Recensera ett rollspel som inte finns - licensspel! [RECENSIONER]

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,326
Nu kör vi!

Alla anmälningar finns i den här tråden, lottningen är klar och alla recensionsexemplar utskickade via PM.

Den som får flest reaktioner på sin recension vid deadline får en ärlig applåd på bästa GothCon!

Må bästa recension vinna!
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,326
Ture Sventon - Rollspelet!
Utgivet av @Gamiel Spelproduktion AB.

Ture Sventon-2.png

Det här är ett spel på knappt 150 sidor riktat till barn. Det verkligen osar Ture Sventon om själva spelet. Både Sventon själv, Herr Omar, Ville Vessla och alla de andra finns med och är uppstattade med allt som behövs. Lägg på Sven Hemmels magiska bilder (och en hel del bra nytt material i samma stil signerat Ronja Melin och Alvaro Tapia) och det är inte svårt att se var känslan kommer ifrån.

Det som gör spelet än roligare är setupen. Sventon är ofta omgiven av olika barn som hjälper honom genom deckargåtorna, och tanken är att man ska spela just dessa barn. Man är alltså en sorts detektivlärlingar åt landets kändaste privatdetektiv. Det gör det väldigt lätt att springa runt och lösa problem själva, men när det inte går längre kan SL alltid naturligt slänga in nya ledtrådar från Sventon, eller skicka bud via Herr Omar som pekar på något spelarna missat. Det känns som om det skulle bli väldigt diegetiskt bra vid bordet.

Som system är det inget nyskapande, men helt funktionellt. Du har några färdigheter fokuserade på deckararbete, tex Leta i Arkiv, Titta Extra Noga, Förhöra Vittnen (som är skild från Förhöra Misstänkta!) och de gamla vanliga för spännande undersökningar, som Smyga, Cykla Fort och så vidare.

Det som verkligen gör spelet, förutom just den enorma känslan av Sventon, är de fina SL-kapitlen i bokens andra halva. Bra handledning för ovana spelledare, särskilt i vad man ska tänka på när det gäller att spelleda barn. Men också ett stort gäng kupper från Ville Vessla, som spelarna kan lösa. Föredömligt beskrivna med bara ett uppslag var, tio stycken totalt. De lovar också fler att ladda ner från spelets hemsida.

På det stora hela ett riktigt bra nybörjarspel. Rekommenderas. 4/5.
 

God45

Estet-Conan
Joined
23 Oct 2012
Messages
14,425
535910B8-7EDC-45A9-A389-9B207429060C.png

Pendragon Modern: The Crown
Pendragon Modern anpassar det klassiska rollspelet där man spelar generationer av arthurianska riddare till 1900-talets (och lite 2000-talets) England. Så samma område men istället för en mytisk medeltid där man spelar riddare är det här ett filminspirerat politiskt landskap där man spelar generationer av politiker. Det är på många sätt ett märkligt ställe att ta det till men licensen från Netflix serien gör att tonen omedelbart förmedlas. Det är lite såpopera, det är lite BBC:s House of Cards och det är kanske en nypa Yes, Prime Minister.

Stötar systemet det? Nah. Alltså, det är BRP med alla de där passions grejerna från Pendragon. Det ÄR coolt att du har ett värdendu rullar för att inte ha en sexskandal! Men det är samtidigt inte anpassat för vad majoriteten av vad spelet handlar om. Det fungerar men det är inget mästerverk.

Men reglerna är inte varför någon är intresserad! Jag, och alla andra, vill ha uppföljaren till The Great Pendragon kampanjen! Och kampanjen, som heter The Crown, lever upp till hypen. I den massiva kampanjen tar spelarna sig an rollerna som fler olika generationer av politiker under Elizabeth II:s tid på tronen. Kampanjen börjar vid bröllopsfesten 1947 vilket är coolt för det är intriger direkt och sedan fortsätter kampanjen med allt från Suezkrisen till Falklandsöarna. Det är coolt, stort och slutpunkten med firandet av 70 år på tronen 2022 är riktigt maffigt.

Problemen med kampanjen är att vissa historiska händelser kan ändras men vissa inte och detta förmedlas uselt. Spelarna kan till exempel påverka vissa premiärminister val men inte andra. Det är också irriterande att alla riktiga politiker som är NPC:er har helt omöjligt höga färdigheter. Jag är mer ok med att Lancelot är omöjligt bra än att Margaret Thatcher är det. Det är en massiv och cool räls helt enkelt.

Boken ser ok ut men vissa kapitel har en massa stiliga bilder från verkligheten medan andra bara har screenshots från serien.

3 av 5
 

anth

Klädkod: clown
Joined
24 Feb 2003
Messages
9,727
Location
Fjollträsk
1654169084265.png

Plupp
äventyrsspelet

***

Barnboksfiguren Plupp gavs ut i mer än 20 böcker mellan 1955-2005 av barnboksförfattaren Inga Borg och jag tror att de flesta av oss har barndomsminnen av denna fantastiska varelse.
För de som inte vet är Plupp en osynling som liknar ett litet sagotroll. Det är en könsneutral varelse som är osynlig för människor och som kan tala med djur.
Plupps äventyr utspelas för det mesta i den svenska fjällvärlden och fokuserar mycket på natur och djurliv.

"Plupp äventyrsspelet" är ett rollspel för barn och kommer i en klassisk rollspelsbox med väldigt enkla regler.
Omslaget på boxen är en klassisk Inga Borg-bild, men innehållet är nyritade bilder i samma stil. Jag vet inte vem tecknaren är, men denne har gjort ett väldigt bra jobb för bilderna känns "pluppiga".
Boxen innehåller ett tunt regelhäfte, en spelplan i kartong, 6 plastfigurer i olika färger som liknar plupp, en sexsidig tärning, samt två dussin lösblad med olika äventyr på.
Varje spelare behöver dessutom varsitt tomt papper och kritor/pennor att rita med.

En eller flera barn är spelare och någon vuxen är spelledare.
Spelledaren väljer ett av de färdigskrivna äventyren (eller skapar ett eget).
Varje spelare ritar varsitt troll, väljer en färg och ställer den plastfiguren på START på spelplanen. De enda egenskaper rollpersonerna har är att de är osynliga för människor och att de kan tala med djur.
Äventyren är ofta av stilen att lösa ett problem, eller utforska något i naturen. Äventyrstexterna är pedagogiskt skrivna och lär ofta ut hur man ser skillnad på olika djur och växter, samt vad som går att äta eller använda i naturen.
Ett exempel är att rollpersonerna hittar en renkalv som gått vilse och uppgiften är att hitta renflocken så kalven kan återförenas med sin mamma.

Det finns inga regler för vad rollpersonerna får göra, utan spelarna kan göra vad de vill. Det betyder också att det inte finns några regler för strid, så man kan inte dö eller döda i spelet.
Istället är tanken att man spelar en scen och när den är färdig slår alla en tärning och flyttar sina pluppar på spelplanen.
Beroende på var man hamnar på spelplanen händer olika saker som: man träffar en vän, man blir hungrig, det blir natt o.s.v.
Spelplanen är inte stor, det är 20 rutor mellan start och mål.
Och när man går i mål har man en slutscen där allt slutar lyckligt.

Tanken är att under äventyrets gång ska spelarna rita vad som händer på sina papper (rollformulär).
Spelar man igen får man välja om man vill börja med ett nytt tomt papper, eller använda det gamla.
Återanvänder man det gamla pappret får man använda det man redan ritat i det nya äventyret. Träffade man t.ex. Kalle Kanin i första äventyret och har ritat en kanin på sitt papper, så får Kalle Kanin vara med i det nya äventyret - det är den enda formen av "personlighetsutveckling" som finns i spelet.

Är det ett bra rollspel?
Det är väldigt snyggt, men det är för barn under 10 år.
Jag skulle kunna tänka mig att spelleda det för barn och jag tror att barn skulle ha väldigt kul när de spelar.
 

Brödbane

Kristallkrönikör
Joined
1 Oct 2020
Messages
377
Offret.jpg
Tarkovskijs Offret – The Roleplaying Game

Offret – The Roleplaying Game är det senaste i Fria Ligans serie av filmbaserade licensspel.

I regelboken på 142 sidor så ryms ett annorlunda och oväntat rollspel. Startboxen har hög kvalitet och innehåller många intressanta komponenter såsom ett timglas med sand från Gotland, en stickling av ett träd samt tändstickor och en plastflaska fotogen (klädd i ett vackert färgtryck från Fårö).

Generellt måste man säga att det är ett väldigt visuellt rollspel. Av de 142 sidorna så är mer än tre fjärdedelar stillsamma naturillustrationer baserat på Sven Nyqvists foto. Det ger en särdeles melankolisk och dyster känsla över hela boken. Regelkapitlet är väldigt kortfattat. Här finns ingen introduktionstext om vad ett rollspel är eller hur tanken är att man ska spela det. Det får man pussla ihop själv senare. Det är dock tydligt att spelet ska spelas i en enda sittning.

Spelmotorn är en variant av FATE. Det är lite kul att Fria Ligan valt att plocka in FATE-motorn igen som senast användes i det Sovjet-inspirerade Oktoberlandet.

Gällande rollerna så ska en deltagare utses till ”Regissör ”, helst den person som är närmast döden. Denne ska sedan på olika sätt skapa svårigheter och hot mot de resterande spelarna. Spelarna har bara två färdigheter, Bön och Filosoferande, med samma mekanik som i Laser& Feelings. Ett intressant tillägg är att du kan få slå om slaget om du är villig att ha en ”Eftertänksam minut” där hela gruppen i tystnad funderar över andlighet och sin egen dödlighet. Det ovannämnda timglaset är väldigt uppskattat verktyg här! Sedan finns det också fyra olika klasser för spelarna som har vardera förmåga att använda. Dessa verkar varierande kul att använda, exempelvis verkar ”Barn”-klassen inte alls särskilt intressant, då spelaren inte får säga något förens i spelets slutfas. Däremot verkar ”Brevbäraren” vara klart intressant med sin trollkarlsliknade roll!

Kapitlet om Offrets setting är både väldigt långrandigt och innehållslöst på samma gång. Rollspelet utspelar sig på en ö i skärgården enbart ett par timmar innan ett hotande kärnvapenkrig ska påbörjas. I stor detalj beskrivs sandstränder, träd, gräs och ett bostadshus. Men mycket av världen lämnas blank och jag känner att jag saknar både bakgrund och omvärldsbeskrivning.

Själva spelet går ut på att spelarna ska försöka göra sig av med sina ägodelar på olika sätt till dess att alla runt bordet är totalt uppgivna. Därefter påbörjas spelets slutfas som går ut på att ni gemensamt sätter eld på regelboken med fotogen och ser den brinna ned till aska. Spelaren som får mest ångest vinner en ikonbild från rysk-ortodoxa kyrkan designad av Simon Stålenhag.

Betyg: 2 av 5

Även om det är kul att man vågar satsa på något nyskapande så är jag osäker på om upplevelsen är värd sin prislapp på 1986kr, speciellt eftersom det bara går att spela en gång. Det känns relativt svårspelat och man önskar att författarna lagt mindre tid på att gräva upp gotländsk sandstrand och mer på struktur och berättandet. Men det är en väldigt vacker upplevelse om man väl orkar sig igenom och jag kan förstå varför den vunnit diverse guld-priser runt i olika branschtävlingar.

Offret är inget jag rekommenderar för förstagångsköpare. Men jag är dock nyfiken på att se hur de framtida, utlovade Kickstartermålen kommer levereras, såsom en anpassning av rollspelet till D&D 5E. Görs det bra så kanske det kan få mig att vilja bränna ned regelboken en andra gång?
 

Kungfetti

Veteran
Joined
14 Nov 2012
Messages
57
Location
Lund
beforetrilogyrpg.jpg
The Before Trilogy Roleplaying game av Franz Witting AB

Jag vet inte hur den här recensionen ska kunna göra spelet rättvisa. Det är mycket möjligt att det inte går eftersom alla tankar går mot oändliga frågor som “vad är ett rollspel?”, “var går gränsen till samberättande?”, “vad är metaironi och vad är bara dåligt?” samt “varför den här licensen av alla filmserier i världen?”. Men jag är modig och gör ett försök.

Vi börjar med omslaget. Att använda Comic Sans som typsnitt på framsidan är antingen modigt eller dumdristigt eller bara helt enkelt aningslöst. Det är alltså samma omslag som DVD-boxen med alla tre filmer i med ett ditslängt “Roleplaying game”. Om något så är det tydligt i alla fall. På baksidan är det DVD-boxbaksidan så förutom det att du håller i en bok och inte en dvd-låda så får du ganska få tecken på vad det här ska vara. Det är alltså uppenbarligen en produkt tänkt för någon som redan har ett intresse för licensen.

Men när man öppnar boken så är det inledande kapitlet “What came Before” en pedagogisk genomgång av vad de tre filmerna i trilogin handlar om och vilka teman de sägs utforska. Texten är dessutom generöst kryddad med citat från Richard Linklater som gjorde filmerna samt från Ethan Hawk och Julie Delpy som spelar huvudrollerna om hur filmerna blev till och lärdomar från processen. Allting illustrerat med en hel del foton ur filmerna. Tillsammans ger det läsaren både inifrån- och utifrånperspektiven som kan vara användbara att ha med sig, allt i ett glassigt format.

Men sedan kommer “What are we doing?”-kapitlet som ska förklara vad vi ska göra. Det inleds med ett lösryckt citat från Avatar - the last airbender: “Love is brightest in the dark” och är satt helt i Stenciltypsnittet vilket gör det dels svårläst, dels ger intryck av att det är något slags Vietnamkrigsrollspel som vankas. Genomgående känns det som att författaren utgår från att läsaren dels har en förförståelse av vad “vanliga rollspel” är eftersom det överallt dyker upp formuleringar liknande “however, this is not an ordinary roleplaying game”. Samtidigt är det svårt att skapa en bild av vad det är man faktiskt ska göra. Förutom i diagrammet på sidan 24 (som i princip säger: two people meet [choose destination and timelimit, describe your characters] - they talk [scenes played in order, don’t forget emotional currency and long time goals] - end [roll for attatchment]). Tyvärr är detta en tydlighet som är väldigt svår att koppla till de olika delarna av kapitlet. Till exempel så kallas “Choose destination” i diagrammet ovan genomgående “Place of rendevouz”, förutom på sidan 26 där det istället är “Place of Passion”. Att säga att regeltexten hade behövt korrläsning är att ta i i underkant.

Sedan följer två kapitel av spelexempel, det ena med Paris som fond och det andra med Prag. Men eftersom de mest presenteras som dialog (och i de få tillfällen man hänvisar till regler stämmer varken sidhänvisningar eller regeltexter) känns det mest som riktigt dålig fanfiction.

Det kan vara så att det hela är en meta-övning på så vis att om ni är ett par som försöker spela det här spelet och tar igenom det hela så har ni antingen stärkts eller insett att det här inte är rätt partner för dig.

Men jag skulle vilja vara taskig och säga att det inte är det. Det här är bara konstigt och dåligt och hade behövt både speltest och kanske en marknadsundersökning med för att se om det här är något som behövs. Eller snarare, om det här över huvud taget är något som hade behövt tryckas på tjockt krämigt papper med bokmärke i rött silke med en risograftryckt A3-plansch invikt i mitten med Paris på ena sidan och Prag på den andra? (Och varför är “Pity the fool” insänkt i pärmen på nederdelen av baksidan? Obegripligt) Det är svårt att inte känna att det här kickstarter-pdf som gått överstyr. Att ingen författare anges är väl också rätt talande.

Jag avråder alla som inte är totala Before-fans och/eller masochister från att skaffa den här produkten. 0/5
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
5,021
EFOM.png


En Fasa för Onda Män

En Fasa för Onda Män (EFOM) av Mekanurg Förlag går alldeles utmärkt att spela med vanliga T6-or, vad diskussionerna runt kickstartern än har fått dig att tro. Men vad är poängen utan Dödskalletärningarna? Att slå tre ettor känns underväldigande jämfört med att slå tre Dödskallar och känna Fasan flåsa i nackhåren!

skull_dice2.png

EFOM är Mekanurg Förlags första tolkning av Friga Ligans Year Zero-system, och det är dessutom en briljant omtolkning av Fantomen-konceptet. Istället för att spela den maskerade hämnaren ikläder sig spelarna rollerna av de illvilliga pirater, skurkar och skojare som är hans fiender - bokstavligen titelns Onda Män (och kvinnor). I grunden är det ett heist-rollspel där rollpersonerna försöker genomföra sin illsinta plan utan att dra på sig Djungelpatrullens eller i slutändan Fantomens uppmärksamhet. Behöver jag nämna att de är i princip dömda att misslyckas?

Sättet Mekanurg Förlag har använt Fria Ligans stress-mekanik för att beskriva Djungelpatrullens och Fantomens tilltagande intresse - titlens Fasa - är briljant. Inspirationen från Efterlysningsnivåer i datorspel som GTA gifter sig utmärkt med Fria Ligans system. Man vill få så många banditmasker som möjligt, och så få dödskallar som möjligt. Varje äventyr följer därför en naturlig trappa, med tre definierade nivåer av Fasa - från Fri kust (0 dödskallar) innan rollpersonerna har gjort något väsen, via Djungelpatrullen (1-4 dödskallar) där fler och fler konstaplar utforskar deras förehavanden till Fantomen (5+ dödskallar)- där den maskerade hämnaren själv, som Mr Walker eller i full trikå, ger sig efter rollpersonerna. Systemet fungerar utmärkt som en tickande klocka för att pressa rollpersonerna till att klara av sin stöt innan fantomen dyker upp och gör slut på festen.

Motorn är en avskalad variant av År Noll-motorn som kommer att tilltala många purister, och grundboken är förtjänstfullt kort. Fantomentabellen, med alla specialattacker, rafflande handgemäng och kritiska skador är en riktig höjdpunkt. Också ett snyggt grepp att ha lagt med dödskallegnuggisar för de spelare vars rollpersoner blir utslagna, men tyvärr går dessa inte att köpa separat utanför kickstartern. Year Zero-motorn är inte allas kopp té, och under kickstartern kom höga rop om BRP-regler. Det viskas att Mekanurg Förlags mystiske grundare, den maskerade Överredaktören, slipar på ett Fantomen Expert för de som vill spela fantomenäventyr utanför EFOM's smala premiss.

Många backers lockades av det 300-sidor tjocka Fantomenkompendiet, som ger en genomgripande beskrivning av Bengali, Singhpiraterna och andra platser och aktörer från Fantomens långa utgivning. För mer grönhornade Fantomenälskare, som inte har den fullkomliga samlingen kan den säkert vara till nytta. För mig själv, som bara saknar Semics #22 1967 så är materialet i stort sett överflödigt, men jag har kontrollläst och kan verifiera att det är korrekt. En god investering för den nyblivne fantomenälskaren.

Betyg:
Fyra av fem dödskallar!
 
Last edited:

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,998
Location
The Culture
Sex recensioner i en snart 24 timmar gammal tråd! Hur går det för er andra?
Trögt eftersom jag bland mina tre alternativ har två som jag aldrig hört talas om över huvud taget, och ett som jag bara har diffusa 40 år gamla minnen av. Men jag ska se vad jag kan göra.
 

Hellzon

Rabarberbarbarabarbarbarbarberaren Bert
Joined
22 Jan 2002
Messages
2,189
Location
Köping
0000003706.jpg

Solorollspelet Inferno
@Arbiträr Rollspelsförlag

Inferno är rollspelet baserat på Strindbergs självbiografiska bok med samma namn. Det första som slår mig är förstasidans definition av solorollspel, där författaren i tydliga ordalag beordrar läsaren att inte bara spela själv, utan ensam. Sitt avskilt från familj och husdjur, och ha inte ens TV eller radio på i bakgrunden. Detta för att läsaren skall vara ensam med spelet.

Sen är boken upplagd som en soloäventyrsbok. Vår icke namngivne huvudperson befinner sig ensam i Paris, och man kan välja att skicka hen till olika platser i staden, som representeras av olika sidor i boken, där Paris sevärdheter beskrivs på riktigt trevlig prosa.

Efterhand hittar man möjligheter att ge sig in i ockultism, syssla med alkemi eller bara ta bisarra droger. Ställer man upp på det kommer man att få ändra sidhänvisningarna på andra ställen i boken, så att de vardagliga platserna byts ut mot mardrömsversioner. Till exempel kan man ha ett trevligt samtal med Edward Munch i den oförändrade versionen av "Café Petit", men har man experimenterat med kvicksilver hamnar man på en annan sida - med samma titel - där konstnären öppet förolämpar huvudpersonen.

De ändrade sidhänvisningarna leder till nya möjligheter till ockultism och droganvändande, och efterhand har alla sidhänvisningar till "alldagliga" aktiviteter ersatts med hänvisningar till berättelser om ett mardrömsparis där alla människor tittar snett på huvudpersonen och Eiffeltornet och Triumfbågen beskrivs som infernaliska maskiner som sprider ondska över staden.

Är det alltså ett engångsspel? Jag skulle säga det. Visst kan man göra ändringarna med blyerts och sudda dem men twisten håller ändå bara en gång. Arbiträr Rollspelsförlag ska ju ha kudos för att kosta på en licens och våga göra en nischad engångsprodukt av den. Att man får möta kända historiska parisare är också trevligt, även om spelaren är generisk och inte namnges som Strindberg som i förlagan.

Rekommenderas varmt.
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent
Joined
17 May 2000
Messages
7,049
Location
Port Kad, The Rim
Ahlgrens bilspel
View attachment 9042
Min mugglar-tvillingsyster är ICA-handlare i Skräpplinge, en byhåla strax intill Basings Hicka. Hon känner till mina hobbies och skickade nyligen Ahlgrens bilspel till mig. Det handlar tydligen om en marknadsföringsploj från Cloetta, företaget som tillverkar Sveriges mest sålda bilar. Syrran hade fått spelet av en försäljare, men trodde att det skulle passa bättre i min spelhylla än hos henne. När jag lusläste regelhäftet upptäckte jag i det finstilta att Cloetta hade lejt de rutinerade spelmakarna hos God45 Publishing Ltd för att utveckla Ahlgrens bilspel. Ett klokt drag.

Det var en riktig nostalgikick att packa upp boxen. När jag var barn kring 1970 fanns det ett racingspel från Alga som hette Formula. Spelarna körde varsin racerbil på en kurvfylld bana. Man styrde sitt fordon via en kontrollpanel av papp med visare; där ställde man in fart, växel och räknade ner slitage på däck och bromsar. Jag utklassade systematiskt mina kompisar tack vare bättre insikt i risker och sannolikheter. Ahlgrens bilspel har många likheter med Formula; konstruktörerna verkar dessutom ha hämtat inspiration från Avalon Hills Circus Maximus, Äventyrsspels Combat Cars, samt Super Mario Cart.

Komponenterna är av utmärkt kvalitet. Alla går i de förväntade ahlgrenska pastellnyanser: vitt, rosa, ljusgrönt, samt ljusblått, ljusgult och ljuslila (problematiskt för en del färgblinda). Spelbrädet omfattar en racerbana med många kurvor samt diverse förtryckta tabeller. Spelreglerna är rakt på sak: kör X antal varv och vinn. Bilarna kan accelerera och bromsa inom vissa gränser och varje kurva har en maximal säker hastighet. Om spelaren vill forcera bilen över en sådan gräns, rullar hon ett kontrollslag med 1–3 T6 mot ett angivet svårighetsvärde. Om tärningssumman understiger svårighetsvärdet inträffar ett missöde, vars effekter beror vad spelaren vill göra, till exempel bromsslitage, sladd av banan, eller motorskada. Allt anges i lättlästa tabeller.

Spelpjäsbilarna ser ahlgrenskt bulligt Nascar-mässiga ut, 15 mm långa och inte ätbara även om de verkar vara så ut vid första anblicken. Varje spelare får en därtill kontrollpanel av papp där hon med plastvisare ställer bilens prestanda. Varje spelare drar dessutom ett förarkort. Varje förare har en individuell förmåga såsom kurvtagning, uppmärksam, spiken i botten. Förmågan ger en bonustärning vid berörda kontrollslag. Utöver allt detta kan en bil förses med ”fula tricks” såsom tuggummiprojektiler (sänker målbilens maxhastighet genom klet i transmissionen), sockervaddsspruta (kladdar ner målbilens vindruta och vållar en omedelbar sladdkontroll) och skumbananer (ökar risken för sladd i kurvor).

Var kommer då godisbilarna in i bilden? Jo, segraren får tömma en plastpokal som man före loppet har fyllt till brädden med Ahlgrens bilar. Tre sådana godispåsar ingår i spelet.

Det här är ett lättsamt partyspel som passar bra på barnkalas för ungar i åldern 8–10 år. Det är säkert bra att ha en förälder på plats för att styra upp regeltjafs. Jag hade älskat Ahlgrens bilspel när jag gick på lågstadiet. Jag kan också tänka mig att spela det här med några kompisar vid enstaka tillfällen. Då kan man förslagsvis fylla segerpokalen med mousserande vin istället.

Betyg: 4/5 för barnspelare; 3/5 för vuxna spelare.
 
Last edited:

God45

Estet-Conan
Joined
23 Oct 2012
Messages
14,425
Ahlgrens bilspel
View attachment 9042
Min mugglar-tvillingsyster är ICA-handlare i Skräpplinge, en byhåla strax intill Basings Hicka. Hon känner till mina hobbies och skickade nyligen Ahlgrens bilspel till mig. Det handlar tydligen om en marknadsföringsploj från Cloetta, företaget som tillverkar Sveriges mest sålda bilar. Syrran hade fått spelet av en försäljare, men trodde att det skulle passa bättre i min spelhylla än hos henne. När jag lusläste regelhäftet upptäckte jag i det finstilta att Cloetta hade lejt de rutinerade spelmakarna hos God45 Publishing Ltd för att utveckla Ahlgrens bilspel. Ett klokt drag.

Det var en riktig nostalgikick att packa upp boxen. När jag var barn kring 1970 fanns det ett racingspel från Alga som hette Formula. Spelarna körde varsin racerbil på en kurvfylld bana. Man styrde sitt fordon via en kontrollpanel av papp med visare; där ställde man in fart, växel och räknade ner slitage på däck och bromsar. Jag utklassade systematiskt mina kompisar tack vare bättre insikt i risker och sannolikheter. Ahlgrens bilspel har många likheter med Formula; konstruktörerna verkar dessutom ha hämtat inspiration från Avalon Hills Circus Maximus, Äventyrspels Combat Cars, samt Super Mario Cart.

Komponenterna är av utmärkt kvalitet. Alla går i de förväntade ahlgrenska pastellnyanser: vitt, rosa, ljusgrönt, samt ljusblått, ljusgult och ljuslila. (Problematiskt för en del färgblinda.) Spelbrädet omfattar en racerbana med många kurvor samt diverse förtryckta tabeller. Spelreglerna är rakt på sak: kör X antal varv och vinn. Bilarna kan accelerera och bromsa inom vissa gränser och varje kurva har en maximal säker hastighet. Om spelaren vill forcera bilen över en sådan gräns, rullar hon ett kontrollslag med 1–3 T6 mot ett angivet svårighetsvärde. Om tärningssumman understiger svårighetsvärdet inträffar ett missöde, vars effekter beror vad spelaren vill göra, till exempel bromsslitage, sladd av banan, eller motorskada. Allt anges i lättlästa tabeller.

Spelpjäsbilarna ser ahlgrenskt bulligt Nascar-mässiga ut, 15 mm långa och inte ätbara även om de verkar vara så ut vid första anblicken. Varje spelare får en därtill kontrollpanel av papp där hon med plastvisare ställer bilens prestanda. Varje spelare drar dessutom ett förarkort. Varje förare har en individuell förmåga såsom kurvtagning, uppmärksam, spiken i botten. Förmågan ger en bonustärning vid berörda kontrollslag. Utöver allt detta kan en bil förses med ”fula tricks” som tuggummiprojektiler (sänker målbilens maxhastighet genom klet i transmissionern), sockervaddsspruta (kladdar ner målbilens vindruta och vållar en omedelbar sladdkontroll) och skumbananer (ökar risken för sladd i kurvor).

Var kommer godisbilarna in i bilden då? Jo, segraren får tömma en plastpokal som man före loppet har fyllt till brädden med Ahlgrens bilar. Tre sådana godispåsar ingår i spelet.

Det här är ett lättsamt partyspel som passar bra på barnkalas för ungar i åldern 8–10 år. Det är säkert bra att ha en förälder på plats för att styra upp regeltjafs. Jag hade älskat Ahlgrens bilspel när jag gick på lågstadiet. Jag kan också tänka mig att spela det här med några kompisar vid enstaka tillfällen. Då kan man förslagsvis fylla segerpokalen med mousserande vin istället.

Betyg: 4/5 för barnspelare; 3/5 för vuxna spelare.
Det var allt jag drömde om! :D
 

Lukas

Smutsig hippie
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,200
Location
Huddinge
Jag har inte haft tid idag att skriva ihop min recensions idag, har vi någon deadline för jag tror inte jag hinner skriva den innan måndag
 

Ackerfors

Umarell
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,293
Location
Ljungsbro
Trolltyg i tomteskogen
Vi var nog många som höjde på ögonbrynen när det blev klart att BB7 Games skulle göra rollspel av den gamla barnfilmen Trolltyg i tomteskogen. Spelstudion är främst känd för att ha gjort svulstiga licens-spel av mer lågmälda varumärken som Fem myror är fler än fyra elefanter och Romeo & Julia men åtminstone jag närde förhoppningen att de denna gång skulle frångå sin inslagna väg och faktiskt göra ett barnvänligt spel.

Nå, så blev det inte.

I skogen rasar ett fullskaligt krig mellan tomtarna och trollen och spelarna ikläder sig rollen som aktörer på endera sida på ett sätt som för tankarna till World of Warcraft: Horde eller Alliance? Tomtar eller troll? Kopplingen är inte så långsökt som den låter, skaparna har själva angivit datorspelet som en inspirationskälla i en intervju som gjordes under Kickstarter-kampanjen.

Rollpersonerna skapas mer eller mindre som klipp- eller spratteldockor. Spelarna väljer bland olika kläder och kroppsdelar vilka bär olika egenskaper och med hjälp av påsnitar sätts samman till en helhet. Det är förvånansvärt trevligt; taktilt och pyssligt på ett sätt som jag sällan upplevt i rollspel. Tankarna förs inte helt osökt till julpysselkvällar men med fler troll.

Reglerna är BB7 Games vid det här laget ikoniska JY0-motor som de utvecklat stegvis sedan solorollspelet Jesus: Year Zero och ja, Trolltyg i tomteskogen är den i mitt tycke fräschaste inkarnationen av regelmotorn. Jag stör mig fortfarande på att det inte går att smyga, men ju mindre subtila rollpersoner som spelas desto mindre spelar det någon roll.

Fältslagsreglerna är i stora drag desamma som i Fem myror är fler än fyra elefanter men utan de närapå parodiska abrovinkerna som krävdes för att balansera de olika fraktionerna i FMÄFÄFE. Det tackar vi för, även om det i båda spelen känns lite tveksamt om dessa ska behövas.

Huvudkampanjen inleds i grundboken. Det är en småskalig berättelse som tycks vara en utmärkt utgångspunkt både för dem som vill investera i prenumerationstjänsten (vilken också krävs för att få tillgång till fler delar till rollpersonerna) som krävs för övriga kampanjen och för dem som vill utforska världen på egen hand. Instruktionerna i spelet är tydliga: 1. Det ska börja enkelt och sedan trappas upp för att rollpersonerna ska kunna spela en större roll i världen, och 2. Konflikten mellan tomtarna och trollen ska introduceras tidigt, svartvitt och med avgörande konsekvenser för såväl rollpersonerna som världen omkring dem.

På det hela taget är Trolltyg i tomteskogen ett spel som utan undantag missar poängen med filmen, men som, om man bortser från detta, skulle kunna ligga till grunden till ett speligt, episkt och inte minst dyrt spelande.
 
Last edited:

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,356
Location
Umeå
The RPGame.png

Ett av den samtida rollspelshobbyns största gissel är att allt möjligt ska pressas in i D&D 5E-mallen, oavsett hur illa det passar där. Sällan har detta klagomål klingat mer sant än i fallet The (Role-playing) Game. Här har man alltså tagit Neil Strauss' klassiska skildring av PUA (Pick Up Artist)-världen och stöpt om den till klasser, specialförmågor och handlingsekonomi. Resultatet blir som förväntat, ett osammanhängande (och mer än en smula misogynt) mischmasch.

Rollpersoner kan tillhöra klasser som "magician" och "wingman", alla med olika specialförmågor och olika värden på de centrala färdigheterna som Negging och Peacocking. Givetvis förväntas din rollperson vara en heterosexuell man, även om regelboken pliktskyldigt gestikulerar mot möjligheten att spela kvinnliga och/eller homosexuella PUAs i en sidoruta.

Vad gör man då? Den centrala aktiviteten i spelet är, förstås, att ragga brudar, vilket modelleras med en spelmekanik kalkerad efter 5Es stridssystem. Kvinnor rankas 1–10 efter hur attraktiva de är, en siffra som också avgör deras motståndskraft mot rollpersonens närmanden. Genom att utföra "attacker" i form av olika raggningstekniker kan rollpersonen nöta ned motståndskraften hos föremålet för sitt erotiska intresse, samtidigt som man måste avvärja motattacker i form av "bullshit tests" och liknande manövrer avsedda att få en att göra bort sig eller tappa tråden.

I rättvisans namn tycks systemet, om man bortser från vad det ska representera, påfallande väldesignat ur rent spelmekanisk synvinkel. Att framgångsrikt förföra sin måltavla kräver en genomtänkt taktik; ofta måste man välja rätt tekniker i rätt ordning och omsorgsfullt hushålla med sina resurser för att kunna använda dem vid precis rätt tillfälle. Att vara en skicklig förförare, tycks spelet vilja säga, är inte så annorlunda från att vara en skicklig speltaktiker – och detta fångar väl kanske på ett perverst sätt PUA-världens själva ethos: att tjusa kvinnor är något som låter sig sönderdelas i diskreta steg, ett teknisk problem att lösas av ett analytiskt intellekt.

Med detta sagt är den i grunden antagonistiska förståelse av mänsklig intimitet som spelet presenterar förstås både reduktionistisk och djupt dehumaniserande. Och även som systemet duger som taktiskt pussel är det svårt att se hur det är tänkt att fungera som rollspel. Förförelse är ju i nästan alla lägen en aktivitet som inbegriper endast två personer, och spelet gör ingenting för att motverka den bilden. Är spelet tänkt att spelas på bara en spelare + SL, eller är det tänkt att spelledaren ska köra separata "strider" för varje rollperson? Regelboken ger inga svar.

Jag vet inte om idén med ett rollspel baserat på The Game förtjänade att lämna ritbordet, men om man nu tvunget skulle skriva ett sådant spel så finns det element i källmaterialet som faktiskt hade kunnat passa den gemensamma skapande aktivitet som rollspel är: centralgestalternas inbördes relationer, intriger, rivaliteter och försök att överträffa varandra. Skildringen av PUA-subkulturen med dess färgstarka och besynnerliga gestalter och hemkokta teorier är trots allt den stora behållningen med The Game, och man hade kunnat ta avstamp i denna säregna sociala miljö för att göra ett spel om relationerna mellan människor vars sammanhållning helt och hållet kanaliseras genom ett monomant fokus på att få ligga. Men The (Role-Playing) Game låter knappast ens antyda att rollpersonerna är delar av samma sociala krets. Allt handlar om hur din rollperson ska få ligga – som om D&D spelades med en separat dungeon för varje rollperson.

Nej; bortsett från vissa spelmekaniskt intressanta idéer får nog detta spel betraktas som en dålig idé från början till slut.

Betyg: 1/5
 

Gamiel

Hero
Joined
22 Dec 2013
Messages
1,702
Location
Stockholm
Dåligt. Jag finner det jag fick rätt så smaklöst så jag har svårt att komma på något. Sedan är det väll problemet med att vissa grejer funkar för en fristående film men är svårt att utveckla för återkommande rollspelande
 
Top