med den här personen som fångar ditt intresse?" eller "Hur märker du att personen i hörnet är intresserad av dig?" och att vi tillsammans skapar vem personen är.

Det kan man också göra samtidigt. Det är ingen dålig teknik, och vi använder inom andra områden där rollpersonerna är "hemmastadda". Där de får beskriva sin hemby t.ex. via ledande frågor. Vart brukar du hänga på kvällarna då? Vem tillbringar du helst tid med? Du hade någon käresta från barndomen, hur var det hon dog? Hur ser din mamma ut? etc. Ouija-känsla på det, superanvändbart, men vi använder det begränsat (och mest i början) eftersom det snarare skapar spelvärlden än utforskar den.

Okej, mitt exempel var visst otydligt. Om det är uppenbart att SL slumpar fram en SLP där och då och inte har den planerad. Att det rörde sig om utseende var också bara för att det var enkelt att exemplifiera med det.

Jag förstår bara inte varför en SLP som "skapas" under mötet (den slumpas generellt inte fram, bara dess personlighetsdrag, och ibland dess stats) inte kan vara användbar. Om de säger att de går till hotellet så skapas plötsligt receptionisten där. Men var det spelarna eller jag som skapade den? Hade de inte gått dit så hade receptionisten aldrig blivit namngiven. Hade de gått dit vid ett annat tillfälle så hade kanske andra omständigheter gjort att det inte finns någon receptionist på det hotellet.

Jag föredrar att preppa personer snarare än arketyper. Annika, 32 år och sjuksköterska (+ resten av beskrivningen i mitt tidigare exempel) ger mig en grund att stå på för en person som känns som en person, inte bara en arketyp eller en samling stats.

Men det finns självklart en mängd tillfällen då jag behöver improvisera fram SLPs också. Oftast när rollpersonerna ger sig utanför min prepp. Men dessa SLPs återkommer sällan, eftersom rollpersonerna oftast letar upp dem för ett syfte, använder dem för det syftet, och sedan "kasserar" dem. Alla vet att det är mer en plot device än en person som lever och existerar i världen. Och om det råkar bli så att personen har visar sig få en större roll ser jag till att planera den till nästa spelmöte med de tekniker jag använder för att göra det.

Ok, här har vi nog olika erfarenheter bara. "Annika: sjuksköterska, bekräftelsebehov, när man vill ha någon som bryr sig" är inte en arketyp, för det kommer inte att förekomma någon annan med samma beskrivning i spelet, hon är unik och inte Sjuksköterska #5. Det är därför de alltid får ett namn och karaktärsdrag.

Men det finns självklart en mängd tillfällen då jag behöver improvisera fram SLPs också. Oftast när rollpersonerna ger sig utanför min prepp. Men dessa SLPs återkommer sällan, eftersom rollpersonerna oftast letar upp dem för ett syfte, använder dem för det syftet, och sedan "kasserar" dem. Alla vet att det är mer en plot device än en person som lever och existerar i världen. Och om det råkar bli så att personen har visar sig få en större roll ser jag till att planera den till nästa spelmöte med de tekniker jag använder för att göra det.

Har du testat att återanvända de kasserade SLPna? Anledningen till att jag började skriva upp dem mer noga var för att jag upptäckte att det var himla populärt att återanvända dem när de t.ex. återkommer till en plats de besökt tidigare. Att den otrevliga handelsmannen har fått slå igen och sitter försupen utanför den igenbommade butiken. Att bondkvinnan som hjälpte rollpersonerna förra gången, är en av de drabbade av varghotet, och att ett av hennes barn som lekte på gården utanför dödades av dem. Att den ambitiöse drängen som höll deras rockar numera är på flykt för att han stal någonting av husbonden. Två möten senare i staden var det han som blir hängd i "bakgrunden" (rollpersonerna beskådar bara de hela på håll), samtidigt som den kringresande glädjeflickan de fick upplysningar av också verkar ha kommit hit, men söker efter någon. Myllret av oviktiga SLPs som återkommer i korta blinkningar är omåttligt populärt (åtminstone i min spelgrupp) men jag lägger väldigt lite tid vid dem, och planerar praktiskt taget ingenting i förväg. Jag brukar försöka hålla reda på ett ungefär vilket/vilka områden de kan tänkas vara på och slänger in någon här och där. Och jag blandar dem med "viktiga" personer (som har koppling direkt, eller upp till väldigt många nivåer av indirekt, med rollpersonernas bakgrund), så det är inte särskilt givet om händelsen är viktig för dem eller inte.

Många gånger är rollpersonernas agerande inte heller särskilt rationellt. Om spelaren gillade en viss SLP så kan de plötsligt göra massa dumma saker för den, och mer eller mindre riskera gruppens mål, bara för att spelaren gillade någon. Och det finns inget bättre. Spelvärlden känns levande, och rollpersonernas irrationella agerande gör att de känns levande.

 

[Zire]

För att vara On Topic (hoppas jag):

SLPs i äventyr som är intressanta att återanvända (för SL tänker jag framför allt) har oftast någonting som sticker ut och som egentligen inte är kopplad till detta äventyr, men som ändå är en god beskrivning av personligheten och någonting nytt/okänt om spelvärlden. Jag tänker att det är bättre att skjuta vilt, eftersom man ändå inte vet vad som kommer att gillas av spelgruppen.

• Smeden i byn hjälper RP att fixa det trasiga svärdet i äventyret, men han är mycket skrockfull och ofta är trött eftersom han är uppe på nätterna för att "smida djävulens bojor" genom att slå med hammaren mot städet.
• Sjöbusen i hamnen kan tyda kartan åt spelarna, men han har en fobi för vatten och vägrar att prata om varför han aldrig kommer att gå ombord på ett skepp igen, de andra på krogen viskar om att "Den druckna jungfrun" var sista skeppet han mönstrade på, och det har aldrig återsetts.
• Krukmakerskan bevittnade mordet, men hon är lite underlig och hennes mest värdefulla ägodelar är en ring hon har på sin hand och ett ben hon bär kring sin hals. Hon fick ringen i ett brev av sin syster, och systerns finger satt kvar i ringen.
• Vaktkaptenen spärrar in rollpersonerna om de missköter sig eller blir upptäckta vid inbrottet, men hon är lite paranoid och hennes svärd som hon vaktar med sitt liv har en underlig inskription.
• Monstret i källaren gör det bråttom att hitta de försvunna barnen, men det undviker stadsvakten och har en trasig boja kring halsen med det kungliga emblemet.