Re: framtiden (Spoiler)
[Mina spelare: MEGALITISK spoiler]
[Dessutom: mörkret-SPOILER]
Nu tänkte jag komma med en lång redogörelse för vad som kan hända i mitt Mundana, där jag gjort några fundamentala ändringar....
I mitt Mundana är mörkret bortröjt, och alla de hemliga sekter som bildats för att röja bort mörkret har antingen upplösts eller skaffat sig nya mål. Carwelan som var med i sekten i Aralion-bergen har tex tagit Consaber som sitt protektorat, och tagit hand om Consabers arvtagare efter att Constantins oäkte son Mernon gjort en statskupp och utnämnt sig själv till diktator.
Det finns fortfarande ett par personer som kände till Eonens hemlighet som inte har gett upp hoppet om att förhindra de världskrig som nu oundvikligen måste bryta ut, men de är alla ganska tillbakadragna och desillusionerade. Mörkret besegrades i min kampanjvärld av en alvisk koloni vid namn Jaronal långt ute i den "ociviliserade" delen av Mundana, där ett stort antal alver landat med sina eterseglare och struntat i resten av världen i tiotusen år. Detta vet några av de som hade svurit sig samman för att krossa mörkret eftersom drakarna sagt det, men det skapade inte glädje, utan indignation och likgiltighet bland alla de som bestämt sig för att ge allt i kampen mot det annalkande mörkret.
Det är här rollpersonerna kommer in i min kampanj, i alla fall på det episka planet som egentligen är lite av ett sidospår. Men den intressanta frågan som Marukusu ställde gällde ju hur framtiden ska se ut, och om vi antar att min rollpersonsskock utnämner sig själva till hjältar, och letar upp Verdurakh (skickad i exil av Constantin år 1513, S.T), besöker Jaronal, använder sina många adelstitlar och sina enorma ekonomiska och politiska resurser för att skaffa sig ännu mer makt kan de mycket väl komma att leda världen till ett någorlunda ljust slut.
Oroshärdarna är nämligen följande:
1. Jargien och Asharina. Jargien har slutit en ohelig fred med Mûhad, som är engagerat med Gordrion i att befästa handeln över Blå havet med Menon-Aun, för att kunna koncentrera sina trupper till att äntligen röja rent på Asharina. Kejsar Caljargian har tänkt uppnå detta genom en oändligt mild politik mot de städer som ger sig godvilligt, till och med religionsfrihet, medan han skoningslöst bränner alla de städer som gör motstånd i mer än en vecka sedan legionerna nått den.
Caljargians taktik visade sig väldigt effektiv, dels eftersom Tibaras makt har minskat dramatiskt sedan hela staden förstördes i en ohygglig Qadoshsmäll som skedde när man misslyckades med att uppamma nog med trosenergi för att exkommunicera hela Consaber på en gång (vilket man tänkt göra för att vinna makt över dem och tvinga dem till underkastelse), och dels eftersom landet kunde rensas på mycket korruption när mörkrets onda influenser var borta.
(Den bifogade kartan visar dagsläget i Asharina, där Caserion erövrat ett par enstaka städer, och Jargien tagit Drunok, Asharien och Soldarn och döpt om dem till mer jargiskt klingande provinsnamn)
2. Haven. Ebhron och Arkipelagen och Caserion och Melorion hamnade i ett bittert krig till sjöss på grund av en skickligt iscensatt sabrisk kupp på ön Lalasta. Cirefalierna har överhanden i konflikten, men ebhroniterna har goda chanser att göra bestående men på Samväldet om de bara inser sin egentliga potential, både i Kabalaorden och i sin enorma folkmängd.
3. Thalamur. Slitet av inre strider, och med uppstickaren och guldgrävarlandet Kalorim i nordöst och raunriket Malkov i nordväst är den ikamriska draken ett sårat djur. Men varken raunernas erövrande av landets inre delar eller småstaternas uppror kan i längden tävla mot den stängda statens väldiga härar, inte på öppet land. När stormen bedarrat finns alltid Consaber där som en skrämd och förvirrad hare i öster, och magikraterna räknar dagarna tills kriget kan börja...
(på kartan finns utmärkt Malkovs område och guldgrävarstaten Kalorim)
4. Consaber. Prins Mernon tog makten genom en statskupp där han mutat många och mördat andra för att låta regentförsmlingen och plebejförsamlingen upplösa sig godvilligt, för att sedan av änkedrottingen bli utsedd åt förmyndare åt hennes ettårige son, och därmed i praktiken regent när drottningen, förvriden av sorg och av religiös hängivelse, krönte sig själv till aborat över Consaber.
Det är här rollpersonernas makt finns, och det är Consabers framtid som de mest kan påverka. De har förskansat sig i Urma Breanns berg bakom nybyggda borgar och handelsvägar och industrier, och försöker bestämma sig för hur de lämpligast ska utöka sin makt.
5. Dvärgarna. Roghan och Ghor skakas av en intensiv diplomatikris sedan rollpersonerna helt ovetande lyckats bryta en gammal pakt mellan klanerna genom att företa sig en tidsresa och sprida en viss förbjuden kunskap. Drezin filar på planer för anfall mot alverna, man vill nämligen återfå sin heder i de andra dvärgarnas ögon (nu när man inte behöver bry sig om mörkret längre), och även om dvärgar är tålmodiga finns risken att de snart tar till vapen, och då kan deras vrede och styrka drabba nästan vad som helst som står i deras väg.
Såja, det om premisserna. Därefter slutsatserna.
Om rollpersonerna inte gör något alls utan bara låter den konspiration som har bestämt sig för att krossa Consaber (genom att först utsätta det för inre strider och sedan bjuda in antingen Caserion eller Thalamur till festen) kommer konspirationen förmodligen att lyckas, och Thalamur att erövra Urma Breann och Caserion att ta Danbréann.
Nästa förändring som sker är nog att Jargien befäster sitt grepp om Asharina genom att om ett par år krossa först Västmark och sedan tåga norrut för att ansluta Damarien till imperiet, men eftersom Melorion förutsett just denna plan kommer deras fälttåg att sluta där, och ett av två scenarion att följa:
1. Melorion krossar jargierna, varvid hela det nya enorma imperiet brakar samman som ett illa byggt korthus, och splittrar till och med Jargien i sorgliga smulor.
2. Jargierna krossar BÅDE västmarkarna och cirefalierna, varvid det enda som förstörs slutgiltigt är Daakkyrkans makt.
Det senare scenariot låter roligast, därför kör vi på det
Den tredje förändringen som torde ske är i Rhung-Alari igen. Efter erövringen av ärkefienden drar sig Thalamur norrut och gör ett halvlyckat försök att krossa Malkov och Kalorim, bara för att finna sin glädjebägare helt nersmolkat för att ett segdraget gerillakrig utbryter där thalaskierna egentligen bara måste slåss för att behålla det lilla de erövrat, och förlorar enorma resurser på kuppen.
Tidsmässigt är vi nu kring år 2980 e.D. Då har dvärgarna tänkt klart, och enat sig efter ett kort och blodigt fältslag mellan Kholon-Renk-Roghan och Narekh-Renk-Ghor, och gör gemensam sak för att återerövra Khian-Renk-Drezin och för att stävja tirakernas ökade makt i Khazimbergen. Tirakerna lyckas man köra ut ur Kiaz och ner till de väntande jargiska härarna i Asharinas kustländer, men efter att ha dräpt Vixharziva får man både de andra drakarna och dessutom hela den alviska alliansen mot sig. Ännu ett krig börjar förberedas; nästa stora krig mellan alver och dvärgar.
Dräparnas utökade makt och organisation krossades när rollpersonerna dräpte Garglia Drakdräparen som återvänt från en tusenårig exil för att göra slut på alla drakar en gång för alla (och alltså är den Nye Ledare det talas om i texterna om drakdräpare).
Detta i kombination med Daaktrons marginaliserande - och Draktrons tillväxt sedan thalaskierna förlorat greppet om Tokon och Alarinn - har då gjort drakarnas makt betydligt större, och även om drakarna inte önskar ett krig mot dvärgarna börjar man samla sin makt för att bringa lite ordning i världen.
För det sjätte kommer både Ebhron och Samväldet att vinna kriget, i och med att de sluter fred och styckar upp Arkipelagen - krigets stora förlorare - mellan sig och fortsätter västerut för att i samråd kolonisera den västra kontinenten. Detta sedan Forion blandat sig i den segdragna och kostsamma konflikten, och de båda stormakterna sett en fin utväg till att avsluta kriget med äran i behåll.
Givet alla dessa tankar och idéer, fakta och folkströmningar som ändå är hyfsat förankrade i vad som nog kommer att hända i kampanjen är det dags att måla upp en bild av vad som händer just år 3117.
Nämligen:
Rollpersonerna får år 2983 äntligen tag på det som de så länge hade sökt efter; Kejsarstaven, och lyckas efter många års exil ta makten i det thalaskiska imperiet (som är sargat och haltande), och genomför en lång rad idealistiska förändringar i det kolossala och dystra riket som både gör grannländerna fredligare och det egna folket lugnare. Efter så många år som 130 har rollpersonerna sedan länge lämnat bort styret över landet, och kvar finns ett imperium som sida vid sida med Jargien dominerar Mundanas centrala delar totalt. Dvärgarnas krig mot alla blev blodigt men kort, efter att drakarna tvingat isär spetsöringarna och yxsvingarna och fått dem att dela med sig av sina respektive mörka hemligheter till varandra genom att tvinga dem att inse att konflikten skulle förgöra dem båda och lämna dem helt i händerna på människorna, för att därefter kunna låta dvärgarna sprida vetskapen om sin senaste teknologi, exempelvis krutet, tryckpressen, pappersframställningen och gasutvinningen spridas till de båda imperierna, medan alverna å sin sida skulle få vinna sin plats i människornas värld genom att öppna sin kunskaps portar för de värdiga inom människornas led.
I väster har Mûhad befäst sin allians med samväldet, och planerar som bäst att krossa det jargiska imperiet med sin förenade styrka.
Jargien självt har blivit lugnt och ganska stabilt genom att Caljargian och hans efterföljare försvagade sin egen statsapparat för att tillåta ett högre självstyre, samtidigt som man med väldiga folkomflyttningar från Jargien till Asharien och Soldarn gjorde de inre upproren till angelägenheter mellan nybyggarna och infödingarna hellre än mellan staten och invånarna.
I både Jargien och Samväldet har den sjuttioåriga freden bidragit till en ökad kapitalism, medan Thalamur mera bygger på en klassisk colonisk imperietradition där den gamla huvudstaden tjänar som ett oomkullrunkeligt nav för hela väldet.
Förlorare i denna framåtskridande värld blir då de länder som hamnat utanför eller förlorat i krigen. Alarinn var aldrig med i något krig och är ännu mer isolerat än tidigare, Eumo och Momolan är hårt påtryckta av de ebhronitiska kolonierna och av sin ålderdomliga teknik, och folket i de erövrade länderna på Asharina och i Arkipelagen är ständigt ansatta av sina erövrare.
I mitt Mundana, det enda som kan hindra världen från att likt Europa ständigt hänfalla åt stora inre krig och ombildningar är att rollpersonerna (eller någon annan) tar sig till den bortre östern, och finner alvstäderna On och Al i det högteknologiska riket Jaronal, där även Colonans flygande universitet finns.
De tekniska landvinningarna såsom krut och informationsteknologi kommer aldrig att permanent befästas, när drakarna - som företräder den snabbast växande religionen i Mundana - inser att krutet, stålet och allt annat kan komma att orsaka oändligt många bittra krig under hundratals år framöver.
I Jaronal finns kunskapen och medlen för att skapa en fredlig värld - magiska medel för att enkelt ge mat och värme åt alla, och bota alla sjukdomar.
Nu får det räcka. Nu blev jag så hemskt ivrig att spela rollspel att jag måste sätta mig ner och skriva lite inför nästa spelträff...
Vi lirar Neon som utspelar sig 600 år in i Mundanas framtid. Det lilla vi spelat har fungerat bra och just nu har vi en alvisk hacker som jobbar för jargiska säkerhetstjänsten, en ebhronitsk agent med extensiva cybernetiska förstärkningar, en laktos- och glutenintolerant tirakisk soldat som tjänstgjort i den demilitariserade Tarkas-zonen för "FN" samt sedan igår en ebhronitisk företagssoldat/säkerhetskonsult med familjeproblem.
konverterar till samorismen tillsammans med sina undersåtar, varpå han invaderar drunok, de raunastater som ligger runt kratersjöarna och damarien – allt för att visa att det fortfarande finns kraft i stormakten. Soldierna å sin sida kastar ut falierna ur Jarla, sätter upp fina bål med falier över hela den soldiskkontrollerade världen (nu också inkluderande Asharien, då frijarlarna inte hade något emot att bli adlade och dessutom del av en stormakt) varefter man erövrar mareks frihamn, allt land söder och öster om bergen (dvärgarna föredrar faliska grannar) och söder om Mitheraskogen. Därefter kapar man åt sig ett par drunokiska furstendömen medan man ändå håller på. I samband med att Quentin konverterar skrivs ett fredsfördrag mellan de båda länderna under, och kort därefter även en allians. Flammande krig mot rövarband och falier förs dock fortfarande.