Nekromanti Sikrits fråm da Fjutcha

Marukusu

Hero
Joined
18 Mar 2004
Messages
1,681
Location
Umeå
Någon som tror sig veta hur Mundana kommer se ut om en sisådär 150 år, alltså 3117 e.D.? Och då menar jag DITT Mundana, oavsett ifall du spelar med det officiella Mundana med mörker och allt eller om du har en helt egen variant. Vilka länder och religioner finns kvar, finns det några geografiska skillnader, nya uppfinningar etc?

Och är det bara jag eller var det ett jäkla bra tag sen det hände något kul här på forumet?!

-Danne, back in business
 

Hamsterbane

Veteran
Joined
16 Sep 2002
Messages
92
Location
Skeå
Re: framtiden (Spoiler)

[Mina spelare: MEGALITISK spoiler]

[Dessutom: mörkret-SPOILER]


Nu tänkte jag komma med en lång redogörelse för vad som kan hända i mitt Mundana, där jag gjort några fundamentala ändringar....

I mitt Mundana är mörkret bortröjt, och alla de hemliga sekter som bildats för att röja bort mörkret har antingen upplösts eller skaffat sig nya mål. Carwelan som var med i sekten i Aralion-bergen har tex tagit Consaber som sitt protektorat, och tagit hand om Consabers arvtagare efter att Constantins oäkte son Mernon gjort en statskupp och utnämnt sig själv till diktator.

Det finns fortfarande ett par personer som kände till Eonens hemlighet som inte har gett upp hoppet om att förhindra de världskrig som nu oundvikligen måste bryta ut, men de är alla ganska tillbakadragna och desillusionerade. Mörkret besegrades i min kampanjvärld av en alvisk koloni vid namn Jaronal långt ute i den "ociviliserade" delen av Mundana, där ett stort antal alver landat med sina eterseglare och struntat i resten av världen i tiotusen år. Detta vet några av de som hade svurit sig samman för att krossa mörkret eftersom drakarna sagt det, men det skapade inte glädje, utan indignation och likgiltighet bland alla de som bestämt sig för att ge allt i kampen mot det annalkande mörkret.

Det är här rollpersonerna kommer in i min kampanj, i alla fall på det episka planet som egentligen är lite av ett sidospår. Men den intressanta frågan som Marukusu ställde gällde ju hur framtiden ska se ut, och om vi antar att min rollpersonsskock utnämner sig själva till hjältar, och letar upp Verdurakh (skickad i exil av Constantin år 1513, S.T), besöker Jaronal, använder sina många adelstitlar och sina enorma ekonomiska och politiska resurser för att skaffa sig ännu mer makt kan de mycket väl komma att leda världen till ett någorlunda ljust slut.

Oroshärdarna är nämligen följande:

1. Jargien och Asharina. Jargien har slutit en ohelig fred med Mûhad, som är engagerat med Gordrion i att befästa handeln över Blå havet med Menon-Aun, för att kunna koncentrera sina trupper till att äntligen röja rent på Asharina. Kejsar Caljargian har tänkt uppnå detta genom en oändligt mild politik mot de städer som ger sig godvilligt, till och med religionsfrihet, medan han skoningslöst bränner alla de städer som gör motstånd i mer än en vecka sedan legionerna nått den.

Caljargians taktik visade sig väldigt effektiv, dels eftersom Tibaras makt har minskat dramatiskt sedan hela staden förstördes i en ohygglig Qadoshsmäll som skedde när man misslyckades med att uppamma nog med trosenergi för att exkommunicera hela Consaber på en gång (vilket man tänkt göra för att vinna makt över dem och tvinga dem till underkastelse), och dels eftersom landet kunde rensas på mycket korruption när mörkrets onda influenser var borta.

(Den bifogade kartan visar dagsläget i Asharina, där Caserion erövrat ett par enstaka städer, och Jargien tagit Drunok, Asharien och Soldarn och döpt om dem till mer jargiskt klingande provinsnamn)

2. Haven. Ebhron och Arkipelagen och Caserion och Melorion hamnade i ett bittert krig till sjöss på grund av en skickligt iscensatt sabrisk kupp på ön Lalasta. Cirefalierna har överhanden i konflikten, men ebhroniterna har goda chanser att göra bestående men på Samväldet om de bara inser sin egentliga potential, både i Kabalaorden och i sin enorma folkmängd.

3. Thalamur. Slitet av inre strider, och med uppstickaren och guldgrävarlandet Kalorim i nordöst och raunriket Malkov i nordväst är den ikamriska draken ett sårat djur. Men varken raunernas erövrande av landets inre delar eller småstaternas uppror kan i längden tävla mot den stängda statens väldiga härar, inte på öppet land. När stormen bedarrat finns alltid Consaber där som en skrämd och förvirrad hare i öster, och magikraterna räknar dagarna tills kriget kan börja...

(på kartan finns utmärkt Malkovs område och guldgrävarstaten Kalorim)

4. Consaber. Prins Mernon tog makten genom en statskupp där han mutat många och mördat andra för att låta regentförsmlingen och plebejförsamlingen upplösa sig godvilligt, för att sedan av änkedrottingen bli utsedd åt förmyndare åt hennes ettårige son, och därmed i praktiken regent när drottningen, förvriden av sorg och av religiös hängivelse, krönte sig själv till aborat över Consaber.
Det är här rollpersonernas makt finns, och det är Consabers framtid som de mest kan påverka. De har förskansat sig i Urma Breanns berg bakom nybyggda borgar och handelsvägar och industrier, och försöker bestämma sig för hur de lämpligast ska utöka sin makt.

5. Dvärgarna. Roghan och Ghor skakas av en intensiv diplomatikris sedan rollpersonerna helt ovetande lyckats bryta en gammal pakt mellan klanerna genom att företa sig en tidsresa och sprida en viss förbjuden kunskap. Drezin filar på planer för anfall mot alverna, man vill nämligen återfå sin heder i de andra dvärgarnas ögon (nu när man inte behöver bry sig om mörkret längre), och även om dvärgar är tålmodiga finns risken att de snart tar till vapen, och då kan deras vrede och styrka drabba nästan vad som helst som står i deras väg.


Såja, det om premisserna. Därefter slutsatserna.


Om rollpersonerna inte gör något alls utan bara låter den konspiration som har bestämt sig för att krossa Consaber (genom att först utsätta det för inre strider och sedan bjuda in antingen Caserion eller Thalamur till festen) kommer konspirationen förmodligen att lyckas, och Thalamur att erövra Urma Breann och Caserion att ta Danbréann.

Nästa förändring som sker är nog att Jargien befäster sitt grepp om Asharina genom att om ett par år krossa först Västmark och sedan tåga norrut för att ansluta Damarien till imperiet, men eftersom Melorion förutsett just denna plan kommer deras fälttåg att sluta där, och ett av två scenarion att följa:

1. Melorion krossar jargierna, varvid hela det nya enorma imperiet brakar samman som ett illa byggt korthus, och splittrar till och med Jargien i sorgliga smulor.

2. Jargierna krossar BÅDE västmarkarna och cirefalierna, varvid det enda som förstörs slutgiltigt är Daakkyrkans makt.


Det senare scenariot låter roligast, därför kör vi på det :gremtongue:


Den tredje förändringen som torde ske är i Rhung-Alari igen. Efter erövringen av ärkefienden drar sig Thalamur norrut och gör ett halvlyckat försök att krossa Malkov och Kalorim, bara för att finna sin glädjebägare helt nersmolkat för att ett segdraget gerillakrig utbryter där thalaskierna egentligen bara måste slåss för att behålla det lilla de erövrat, och förlorar enorma resurser på kuppen.


Tidsmässigt är vi nu kring år 2980 e.D. Då har dvärgarna tänkt klart, och enat sig efter ett kort och blodigt fältslag mellan Kholon-Renk-Roghan och Narekh-Renk-Ghor, och gör gemensam sak för att återerövra Khian-Renk-Drezin och för att stävja tirakernas ökade makt i Khazimbergen. Tirakerna lyckas man köra ut ur Kiaz och ner till de väntande jargiska härarna i Asharinas kustländer, men efter att ha dräpt Vixharziva får man både de andra drakarna och dessutom hela den alviska alliansen mot sig. Ännu ett krig börjar förberedas; nästa stora krig mellan alver och dvärgar.

Dräparnas utökade makt och organisation krossades när rollpersonerna dräpte Garglia Drakdräparen som återvänt från en tusenårig exil för att göra slut på alla drakar en gång för alla (och alltså är den Nye Ledare det talas om i texterna om drakdräpare).
Detta i kombination med Daaktrons marginaliserande - och Draktrons tillväxt sedan thalaskierna förlorat greppet om Tokon och Alarinn - har då gjort drakarnas makt betydligt större, och även om drakarna inte önskar ett krig mot dvärgarna börjar man samla sin makt för att bringa lite ordning i världen.

För det sjätte kommer både Ebhron och Samväldet att vinna kriget, i och med att de sluter fred och styckar upp Arkipelagen - krigets stora förlorare - mellan sig och fortsätter västerut för att i samråd kolonisera den västra kontinenten. Detta sedan Forion blandat sig i den segdragna och kostsamma konflikten, och de båda stormakterna sett en fin utväg till att avsluta kriget med äran i behåll.



Givet alla dessa tankar och idéer, fakta och folkströmningar som ändå är hyfsat förankrade i vad som nog kommer att hända i kampanjen är det dags att måla upp en bild av vad som händer just år 3117.

Nämligen:

Rollpersonerna får år 2983 äntligen tag på det som de så länge hade sökt efter; Kejsarstaven, och lyckas efter många års exil ta makten i det thalaskiska imperiet (som är sargat och haltande), och genomför en lång rad idealistiska förändringar i det kolossala och dystra riket som både gör grannländerna fredligare och det egna folket lugnare. Efter så många år som 130 har rollpersonerna sedan länge lämnat bort styret över landet, och kvar finns ett imperium som sida vid sida med Jargien dominerar Mundanas centrala delar totalt. Dvärgarnas krig mot alla blev blodigt men kort, efter att drakarna tvingat isär spetsöringarna och yxsvingarna och fått dem att dela med sig av sina respektive mörka hemligheter till varandra genom att tvinga dem att inse att konflikten skulle förgöra dem båda och lämna dem helt i händerna på människorna, för att därefter kunna låta dvärgarna sprida vetskapen om sin senaste teknologi, exempelvis krutet, tryckpressen, pappersframställningen och gasutvinningen spridas till de båda imperierna, medan alverna å sin sida skulle få vinna sin plats i människornas värld genom att öppna sin kunskaps portar för de värdiga inom människornas led.
I väster har Mûhad befäst sin allians med samväldet, och planerar som bäst att krossa det jargiska imperiet med sin förenade styrka.
Jargien självt har blivit lugnt och ganska stabilt genom att Caljargian och hans efterföljare försvagade sin egen statsapparat för att tillåta ett högre självstyre, samtidigt som man med väldiga folkomflyttningar från Jargien till Asharien och Soldarn gjorde de inre upproren till angelägenheter mellan nybyggarna och infödingarna hellre än mellan staten och invånarna.
I både Jargien och Samväldet har den sjuttioåriga freden bidragit till en ökad kapitalism, medan Thalamur mera bygger på en klassisk colonisk imperietradition där den gamla huvudstaden tjänar som ett oomkullrunkeligt nav för hela väldet.

Förlorare i denna framåtskridande värld blir då de länder som hamnat utanför eller förlorat i krigen. Alarinn var aldrig med i något krig och är ännu mer isolerat än tidigare, Eumo och Momolan är hårt påtryckta av de ebhronitiska kolonierna och av sin ålderdomliga teknik, och folket i de erövrade länderna på Asharina och i Arkipelagen är ständigt ansatta av sina erövrare.

I mitt Mundana, det enda som kan hindra världen från att likt Europa ständigt hänfalla åt stora inre krig och ombildningar är att rollpersonerna (eller någon annan) tar sig till den bortre östern, och finner alvstäderna On och Al i det högteknologiska riket Jaronal, där även Colonans flygande universitet finns.
De tekniska landvinningarna såsom krut och informationsteknologi kommer aldrig att permanent befästas, när drakarna - som företräder den snabbast växande religionen i Mundana - inser att krutet, stålet och allt annat kan komma att orsaka oändligt många bittra krig under hundratals år framöver.
I Jaronal finns kunskapen och medlen för att skapa en fredlig värld - magiska medel för att enkelt ge mat och värme åt alla, och bota alla sjukdomar.


Nu får det räcka. Nu blev jag så hemskt ivrig att spela rollspel att jag måste sätta mig ner och skriva lite inför nästa spelträff... :tekopp:
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,338
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Mitt Mundana

Hallå!

Det har redan hänt en massa saker som har kommit att förändra det ursprungliga Mundana. Jag har låtit Jargiens inflytande över Asharina blivit mycket större. Samorismen har blivit en religion som bara dyrkas av små sekter och isolerade samhällen. Daak kyrkan har tagit över och dyrkas av en stor majoritet, inte bara i Asharina utan över Mundana i stort.

Pereine och Colonan är numera kungadömen efter en Sabrisk statskupp i båda dessa stater. Man skulle kunna kalla dem lydstater under Consaber.

Jag har låtit Raunerna organisera sig i Khanat, Khaganat och andra statsbildningar som numera hotar stabiliteten i den daak kontrolerade delen av Mundana.

Muhads inflytande över västerländerna har jag låtit öka och mamohlanismen har hämtat mer och mer ur Mihm religionen. Eumo har helt övertagits av Mhim troende och har numera en Sultan som överhuvud. Jag har låtit Mihmen i Muhad fått en roll som skulle kunna likna en kalifs. Det zhaniska folket har börjat kolonisera sin världsdel och inom kort kommer fler sultanat att uppstå.

Tarkas har blivit en egen stat med en någorlunda fungerande statsapparat.

Mina planer är att det i framtiden skall komma att bli en splittring bland raunerna då några av de stora rauniska länderna skall välja att konvertera till Mihmrätten. Jag vet att jag tar mycket från den europeiska historien nu... Men jag trivs med det och tycker världen blir mer spännande att spela i.

Forionerna bedriver i likhet med de mihmtrogna en stor kolonialism och mission i sin världsdel. Dock har forionerna även valt att använda sig av haven och sprida missionen till de andra världsdelarna. Jag har låtit det uppstå en religiös schism i Menon-aun där de lägra klasserna nu helt har konverterat till Imays lära. Dock är läran inte helt ren. De har influerats av "hedniska" religioner. Även Tarhai har börjat konvertera till Imay . Dock med sin egna lilla version på det hela.

Thalamur har hittat en värdig kejsare men magikraterna finns fortfarande kvar som en stor maktfaktor i Thalamur. Thalamurs kejsare har erkänt Pereine, Consaber och Colonan som självständiga stater. Det råder numera vänliga band mellan Consaber och Thalamur. Man har varit tvungen att låta sina gräl vila på grund av de krigiska Raunerna.

Drunok har intvingats i den Jargiska moderkyrkan och låter numera Aboraten sätta kronan på konungens huvud vid kröning.

Consaber har dock fortfarande behållt sin religiösa självständighet och den Sabriska grenen av kyrkan växer på grund av tex Consabers vilja att kolonisera.

Mörkret avskyr jag och har valt att helt ta bort. Tokon har försökt att förklara sig självständiga men har inte lyckats ännu. Raunerna kom och förstörde deras planer mitt under en pågående konflikt med Consaber.

Sunari har blivit ett erkänt land av den Sabriska grenen av Daak kyrkan. Jargierna har valt att inte erkänna dem öppet men behandlar ändå Sunari som en självständig stat. Takalorr har haft inbördeskrig(mer än vanligt) och en Bazirk tirak med sitt följe gick segrande ur striden och har utropat sig själv till enare av tirakerna och dess ledare. Detta har lett till en stor invandring av tiraker och början på vad som kan komma att bli en ny stormakt i Mundana.

Cirefaliernas makt har minskat, dock inte radikalt. De har fortfarande stort inflytande och tävlar med Consaber i kolonial "racet". Cirza tron har börjat godta icke cirefalier. Dock som en andra klassens människor. Rasblandning är fortfarande helt förbjudet.

Jag tror det var alla stora förändringar som har hänt. Jag har redan i Mundanas grundutförande ökat invånar antalet i de olika länderna radikalt. Även alver, dvärgar och tiraker har blivit många fler i min värld, Främst Tirakerna.

Tzimisce
 

GlueBall_UBBT

Warrior
Joined
16 Aug 2003
Messages
238
Location
Kallinge
Då mina spelare har tillräckligt med problem för att överleva i mitt nuvarande Mundana känns det lite överambitiöst att utveckla världen detaljerat en sådan bit fram i tiden. Då menar jag inte att jag kastar monster på mina stackars spelare, de är bara otroligt dumma :gremsmile:
 

Demiurg

Warrior
Joined
22 May 2000
Messages
206
Location
Malmö
Re: Sikrits fråm da Fjutcha [egentligen lite OT]

150 år in i framtiden? Ha, det är ju ingenting! :gremwink: Vi lirar Neon som utspelar sig 600 år in i Mundanas framtid. Det lilla vi spelat har fungerat bra och just nu har vi en alvisk hacker som jobbar för jargiska säkerhetstjänsten, en ebhronitsk agent med extensiva cybernetiska förstärkningar, en laktos- och glutenintolerant tirakisk soldat som tjänstgjort i den demilitariserade Tarkas-zonen för "FN" samt sedan igår en ebhronitisk företagssoldat/säkerhetskonsult med familjeproblem.

Världen i sig är mycket splittrad. Man kan närmast likna Neons Mundana vid Mutant 2090 med skitiga städer, misär, utslagna mutanter i kloakerna och gammal skruttig skräpteknologi som vi idag skulle ge vårt ena öga för att få ha. Samtidigt finns lyx och säkerhet åt de som har råd att betala. Skillnadena är stora mellan olika länder och mellan olika städer. Det enda de flesta länder har gemensamt är att regeringarna har mycket liten makt och att det mesta sker på megaföretagens villkor.

Sedan något som vissa kallar för mörkret och som inträffade för sålängesedanattjagintebryrmig har magin försvagats mer och mer, och idag förekommer magiska teorier framförallt som ett supplement till den högre fysiken. De mer exotiska monstren kan du se på zoo, även om många är utrotade sedan krutvapen dök upp. Sanaristamen har lämnat mundana och väldigt få verkar ha någon aning om vart de kan ha tagit vägen, men många gör gällande att de återfann ett urgammalt rymdskepp i omloppsbana och helt enkelt reste vidare eller kanske hem. De har hur som helst inte hörts av på flera hundra år.
Vill du ha cybernetik? Åk till ebhron, deras ingenjörer har hunnit glömma mer om cybernetik än vad andra någonsin kännt till. Vill du ha droger? Köp designerdroger till vrakpriser på stränderna på Takalorr. Se världen? Ta värvning i Staternas Unions expeditionskår och res till Mundanas alla hörn! Utled på Mundana? Kupolstäderna på Martari erbjuder lyx och flärd om du har råd att betala. Ingenting är omöjligt om du kan hosta upp tillräckligt med ashariska dollars.
 

Tell

Hero
Joined
21 Feb 2008
Messages
1,083
kanske en aning sent... och långt...

Med vissa noterbara förändringar av mundanas folk (tokon är hyfsat civiliserade –se bifogat material och raunerna är i praktiken vasallfolk till de mundana stormakterna, dessutom positivistiska sådana, ashafolken är en ökenversion av robinhood, jargierna ockuperar faktiskt Arlon och västmark och asharien är har starkare centralmakter. Alverna är förvandlade till ett elitistiskt människofolk vilkar har kommit på ett sätt att använda andra varelsers, och närliggande jords, energi som metod till evigt liv och dvärgarnas längd är resultatet av en förbannelse pga deras feghet under det senaste mörkret. Tirakerna är helt enkelt ännu en människoart med udda egenskaper – deras betar och dyligt är numera knappt märkbara. Misslorna är helt enkelt en myt – enligt de flesta, och drakarna vandrar omkring i människohamn, eftersom dräparna i mitt mundana är lite väl framgångsrika) så är mitt mundana likt det riktiga, även om gudarnas natur och makt är mer... udda. De är helt enkelt personifierandet av vissa begär (medveten ripp - 1 poäng till den som kan stava till CoC utan att missa C-en) och deras makt är uteslutande förmågan att inge troende visioner, samt till viss grad att skapa artefakter och placera dessa i händerna på sagda troende. Gudarnas antal tillbedjare är den främsta källan till mundan makt, och därmed också möjligheten att förverkliga sitt begär och fullgöra sin existens. Gudarnas begär kommer därmed att genomsyra deras kulter, men huvuddelen av dem är formgivna av präster och halvgalna profeter. Med denna vetskap i minnet så kan jag ge mig på att förklara mitt mörker.

Det börjar unikt nog med en sann profetia, närmare bestämt att Malgoahr i samband med den sista tiden då ljusbringaren åter skall visa sig kommer att dränka Calnia för att sätta skräck i de troende. Då kyrkan faktiskt lyckas övertyga den annars relativt agnostiskt lagde Constantin om att så är fallet så evakueras staden i god tid och ordning. All administration flyttas till Ybersiel tills vidare. Mycket riktigt passar den onde tiden, och sänder en tio manshöjder hög våg som dränker staden, men sedan vägrar att sjunka undan, vilket leder till pest (i form av kolera) i området. Thalakerna under Augas utnyttjar naturligtvis tillfället och invaderar, stödda av majoriteten av nordtokon under ardraigh, samt av återstoden av Deluvien. De lyckas snabbt ta kontrollen över länderna (Consaber, Allarinn, Colonan, Raunakolonierna och pereine), även om guerillakrigsföring från de mer drivna delarna av pöbeln, och passivt motstånd från de mer nobla klasserna fortsätter – dessa kuvas dock när Augas helt sonika avrättar alla manliga medlemmar av familjen Negaidh. Problemet är dock att Caserierna inte uppskattar den utvecklingen och invaderar thalamur efter ett skenäktenskap mellan deras kurfurst och lysell. På den andra sidan Ik//::://bergsmassivet så förhandlar Radrack med adelsätterna i thalamur och de ockuperade länderna (inkl de som tidigare stödde Augas) och lyckas till slut kröna sig själv till konung över Consaber, Thalamur, De Fria Staterna (samlingsnamn på perein, det alviska alarinn och de kolonier som valt att göra sig fria när Constantin avsattes), Colonan, Raunaalliansen ”den kungliga ligan” och till herre över Alla tokons klaner; allt detta genom att äkta Constantins oäkta dotter Elisari och mörda drottningen, vilken var den ända som stod i vägen. Hänvisandes till denna titel gör han uppror och binder upp Augas västra styrkor, medan Caserierna gör sig till herrar över hans kornbod. Colm ges upp av falierna som belöning för dessa insatser. Utan mat till sin armé lyckas Augas inte behålla sitt nyfunna rike mer än ett par månader, varefter han ger sig på nåd och onåd till Radrack som låter stegla honom. Konkubinen och hans familj tillåts dock leva och adobteras till och med av kungafamiljen, samt introduceras i adeln under namnet Hybreck, för att antyda gamla synder.

I en annan del av mundana så invaderar Damarien Västmark ungefär samtidigt som de första tecknen på pest visar sig bland de invånarna i Alni, det vill säga ca en månad efter malgoarhs illdåd. Vidsynte tar som väntat chansen och förklarar det ett intrång i Soldarns intressesfär och invaderar. Stödd av de samoritroende västmarkarna slår han tillbaka vitfjäders arméer till gränsen. Melorierna håller sig neutrala i denna strid och gräver på i Gordion. Caserierna är däremot inte lika väluppfostrade. De har bestämt sig för att Jarla (modul hint hint) är en av deras provinser och börjat befästa den. Den aningen irriterade jarl Tyldon begär stöd söderifrån, vilket dock dröjer eftersom Vidsynte är i de västra delarna av storsoldarn och bankar daaktrogna (och i processen gör sig av med jobbiga adelsätter genom att förläna dem äran att gå i fronten). Jargierna (framförallt kyrkan) vill utnyttja tillfället, men jargus vägrar, så aboraten låter mörda honom och sätter den uppenbart efterblivne prins quentin på tronen, varpå han tar med varje vapenför och ledig man på picknick först i drunok och därefter vidare söderut. I samråd med melorions överstepräst så låter han också förklara att daak och cirza egentligen är samma guddom, varför falierna kan förklaras allierade. Muhadierna njuter naturligtvis över en sådan utveckling – med alla soldater borta från de västra provinserna kan dessa äntligen befrias från det österländska förtrycket. Man börjar dock med kolonierna, och anfallet på jargiens hjärtland dröjer därför. Nu när han har vant sig vid att befalla en aning så vaknar emellertid quentin till liv – han bestämmer sig helt sonika för att inte tillåta aboraten att leka med hans armé och befaller varje soldat som älskar sin konung högre än det korrupta prästerskapet att vägra följa aboraten. Detta leder fram till ett inbördeskrig (på drunokisk jord), under vilket muselmännen -förlåt muhadnierna- invaderar och kapar åt sig allt väster om det där skojiga berget mitt i jargien – samt naturligtvis tiabra och omgivande mark. Hursomhälst så slutar inbördeskriget med att aboraten flyr in i asharien, bränner lite och flyr vidare till Caserion och fortsätter bränna när vidsynte faktiskt anländer efter väl förrättad erövring av västmark och vasallöfte ifrån vitfjäder, medan Quentin sluter fred med muhadnierna, erkänner deras rätt till den östra rikshalvan, får en uppenbarelse (daak har insett att hans tidigare prästerskap inte var något vidare och har bestämt sig för att pröva lyckan med ett annat genom att tillsammans med Sanime detronisera barmhärtigheten och ta hans religion – mao;) konverterar till samorismen tillsammans med sina undersåtar, varpå han invaderar drunok, de raunastater som ligger runt kratersjöarna och damarien – allt för att visa att det fortfarande finns kraft i stormakten. Soldierna å sin sida kastar ut falierna ur Jarla, sätter upp fina bål med falier över hela den soldiskkontrollerade världen (nu också inkluderande Asharien, då frijarlarna inte hade något emot att bli adlade och dessutom del av en stormakt) varefter man erövrar mareks frihamn, allt land söder och öster om bergen (dvärgarna föredrar faliska grannar) och söder om Mitheraskogen. Därefter kapar man åt sig ett par drunokiska furstendömen medan man ändå håller på. I samband med att Quentin konverterar skrivs ett fredsfördrag mellan de båda länderna under, och kort därefter även en allians. Flammande krig mot rövarband och falier förs dock fortfarande.

Drezin, ghor och roghan strider under denna tid på andeplanet, där den riktiga fienden (demonerna) bearbetas av en allians av deras, alvernas och de döda tirakernas shamaner – men motarbetas av henéa som tydligen bestämt sig för att rani absolut vill förstöra världen. Denna inställning leder till repressalier, och plötsligt så finner sanarialliansen en bevis för att henea som stam försökt att mörda thisms auktokrat. Snart är småalvernas inblandning ett minne blott – åtminstone på asharinahalvön.
De mer agnostiska dvärgarna vänder sig istället till falierna (xinu) och begär skydd. Något som Vontar ogillar varför han gör dem ännu kortare och dessutom reumatiska och närsynta – med andra ord till stötande kopior av vad de en gång var. När man slutligen når ett genombrott – man finner att soldarns konungs svärd faktiskt är det legendariska solsvärdet, och för detta in i spelet – så väljer de flesta demoner att ge upp, dock inte utan strid. Dvärgarna återfår mänsklig längd (ca 155-160) för sina bedrifter men alverna blir förbannade av thanata med en förvisning till skugglandet, och plötsligt så försvinner den delen av befolkningen i alarinn. Denna folkflyttning medför dock att skugglandet och den vanliga världen glider närmare varandra, så att man kan vandra mellan världarna enbart genom att gå vilse i en skog.

Tirakerna har inbördeskrig på takalorr, en smart binderakk uppfinner krutet och använder det för att spränga motståndarnas grottor, men blir, när han kuvat alla andra stammar och regerat ett tag, mördad av sin sonson vilken fortsätter dynastins regering.
I västländerna har jag ingen riktig koll på vad som händer, men det slutar med att momolan blir ’asawistiskt och att muhad erövrar eumo och nordkusten.
Ebhron slutligen inser aldrig att mörkret faktiskt har börjat eftersom det leds av en av dess generaler utan stänger sina gränser och forstätter rusta. På påbud från den infångade och torterade aboraten går också Radrack & co. över till den (nya) enda sanna läran.
Hela denna historia tar ca tjugofem år.

(har jag glömt något område nu?)

Sammanfattning av resultat när dimman lagt sig (svaret på din fråga med andra ord): I västländerna finns det en dominerande religion, och tre riken med gott om vasaller (Mûhad, Momolan och Eumo), vilka frekvent ligger i stridigheter med Kejsardömet Aun i väster och Forion i söder. Allt väster därom är Samoritroende, även om Daaks och Sanimes önskningar har stöpt om religionen (numera prioriteras hierarki och ordning bland den nu manlige aurias tillbedjare och lagbundenhet och acceptans av sin lott i livet den kvinnliga gudomen Pelias trogna). Jargien fortsätter att vara en stormakt, dock med annan yta, Storsoldarn har blivit den dominerande nationen tackvare sin kontroll över samtliga religiöst betydande orter, Caserion är den enda exfaliska stat som har betydelse (gordion är ockuperat av Muhad och Melorion för faliskt för att någon bekännande sig till den enda sanna läran skall vilja ha med det att göra, och för maktlöst för att västerländerna skall bry sig: det är dock fortfarande rikt och medborgarna lever i dekadens, svältfödda på stormaktsdrömmar) men förnekar sitt faliska arv och hänvisar till Lyselle som nationell moder. I Consaber så har ätten Radrack-Elisari ett mycket starkt grepp om riket, och de mäktigaste övriga familjerna är i tur och ordning Cretèn, vilka trots att de topphögs under utrotningen av negaidher kom igen baserat på ättens titelinnehav, Emartin-daThukor den mäktigaste thalakiska ätten, Tewdwr (det förenade tokons överkungar) och sist men fortfarande mäktiga: Seredan ätten uppkallad efter drottningens faders grevskap, och ättlingar till henne och hennes älskare, vilken var en oäkta helmason. Med andra ord de enda med tillräkligt starkt blod för att kunna hota Radrack). Ebhron håller på att sjösätta den största flotta mundana någonsin skådat, tirakerna är förenade i ett rike och försöker bli socialt accepterade och alver och annat otyg lurar i skuggorna.
Vänligen /o.
 

Tell

Hero
Joined
21 Feb 2008
Messages
1,083
Och den andra filen..

försåvitt inte propagandamaterial mot skatter önskas? :gremtongue:
 
Top