[color:\\"brown\\"] "Du kom in precis i tid", säger den gamle prästen. "Det blåser ordentligt nu."
Mina ytterkläder och byxor ligger i en hög på golvet, och jag försöker ignorera smärtan medan han plockar gruskorn ur såret på mitt ben. Han har rätt; om jag inte hade fått syn på ödetemplet hade jag snart varit mitt i en sandstorm. Ensam och vilsegången, och skadad efter fallet nedför en klippsida, skulle jag inte ha klarat mig länge. Prästen rengör och förbinder såret, och jag påpekar vilken tur det är att han råkar ha läkekunskaper.
"Tur? Här ute är vi tvungna att kunna ta hand om oss själva."
Han verkar uppriktig. Jag kan inte låta bli att undra om han är en individ, eller en av Dem som låtsas vara det.[/color]
Vad?
Ritual är arbetsnamnet på ett skräckspel i fantasymiljö. Jag vet inte hur det bäst ska beskrivas, men här är någon sorts början till ett försök.
Människan
Större delen av mänskligheten delar samma medvetande, som om Människan är en varelse med miljoner kroppar. De delar samma kunskap, och känner igen varandra. Men var och en har en egen själ, och de starkaste förstörs av psykoser och drogmissbruk när de försöker hantera känslan av att allt är fel. De svagare inser aldrig att de har egna viljor.
Och så finns det de fria, de utstötta. De som föds utanför Medvetandet, som har sina egna sinnen och inget mer. Individerna. Hotet mot kollektivet. Rollpersonerna.
Vem är egentligen Människan? Reptilfolket fruktar oss, och vaktar sina floder mer misstänksamt än någonsin. Blodsband gör oss starkare, men för oss närmare kollektivets fångenskap. Är templens offerriter bara till nytta, eller stör vi ödet på längre sikt? Allt hänger på symbios och antibios, och förmågan att se skillnad på dem.
Världen
Marken är täckt av sand och himlen av moln. Det regnar sällan men blåser ofta. Runt floderna i varmare trakter lever ödlorna, humanoida reptiler som betraktar människan med allt från försiktighet till fientliget. Så har det varit sedan vi först kom hit; ingen minns för hur länge sedan. Glest placerade städer av sten och glas, och däremellan små byar och kloster.
Men vart kan du gå när du behöver hjälp, och vem vågar du lita på?
Är din vägvisare en person som du själv, eller ett redskap för okända makter?
Mina ytterkläder och byxor ligger i en hög på golvet, och jag försöker ignorera smärtan medan han plockar gruskorn ur såret på mitt ben. Han har rätt; om jag inte hade fått syn på ödetemplet hade jag snart varit mitt i en sandstorm. Ensam och vilsegången, och skadad efter fallet nedför en klippsida, skulle jag inte ha klarat mig länge. Prästen rengör och förbinder såret, och jag påpekar vilken tur det är att han råkar ha läkekunskaper.
"Tur? Här ute är vi tvungna att kunna ta hand om oss själva."
Han verkar uppriktig. Jag kan inte låta bli att undra om han är en individ, eller en av Dem som låtsas vara det.[/color]
Vad?
Ritual är arbetsnamnet på ett skräckspel i fantasymiljö. Jag vet inte hur det bäst ska beskrivas, men här är någon sorts början till ett försök.
Människan
Större delen av mänskligheten delar samma medvetande, som om Människan är en varelse med miljoner kroppar. De delar samma kunskap, och känner igen varandra. Men var och en har en egen själ, och de starkaste förstörs av psykoser och drogmissbruk när de försöker hantera känslan av att allt är fel. De svagare inser aldrig att de har egna viljor.
Och så finns det de fria, de utstötta. De som föds utanför Medvetandet, som har sina egna sinnen och inget mer. Individerna. Hotet mot kollektivet. Rollpersonerna.
Vem är egentligen Människan? Reptilfolket fruktar oss, och vaktar sina floder mer misstänksamt än någonsin. Blodsband gör oss starkare, men för oss närmare kollektivets fångenskap. Är templens offerriter bara till nytta, eller stör vi ödet på längre sikt? Allt hänger på symbios och antibios, och förmågan att se skillnad på dem.
Världen
Marken är täckt av sand och himlen av moln. Det regnar sällan men blåser ofta. Runt floderna i varmare trakter lever ödlorna, humanoida reptiler som betraktar människan med allt från försiktighet till fientliget. Så har det varit sedan vi först kom hit; ingen minns för hur länge sedan. Glest placerade städer av sten och glas, och däremellan små byar och kloster.
Men vart kan du gå när du behöver hjälp, och vem vågar du lita på?
Är din vägvisare en person som du själv, eller ett redskap för okända makter?