Prestationsångest i rollspel

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
2,469
Dock är risken stor att jag tycker det blir trist om intrigerna och settingen blir för enkla.
Jag förstår, jag är väl likadan. Men det är kul att variera sig för olika input. Det bästa är ju att lämna över SL-rollen till någon annan, men det är ju inte alltid ett alternativ. Då är sådana spel bra avlastning. Tyckte Mutant År noll var bra på det viset. Så pass att jag började ha tråkigt mellan passen.... så syftet uppnåddes. Tog mig även an två enkvälls av samma skäl (Hårda bud till Mutant 2089 och Mörk borg). Sen måste givetvis alla i gruppen vara med på den ansatsen.
 
Last edited:
Joined
22 Sep 2011
Messages
1,124
Location
Malmö
Jag kanske bör tillägga att det här inte upplevs som ett jätteproblem för mig. Jag gillar att preppa och jag det är ju inte som att jag mår dåligt i någon större utsträckning över det här. Det är dock fortfarande trist när prestationsångesten finns där. Sen är det nog som sagts ovan att man kan behöva jobba med självbilden generellt.
ja det skulle ju var min semi-proffesionella åsikt (snart färdig psykolog). Men att acceptera att prestationsångesten finns är ett steg, ett vidare steg kan eventuellt var att söka feedback efter spelmöten av de andra spelarna. typ jag tyckte att detta fungerade dåligt hur upplevde ni det. Förväntansångest baserad på andras reaktioner kan behöva verklighets prövas så vi lär in nya erfarenheter. Allt sådant där är dock individuellt såklart.
 
Joined
15 Dec 2015
Messages
1,635
Mitt största problem som SL är att jag går in med för stor ansats och att det sedan biter mig i baken. I CoCS-kampanjen har jag lagt väldigt många timmar på att förbereda handouts, söka efter bilder, leta fakta, m.m. Men så småningom kommer vi att komma till partier som jag inte hunnit förbereda och det känns inget kul. Samtidigt känner jag inte att jag orkar fortsätta lägga otaliga timmar på förberedelserna. Hade jag börjat på en lägre nivå, hade det varit lättare att hålla den nivån.
 

Henke

Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
2,628
Location
Kullavik
Mitt största problem som SL är att jag går in med för stor ansats och att det sedan biter mig i baken. I CoCS-kampanjen har jag lagt väldigt många timmar på att förbereda handouts, söka efter bilder, leta fakta, m.m. Men så småningom kommer vi att komma till partier som jag inte hunnit förbereda och det känns inget kul. Samtidigt känner jag inte att jag orkar fortsätta lägga otaliga timmar på förberedelserna. Hade jag börjat på en lägre nivå, hade det varit lättare att hålla den nivån.
Ja, det där med för stor ansats känner jag ju också igen med alla specialdesignade polisgazette-löpsedlar till MUA, slitna och kantbrända profetia-handouten till Vox Ranzina, genomgående översättningar av WFRP2, Cthulhu Dark, Alien etc etc. scenarion, omarbetningen av hela WFRP2 besvärjelsekompendiet för att passa Trakorien...
 

luddwig

På fel plats vid fel tidpunkt
Joined
30 Jan 2013
Messages
3,092
Jag kan ha prestationsångest som spelledare men har bara upplevt det någon enstaka gång som spelare (till exempel när jag skulle spela Den yttersta domen som inte liknade något jag spelat förut, och det med i huvudsak obekanta människor). Det är väl helt enkelt så att jag känner större ansvar när jag är spelledare, och lite extra press när jag spelar med folk jag inte känner särskilt väl (eller inte alls). Dessutom är det lätt att jämföra sig själv med alla andra superbra spelledare som finns där ute. Jag brukar dock försöka fokusera på att göra min grej och oftast verkar spelarna nöjda. Ingen har då hittills lämnat spelbordet, mitt vanliga gäng fortsätter att dyker upp med glada miner, och på Grottröj har jag märkt att samma personer kommer tillbaka för mer. Det måste ju betyda att jag gör någonting rätt. Sedan spelleder jag mest egna äventyr med egna regelsystem vilket är på både gott och ont. Eftersom det är mina egna skapelser har jag bra koll på vad som gäller och det är lätt att spontant fylla i eventuella luckor. Samtidigt får jag ett ännu större ansvar. Dock brukar jag vara tydlig med förutsättningarna, till exempel om det är ett speltest eller ett nytt äventyr, och på så vis försöka hålla spelarnas förväntningar på en rimlig nivå. Det jag spelleder är även generellt små sandlådor vilket jag har upptäckt passar mig väldigt bra. Det är relativt lite fakta för mig att hålla koll på, det är relativt lätt att få spelarna engagerade och eftersom inget är förutbestämt är det heller inget som går sönder om spelarna helt oväntat gör B istället för A. Att spelleda äventyr med en förutbestäms handling, särskilt om det är avancerade intriger eller en komplex spelvärld, skulle nog kunna ge mig mer prestationsångest eftersom bördan på spelledaren blir tyngre. Sådana äventyr lockar mig dock inte, jag är alldeles för förtjust i friheten och överraskningarna i öppna äventyr, så det är inget problem.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
10,503
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Jag upplever att min prestationsångest varierar extremt mycket beroende på ambitionsnivån i mina kampanjer.

Stårytime! Detta kommer bli lite långt, men jag tror det kan vara läsvärt, för det beskriver personliga insikter jag fått av de senaste 12 årens rollspelande, och är inget jag diskuterat förr här på forumet.

Så...

Jag har spellett ett antal kampanjer som hade mycket högre ambitionsnivå än alla andra. Med ambitionsnivå menar jag att de var storslagna, unika visioner through and through, som lätt hade kunnat göra sig bra som en visionär tv-serie. Två av dessa kampanjer fungerande bättre än andra, dvs överlevde mer än två spelmöten, och det är ingen slump att bägge är krönikerade på forumet. Den ena var en Noir-kampanj förlagd till 30-talets Shanghai, med element av släktsaga och uråldriga mysterier, den andra en Western-kampanj i form av en True Detective-aktig mordgåta förlagd till Tularosa i New Mexico, med ett egendomligt lager av ödesmättad wierdness och gammeltestamentliga vandringar i den ödsliga, trollska gipsöknen. Dessa två kampanjer var på pappret en stor framgång - spelarna älskade dem passionerat, och gjorde fenomenala rollprestationer. Ambitionsnivån var way above något jag gjort tidigare, i bägge plöjde jag ned groteska mängder research, och till Tularosa lärde jag mig till och med photoshop för att skapa tidsenligt svartvita och slitna SLP-porträtt.

Bägge somnade in ofullbordade, även om Tularosa gick så långt att den nästan blev färdig. Orsaken var min crippling spelledarångest, som fick mig att aldrig be folk boka in spelmöten, och ledde till en startsträcka på minst en timme innan varje spelmöte, där jag försökte få mig själv att, som jag kallade det, "take the plunge"; hoppa in i stämningen och börja spelleda. Det var som en osynlig tröskel jag behövde klättra över - när det väl var gjort var det inga problem, men själva handlingen att klättra över den krävde typ en natural 20.


Som kontrast fanns en annan typ av kampanjer, som jag alltid kallat "Självgående." Dessa är massiva men ostrukturerade och i hög grad oplanerade fisktankar, och vid tiden för Sinoir och Tularosa var de alla spinoffs på min oändliga långkörare i Eon. I detta spelledande fanns nästan ingen prestationsångest, av någon anledning. Spelmöten var lätta att boka in, och jag kom lätt igång att spelleda. Hur kan det komma sig? Jag vet inte. Jag önskar jag visste. Men, om vi tittar på vad som hände sedan, kan vi nog gissa oss till några svar...

Sedan började jag spelleda Star Wars - Force and Destiny. Nu var det ingen tajt, superambitiös ståry, utan en avslappnad kampanj där jag från början inte hade en tydlig vision om vart den skulle leda, men som snart organiskt utvecklade sig till att ha en gedigen plott, ett episkt scope, och vara på väg mot en konkret klimax och upplösning. Men det fanns ingen ansträngning att hålla plotten tajt och slav under en specifik vision - saker fick tas dit de ville av tärningarna och av spelarnas initiativ. Detta var superroligt och lekande lätt och stimulerande att spelleda.

Här hittar vi alltså ett par saker som utmärker mina framgångsrika Eon- och Star Wars-kampanjer, men inte tvunget mina mer ambitiösa försök. Jag gör en punktlista.

- Fiktiva världar. Inget researchtvång. Research görs istället på lust-basis, och skapandet är ohämmat.

- Fantasy i någon form.

- Inte en tajt kampanj, där det bara får vara ett begränsat antal spelmöten. Det får ta den tid det tar. Sideplots är välkomna och kan flippa ut nästan hur mycket som helst. Kreativiteten löper amok, och det är okej.

- Spelare som är opretentiösa, entusiastiska, och kreativa. De är investerade i världsbygget och hjälper aktivt till med det genom sitt spel.

- Ståryn utvecklas organiskt och ad hoc, efterkonstruktioner är mycket välkomna (Kranks mardröm, med andra ord), och först en bit in i ståryn försöker jag klura ut vart allt ska leda.

- Ingen stark hängivenhet till en specifik vision vad stämningen i berättelsen anbelangar.

- Ingen forumkrönika föreligger.

- Låga konstnärliga ambitioner.



Emellertid har jag bara de allra senaste åren lyckats hitta ett format där jag kan ta åtminstone lite av det fantastiska som utmärkte mina misslyckade men visionära kampaner, och plugga in det i kampanjer som annars präglas mer av punkterna ovan. Lösningen stavades Vampire.

Jag har en lång historia av att faila med att spelleda Vampire, men plötsligt, när jag förlagde en kampanj till 60-talets Las Vegas, bara klickade det. Jag vet inte varför exakt, men jag tror det var kombinationen av att rollpersonerna hade tydliga, stårydrivande drivkrafter (de ägde ett casino tillsammans, och hade etablerade rivaler från början), och att miljön var färgstark och välkänd, lite historisk så att jag ändå kunde research-nörda, men inte så historisk att noggran research upplevdes som ett krav. Dessa insikter utvecklade jag senare vidare i min Mexico City-kampanj, som är mitt mest lyckade försök hittils att försöka förena de två sidorna av mina spelledar-ambitioner.

Mexico City by night behåller framgångsreceptet att inte försöka vara tajt, ha en specifik vision eller en förutbestämd ståry, utan den får vara precis så stor och sprawling som den har lust att vara. Miljön är förvisso IRL, men IRL och i nutiden, på ett sådant sätt att spelarna lätt relaterar till och engagerar sig i den och själva bidrar med idéer och research - de inspirerades direkt att kolla på Mexico City i google street views, hitta sina rollpersoners hus, etc. Det finns en del detaljförberedelser av den typ som annars utmärkte mina misslyckade art house-kampanjer, tex har jag knåpat ihop fact sheets som jag tidigare visat upp på forumet, men de var ett rent nöje att skapa, eftersom det är så kul att hitta på SLP:er i Vampire. Varför är det det? Jag tror det är för att man får blanda fenomen och erfarenheter från IRL med spektakulära fantasyinslag, vilket...förstärker dramatiken och tematiken, somehow. Jag vet inte.


Mexico City by Night och Las Vegas by Night har en påtagligt högre tröskel att boka in och komma igång med jämfört med mina Star Wars-kampanjer, men det är värt det, på grund av responsen jag får från spelarna. Och tröskeln är inte ohanterligt hög , till skillnad från hur det blev i Sinoir och Tularosa. Därför tror jag att jag har gjort en viktig upptäckt här, och är nyfiken på att se vart det kommer ta mig i framtiden. Just nu är jag i den konstiga bak-och-fram-weirdness-världen att jag är mer sugen på att spelleda D&D än Eon. Det kanske är nån sorts hjärnvirus, jag vet inte. Vi får se.
 

Henke

Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
2,628
Location
Kullavik
Stårytime! Detta kommer bli lite långt, men jag tror det kan vara läsvärt, för det beskriver personliga insikter jag fått av de senaste 12 årens rollspelande, och är inget jag diskuterat förr här på forumet.
Mycket intressant utläggning! Jag kan någonstans ana att de saker du själv finner intressanta givetvis blir lättare att researcha.
 

.Per.

Rollspelsverket
Joined
3 Feb 2018
Messages
254
Spännande tråd, kan inte säga att jag känner igen mig mer än en slags pepp-förväntan när en ny kampanj rullar igång. Min insikt är i alla fall att alla älskar när andra tar plats runt bordet, när det finns något att studsa mot. Bara pumpa in energi som sl och spelare, du gör inte bort dig, det blir kul! För mig har det hjälpt mycket att plöja actual play poddar och då många olika och se vad olika spelare och GM:s använder för tekniker och sen göra det till sitt eget. Och japp, jag överpreppar med så jag kan fokusera mer på spelarna och deras rollpersoner.
 

Dr_Dängrot

Jag är iaf bra på att dricka öl
Joined
1 Mar 2017
Messages
1,158
Jag kan gå prestationsångest som spelare när jag spelar med personer som vart längre i gamet än mig . När jag spelar spel som är utanför min comfort zone så som mycket av den indie och samberättande som existerar . Jag kan också få oerhörd prestationsångest om jag skulle spela med content creators , jag får ångest över att jag inte skall klara att gestalta den vision dom har för sitt verk och hur det är tänkt att verket skall spelas i deras tycke.
 

pappapiraten

Veteran
Joined
25 Oct 2013
Messages
141
Location
Helsingborg
Kul ämne att få vädra. Jag får inte direkt prestationsångest så länge det inte ligger en förväntning på att jag ska kliva in i en roll där jag måste förvränga min röst. Det där reder jag inte ut. Jag är ingen skådespelare så att dramatisera vad min karaktär gör går bort för min del. Jag är snarare en berättare och känner mig mycket mer tryck i att verbalt visualisera vad min rollkaraktär har för sig.

 

PhilArt

Warrior
Joined
19 Sep 2004
Messages
241
Location
Malmö
Jag känner starkt igen mig i spelledarskapets prestationsångest, på två sätt.

1. Jag har en tendens att överplanera, och därför va dålig på att plocka upp spelarnas egna initiativ. Alternativt stör jag mig på att jag planerat för att spelarna ska va mer drivande än vad de sen är, och jag känner mig tvingad att rälsa mer än vad jag vill. Således landar jag i en prestationsångest rörande att alla förberedelsegrader känns fel.

2. När jag väl spellet får jag ofta kraftig ångest efterråt över att det inte blev som jag ville och att jag inte upplevde att spelarna hade roligt. Det gör att det blir svårt att planera ytterligare spelmöten.

Sammantaget behöver jag lära mig att spelleda good enough, men hur lär man sig det när man redan hindras av ångest?
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
4,307
Location
Linköping
Jag känner starkt igen mig i spelledarskapets prestationsångest, på två sätt.

1. Jag har en tendens att överplanera, och därför va dålig på att plocka upp spelarnas egna initiativ. Alternativt stör jag mig på att jag planerat för att spelarna ska va mer drivande än vad de sen är, och jag känner mig tvingad att rälsa mer än vad jag vill. Således landar jag i en prestationsångest rörande att alla förberedelsegrader känns fel.

2. När jag väl spellet får jag ofta kraftig ångest efterråt över att det inte blev som jag ville och att jag inte upplevde att spelarna hade roligt. Det gör att det blir svårt att planera ytterligare spelmöten.

Sammantaget behöver jag lära mig att spelleda good enough, men hur lär man sig det när man redan hindras av ångest?
Man letar upp andra med samma sorts ångest och sen spelar man ihop tryggt förvissade om att alla är okej med att ingen har roligt. :D (Lite överdrivet.)
 

Dimfrost

Misantrop
Joined
29 Dec 2000
Messages
7,366
Location
Tlön, Uqbar
Jag har prestationsångest som spelledare trots att jag spelat med mestadels samma personer i femton år nu. Jag borde hantera det genom att preppa bättre. I stället brukar jag försöka acceptera att det blir dåligt. Det går sådär.
 

dancodan

Warrior
Joined
14 Aug 2017
Messages
389
Prestationsångest är mitt middle name, first name, last name och name of the game.
Kan tilläggas att jag varit uteslutande spelledare sedan 90-talet. Träning ger färdighet men jag märker att jag ökar nivån samtidigt som jag blir bättre.
Innan presenterade jag en skogsalv genom att han hade gröna kläder och spetsiga öron. Nu har jag preppat alla NPCs med vilken brytning, talsvårighet, egenhet de ska ha. Hur deras kroppsspråk ter sig, hur de reagerar på stress, lögner osv. Varje NPC måste vara en levande, unik person som skiljer sig från tidigare NPCs som spelarna mött.
Det har gått från vanligt spelledande till en teaterföreställning i mitt huvud och så fort jag behärskar det så växlar jag upp till nästa nivå.
...måste sluta.

Edit: slumpmässigt introducerade SLPs improviseras så klart, vissa blir bra vissa blir helt värdelöst platta. Oftast blir de överdramatiska med allt för starka drag. (Läs: Jack Sparrow).
 

Henke

Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
2,628
Location
Kullavik
1. Jag har en tendens att överplanera, och därför va dålig på att plocka upp spelarnas egna initiativ. Alternativt stör jag mig på att jag planerat för att spelarna ska va mer drivande än vad de sen är, och jag känner mig tvingad att rälsa mer än vad jag vill. Således landar jag i en prestationsångest rörande att alla förberedelsegrader känns fel.
Haha det här är som hämtat ur mitt eget överplanerande!
 

Henke

Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
2,628
Location
Kullavik
Prestationsångest är mitt middle name, first name, last name och name of the game.
Kan tilläggas att jag varit uteslutande spelledare sedan 90-talet. Träning ger färdighet men jag märker att jag ökar nivån samtidigt som jag blir bättre.
Innan presenterade jag en skogsalv genom att han hade gröna kläder och spetsiga öron. Nu har jag preppat alla NPCs med vilken brytning, talsvårighet, egenhet de ska ha. Hur deras kroppsspråk ter sig, hur de reagerar på stress, lögner osv. Varje NPC måste vara en levande, unik person som skiljer sig från tidigare NPCs som spelarna mött.
Det har gått från vanligt spelledande till en teaterföreställning i mitt huvud och så fort jag behärskar det så växlar jag upp till nästa nivå.
...måste sluta.

Edit: slumpmässigt introducerade SLPs improviseras så klart, vissa blir bra vissa blir helt värdelöst platta. Oftast blir de överdramatiska med allt för starka drag. (Läs: Jack Sparrow).
Det mest tragiska med det här är att spelarna i min grupp knappast hade reagerat på om jag preppat med de här detaljerna. :)
 
Top