Nekromanti Realismskräck bland nördar?

[Eksem]

Re: Vad hette det sa du?

Jag tror det främsta exemplet på tyckarinflytandet över mig är vin. Jag har inte en chans att själv prova mig fram (utbudet är enormt och det är svårt att se på varudeklarationen vad man får), och uppskattar definitivt experttipsen. Krångligare blir det med t.ex. musik, där man måste skaffa sig en personlig relation till tyckarens tyckande för att kunna ha det som vägledning. Men det är klart görbart. Jag har en lista över recensenter som jag respekterar och kan använda som vägledning.

Jag kan faktiskt tycka att proffstyckarnas tyckande SKA vara ett problem för producenten, så länge det är vägledande för konsumenten.

Men recensenter kan också vara onödigt sågande, eller onödigt hyllande, och det finns egentligen ingen vidare utvecklad kvalitetskontroll av recensenter (är det ens görbart?).

En annan fråga är också hur marknadsföringens inflytande på marknaden påverkar konsumenter och producenter. Är det mer, mindre eller lika rättvist som existensen av proffstyckare? Kan kanske proffstyckare jämna ut marknadsföringsbudgetar?

 

[Saxifrage]

Re: Vad hette det sa du?

Författarna själva bryr sig nog inte så mycket om klassningen utan det är uttolkarna runt omkring som är de verkliga irritationskällorna, särskilt när de fnyser åt sådant som inte passar deras värderingar och modeller.

En kompis brukar säga att "kritik är intellektets hämnd på konsten", och det instämmer jag gärna i. Något förenklat kan man se det som att konstnärer (och författare) helt enkelt försöker göra sköna grejer, varpå kritikerna sedan skitnödigt försöker övertolka och analysera till förbannelse. Då blir naturligtvis kulturkoftorna nervösa när odågan till konstnär har mage att göra något som inte passar in i deras referensramar.

Det är min lätt polariserade bild av förhållandet mellan konstnär och kritiker. Men så anser jag också att "kulturarbetare" är en synonym för "obegåvad konstnär"...

 

[krank]

Re: Vad hette det sa du?

En annan fråga är också hur marknadsföringens inflytande på marknaden påverkar konsumenter och producenter. Är det mer, mindre eller lika rättvist som existensen av proffstyckare? Kan kanske proffstyckare jämna ut marknadsföringsbudgetar?

Mja, med tanke på att det generellt är rejält marknadsförda filmer som når de av proffstyckarna som påverkar publiken, skulle jag säga att proffstyckarna på sin höjd kan fungera som en högst slumpartad slutstation, s a s. De mera smala filmerna når aldrig Filmtipset.

 

[krank]

Re: Vad hette det sa du?

Det är min lätt polariserade bild av förhållandet mellan konstnär och kritiker. Men så anser jag också att "kulturarbetare" är en synonym för "obegåvad konstnär"...

Innan jag ger mig in i en argumentation om konst och dess värde, vill jag gärna att du utvecklar det där.

 

[Brior]

Re: Vad hette det sa du?

Det finns ingen väsensskillnad mellan producent och konsument, eftersom de lever i symbios - och båda hjälps åt att skapa verket.

Jag både producerar och konsumerar kultur och har svårt att svälja påståendet ovan. Jag håller med om att ett verk återskapas i betydelsen nytolkas varje gång någon tar del av det. Det är helt i sin ordning - inget är så roligt som att ta del av nya varianter av mina gamla rollspel till exempel.

Däremot finner jag en himmelsvid skillnad i att skriva en bok och att läsa den, nämligen det gigantiska arbete och den själsvånda som ligger bakom romanskrivande och publicering. Arbetsinsatsen och utsattheten är helt enkelt så oändligt mycket större för producenten. Kanske kan du utveckla vad du menar om jag har missförstått?

 

[Eksem]

Re: Vad hette det sa du?

Det är förstås en hyfsad skillnad mellan film och musik och litteratur och vin och...

Film är klart extremast.

Eller ta för den delen digitala spel, där det inte riktigt finns någon indie-scen.

 

[krank]

Re: Vad hette det sa du?

Kanske kan du utveckla vad du menar om jag har missförstått?

Jag tycker bara inte att arbetsinsatsen har med tolkningsrätten att göra.

Att två personer spenderar olika mycket tid på att skapa något spelar ingen roll om de ändå skapar 50% var, så att säga.

 

[Brior]

Re: Vad hette det sa du?

Jag tycker bara inte att arbetsinsatsen har med tolkningsrätten att göra.

Det kan jag instämma i.

Att två personer spenderar olika mycket tid på att skapa något spelar ingen roll om de ändå skapar 50% var, så att säga.

Hmm, vi kommer kanske inte längre även om jag undrar med vilken matematik du kommer fram till 50-50, men OK. Kan du ändå förstå att man på rent psykologiska grunder har väldigt svårt för lättsinniga omdömen när man har lagt ett stort arbete på sitt verk? Det är närmast där min motvilja mot etablerade recencenter bottnar. Sedan vet jag inte om det går att förstå hur utsatt man känner sig som publicerad-kritiserad utan att själv gå igenom erfarenheten - kanske påminner det om att bli mobbad (vilket jag gudskelov sluppit).

 

[krank]

Re: Vad hette det sa du?

Hmm, vi kommer kanske inte längre även om jag undrar med vilken matematik du kommer fram till 50-50, men OK

Jag har ingen matematik, jag drog bara till med något. Jag menar helt enkelt att läsare och författare (exempelvis) har lika stor del i "skapandet" av ett verk. Ett verk som aldrig läses av någon (och nu menar jag att ingen bokstavligt talat, läser det) är, enligt mig, svårt att egentligen kalla ett verk. Författaren ger ifrån sig den ena "halvan", och alla som läser har sina egna "halvor" i form av tolkningsgrunderna.

Kan du ändå förstå att man på rent psykologiska grunder har väldigt svårt för lättsinniga omdömen när man har lagt ett stort arbete på sitt verk?

Jadå, absolut. Jag brukar inte känna så själv vad gäller min egen blygsamma kulturproduktion, men jag kanske är lite speciell på det området.

kanske påminner det om att bli mobbad

Det har däremot jag. Och jodå, det är skitjobbigt. Men, det formade mig till den älskvärda och allmänt underbare person jag är idag, så på det hela taget så var det uppenbarligen, i mitt fall, inte så farligt.

 

[Arfert]

Re: Fantasiskräck bland icke-nördar?

Nja, det är nog mer ett uttryck för en åsikt om att man bör läsa mer "kvalificerad" litteratur än vanlig fantasy/SF, som är populärlitteratur på samma sätt som deckare eller thrillers...

Inte ett angrepp på det fantastiska i sig. Folk som enbart läser "finare" litteratur har inget emot sånt som egentligen kvalar in som SF/Fantasy, bara det har recenserats på kultursidorna och inte KALLAS för det. ;-)

Personligen gillar jag att läsa det mesta, bara det är läsvärt. En bra bok är en bra bok, precis som en bra låt är en bra låt. Försöker låta bli att bry mig om vad andra anser att jag bör gilla så mycket det går. Även om man såklart påverkas av det.

/Tomas, prettohataren

 

[Arfert]

Re: Vad hette det sa du? lätt OT

....jag blir också irriterad över recensenter, tycker ofta att de inte verkar ha koll på vad de skriver om... om de verkligen har läst boken, sett filmen eller hört skivan... eller bara har skummat och sedan skrivit ner sina förutfattade åsikter.

Men man får väl låta bli att bry sig i möjligaste mån. Och att inse att de ofta har fel. Om man kollar vilka pop/rock-artister som fick bra recensioner på 70-talet (och tvärtom) kan man konstatera att det mesta är bortglömt, medan det som sågades ofta är hyllat nu. Hur många av er kids känner till det på 70-talet sjukt hypade Rockpile? Men de i de stora svenska tidningarna sågade band som Led Zeppelin, Pink Floyd och Black Sabbath känner "alla" till.

 

[Eksem]

Re: Vad hette det sa du? lätt OT

Upp till kamp för recensenterna!

Nåväl, jag har även tidigare sagt att t.ex. Abba i Sverige recenserades utifrån gräsliga premisser, och jag kan också tänka mig att utländska band råkade ut för samma behandling (just 70-talet verkar ha varit en mycket dålig tid för recensioner), men man får inte heller glömma att många plattor som hyllades av recesenter då men är bortglömda idag fortfarande är så jävla bra att riktiga musikälskare betalar hundratals kronor för att få tag på ett av de få exemplaren som finns kvar.

Från det tidigare 2000-talet är chansen större att vi minns Britney Spears än att vi minns Hot Chip, men handen på hjärtat, vad är EGENTLIGEN bäst?

 

[Basenanji]

Äsch, jag inser att jag håller med dig. Nu är jag inte lika beläst vad Lidman och Ivar beträffar och din lilla post har gjort att intresset för svenska arbetarförfattare ökat dramatiskt. Min favvo när det gäller arbetaröden är annars "Vredens druvor".

Jag kan tycka att fantasy-kulturen (som jag hat-älskar) ofta får ett komplicerat förhållande till sig själv. Man ska skildra något fantastiskt, utomvärdsligt, och får varken bli trivial som den vardag vi upplever IRL eller alltför surrealistisk.
Om man lånar moment från den vardagliga miljön, får dessa inte ta överhanden. Vilket gör att läsupplevelsen begränsas till att bli häftigt effektsökeri, istället för att ställa frågor om oss människor. Och med risk för att bli lite kulturelitistisk, så anser jag att god litteratur, konst, musik ska göra det. På ett eller annat sätt. Timbuktu gör det, precis som tex Mapplethorpe (fotografen) också gör det. Men fantasyn gör det alltför sällan.

Du skriver att du får inspiration från annan kultur än fantasykulturen. Starkt medhåll från min sida på den punkten- jag tycker ofta att de mänskliga öden som går på djupet både i litteratur och på film, inspirerar starkast.
Att få rollspela en riktig klasskonflikt har jag länge sett fram emot!

Jag är ju Granström-fanboy och ett bra exempel på Granströmspel med lite djupare koppling till etiska/moraliska dilemman är 'Shaguliterna' som bokstavligen går över lik för sin sak. Visst finns det beröringspunkter med vår tid och dess aktörer?!

Jag tycker att Granströms roman "Svavelvinter" visar hur man kan skapa en värld som är så där utomvärdslig med referenser till vår egna värld, etiska dilemman, tragiska och komiska levnadsöden mm. Faktiskt är det en av de få fantasyböcker jag verkligen uppskattat som litteratur- annars brukar jag mest tycka att fantasylitteratur är bra historier.

Med reservation för att jag har läst för lite för att vara riktigt kaxig på den här punkten.

Slutpoäng: läs gärna Granströms "Svavelvinter"! Kanske mer roman än arbetarroman, men det är faktiskt inte så illa pinkat!

/Basse

 

[Troberg]

Re: Vad hette det sa du?

Eller ta för den delen digitala spel, där det inte riktigt finns någon indie-scen.

Visst finns det en indiescen bland de digitala spelen. Den handlar främst om moddar, men de är ofta så stora modifikationer att de har mycket lite med ursprungsspelet att göra.

 

[Arfert]

Re: Vad hette det sa du? MER OT

nja, det som avskyddes var mycket det man kallade STADIUMROCK på den tiden... alltså band med lite större shower, som kallades "elefanter"... som dom jag nämnde. Idealet var små band som gärna kunde göra pubspelningar och liknade.

Den här diskussionen inom rockrecensenterna hade inget att göra med att banden var mer eller mindre politiska... det gällde nog mest svenska band.

 

[Yllle]

Jag kan tycka att fantasy-kulturen (som jag hat-älskar) ofta får ett komplicerat förhållande till sig själv. Man ska skildra något fantastiskt, utomvärdsligt, och får varken bli trivial som den vardag vi upplever IRL eller alltför surrealistisk.
Om man lånar moment från den vardagliga miljön, får dessa inte ta överhanden. Vilket gör att läsupplevelsen begränsas till att bli häftigteffektsökeri, istället för att ställa frågor om oss människor. Och med risk för att bli lite kulturelitistisk, så anser jag att god litteratur, konst, musik ska göra det. På ett eller annat sätt. Timbuktu gör det, precis som tex Mapplethorpe (fotografen) också gör det. Men fantasyn gör det alltför sällan.

Det är väl ungefär det jag tycker. Effektsökeriet och fantasismen kommer ivägen för frågorna, människoskildringarna och ibland till och med berättelsen. Mer Fantasy än fantasi.

Mapplethorpe är för övrigt en intressant fotograf, men jag föredrar Imogen Cunningham och Sune Jonsson. Två väldigt olika fotografer, en konstfotograf och en rent dokumentär, men två som jag håller lika högt.

Du skriver att du får inspiration från annan kultur än fantasykulturen. Starkt medhåll från min sida på den punkten- jag tycker ofta att de mänskliga öden som går på djupet både i litteratur och på film, inspirerar starkast.
Att få rollspela en riktig klasskonflikt har jag länge sett fram emot!

Jag har faktiskt klurat en del på en sagofantasykampanj där ett bondekrig står i centrum. Det är synd att så få spelskapare plockar in ideologi och klasskonflikter som drivande i sina världar. Gondica är det enda svenska spel som jag på rak arm kan komma på där ideologiernas kamp utgör en viktig del. Anders Blixt och jag har nog väldigt olika åsikter när det gäller politik, men han ska ha en eloge för att han vågar slänga in ett sådant tema. Ett tema som öppnar upp en massa roliga och spännande möjligheter.

Svavelvinter har jag varit sugen på att läsa sen den kom ut, men det har av olika anledningar inte blivit av. Det är bra att det kommer ut svensk fantasylitteratur om inte annat, särskilt om de vågar utnyttja vårt språk till fullo.

Fantasyn och SF har några få som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet än de kan få om den bara ses som genrelitteratur. Ursula K Leguin t ex är en sådan författare.

Till sist så läser jag en hel del ren underhållningslitteratur av alla genrer, och njuter av det. Men de flesta av de stora och mest inspirerande läsupplevelserna har jag fått från annat håll. Dessutom så tycker jag att det är jätteroligt att läsa författare som Zola, Strindberg och Moa Martinson.

 

[krank]

Gondica är det enda svenska spel som jag på rak arm kan komma på där ideologiernas kamp utgör en viktig del.

*hrrm*

Räknas inte Oktoberlandet/ H&T?

 

[Troberg]

Räknas inte Oktoberlandet/ H&T?

Eller Generica, som kommer som en direkt motreaktion på d20/D&D's regelsystem, attityd och licenser?

 

[Eksem]

Re: Vad hette det sa du?

Fast det brukar väl vara icke-kommersiella projekt?

 

[Eksem]

Fast nu pratade man spelvärld. Även om jag misstänker att Generica genomsyras av en del rebellanda tror jag inte att det är din avsikt att det ska ska synas i Generica-spelmöte?