David Eddings - Sagan om Belgarion 5: Ödets Fullbordan
Jahapp. Då var det slut.
Boken följer två parallella spår, dels Garion+Belgarath+Silke som smyger genom fiendens hemland till den onda guden Toraks viloplats, dels resten av karaktärerna som hanterar det stora kriget mot alla Toraks underhuggare.
Det lilla spåret
Det lilla spåret är betydligt finare än det stora. Den lilla trion råkar ut för små äventyr som är riktigt inspirerande till rollspel (jag vill ha djävulsbesvärjare som har pokémondueller i min nästa rollspelskampanj!) men tyvärr tillför så mycket för handlingen. De ska gå från punkt A till punkt B. På vägen händer X, Y och Z. Påverkar det någonting i handlingen? Gör det världen mindre platt? Tydligt nej på båda. Sen är det tyvärr en hel del som är som minst pinsamt dåligt, som värst ohyggligt uselt. Rasismen som genomsyrar böckerna får här sällskap av en hel del genomgång av länders statsskick och kultur som visar att Eddings nog inte ens fick D i historia, samhällskunskap och/eller ens idrott och hälsa på gymnasiet. Det är så mycket som är så dumt och inte funkar om man tänker på det en sekund längre än scenen det är med i. Meh på det stora hela.
Det stora spåret
Det här kan vara det mest pinsamt beskrivna krig jag läst i en fantasybok. Även om de har legat i krig av och till i femtusen+ år med exakt samma teknologi som idag är det alltså ingen som tänker på att en armé behöver mat förrän en av de många knugarna säger något. De andra blir tagna på sängen. Slagfältsscenerna är totalt livlösa. Det känns aldrig som om någon man bryr sig om är i den minsta fara. Som mest dör någon som haft fyra repliker. Ce'Nedra och hennes vänner är också så urbota korkade att de ger sig av på en nöjesritt
utanför försvarsverken de byggt runt lägret utan att säga till någon och ingen stoppar dem innan de varit ute en bra stund. Jo, för ingen lär ju märka att arméns galjonsfigur, kungens kusin och kungens bästa väns fru bara försvinner? Det här är nästan lika dumt som Femhärarslaget i
The Hobbit 3: Är det inte slut än?
Sluttampen
Profetian slår in, Ljusets Son besegrar Mörkrets Son, och allt det där. Allt slutar med bröllop och glädje, och en putslustig liten epilog. Jag var aldrig orolig när det var högtravande epik, med den galna guden Torak, den döda staden, besvärjaren Zedar och de andra hemskheterna. De gav aldrig någon form av reellt hot, och det kändes aldrig som om de faktiskt var karaktärer i sig. Även om Toraks närvaro alltid hängt stort har han faktiskt snarkat sig igenom resten av böckerna utan att påverka ett smack. Jag var betydligt mer med på att Ctuchik var en läskig typ i bok tre än Torak i bok fem.
När de återvänder och firar sina bröllop och allt det där andra går alltihop i mål rent narrativt, men jag kan för min själ inte komma på hur i stort sett någon av de många karaktärerna har förändrats av resans gång. Visst, på ytan har det hänt massor - Garion är kung och besvärjare nu, för bövelen - men nog är han samma person på insidan. Det är en klassisk hjälteresa om man tittar hastigt, men inte alls om man gräver lite. Luke Skywalker är inte samma person i början av episod 4 och mot slutet av episod 6, till exempel. Den enda som är i närheten av att nå den förändringen är Polgara. Så varför var de här böckerna så fantastiska när jag var barn när jag nu ser tonvis med brister för varje positiv grej?
Varför?
- Power fantasy - Historien är en riktigt välkonstruerad power fantasy. Garion blir inte världens bästa krigare. Han är faktiskt genuint kass på att slåss med svärd. Men han lär sig något han aldrig ens visste fanns - trolleri. Dessutom är han inte bara världens, utan hela universums mittpunkt. Att vara viktig är långt mycket viktigare för en power fantasy än att vara bäst. Säger jag, i alla fall.
- Karaktärerna - Det vimlar av karaktärer i böckerna. Bara grundpartyt som reser med Garion är tio personer eller mer beroende på när i sviten vi är. Varje gång man är på väg att inse att någon av dem är totalt platt och meningslös dyker det upp ett försök till fördjupning via sidoplott (som 95% av gångerna är platt kärlek) eller en ny karaktär som är lika platt, men åtminstone har nyhetens behag. Läser man inte med ett kritiskt öga är det lätt att missa plattheten i dem. Det är bara ett fåtal karaktärer som bryter plattheten och fastnar i minnet. Resten av världens samlade befolkning är totalt endimensionella, med lite strössel på toppen för de som är med i partyt.
- Världen - Va? Är världen bra? Nej, absolut inte. Den är lika platt som karaktärerna. Men den används också på samma sätt, och precis när man börjar inse att något är klafs springer de vidare till nästa stereotypa land. Det funkar när man är ung och inte tänker på sånt. Som vuxen är det olidligt, men som barn...? Det flyter. Det gör det mycket lättare att ta till sig och förstå än ett mer intrikat världsbygge.
- Polgara - Ingen av karaktärerna är en tiondel så minnesvärd som Polgara. Bara Belgarath (som har exakt samma personlighet som Silke, fast gammal) är i närheten. Jag förstår varför jag fastnade för henne som ung, och även varför mina systrar gjorde det (även om det nog i någon mån även var för att det finns så få kvinnliga fantasyhjältar och allt det där också). Hon är både en ball morsa, en cool magiker, en bra ledare, och en person ingen jävel kan sätta sig på. Samtidigt är hon rädd för framtiden, för att bli hjärntvättad av Torak, och en massa hemskheter på vägen. Hon är mänsklig. Raseriutbrott, glädjetjut, irriterande gnabb med sin far, etc, etc. Bra skriven.
- Mysteriet - Början på historien i första boken är som sagt riktigt välgjord. Bra mysterium där man som läsare inte förstår allt, men precis lagom mycket mer än Garion. Scenerna hemma på bondgården är välskräddade för att man ska få sympati för den lille föräldralöse pôjken, och allt när de rör sig därifrån håller en på rätt sorts halster. Välgjort.
- Allt slutar lyckligt - Jag tror inte det går att understryka nog mycket att det hela slutar lyckligt. Ovänner blir vänner, skurkarna får spö, hjältarna vinner och de som borde bli kära blir kära och gifter sig. Där många andra fantasyböcker i den tiden och till den målgruppen har någon sorts bitterljuv eftersmak av vemod (LotR, Narnia, Deverry, etc) är det här bara bra på slutet. Ingen fluga i partybålen, liksom.
Avslutningsvis
Hm. Tror det var det. I slutändan är det här inte något jag rekommendera någon. Böckerna är kiosklitteratursskräp, och inte den roliga sortens. Det är så mycket misogyni, troper, rasism och platthet här att man som vuxen inte kan låta bli att skaka på huvudet. Jag tror jag måste gå till optikern efter alla gånger jag rullat med ögonen, det måste ha skadat mina synnerver på något sätt.
Nä, böckerna är blaj. Att läsa om dem i vuxen ålder har också tvättat bort alla känslor av nostalgi från dem. Ingen bör läsa dem när det finns så många bättre böcker att ta tag i.
