Sagan om ringen, hjälp mig förstå

[Jarl]

Ja alltså det där var inte tänkt att vara ett faktiskt citat dårå, och givetvis överdrivet. Men här är ett riktigt exempel som ändå visar vad jag menar:

Tolkien:
"But in the circle of Isengard, trapped and alone, it was not easy to think that the hunters before whom all have fled or fallen would falter in the Shire far way.' "

Ohlmarks:
"Instängd i Isengards stentorn, ensam och fångad i en fälla som jag var, hade jag det emellertid inte lätt, allra minst när det gällde att hoppas på att dessa blodhetsande avgrundsandar, inför vilka alla flytt eller fallit till föga, skulle låta sig hejdas i det avlägsna lilla Fylke."


Ovanpå detta innehåller ju Ohlmarks-översättningen både massor av faktafel samt riktiga språkgrodor:

Tolkien:
"What's happened to your precious Nazgûl? Has he had another mount shot under him?"

Ohlmarks:
"Vad blev det av din oskattbara nazgûl? Kanske slagit ner på ett annat berg?"


Så visst, Ohlmarks översättning kan vara fin ibland, stämningsmässigt, men den är också helt galen ibland och tar bort det koncisa och precisa i originalet.

 

[Franz]

Här är lite kul läsning om man är intresserad av Ohlmarks översättningsmissar:

Tolkiens Arda - Frågespalten

tolkiensarda.se

Tolkiens Arda -- Magasinet

tolkiensarda.se

Tolkiens Arda -- Magasinet

tolkiensarda.se

 

[Jarl]

Här är lite kul läsning om man är intresserad av Ohlmarks översättningsmissar:

Tolkiens Arda - Frågespalten

tolkiensarda.se

Tolkiens Arda -- Magasinet

tolkiensarda.se

Tolkiens Arda -- Magasinet

tolkiensarda.se

Och här

Om Åke Ohlmarks Tolkien-översättning

En kritisk granskning av Åke Ohlmarks översättning av Tolkiens the Lord of the Rings

tolkien.mbor.se

 

[zo0ok]

Jag hoppas det kommer en "fanedit" någon gång i framtiden, för jag är övertygad om att det finns en, eller _kanske_ två bra böcker gömda däri någonstans.

Om det är vad du är ute efter: se filmerna och nöj dig med det.
De är ändå ganska trogna original-trilogin, speciellt i perpektivet fan-edit om 1-2 böcker.

 

[zo0ok]

Det finns sedan en bok "Tolkien och den svarta magin" som Ohlmarks senare skrev där han helt enkelt spred hat och lögner om Tolkien och hans läsare.

Den är synnerligen underhållande och går att låna på bibliotek. Om någon har ett ex ni vill sälja, eller om någon har en PDF-version så hör gärna av er!

 

[Rymdhamster]

Om det är vad du är ute efter: se filmerna och nöj dig med det.
De är ändå ganska trogna original-trilogin, speciellt i perpektivet fan-edit om 1-2 böcker.

Åh jag älskar filmerna. Jag tycker de är vida överlägsna böckerna i det här fallet.

Men film är inte böcker, noch en fanedit av böckerna skulle tillåta andra, intressantare val som film som medium inte hade stött lika bra.

Filmerna är inte ett substitut i det här fallet.

 

[Fiktionslek]

Ja alltså det där var inte tänkt att vara ett faktiskt citat dårå, och givetvis överdrivet. Men här är ett riktigt exempel som ändå visar vad jag menar:

Tolkien:
"But in the circle of Isengard, trapped and alone, it was not easy to think that the hunters before whom all have fled or fallen would falter in the Shire far way.' "

Ohlmarks:
"Instängd i Isengards stentorn, ensam och fångad i en fälla som jag var, hade jag det emellertid inte lätt, allra minst när det gällde att hoppas på att dessa blodhetsande avgrundsandar, inför vilka alla flytt eller fallit till föga, skulle låta sig hejdas i det avlägsna lilla Fylke."


Ovanpå detta innehåller ju Ohlmarks-översättningen både massor av faktafel samt riktiga språkgrodor:

Tolkien:
"What's happened to your precious Nazgûl? Has he had another mount shot under him?"

Ohlmarks:
"Vad blev det av din oskattbara nazgûl? Kanske slagit ner på ett annat berg?"


Så visst, Ohlmarks översättning kan vara fin ibland, stämningsmässigt, men den är också helt galen ibland och tar bort det koncisa och precisa i originalet.

Javisst! Jag menade inte att du inte hade rätt, utan tyckte mest det var roligt att kolla. Om jag inte minns fel var det på liknande sätt med Edda-översättningen, alltså att den tar sig en del friheter. Grodor vet jag inget om där, men att det är så i Sagan om ringen är välkänt. Det var nog som gjort för storm där, tänker jag. Renommerad översättare tar sig an jättestort popkulturverk + noggranna fantasyälskare + språkprofessorförfattare som kan läsa svenska = trubbel .

Hälsar

Christian

 

[Franz]

I rättvisans namn bör väl också sägas att Ohlmarks kommer från en lite äldre översättartradition där det inte ansågs konstigt att översättaren "försvenskade" och satte sin egen prägel på verket. Med detta sagt tycker jag att den gode Ohlmarks satte sin prägel lite väl mycket, och ofta på ett inte helt lyckat sätt, men själva företeelsen sågs väl inte som lite knasig då som idag?

Måste även erkänna att jag föredrar Ohlmarks översättning framför Erik Anderssons nya. Långt djupare dalar men betydligt högre toppar, och helt enkelt roligare att läsa.

 

[Bengtsson]

Kan tycka det är Ohlmark själv och inte hans översättning som var knasig.

 

[luddwig]

Jag gillar Ohlmarks översättning trots allt. Tre av ett fåtal böcker som jag läst mer än en gång, och det med stor behållning. Tolkiens berättelse är verkligen storslagen samtidigt som världen är enormt stämningsfull och fylld av fantastiska ting.

 

[Khan]

Kan tycka det är Ohlmark själv och inte hans översättning som var knasig.

Men lite mer allvarligt talat är väl Ohlmarks översättning mer att se som ett återberättande - som en prosaversion av Odyssen eller så. Kan vara skitbra i sig, men har rätt lite med förlagan att göra.

 

[Bifur]

I rättvisans namn bör väl också sägas att Ohlmarks kommer från en lite äldre översättartradition där det inte ansågs konstigt att översättaren "försvenskade" och satte sin egen prägel på verket.

Jag har hört det påståendet förr men inte egentligen sett några belägg för det. Menar inte att ifrågasätta, mer nyfiken på hur den traditionen såg ut, känner vi till andra bra exempel?

Annars, vad gäller Ohlmarks, har jag svårt att se att de språkliga friheter och allmänna slarv han uppvisar är något som skulle varit något som sågs på med överseende på 50-/60-talet, det borde väl i så fall mer bero på att han var uppskattad för andra insatser och att få hade läst böckerna i original?

 

[Franz]

Jag har hört det påståendet förr men inte egentligen sett några belägg för det. Menar inte att ifrågasätta, mer nyfiken på hur den traditionen såg ut, känner vi till andra bra exempel?

Annars, vad gäller Ohlmarks, har jag svårt att se att de språkliga friheter och allmänna slarv han uppvisar är något som skulle varit något som sågs på med överseende på 50-/60-talet, det borde väl i så fall mer bero på att han var uppskattad för andra insatser och att få hade läst böckerna i original?

Nu var det ett antal år sedan jag läste litteraturhistoria, men jag vill minnas att vi pratade om det då. Har tyvärr inget konkret exempel, det var så länge sen. En konkret sak som jag kan komma på är att det väl var betydligt vanligare för översättare att skriva förord till böckerna som de översatte förr? De enda gånger man ser detta ske nuförtiden är när något klassiskt verk ska nyöversättas.

 

[Franz]

Annars, vad gäller Ohlmarks, har jag svårt att se att de språkliga friheter och allmänna slarv han uppvisar är något som skulle varit något som sågs på med överseende på 50-/60-talet, det borde väl i så fall mer bero på att han var uppskattad för andra insatser och att få hade läst böckerna i original?

Det håller jag helt med om, jag tror att Ohlmarks med alla tiders mått mätt satte sin prägel lite väl mycket på verket.

 

[erikt]

I rättvisans namn bör väl också sägas att Ohlmarks kommer från en lite äldre översättartradition där det inte ansågs konstigt att översättaren "försvenskade" och satte sin egen prägel på verket. Med detta sagt tycker jag att den gode Ohlmarks satte sin prägel lite väl mycket, och ofta på ett inte helt lyckat sätt, men själva företeelsen sågs väl inte som lite knasig då som idag?

Måste även erkänna att jag föredrar Ohlmarks översättning framför Erik Anderssons nya. Långt djupare dalar men betydligt högre toppar, och helt enkelt roligare att läsa.

Ohlmarks översättning är på många sätt väldigt bra, även om han tenderade att brodera ut språket betydligt mer än vad Tolkien själv gjorde. Rätt eller fel på den punkten går att diskutera. Själv föredrar jag faktiskt i många fall Ohlmarks version framför Tolkiens, men det är definitivt en smakfråga.
Men Ohlmarks översättning är dessutom fylld med små slarvfel, och ett antal ställen där han tydligen inte begripit vissa engelska idiom utan översatt dem rakt av vilket blir helt fel.
Erik Anderssons översättning är mer korrekt än Ohlmarks, men har ett - enligt mig - betydligt tråkigare språk. Där Ohlmarks broderar ut språket, gör Andersson det ofta mer kortfattat och lakoniskt än originalet.

 

[Bengtsson]

Nu var det ett antal år sedan jag läste litteraturhistoria, men jag vill minnas att vi pratade om det då. Har tyvärr inget konkret exempel, det var så länge sen. En konkret sak som jag kan komma på är att det väl var betydligt vanligare för översättare att skriva förord till böckerna som de översatte förr? De enda gånger man ser detta ske nuförtiden är när något klassiskt verk ska nyöversättas.

Min enda spontana erfarenhet är en följetongsroman från 1870-talet som jag läst både i två olika svenska versioner och i orginalengelskan, och de båda svenska versionerna följer visserligen andemeningen i handlingen men ändrar ganska rejält i formuleringarna.

 

[Den stegrande kamelen]

Jag har hört det påståendet förr men inte egentligen sett några belägg för det. Menar inte att ifrågasätta, mer nyfiken på hur den traditionen såg ut, känner vi till andra bra exempel?

Det där med att Ohlmarks och Andersson verkade i olika översättartraditioner diskuteras utförligt i den här förträffliga avhandlingen!
God åkermark eller fet och fruktbar mylla?

 

[Stämma]

Nu var det ett antal år sedan jag läste litteraturhistoria, men jag vill minnas att vi pratade om det då. Har tyvärr inget konkret exempel, det var så länge sen. En konkret sak som jag kan komma på är att det väl var betydligt vanligare för översättare att skriva förord till böckerna som de översatte förr? De enda gånger man ser detta ske nuförtiden är när något klassiskt verk ska nyöversättas.

Det är ju en bit från Åhlmarks i tiden, men jag vet att man inom forskningen om medeltida litteratur i Sverige och annorstädes har kommit att betrakta "översättningar" som Eufemiavisorna eller Siälinna tröst alltmer som kreativa skapelser i sin egen rätt snarare än som bara återgivningar av redan färdigt material.

Sen finns det ju också det numera ökända fallet Makt myrkranna/ Mörkrets makter. Wikipedia-sidan är väl värd läsning, då ämnet är intressant och jag kan knappast återge det med någon grad av fullständighet.

 

[Ymir]

Tolkien bör definitivt inte läsas översatt. Förstå mig rätt, jag är ingen språkpurist, men hans språk är helt otroligt, och han är en av endast två engelskspråkiga fantasyförfattare jag anser är så framstående ordsmeder att jag absolut vill uppleva dem på originalspråk (den andra är Guy Gavriel Kay, som säkert tagit stort intryck av Tolkien eftersom han var med och redigerade Silmarillion på 70-talet).

Det här är nivån på hur fantastiskt Tolkiens språk är:

Then they lifted up Lúthien and Beren from the earth, and bore them aloft into the clouds. Below them suddenly thunder rolled, lightnings leaped upward, and the mountains quaked. Fire and smoke belched forth from Thangorodrim, and flaming bolts were hurled far abroad, falling ruinous upon the lands; and the Noldor in Hithlum trembled. But Thorondor took his way far above the earth, seeking the high roads of heaven, where the sun daylong shines unveiled and the moon walks amid the cloudless stars.

Men proved easier to ensnare. Those who used the Nine Rings became mighty in their day, kings, sorcerers, and warriors of old. They obtained glory and great wealth, yet it turned to their undoing. They had, as it seemed, unending life, yet life became unendurable to them. They could walk, if they would, unseen by all eyes in this world beneath the sun, and they could see things in worlds invisible to mortal men; but too often they beheld only the phantoms and delusions of Sauron. And one by one, sooner or later, according to their native strength and to the good or evil of their wills in the beginning, they fell under the thraldom of the ring that they bore and under the domination of the One, which was Sauron's. And they became for ever invisible save to him that wore the Ruling Ring, and they entered into the realm of shadows. The Nazgul were they, the Ringwraiths, the Enemy's most terrible servants; darkness went with them, and they cried with the voices of death.

Själv gillar jag egentligen inte Sagan om ringen för Sagan om Ringens skull, utan för att den är en fortsättning på det oefterhärmliga mythopoeia-mästerverket Silmarillion, som lätt är den bästa bok jag någonsin läst.

Jag har aldrig sett Tolkien komma mer till sin rätt än i Serenity Stars ljuvliga ASMR-inläsning av Silmarillion. Tyvärr verkar hon aldrig ha gjort de tre sista kapitlen, och Valaquenta endast i förkortad form (men jag har själv gjort en ASMR av den om man känner sig manad). För att runda av Silmarillion-mysupplevelsen finns sedan HorrorCrafts otroliga inläsning av Akalkabêth.