Recensera ett rollspel som inte finns - licensspel! [RECENSIONER]

nano

Warrior
Joined
25 Apr 2019
Messages
304
Dåligt. Jag finner det jag fick rätt så smaklöst så jag har svårt att komma på något. Sedan är det väll problemet med att vissa grejer funkar för en fristående film men är svårt att utveckla för återkommande rollspelande
Du kan ju ge en låg poäng om det är en dålig produkt.
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
5,021
Jag har haft lite mycket. Men kommer bli klar i tid. Har bara hunnit läsa halva spelet ännu.
Du skulle bara veta hur lång tid det tog mig att ens _hitta_ ett ex av EFOM. Utgivet i en upplaga och OOP sedan 1993! Om det inte varit för en svågers langare som kände till svartauktioner under en viss bro i Gamla Stan...
 

nano

Warrior
Joined
25 Apr 2019
Messages
304
Namnlös.png
Big Lebowski-rollspelet av Man Mountainman Games

Detta är ett spel om män. Dock inte aggressiva män som tävlar i hierarkins topp, utan chilla män som bara vill ta det lugnt, njuta av livets komforter och förstås bowla. Man spelar övervintrade 70-talsstereotyper som hippies och discodansare, olika lågstatuskaraktärer ständigt utsatta för antagonism från mer aggressiva män.

För att åskådliggöra detta manlighetsfokus används en variant av reglerna till Bläckfisk Förlags Blood Feud, men istället för att försöka maximera sin Heder vill RP:na här maximera sin Lättja. Detta sker genom ett antal Moves, som “Ligga med någon”, “Dela en joint”, “Säga dra åt helvete/håll käften”, “Be någon att chilla” eller om man vill vara riktigt lat: “Fall ihop och dö”.

På det hela taget är det ett rätt förvirrande spel, vad det vill ha sagt är oklart. Om Lättja är onödigt, destruktivt eller en väg till en bättre manlighet framgår inte, det är som att skaparna själva tog rast innan det hann formuleras. Sen de obligatoriska drömsekvenserna och varför nu bowlingturneringen överskuggar allt i prioritet är väldigt diffust förklarat.

Jag tycker ändå att det är väldigt mysigt, listan över ickekonfrontativ dialog och lathetstabellerna är sköna drag som jag nog kommer låna till någon chill spejsad omgång av något annat spel. Men det är liksom, bara, min åsikt, typ.

Betyg 3/5
 
Last edited:

aknaton

Veteran
Joined
3 Jun 2008
Messages
125
Location
Ronneby
ordinary_lede.jpg
Collin ur filmen "Ordinary People"

Rollspelet Ordinary People

Jag kan inte säga annat än att jag blev förvånad att TSR (även känt som nu-TSR) skulle ge ut ett rollspel baserat på filmen Ordinary People.

Filmen som spelet är (löst) baserat på kom ut 1980 och var regisserad av Robert Redford och med Donald Sutherland i huvudrollen. Det är en film som åldrats bra så det känns inte konstigt att man valt den för att lanserat ett nytt rollspels-IP.

Premissen i spelat är att man spelar olika sidor hos en person med PTSD. Frågan är om man kommer överleva och om man lyckas behålla sina relationer.

Spelet är konstruerat av Marissa Kelly och Jayson Elliot och är ett spel i familjen Powered by the Apocalypse (PbtA). Spelböckerna är aspekter av "huvudpersonens" olika sidor. Och det finns olika uppsättningar spelböcker beroende på vilken huvudperson man väljer att utforska. Man kan så klart välja att spela sonen Collin från filmen.

Det som drar ned betyget lite är illustrationerna. Vem kom på iden att låta en femåring kalkera stillbilder från filmen. Ser inte bra ut (och det var årets underdrift).

Men det är i alla fall spännande att man vågar ta tag i ett annorlunda IP.

Betyg: 3 rollspelstroll av 5.
 

BiobunkerVII

Swordsman
Joined
19 Sep 2013
Messages
509
cr.png
Gurgeh rollspel och bananspel AB fick en hel del uppmärksamhet när kickstartern för Coq Rouge lanserades, det var ett tydligt brott med deras tidigare produkter där Bananer i pyjamas väl är den mest kända. Vill börja med att ge en eloge till GR&BSAB för att de faktiskt levererade helt i linje med kickstarterns tidsplan. Spelet innehåller en mastig regelbok om 580 sidor, en världsbok om 475 sidor och introduktionsäventyret Plan Dalet.

Det här är ett spel med ordentligt djup i karaktärskapandet, tabellen på sidan 360-364 där man slår fram sin rollpersons preferenser för viner baserat på hur högt FV man har i Vinkunskap är ett bra exempel på hur detaljerad och unik din rollperson kan bli i ett spel där alla rollpersoner är adliga fältoperatörer inom underrättelsetjänsten med bakgrund inom vänsterrörelsen. Du som föredrar spel med snabba regler där man kan kasta ihop en karaktär på några minuter kan sluta läsa nu. Vid vårt testspelande tog det gruppen 7 timmar att fylla i det 6-sidiga rollformuläret.

Stridssystemet som spelar en central roll är komplicerat och jag uppskattar den nydanande modellen för att räkna ut handlingar och initiativ med en ekvation baserat på ditt FV i färdigheten, ditt värde i Uppmärksamhet, ditt värde i Rörlighet, exakt hur svårt det du vill göra är (här finns fina tabeller som stöd för SL) motståndarens FV, ditt NAVY-Seal-värde och vapnets pålitlighetspoäng. Det här låter komplicerat men efter ett par strider är man med i matchen och på hemsidan finns ett verktyg för att snabbt få fram alla värden man behöver ha.

Plan Dalet är ganska straight forward och följer handlingen i Guillos bok som ligger till förlaga för spelet väl. För den som tänker sig att spela Coq Rouge som en kampanj finns i Plan Dalet också en bra förklaring för hur PLO-poäng tilldelas och används, så det rekommenderas att man börjar där. I regelboken finns också regler för hur, när och varför spelaren kan tilldelas någon av de 845 medaljer som finns med i spelet.

Ett rakt igenom välskrivet rollspel som kommer ge er många trevliga spelkvällar.

4/5 PLO-poäng
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
3,759
Location
Sthlm
Över huvud taget är det ont om spel där man är ”hemlig agent” trist att det inte blev något.
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent
Joined
17 May 2000
Messages
7,049
Location
Port Kad, The Rim
Över huvud taget är det ont om spel där man är ”hemlig agent” trist att det inte blev något.
Thriller, mitt första rollspel skrivet 1983, är ett sådant spel -- länk till Lulu >>> och länk till DriveThruRPG >>>

 

gabrielledebourg

Twittertitulerad ”Nördarnas drottning”
Joined
5 Feb 2018
Messages
617
Det är väldigt kul att se att Lukas RPG publishing ltd. fick licensen till något så stort som Pokémon, något som känns som om det borde bli rollspel tidigare, då reglerna från tv-spelen fungerar väldigt bra som bordsrollspel.

Den som har spelat tv-spelen känner snart igen sig; du spelar Pokémon-tränare som ger dig ut i världen i hopp om att bli den allra bästa, bygga upp ett lag och fånga flest. Reglerna har mer eller mindre översatts rakt av från spelen (speciellt så som jag minns dem på GameBoy-eran). Hamnar i strid kommer du känna igen dig: olika Pokémon har olika styrkor och svagheter, där det gäller att matcha rätt element mot rätt motståndare, till exempel är vatten starkt mot eld men svagt mot el.

På tal om att känna igen sig är detta utan tvekan en riktig retroprodukt, riktade till oss så kallade “genwunners”, det vill säga vi som kom in med första generationens Pokémon. Världen är Kanto, det finns bara 150 Pokémon (och en hemlig sista) och du möter tränare som Brock och Misty. Det roligaste är slumptabellen för hur Team Rocket kan dyka upp och ställa till det. Tabeller finns det gott om överlag, för att få med alla olika vilda Pokémon och tränare som du kan stöta på.

Det spelet har behövt utveckla från tv-spelen är hur du kan spela med flera spelare. Det går utomordentligt att bara ha en spelare, men om ni är flera som spelar kommer det i sin tur finnas flera Pokémon i strid! Här har spelet två förslag, antingen att varje spelare får en singelmatch, eller där flera spelare spelar samtidigt! Om ni spelar flera samtidigt blir det extra strategi för att klara er – för om du helt plötsligt möter flera element samtidigt måste ni spela taktiskt och samarbeta. Det är ett nytt men spännande element som adderar till spelet. Det finns också en spännande twist i slutet av spelet: Spelarna möter varandra för att avgöra vem som blir mästaren!

Det blir ju ett ganska stridstungt spel, då Pokémon är det, men spelet erbjuder också möjligheter för hur spelarna kan ta sig vidare på andra vägar, men det väger alltid tyngst mot att använda Pokémon. Vilket är rimligt, det heter ju inte Ash Ketchum: The Role-Playing Game.

Allt det här låter ju fantastiskt bra och som att spelet fångar känslan av spelen! Det finns bara ett problem: det blir så mycket att hålla reda på att det riskerar att bli ospelbart. Ett möte med en Ratata som i vanliga spelet knappt tar en minut tar bara det en del tid att ta sig igenom för att räkna ut allt. För att inte prata om monsterboken. I tv-spelet är det enkelt, då den sköter all matte åt en, men här ska alla Pokémons olika nivåer avgöras, vad för attacker de har och så vidare. Boken har försökt strömlineforma det, men det blir fortfarande ett tärningsslag varje gång någon passerar högt gräs, vilket i sig kräver att jämföra tabellen för området, vilka Pokémon som finns där, slå om de möter en, ta fram stats för respektive Pokémon, se vad för attacker som finns efter spelarnas nivå. Ni förstår, det blir väldigt massa – väldigt snabbt! Att bara ta oss förbi Brock tog längre tid än vad en kort kampanj kan vara.

Därför blir det lite svårt att rekommendera det, eftersom det är ett spel som blir väldigt pilligt i slutändan. Jag tror att det hade fungerat bättre om det istället använt det existerande kortspelet för spelmekanik och snarare handlar om att bygga handling. Men jag är spänd på att se vad Lukas gör, för vem vet, kanske ändrar sig allt när vi får Johto?

Betyg: 2/5 pokébollar
 

Frans Witting

Veteran
Joined
24 Mar 2014
Messages
13
Jag skrev men den blev rätt lång:

The Office - ett arbetsplatskomedirollspel

Det finns brett två approacher till att designa ett komedirollspel som är i bruk. Alternativ ett är att göra som paranoia och konstruera en spelvärld full av gags där karaktärernas försök att äventyra och navigera settingens logik skapar absurda och förhoppningsvis humoristiska situationer. Fördelen med detta är att det är lätt att lägga i linje med ett traditionellt äventyrsrollspel. Det är lätt att se vad spelarna ska göra, och hur karaktärerna passar in. Nackdelen är att det inte alls faller i linje med hur en typisk komedi i andra medier brukar ta sig uttryck, och mer karaktärsdrivna uttryck får stå till sidan. Alternativ två är att göra som Fiasco och låna från improv-komedi, sätta upp relationer och en situation och låta spelarna försöka spexa för varandra. Detta är vägen som The Office, baserat på situationskomedin med samma namn, har valt att gå.

TV-serien är för den oinsatte en arbetsplatskomedi som kretsar kring ett lokalt kontor för pappersbolaget Dunder-Mifflin, dess inkompetente chef Michael och kollegorna som spänner vidden från naiva till barnsliga till psykotiska. Centralt för programmet är temat om mellanmänsklig kontakt och hur den kompliceras av maktrelationerna på en arbetsplats. Exempelvis vill Michael gärna vara en del av gänget och gör olämpliga skämt som de anställda måste förhålla sig till eftersom han är deras chef.

Spelet är i grunden en metod för att skapa en arbetsplatskomedi som rollspel. Det finns inte exakt en spelledare, men det finns en specialroll i form av Chefen. Det är lämpligt men inte nödvändigt att spelaren som tar på sig rollen som chefen är facilitator för spelet. När man spelar första gången skapar man sina karaktärer i en sorts relationskartesystem som går ut på att alla får en roll på arbetsplatsen och sen väljer karaktärsdrag från en lista och en annan karaktär får ett tillhörande kontrasterande drag. Om en av karaktärerna är barnslig så blir en annan karaktär allvarlig, om en av karaktärerna är trångsynt så blir en annan karaktär öppensinnig och så vidare. Utöver detta får alla karaktärer välja två mål, ett som har att göra med deras ambitioner på arbetsplatsen, och ett mer personligt. Till exempel kan en karaktär vilja bli lämnad i fred och utveckla en romantisk relation med en kollega, eller vilja få en befordran och vinna en annan karaktärs respekt. Här avviker Chefen som karaktär något. Istället för ambitioner så har Chefen en press från bolaget att genomföra något och en brist som gör att hen är inkompetent att lösa problemet.

Det är förstås möjligt att gå utanför listorna som spelet ger men alternativen är ganska stabila och breda så det finns sällan ett behov. Det är också möjligt att spela med de förgenererade karaktärerna som kort och gott är figurerna från TV-serien. Dessa är väl konstruerade i systemet, men att ha bagaget från hur konflikterna spelar ut i den faktiska serien blir ofta mer en belastning än en tillgång.

En session av spelet fungerar som så att det finns en situation som man kan hitta på gemensamt eller dra som ett kort från en lek. Varje spelare får också ett eget hemligt målkort. Scener tas i turordning runt bordet med början på Chefen och varje spelare får försöka driva konflikter bäst de vill. Man får metavaluta för att starta konflikter in linje med sina karaktärsdrag som man sen kan använda i ett väldigt enkelt tärningssystem för vem som "vinner" varje scen. Metavalutan kan sedan också spenderas för att få författarskap över yttre faktorer eller för att få chefen att agera som spelaren vill. Chefen har uppgiften att se till att konflikter eskalerar genom att vara allmänt omöjlig och ställa till det, det kommer också med uppdraget att hålla koll på pacing åt gruppen. Man spelar ett förbestämt antal scener och sen ser man vad resultatet i alla olika plotter har blivit. Om man vill spela vidare med samma kontor, så noterar man om några förändringar i status, relationer eller ambitioner borde följa. Håller man scenerna korta och fokuserade som regelboken rekommenderar så kan man klara av en session på ca 2 timmar. Det ger möjligheten att hinna med två omgångar på ett speltillfälle, eller att klämma in en omgång på ett konvent där man inte vill sätta sig i ett jättelångt spel, vilket är ett plus.

Det är en ganska lös struktur som spelet erbjuder, som i bästa fall ger högt i tak för att underhålla varandra runt bordet. Ett problem som ofta uppstår i praktiken är dock att en karaktär, oftast Chefen, tar upp så pass mycket utrymme att de andra får agera straight man till denne, och det är som bekant inte lika roligt som att vara the fool. Spelare som inte är så förtjusta i väldigt abstrakta konfliktsystem som inte tillför så mycket och metavalutor som inte representerar något för karaktärerna kommer bli frustrerade på ungefär det sätt som du antagligen väntar dig.

Boken och de medföljande korten för konflikter, ambitioner och karaktärsdrag är kompetent designade med bilder från TV-serien och en forumlär-och-kaffefläckar-estetik. Läsligheten är hög och spelmaterialen är lätta att använda. Dock hade nästan all produktion kunnat ersättas med att varje spelare fick ett a4 papper och en penna.

The Office är ett exempel på rollspel som inprovisationsstöd, och med det som utgångspunkt är det ett stabilt spel. Genren fångas väl och det är roligt att se ett försök till att fånga sitcom i rollspelsform. Med det sagt är det inget i reglerna som är direkt banbrytande och jag hade önskat mig att systemet gav mer stöd för att driva spelet framåt och simulera genren mer aktiv snarare än att överlämna de tunga lyften till spelgruppens känsla för dramaturgi. För en självgående spelgrupp som är intresserad av att spela arbetsplatskomedi eller för den som vill ha ett lättsamt spel som går går snabbt att få till bordet och att spela skulle jag ge The Office en chans.

3/5.
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,615
Location
Göteborg
Jag skrev men den blev rätt lång:

The Office - ett arbetsplatskomedirollspel

Det finns brett två approacher till att designa ett komedirollspel som är i bruk. Alternativ ett är att göra som paranoia och konstruera en spelvärld full av gags där karaktärernas försök att äventyra och navigera settingens logik skapar absurda och förhoppningsvis humoristiska situationer. Fördelen med detta är att det är lätt att lägga i linje med ett traditionellt äventyrsrollspel. Det är lätt att se vad spelarna ska göra, och hur karaktärerna passar in. Nackdelen är att det inte alls faller i linje med hur en typisk komedi i andra medier brukar ta sig uttryck, och mer karaktärsdrivna uttryck får stå till sidan. Alternativ två är att göra som Fiasco och låna från improv-komedi, sätta upp relationer och en situation och låta spelarna försöka spexa för varandra. Detta är vägen som The Office, baserat på situationskomedin med samma namn, har valt att gå.

TV-serien är för den oinsatte en arbetsplatskomedi som kretsar kring ett lokalt kontor för pappersbolaget Dunder-Mifflin, dess inkompetente chef Michael och kollegorna som spänner vidden från naiva till barnsliga till psykotiska. Centralt för programmet är temat om mellanmänsklig kontakt och hur den kompliceras av maktrelationerna på en arbetsplats. Exempelvis vill Michael gärna vara en del av gänget och gör olämpliga skämt som de anställda måste förhålla sig till eftersom han är deras chef.

Spelet är i grunden en metod för att skapa en arbetsplatskomedi som rollspel. Det finns inte exakt en spelledare, men det finns en specialroll i form av Chefen. Det är lämpligt men inte nödvändigt att spelaren som tar på sig rollen som chefen är facilitator för spelet. När man spelar första gången skapar man sina karaktärer i en sorts relationskartesystem som går ut på att alla får en roll på arbetsplatsen och sen väljer karaktärsdrag från en lista och en annan karaktär får ett tillhörande kontrasterande drag. Om en av karaktärerna är barnslig så blir en annan karaktär allvarlig, om en av karaktärerna är trångsynt så blir en annan karaktär öppensinnig och så vidare. Utöver detta får alla karaktärer välja två mål, ett som har att göra med deras ambitioner på arbetsplatsen, och ett mer personligt. Till exempel kan en karaktär vilja bli lämnad i fred och utveckla en romantisk relation med en kollega, eller vilja få en befordran och vinna en annan karaktärs respekt. Här avviker Chefen som karaktär något. Istället för ambitioner så har Chefen en press från bolaget att genomföra något och en brist som gör att hen är inkompetent att lösa problemet.

Det är förstås möjligt att gå utanför listorna som spelet ger men alternativen är ganska stabila och breda så det finns sällan ett behov. Det är också möjligt att spela med de förgenererade karaktärerna som kort och gott är figurerna från TV-serien. Dessa är väl konstruerade i systemet, men att ha bagaget från hur konflikterna spelar ut i den faktiska serien blir ofta mer en belastning än en tillgång.

En session av spelet fungerar som så att det finns en situation som man kan hitta på gemensamt eller dra som ett kort från en lek. Varje spelare får också ett eget hemligt målkort. Scener tas i turordning runt bordet med början på Chefen och varje spelare får försöka driva konflikter bäst de vill. Man får metavaluta för att starta konflikter in linje med sina karaktärsdrag som man sen kan använda i ett väldigt enkelt tärningssystem för vem som "vinner" varje scen. Metavalutan kan sedan också spenderas för att få författarskap över yttre faktorer eller för att få chefen att agera som spelaren vill. Chefen har uppgiften att se till att konflikter eskalerar genom att vara allmänt omöjlig och ställa till det, det kommer också med uppdraget att hålla koll på pacing åt gruppen. Man spelar ett förbestämt antal scener och sen ser man vad resultatet i alla olika plotter har blivit. Om man vill spela vidare med samma kontor, så noterar man om några förändringar i status, relationer eller ambitioner borde följa. Håller man scenerna korta och fokuserade som regelboken rekommenderar så kan man klara av en session på ca 2 timmar. Det ger möjligheten att hinna med två omgångar på ett speltillfälle, eller att klämma in en omgång på ett konvent där man inte vill sätta sig i ett jättelångt spel, vilket är ett plus.

Det är en ganska lös struktur som spelet erbjuder, som i bästa fall ger högt i tak för att underhålla varandra runt bordet. Ett problem som ofta uppstår i praktiken är dock att en karaktär, oftast Chefen, tar upp så pass mycket utrymme att de andra får agera straight man till denne, och det är som bekant inte lika roligt som att vara the fool. Spelare som inte är så förtjusta i väldigt abstrakta konfliktsystem som inte tillför så mycket och metavalutor som inte representerar något för karaktärerna kommer bli frustrerade på ungefär det sätt som du antagligen väntar dig.

Boken och de medföljande korten för konflikter, ambitioner och karaktärsdrag är kompetent designade med bilder från TV-serien och en forumlär-och-kaffefläckar-estetik. Läsligheten är hög och spelmaterialen är lätta att använda. Dock hade nästan all produktion kunnat ersättas med att varje spelare fick ett a4 papper och en penna.

The Office är ett exempel på rollspel som inprovisationsstöd, och med det som utgångspunkt är det ett stabilt spel. Genren fångas väl och det är roligt att se ett försök till att fånga sitcom i rollspelsform. Med det sagt är det inget i reglerna som är direkt banbrytande och jag hade önskat mig att systemet gav mer stöd för att driva spelet framåt och simulera genren mer aktiv snarare än att överlämna de tunga lyften till spelgruppens känsla för dramaturgi. För en självgående spelgrupp som är intresserad av att spela arbetsplatskomedi eller för den som vill ha ett lättsamt spel som går går snabbt att få till bordet och att spela skulle jag ge The Office en chans.

3/5.
Låter kul! Det här vill jag spela.
 

Anchorman

Hero
Joined
28 Apr 2012
Messages
1,558
Karius och Baktus - Rollspelet

Ok så jag har spelat det här "rollspelet" det är konstigt som fan.

Så lite kort om struktur och regler:
Det krävs minst tre personer för att spela detta, en "spelledare" (jag använder denna term ganska löst här...), sen en som spelar barn, och en som spelar vuxen, man kan även ha flera barn men tro mig spela inte så...

Ok så barn och vuxna, vad är det här?
Så målet med spelet är att få barnet att borsta tänderna, att borsta dem ordentligt till och med. Japp, thats it, det är typ så tråkigt som det låter. Någon galning har tagit en av de mest frustrerande delarna av att vara förälder och gjort det till ett spel... Herregud.

Ok så jag antar jag får ge mer detaljer.
Spelledaren sätter scenen och ger ett gäng parametrar. Det föreslås att slumpa fram dessa, oftast är det saker som gör det svårare för föräldern såsom "Favorit-tandborsten är borta", "Barnet fick ingen efterrätt och är sur", "Det finns ingen barn tandkräm" osv. Detta ger fördelar till barnets slag mm.

Barnets mål är att inte borsta tänderna, den gör detta genom att använda ett gäng förmågor, man rullar tärningar mot sitt färdighetsvärde i dessa förmågor. Förmågor inkluderar saker som "Kasta tandborsten", "Raseriutbrott", "Borsta den vuxnes tänder istället" osv.
Sen har den vuxne också förmågor som: "Muta med skärmtid", "Distrahera", "Gör fåninga röster" osv.

Den vuxne vill så klart borsta tänderna ordentligt, men har en press på sig att göra detta innan dess tålamod tar slut. Så egentligen spelar det hela ut som en vanlig strid, man gör attacker på varandra. Den vuxne vinner om tänderna är 100% rena och barnet vinner när den vuxnes tålamod är slut.

Sen spelar man ett antal scener, oftast 3, om barnet vinner minst två av dem så får barnet hål och måste gå till tandläkaren. Det är här spelledaren har mer att göra, men helt ärligt så är spelet så hemskt att man hoppas innerligt att spelet ska ta slut innan man kommer hit.

1 av 5, vem fan fick för sig att detta skulle vara kul?
 

Gamiel

Hero
Joined
22 Dec 2013
Messages
1,702
Location
Stockholm
Tror tyvärr jag hoppar av, är sjuk just nu så en "egentlig" recension kan jag nog inte skriva.

Hade fått The Human Caterpillar. Hade en ide att RP:na skulle vara poliser, privatspanare, journalister och/eller vänner/familj till de som användes för "tusenfotingen" som ska finna de försvunna/undersöka platsen där det "experimentet" händer p.g.a. rapporter. Med möjligheten att "experimentet" fortfarande pågick eller hade blivit övergivet när de kommer fram. Så ett detektiv spel där det gäller att finna offren/platsen och sedan lista ut vad som pågår/har hänt.

Hade tänkt presentera det ett spel som jag trodde antingen skrivits av ett storfan eller någon som trodde att man kunde göra en cashin på den typen av morbid tema, p.g.a. hur ingående boken skulle presentera hur man gör en "tusenfotingen" och möjliga alternativ till denna med samma morbida tema.

Antingen köras som en ensenario grej eller som en kampanj: då man jagar en galen kirurg som gör sin "tusenfotingen" och sedan flyttar någon annan stans när det inte funkar för att starta om. Eller har att "tusenfoting"-skapandet är någon typ av meme som sprider sig och över hela världen så finns det folk som skapar "tusenfotingar" av en eller annan anledning och att man då tillhör någon specialrot som flänger land och riken runt o försöker hitta folk som skapar "tusenfotingar" o stoppa dem. Med olika alternativ för hur/varför memet sprider sig o vad som kan ligga bakom.

Hade givit den nog ok betyg som spel ett men alldeles för äcklig o morbid för att jag skulle gill den.

O jag medger att jag har skrivit en del nu men det är själva finslipningen då jag gör texten till en "riktig" recension som jag inte orkar med
 

Lukas

Smutsig hippie
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,200
Location
Huddinge
Super Marios Super Roleplaying

Jag har fått chansen att läsa det nya Super Mario rollspelet utgivet av Khan PPS. En grupp som mest publicerat star Trek fanfiction innan det här.
När jag först hörde talas om det här trodde jag det var ett aprilskämt, jag trodde aldrig Nintendo skulle gå med på ett bordsrollspel baserat på något av deras spel. Och om de nu skulle göra det varför väljer de inte Zelda eller Metroid?

Men jag antar att Marios långa tradition att få datorrollspel till slut alltid skulle leda oss hit.

Super Marios super roleplaying är annorlunda. Jag får känslan av att Nintendo hade flera krav på hur spelet skulle vara utformat för annars har jag svårt att se varför man skulle göra några av valen som gjorts.

I spelet spelar man Toads och Toadettes (svamparna) som tjänar under Captain Toad på hans expedition att undersöka rikena bortom svampriket. Här har spelet sin första konstighet, din karaktär har inget namn, eller ju den heter Toad eller Toadette beroende på kön, men så gör alla andras rollpersoner också. Spelar du en man får du välja färg på din svamp (röd, blå, grön, gul) men spelar du en tjej måste hon vara rosa. :mad:
Förutom färg är ni alla identiska, ni har inga stats överhuvudtaget.

Spelledaren skapar ett äventyr genom ett välja ett enkelt koncept att bygga världen som ska utforskas på. Det kan vara saker som ”ökenvärlden”, eller ”is-världen” men uppmuntrat också att koncepten kan vara lite mer överraskande som ”tid eller kärlek”. Sedan skapar man en kris som världen har drabbats av. Krisen ska vara är tydligt och ska gå direkt emot konceptet. Öknen kanske har frusit till is, medan alla klockor kan ha stannat i tidsvärden.

Själva spelmötet går till så att Spelledaren beskriver ett konkret problem som är en följd av den stora krisen. Kanske öknens djur håller på att frysa och behöver värme.
Spelarna ska då alla pitcha en idé till Captain Toad om olika sätt att lösa problemet. Alla spelare röstar sedan vilken idé de tycker var bäst. Den vinnande bli den som de alla ska genomföra. Spelarna beskriver hur de följer planen medan spelledaren säger hur situationen förändras så att spelarna måste anpassa sig.
Varje gång de avviker ifrån planen slås det på en tabell för att avgöra om det går bra eller inte. Det sämsta som kan hända är att Bowser dyker upp och du misslyckas utmaningen, Men mer troligt är att man samlar ”misses” , och om man kommer upp i fler ”misses” än gruppen har extraliv innan man klarat utmaningen Så har man också misslyckats.
om utmaningen lyckas så får Spelaren med flest lyckade rita en liten stjärna på sitt formulär.

Efter varje utmaning berättar spelledaren lite om hur världen förändras, dels genom er grupps agerande, men också genom att andra grupper med Toads har också gjort saker.
det är rekommenderat att man efter tre-fyra utmaningar beskriver hur krisen blir löst av Mario och gruppen kan åka hem.
Där hemma belönas Toaden med mest Stjärnor med en tårta bakad av prinsessan Peach.

Om man misslyckas i en utmaning så behöver man räddas av Mario. Så om du slår fram Bowser eller om du fått för många misslyckande, så kommer Spelledaren beskriva hur det ser illa ut och sedan hur Mario dyker upp och räddar er.
Ni kan inte dö eller bli skadade.

Spelet är uppenbarligen riktade mot barn, Spelet är färgglatt och innehåller många söta bilder på Toads, Mario och alla andra levande varelser i Mario universumet. Spelet lätta regler och öppenhet är uppenbarligen där så att man kan spela med sitt barn som bara vill hitta på saker och säga vad hen vill.
Men samtidigt undrar jag vilket barn som vill vara en Toad i stället för något unikt. Och vem som vill bli räddad av Mario.
jag tror produkten skulle tilltala barn mer om de fick vara Mario och rädda dagen i stället för att göra bakgrundsarbete till honom.

Reglerna verkar inte riktigt fungera, du måste avvika ifrån planen för att få lyckanden, men gör du det är det mer troligt att du får ett misslyckande, vilket riskerar att förstöra för alla.
Det kanske är medvetet för att lära barn någon form av läxa av att samarbete och att lyssna på vad som är sagt är rätt väg att gå, men det leder till väldigt tråkigt spel.

Jag tror inte den här boken kommer bli ihågkommen, spelet lämnar förmycket att önska. Men den är en artefakt som fångar vad för typ av företag Nintendo är. Men som spel kan jag inte ge det högra än 1/5

(Ps jag läste en intervju med spelets författare om att pitchen han lämnade in till Nintendo var ett spel baserat på Mario kart som använde Gurpsfordonsregler som grund, jag skulle ha viljat vara med när Nintendo mot pitchade med det här istället DS)
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,998
Location
The Culture

Loranga, Masarin och Dartanjang är det nya rollspelet från LEON RPG, som tidigare gjort sig kända för att skriva spel baserade på licenser som är så obskyra att de borde få betalt av licensinnehavarna för att publicera dem. Det här spelet är uppenbarligen ett undantag, eftersom det är baserat på en licens du antagligen hört talas om, i alla fall om du är ett barn fött på 70-talet. (Det är möjligt att även dagens barn känner till den – det ligger bortom min kunskap och den research jag utförde innan jag började skriva den här recensionen.)

Rollspelet är alltså baserat på en surrealistisk barnbok från 60-talet, skriven av Barbro Lindgren. Den handlar om en arbetsskygg man som klär sig i morgonrock och tevärmare, och bor på en sorts gård tillsammans med sin tjocka son och sin hypokondriske och sinnesförvirrade far. Garaget har blivit en pool med gäddor i, en giraff som äter sängar sover på soptippen och ladan är fylld med tusen tigrar.

Spelet är i första hand avsett för barn, eller för vuxna som vill spela med sina barn. (Men kommer antagligen mest spelas av vuxna som uppskattar att hitta på fåniga saker.) Det erbjuder en rad olika spelformer: med spelledare, med roterande spelledare, utan spelledare, med figurerna från böckerna, eller med figurer spelarna hittar på själva. Det här skulle kunna betyda att spelet inte riktigt vet vad det vill, men alla de olika spelalternativen beskrivs tydligt, med tips på hur de ska genomföras bäst, precis som det ska vara.

Det gör alltså att spela som Loranga, Masarin och Dartanjang (och som Tjyven Gustav, Arga Gubben och Korvgubben, om man skulle vara fler än tre spelare). Om spelarna föredrar det kan de hitta på helt egna figurer. Det finns ett omfattande exempel som handlar om besättningen på en båt där kaptenen (utan besättningens vetskap) är en papegoja, som aldrig visar sig utan bara ger konstiga order över högtalarsystemet, och livbåten är en levande valross. Om man väljer det alternativet bygger man både rollpersonerna och deras omgivning tillsammans. Det finns flera knäppa arketyper att välja på, och bra valmöjligheter som gör dem till excentriska och intressanta personer.

Själva reglerna är “powered by the apocalypse” i ordens lösaste bemärkelse. Det bygger på Wanderhome, som i sin tur bygger på Dream Askew, som bygger på Apocalypse World. Man skulle kunna säga att det knappt finns några regler, utan bara strukturer som ska styra upp berättelsen och ge spelarna tips om vad deras rollpersoner vill göra, men ibland ska man faktiskt slå ett tärningsslag, mer för att se vilken riktning berättelsen tar än för att se om en rollperson lyckas med någonting. Det finns tydliga instruktioner för att starta berättelser. Man turas om att inleda dem genom att beskriva något ens rollperson vill göra eller fått för sig, och sedan ska de andra haka på med egna infall eller frågor. När den uppkomna situationen spelats ut blir det nästa persons tur att inleda en berättelse. Varje sådan berättelse bör vara 15-30 minuter lång, som ett kapitel i en bok. För de som saknar fantasi, eller vars fantasi behöver en spark i baken, finns det flera sidor med förslag. Det ska inte uppstå några speciellt allvarliga konflikter. Rollpersonerna förväntas komma överens och hitta på galenskaper tillsammans.

Problemet med ett sådant här upplägg är att det kräver spelare med god fantasi för att få någon styrfart på berättelsen. Och spelare som har god fantasi kan antagligen spela utan de stöd och de regler som spelet erbjuder. Spelare som saknar fantasi och föredrar en mer färdig berättelse de kan interagera med kommer antagligen få svårt att komma igång. En tillräckligt driven spelledare kan förhoppningsvis få det att fungera ändå. Det finns ett gediget kapitel med tips för spelledaren, speciellt användbart om spelledaren är en vuxen som agerar lekledare för ett antal barn.

Illustrationerna är, på gott och ont, i samma stil som Barbro Lindgrens egna bilder i boken. De ser alltså ut som om en inte speciellt talangfull tecknare har klottrat ner dem med en svart kulspetspenna på baksidan av ett kvitto under ett kort telefonsamtal.

Det är ett intressant spel, som erbjuder en annan typ av spelupplevelse än de flesta rollspel. Förhoppningsvis blir det en framgång försäljningsmässigt, men troligen är barn i den ålder spelet vänder sig till mer intresserade av laserpistoler och drakar än av stolliga gubbar.

Betyg: Fyra röda ugglor i en brevlåda
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
3,759
Location
Sthlm
auteur x.jpg

Full of Secrets
Lynchian Mystery Roleplay


DeBourg Publishing House LLC har precis släppt ett nytt spel av den mystiske Auteur X som tidigare skrivit spel som [redacted], Biblioteket i Babel och No Mask. Som bekant så är DeBourgs spel ofta lite mer popkulturella än kultursnobbiga så David Lynch är någon slags perfect storm.

Vi börjar med spelets USP, hemligheterna. Både spelledarpersoner och rollpersonerna har en mängd hemligheter, de går från enkla saker som ”har ett hemligt förhållande med X” till mer abstrakta ”är egentligen ett träd” och ”Spelare Y’s rollperson är en av dina drömmar, inte en verklig person”. Hemligheterna delas med antingen en annan spelare eller med spelledaren. Det här är alltså ett spel där det finns hemligheter som spelledaren inte känner till, vilket jag inte sett någon annanstans. Det tillkommer hemligheter under spel, ibland i en ganska hög hastighet, vilket gav problem med bokföringen när vi testspelade.

Det finns tabeller för att generera hemligheter, men det går också att hitta på egna – vilket kan vara ett kul sätt att skapa band mellan rollpersonerna.

I övrigt är reglerna ganska inspirerade av Solar System / Lady Blackbird med tärningspölar och olika koncept som ens rollperson kan följa eller avsvära sig för att få olika fördelar.


En dryg tredjedel av boken är ett ”mysterium” som är skrivet för att påminna om Twin Peaks. Det är en öppen kampanjmiljö som ger lite för lite styrsel för min smak. Spelledaren uppmanas sätta scener som antingen fokuserar på att hitta nya ledtrådar, eller sådana där det är meningen att man ska gå igenom sådant gruppen redan vet – och kanske avslöja några av alla de hemligheter som genererats tidigare. Kruxet är att det egentligen inte finns någon lösning. Spelet förväntas pågå i en evighet och jag saknar något som påminner om när Agent Cooper ganska tidigt i Twin Peaks får reda på vem mördaren är i en dröm och sen inte kan komma ihåg vem det är innan han har förstått tillräckligt mycket om den svarta och vita logen.

En annan sak jag saknar är allt det där andra som gör Twin Peaks så unikt, det finns inte mycket att göra såpa eller komedi av.


Om jag skulle köra spelet så skulle jag försöka hålla mig till kortare berättelser, mer lika Lost Highway eller Mullholand Drive än något större.


Fyra koppar svart kaffe av fem möjliga.
 
Top