Johan Granberg
Swordsman
Detta spelkoncept är alltså grunden till det jag tänker ställa upp med i Sockerpappans feta utmaning på dogmaforumet. Naturligtvis postar jag det bara för att kunna anklaga alla andra i tävlingen som kan tänkas ha liknande idéer för att ha plagierat mig! (okej, jag vill gärna ha feedback och schyssta tips också)
Spelet går ut på att spelgruppen gestaltar ett gäng "galningar" på ett dårhus som har gruppsamtal med en psykolog. Antingen har man en person som spelar spykologen, som alltså är "SL", vars roll i stort sett bara går ut på att han startar scener med att fråga "Vad hände egentligen när..." och att han ställer små psykfrågor under spelets gång ("Hur kände du dig då? varför gjorde du så?"). Man skulle även kunna basera det på förhör på ett fängelse istället för psykologsamtal. Frågan är vad som fungerar bäst i berättandet? Vilka fördelar har de olika scenariotyperna? Det har jag inte hunnit bestämma mig för än. Nåväl...
Man kan med fördel skapa ett scenario genom att helt enkelt ha några olika föremål, nyckelord och personer utan att tänka ut något om dom i förväg. Sedan utgår man helt enkelt ifrån dessa föremål under spelets gång, ju fler man får in i en scen desto bättre (här har vi ett sorts tävlingsmoment mellan spelarna). Isåfall är det ju rätt enkelt att strunta i att ha en SL eftersom varje rollperson under skapandet helt enkelt tilldelas (av spelaren själv, eller spelgruppen gemensamt typ genom att dra lappar ur en skål eller whatever) ett visst antal olika grejer.
Rollpersonerna skall ha olika former av galenskap, som styr hur berättelsen formas. Det här har jag tänkt ska fungera som ett slags motor för berättandet utöver prylarna man skall försöka få in i sina scener. Här gäller det alltså att låta sin egen mani eller vad det nu kan vara färga berättelsen så mycket som möjligt för att "få poäng" (jag är inte säker på hur man skall mäta sånt här, det känns som att jag måste komma på något mer fantasifullt än poängräkning).
När en spelare får berättarmakten agerar han helt enkelt både traditionell SL (miljöbeskrivningar osv...) och spelar sin egen karaktär, men de andra spelarna har ändå fullmakt över sina rollpersoner. Har man en psykologspelare så får spelaren välja om han ska spela spelledarpersonerna eller inte i just den scenen, i övrigt består hans roll alltså av att flika in frågor och kommentarer då och då ifall det blir segt eller om något känns särskilt intressant. Det kommer finnas ett system för att ta över berättarmakten från sina medspelare mitt under en scen och säga typ "Nej nej nej...det var ju såhär det gick till!..." Exakt hur detta skall utformas håller jag fortfarande på att fundera över.
För att sammanfatta är grejerna jag klurar på just nu dessa:
<ul style="list-style-type: disc">[*]Hur får man berättarmakten?
[*]Hur tilldelas rollpersonerna sina "scenarionyckelord"?
[*]Hur avgör man vem som "vinner"? (istället för att räkna poäng)
[*]Hur får man berättarmakten?
[*]Hur tar man över berättarmakten från en medspelare? [/list]
Så, vad tycker ni om det jag har hittills? är konceptet öken? borde det finnas zeppelinare? har ni rentav tips på hur jag ska lösa de frågetecken jag har just nu?
Spelet går ut på att spelgruppen gestaltar ett gäng "galningar" på ett dårhus som har gruppsamtal med en psykolog. Antingen har man en person som spelar spykologen, som alltså är "SL", vars roll i stort sett bara går ut på att han startar scener med att fråga "Vad hände egentligen när..." och att han ställer små psykfrågor under spelets gång ("Hur kände du dig då? varför gjorde du så?"). Man skulle även kunna basera det på förhör på ett fängelse istället för psykologsamtal. Frågan är vad som fungerar bäst i berättandet? Vilka fördelar har de olika scenariotyperna? Det har jag inte hunnit bestämma mig för än. Nåväl...
Man kan med fördel skapa ett scenario genom att helt enkelt ha några olika föremål, nyckelord och personer utan att tänka ut något om dom i förväg. Sedan utgår man helt enkelt ifrån dessa föremål under spelets gång, ju fler man får in i en scen desto bättre (här har vi ett sorts tävlingsmoment mellan spelarna). Isåfall är det ju rätt enkelt att strunta i att ha en SL eftersom varje rollperson under skapandet helt enkelt tilldelas (av spelaren själv, eller spelgruppen gemensamt typ genom att dra lappar ur en skål eller whatever) ett visst antal olika grejer.
Rollpersonerna skall ha olika former av galenskap, som styr hur berättelsen formas. Det här har jag tänkt ska fungera som ett slags motor för berättandet utöver prylarna man skall försöka få in i sina scener. Här gäller det alltså att låta sin egen mani eller vad det nu kan vara färga berättelsen så mycket som möjligt för att "få poäng" (jag är inte säker på hur man skall mäta sånt här, det känns som att jag måste komma på något mer fantasifullt än poängräkning).
När en spelare får berättarmakten agerar han helt enkelt både traditionell SL (miljöbeskrivningar osv...) och spelar sin egen karaktär, men de andra spelarna har ändå fullmakt över sina rollpersoner. Har man en psykologspelare så får spelaren välja om han ska spela spelledarpersonerna eller inte i just den scenen, i övrigt består hans roll alltså av att flika in frågor och kommentarer då och då ifall det blir segt eller om något känns särskilt intressant. Det kommer finnas ett system för att ta över berättarmakten från sina medspelare mitt under en scen och säga typ "Nej nej nej...det var ju såhär det gick till!..." Exakt hur detta skall utformas håller jag fortfarande på att fundera över.
För att sammanfatta är grejerna jag klurar på just nu dessa:
<ul style="list-style-type: disc">[*]Hur får man berättarmakten?
[*]Hur tilldelas rollpersonerna sina "scenarionyckelord"?
[*]Hur avgör man vem som "vinner"? (istället för att räkna poäng)
[*]Hur får man berättarmakten?
[*]Hur tar man över berättarmakten från en medspelare? [/list]
Så, vad tycker ni om det jag har hittills? är konceptet öken? borde det finnas zeppelinare? har ni rentav tips på hur jag ska lösa de frågetecken jag har just nu?