Nekromanti Riddare, Soldarn och bastarder

  • Thread starter Thread starter Guest
  • Start date Start date
G

Guest

Guest
Ok, jag tänkte fråga er visa människor här på forumet om ni har några råd eller kritik mot den här spelledarpersonen som jag håller på att skapa.

Min rollspelsgrupp befinner sig just nu i Jargien efter att mer eller mindre blivit kidnappade av en okänd organisation. Min tanke är att de förmodligen kommer att befinna sig i Jargien ett tag till, men eftersom nästan alla rollpersoner ursprungligen kommer från Asharina så kommer de troligtvis att återvända dit inom en inte allt för avlägsen framtid. Så under tiden spelarna hankar sig fram i det Jargiska kejsardömet så tänkte jag skissa lite på ett par spelledarpersoner som jag tänkte använda när de kommer tillbaka till Soldarn.

Vad jag vet så är mina spelare inte aktiva på det här forumet, men om ni mot förmodan är det, sluta läsa nu om ni inte vill spoila äventyr, framtida SL personer osv.

Så, en central figur i rollpersonernas hemkomst kommer vara en riddare från Soldarn. Namnet har jag inte bestämt än, inte heller ättnamnet. Däremot har jag kommit på lite olika motiv till vapensköldar och liknande (konstigt hur hjärnan prioriterar sånt före namn osv)... men men. Han kommer att vara äldsta sonen till en herre som är baron(eller annan lands ägande riddare) i nått av Soldarns hertigdömen. Intressant att veta är att riddaren, låt oss kalla honom Herr Riddare för enkelhetens skull, är resultatet av kärleken mellan baronen och en kvinna som var ofrälse. Baronen var änkling samt barnlös under tiden då Herr Riddare avlades, men blev senare mer eller mindre tvingad av sin länsherre att gifta sig med en äldre adelsdam för att säkra arvföljden samt för att bibehålla politisk balans.

Problemet uppstår då strax efter bröllopet Herr Riddares moder meddelar att hon har fött Baronen en son.

Här kommer min första osäkerhet in. Är bastarder, det vill säga barn med adliga fäder och ofrälse mödrar, accepterade i samhället? Det står i Consaber modulen att en bastard räknas som adlig om fadern erkänner honom, är så fallet i Soldarn också månntro? Självklart kommer det att tisslas och tasslas bakom ryggen på bastarden, men jag undrar om han ändå skulle vara accepterad och ansedd som adel av såväl frälse som bönder med flera.

Så, om det går, så erkänner Baronen Herr Riddare som sin son och arvinge, något som förståss gör Baronens nya hustru rasande. Hon föder själv en son ett par år senare, men han kommer inte att ärva efter Baronen. Herr Riddares mor dör olyckligt nog i feber en vinter när Herr Riddare fortfarande är mycket ung, men hans fostran fortsätter i Baronens familj, med en styvmor och styvbror som mer eller mindre hatar honom. Detta vägs dock upp av att fadern helt klart föredrar sin förstfödda son, som påminner honom om sin älskade.

Båda sönerna skickas att skolas som väpnare för att senare dubbas till riddare. Det är ungefär här som rollpersonerna kommer in i bilden. Herr Riddare har hunnit vara en dubbad riddare i snart 3 år, och hans far börjar bli till åren och har dessutom drabbats av en förskräcklig hosta som hotar att sakta men säkert ta livet av honom. Herr Riddare, aningen blåögd, misstänker inte att Baronens hustru och yngre son kommer att göra allt i deras kraft för att röja Herr Riddare ur vägen så att Baronens andre son kan ärva länet, titeln och alla tillgångar. Självklart visar de ingenting öppet, men bakom kulisserna intrigeras det flitigt.

Min tanke var att rollpersonerna skulle i stort sätt snubbla in i baroniet och hamna mitt i ett drama av sällan skådat slag. Herr Riddare och dennes far Baronen är även kungatrogna, medan Baronens hustru från början tillhör en ätt som står på hertig Amirro Silversparres sida inför det stundande inbördeskriget. Därför funderar jag på att placera baroniet i nordöstra Hadarlons skogar eller sydvästra Jhamalo Tamatz, för att skapa mer politisk spänning.

Rollpersonerna kommer troligtvis att bli anlitade antingen av Herr Riddare själv, Baronen, eller någon av deras tjänare, främst då för att ta reda på en "massa underliga saker" som har hänt den senaste tiden. Maskerade personer som setts mötas under nätter i skogen eller i byns utkanter. Rykten som hörs osv. Mer och mer kommer rollpersonerna att lirka upp konspirationen mot Herr Riddare. Andra händelser kommer att vara Baronens död, kanske ett arrangerat bondeuppror från hustruns sida, samt den slutgiltiga konfrontationen mellan RPna/Herr Riddare och konspiratörerna.

En vänskap kommer troligtvis att växa upp mellan RPna och Herr Riddare, och kanske kommer de till och med att vilja stanna en längre tid i baroniet efter att allt har lugnat ner sig (den nya baronen kommer nog att insistera på det)... Vilket ger mycket tid att testa roliga idéer från Riddarmodulen så som; torneringar, gästabud, borgbyggen, att hålla en förläning... och sist men inte minst, början till inbördeskriget och baroniets försvar.

En sak som jag också skulle vilja ha svar på är hur stor del av riddarna i Soldarn som är med i Zoríanorden. Är de vanligare än profana "vanliga" riddare i Soldarn, eller är det tvärt om. Hur fungerar det att vara länsherre osv samtidigt som man är med i Zoríanorden?

Jaja, kanske blev lite utsvävat och mer en beskrivning av kampanjen än en SLperson, men jag ville bara ha lite kritik på tankarna kring Herr Riddare. Är det rimligt med bastardhistorien? För mycket fairytale story? Kommer bara ihåg att jag lästa Belgarion böckerna av David Eddings för jätte många år sen och en av karaktärerna blev kallad för "Bastarden från Vo Mimbre" eller nått liknande i en nedsättande ton av en annan riddare. Det citatet klamrade sig fast i min hjärna och gav karaktären ett nytt djup som jag tycket det skulle vara kul att använda.

Tacksam för alla synpunkter.
 
[ QUOTE ]
Här kommer min första osäkerhet in. Är bastarder, det vill säga barn med adliga fäder och ofrälse mödrar, accepterade i samhället? Det står i Consaber modulen att en bastard räknas som adlig om fadern erkänner honom, är så fallet i Soldarn också månntro? Självklart kommer det att tisslas och tasslas bakom ryggen på bastarden, men jag undrar om han ändå skulle vara accepterad och ansedd som adel av såväl frälse som bönder med flera.

[/ QUOTE ]

Det känns väldigt rimligt att ungefär detsamma gäller i Soldarn som i Consaber i det här fallet ja då bådes adelsväsen är typ kopior av det historiskt västeuropeiska.

Ser inte heller någon direkt anledning att det borde tisslas och tasslas om bastarden själv givet att han kan föra sig (detta beror ju på när i livet han blivit erkänd och därmed vilken uppfostran han fått) som det anstår en adelsman.

Däremot kanske det tisslas och tasslas en del om faderns och hans amorösa eskapader, det beror lite på omständigheterna och sexualmoralen i samhället. I mina assosiationer (som kan vara helt fel) så känns Soldarn mer anglosaxiskt och Consaber mer franskt varmed toleransen för manlig otrohet torde vara lägre i Soldarn än i Consaber.

[ QUOTE ]
Så, om det går, så erkänner Baronen Herr Riddare som sin son och arvinge, något som förståss gör Baronens nya hustru rasande. Hon föder själv en son ett par år senare, men han kommer inte att ärva efter Baronen. Herr Riddares mor dör olyckligt nog i feber en vinter när Herr Riddare fortfarande är mycket ung, men hans fostran fortsätter i Baronens familj, med en styvmor och styvbror som mer eller mindre hatar honom. Detta vägs dock upp av att fadern helt klart föredrar sin förstfödda son, som påminner honom om sin älskade.

[/ QUOTE ]

Altså så fort Baronen erkänner honom som sin son så ÄR han i praktiken hans arvinge så länge det inte finns några andra söner, det är inget man behöver påpeka eller deklarera. Har man inga andra söner så är det och/eller uppfattas det antagligen som det huvudsakliga skälet till att överhuvud taget erkänna honom som en son.

Däremot skulle jag tro att det normala är att eventuella inomäktenskapliga söner har företräde och ärver titeln i första hand, oavsett ålder. Att göra anorlunda är inte bara en grov skymf mot hustrun utan också i förlängningen mot hela hennes släkt. I det här fallet ses det antagligen inte heller med blida ögon av länsherren i och med att han låg bakom giftermålet.

Får jag föreslå en liten "twist" skulle jag istället göra så att det inomäktenskapliga barnet är en dotter och att det är hon, moderna och dotterns man eller kanske ännu hellre trolovade som intrigerar mot Herr Riddare. På det sättet blir det mera balans i det hela. I den situation du beskriver känns det inte som att det behövs speciellt mycket intriger, när väl Baronen är borta borde den legetima sonen ha så pass stort maktövertag i form av praxis, traditioner, släktband och kontakter att han tämligen enkelt kan usurpera makten.

/Bjorn
 
Jag tar mig verkligen vatten över huvudet här nu, men jag tror att en oäkta son även om han är förstfödd och accepterad av sin fader fortfarande står i lägre kurs när det gäller arv än en inomäktenskaplig yngre son.
Jag har inget som helst "bevis" för det här annat än att "jag tror jag har läst om det här någonstans någon gång", och det känns mer rimligt om man skall respektera äktenskapets helgd och sånt skit.

"En sak som jag också skulle vilja ha svar på är hur stor del av riddarna i Soldarn som är med i Zoríanorden. Är de vanligare än profana "vanliga" riddare i Soldarn, eller är det tvärt om."

Zoriánriddarna är blott en riddarorden bland många. De profana riddarna är många, många fler i Soldarn.

"Hur fungerar det att vara länsherre osv samtidigt som man är med i Zoríanorden?"

Zoriánorden är alltså mer eller mindre samoritemplets väpnade gren och jag tror inte att Kungl. Maj:t. skulle vilja ha folk som är lojala mot templet i första hand som sina vasaller (det skulle åtminstone inte jag vilja ha om jag var en makthungrig despot).
 
Anglo-Saxophone

"I mina assosiationer (som kan vara helt fel) så känns Soldarn mer anglosaxiskt och Consaber mer franskt varmed toleransen för manlig otrohet torde vara lägre i Soldarn än i Consaber."

Njae, både Soldarn och Consaber har anglosaxiska drag även om Consaber som du skriver har en hel del framträdande franska drag också. Consabers flotta och skeppstyper är t.ex. mer eller mindre rippade från Tudor-England och Tokonbarbarerna är ju, well, fantasyskottar mer eller mindre.

Överlag känns Soldarn mer högmedeltid och Consaber mer som senmedeltid/tidig renässans.
 
Tycker det låter som ett rätt intressant upplägg.

När det gäller bastarder finns det rum för egen tolkning. I den historiska medeltiden kunde bastarden ha lite olika ställning beroende på land och tidsperiod. Under en tid kunde en bastard inte ärva något, inte ens sin egen mor, och var utestängd från många yrken och ämbeten i Frankrike. Men undantag gjordes förstås ofta för adliga bastarden som kunde få ut ett visst arv och i andra tider kunde den bastarden ärva allt. Låt inte sådana detaljer stå i vägen för ett bra upplägg, det finns undantag för alla regler. Låt säga att egentligen får inte bastarder ärva, men fadern har skaffat/köpt ett tillstånd från predenten i Boron - under medeltiden kunde allt faktiskt köpas för pengar!
 
Hmm, låter som om det inte finns något genomgående rätt svar på huruvida bastarder räknas som fullvärdiga arvingar eller ej.

Däremot skulle jag tro att det normala är att eventuella inomäktenskapliga söner har företräde och ärver titeln i första hand, oavsett ålder. Att göra annorlunda är inte bara en grov skymf mot hustrun utan också i förlängningen mot hela hennes släkt. I det här fallet ses det antagligen inte heller med blida ögon av länsherren i och med att han låg bakom giftermålet.
Tycker att det låter lite konstigt att en bastard som erkänts av fadern, blivit upptagen i släkten osv skulle behöva stiga åt sidan för en yngre bror som fadern haft med en ny fru. Det hela handlar ju om att säkra ättens position, och om ätten redan har en äldre erkänd kandidat borde han stå som arvinge tills han dör. I Consaber verkar det som att det enda som behövs är att fadern erkänner bastarden och så vips är han adlig och har alla rättigheter en adelsman har. Rimligen borde det vara samma sak i Soldarn.

Får jag föreslå en liten "twist" skulle jag istället göra så att det inomäktenskapliga barnet är en dotter och att det är hon, moderna och dotterns man eller kanske ännu hellre trolovade som intrigerar mot Herr Riddare. På det sättet blir det mera balans i det hela. I den situation du beskriver känns det inte som att det behövs speciellt mycket intriger, när väl Baronen är borta borde den legitima sonen ha så pass stort maktövertag i form av praxis, traditioner, släktband och kontakter att han tämligen enkelt kan usurpera makten.
Absolut en intressant tanke, det ska jag inte glömma. Men som du lägger fram en eventuell yngre brors makt så låter det lite väl ociviliserat till och med för ett medeltidsland att han skulle kunna kullkasta Herr Riddare efter att Baronen dött. Om han genom laglig rätt har ärvt förläningen, titels osv så är det med laga stöd hans, och om hans yngre bror skulle försöka ta den med våld torde Herr Riddare kunna räkna med stöd från omkringliggande länsherrar. Kan ha fel, men riktigt så mycket maffia, "den starkes rätt" trodde jag inte förekom så sent in på medeltiden som Soldarn verkar befinna sig.

Men men, om jag inte får några andra svar så kommer jag antingen göra Herr Riddare till en legitim son från ett tidigare äktenskap där modern dog ung, eller ändra den yngre brodern till en ärelysten syster med en ännu mer ärelysten fästman.

Angående Zorianorden så frågade jag därför att väldigt många adelsmän och riddare i Soldarn verkar vara med i ordern. Vissa av dem verkar till och med vara med i orden samtidigt som de innehar höga ämbeten och titlar. Som tex herr Yssec Solstjärna, hertigen av Hadarlons Skogar.
 
Ah, den som söker han finner. Jag tänkte kolla lite mer info om Zorianorden och i och med att jag bläddrade i Asharien och Soldarn snubblade jag över stycket Äktenskapet i Religionskapitlet.

Hör och häpna: "Barn födda inom äktenskapet har full arvsrätt. Barn födda utom äktenskapet har halv arvsrätt men kan på laglig väg tillgodogöra sig eventuella ärftliga titlar som fadern burit."

Oj, oj,oj... Nu blir det krångligt. Det betyder alltså att en bastard som blivit erkänd skulle kunna ärva sin fars titel, men att han bara har rätt till halva förläningen och dess resurser. Och hans yngre inomäktenskapliga bror har full rätt till förläningen, men eftersom han är yngre får han bara halva, och inte titeln? Låter helskumt... Troligtvis ärver någon av dem allt, och den andra får inget... eller?
:gremconfused:
 
Verkar snårigt, det blir dags att dra fram ett av mudanas mest fruktade monster ur skuggorna - lagmän!

Om det är grumligt så bör måhända saker och ting överklagas till det koungsliga rådet. Vem och vilka i rådet har egna agendor och vem kan mutas eller utpressas?
 
Minns jag rätt är väl de högre kretsarna i Zoriànorden närmast en slags "rikemansklubb" för Soldarns politiska elit, och icke invigda (i det ena eller det andra) göre sig icke besvär att försöka komma med (de lägre rangerna följer dock lite andra regler). Har för mig det stod någonstans i A&S om det?

Det om arvsrätt innebär väl helt enkelt att man ärver vad man borde ha ärvt i sin position; förste sonen ärver helt enkelt rubbet, tvåan och vidare till som normalt tillkommer. Är någon bastard får den hälften av vad den skulle ha fått - förste sonen får alltså halva förläningen och resten förskjuts nedåt i vanlig ordning, och kan lämna in en petition till kungen eller närmste högre länsherre om att även få tillgodoräkna sig faderns ärftliga titlar.

Sedan kan ju fadern säkert välja att kringgå de här reglerna om han känner för det - ge den legitima andra sonen hela förläningen och kompensera bastarden ekonomiskt med andra delar av arvet i det normala fallet och tvärtom i detta, vilket nog kan göra en länssugen arvtagare ganska sur...

Annars tycker jag att arvssugen dotter och fästman-scenariot mer än väl var intressant nog att strunta i regeltexten och låta det hela var mer oklart reglerat.
 
Back
Top