Någon som har sett någon diskussion i stil med "skillnader mellan Play before play och Play between play" någonstans? Det första är något vedertaget, typ, dåligt för Story Now, men att diskutera och etablera kring setting och vad som har skett snarare än vad som ska ske?
Nekromanti Play before play/Play between play?
- Thread starter RasmusL
- Start date
AgnusDaak
Veteran
Om jag förstår din fråga så: Ja, min spelgrupp brukar köra vad vi kallar "rollspelshäng" mellan "Spelmöten". Spelmötena passar vi in så alla kan delta, men rollspelshängen är mer spontana, de som kan hänger på. Då brukar vi göra lite olika saker som vi tycker vi behöver eller kan vara kul. Det kan vara lösa strider, enligt fältslagsregler, utöka bakgrundshistorier till rollpersonerna, testa specialregler och husregler, prata om rollpersoners 'flaggningar' - vad de vill deras rollperson ska hamna i för situation, gå in djupare på olika delar av kulturer, religioner etc. I kort, allt som vi inte har tid med på spelmötena, eller allt det där extra nördiga som inte alla i gruppen tycker är lika kul. Förtydliga gärna din frågeställning om jag missuppfattat din fråga.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Um... vad är du ute efter mer specifikt? Alltså, letar du efter en specifik diskussion någonstans? Eller är du mer intresserad av konceptet i stort? Kan du utveckla koncepten spel före spelete och spel mellan spelet lite mer?
För på sätt och viss känns båda lite bekanta. När man sitter och fixar ihop rollpersoner och spånar en massa kring hur man träffats, vad man har för relationer och sånna saker. Faktum är att jag nog skulle vilja få in ännu mer sånt här i mina framtida spel när man verkligen tar ett möte till, efter att man fixat rollperosonerna, och spenderar hela mötet med att bygga upp relationerna mellan RP.
Att spela lite mellan mötena tycker jag kan vara skitkul, och vi har pysslat lite med sån i ett par kampanjer. Dels att ett par av spelarna spelar lite löst sinsemellan bara för att bygga lite story (eller på skoj) men även att man sitter och pysslar och knåpar, spånar idéer och kanske retconar lite mellan mötena när man försöker få ihop vad som hände senaste mötet.
För på sätt och viss känns båda lite bekanta. När man sitter och fixar ihop rollpersoner och spånar en massa kring hur man träffats, vad man har för relationer och sånna saker. Faktum är att jag nog skulle vilja få in ännu mer sånt här i mina framtida spel när man verkligen tar ett möte till, efter att man fixat rollperosonerna, och spenderar hela mötet med att bygga upp relationerna mellan RP.
Att spela lite mellan mötena tycker jag kan vara skitkul, och vi har pysslat lite med sån i ett par kampanjer. Dels att ett par av spelarna spelar lite löst sinsemellan bara för att bygga lite story (eller på skoj) men även att man sitter och pysslar och knåpar, spånar idéer och kanske retconar lite mellan mötena när man försöker få ihop vad som hände senaste mötet.
Rymdhamster said:
Ja, jag var ute efter ngn spännande diskussion eller text om ämnet. Jag kanske kan länka till en förklaring kring vad "play before play" är men jag är mest intresserad av gränsdragningen; när "before" går över till att vara "between" eller till och med "after" samt hur detta kan skada spel med en Story Now CA.
Rymdhamster said:
Jag tänker mest på "spel" mellan scener, men i ett scenlöst spel kanske mötena blir som scener. Kul tanke iaf.
Hepp... Jag gör ett tafatt försök att skapa lite diskussion här då.
Jag har absolut inget emot att ämnet diskuteras ur andra spelstilars perspektiv men jag kommer att utgå från följande kontext: samberättande, Story Now, scensättning
Nyligen diskuterade jag spelstil lite ytligt med en lirare och vi kom in på ämnet "play before play". När jag har spelat tidigare har jag uppskattat diskussioner om setting, bakgrund, estetik och annat som pågått i utrymmet mellan scenerna.
Ett exempel på vad jag pratar om är när en spelare avslutar en scen i vilken något om världen etableras och övriga spelare börjar ställa frågor om fenomenet och dess implikationer. Är detta spel innan spel eller spel mellan spel? Finns det någon anledning att endast sköta etablerandet i scener?
Jag upplever att play before play är kopplat till don't plan ahead vilket i sin tr syftar mot att inte bli besviken när saker och ting inte blir som man tänkt sig och riken att den egna viljan går ut över de andra spelarnas kul. Tangeras detta i den typ av mellanspel jag beskriver ovan?
Var går gränsen? Vad är riskerna?
Jag har absolut inget emot att ämnet diskuteras ur andra spelstilars perspektiv men jag kommer att utgå från följande kontext: samberättande, Story Now, scensättning
Nyligen diskuterade jag spelstil lite ytligt med en lirare och vi kom in på ämnet "play before play". När jag har spelat tidigare har jag uppskattat diskussioner om setting, bakgrund, estetik och annat som pågått i utrymmet mellan scenerna.
Ett exempel på vad jag pratar om är när en spelare avslutar en scen i vilken något om världen etableras och övriga spelare börjar ställa frågor om fenomenet och dess implikationer. Är detta spel innan spel eller spel mellan spel? Finns det någon anledning att endast sköta etablerandet i scener?
Jag upplever att play before play är kopplat till don't plan ahead vilket i sin tr syftar mot att inte bli besviken när saker och ting inte blir som man tänkt sig och riken att den egna viljan går ut över de andra spelarnas kul. Tangeras detta i den typ av mellanspel jag beskriver ovan?
Var går gränsen? Vad är riskerna?
Jag skulle säga att det problematiska i PBP är att man diskuterar igenom det som ska hända, och sedan spelar man igenom det en gång till (genom att "narrera konflikten") eller bara tafatt hoppar över det. Det handlar alltså om saker som egentligen förtjänar att vara en del av scenerna och fokuseras på, men som snabbspolas igenom med samanfattning.
Det här skiljer sig från att man diskuterar och sammanfattar saker som annars inte visas upp i spel. Om jag säger att min rollperson plockar upp en ångdriven vattenpipa och vi har en kort diskussion om dess historia och kulturella signifikans så är detta en annan sak än PBP, eftersom det vi diskuterar annars inte skulle ha dykt upp i spel. Det är inte en del av kärnan i berättelsen, utan snarare färg som ger den mer djup och innehåll.
Med det sagt har jag upptäckt något på sistone. I mitt speltest av Anatman, i en version som jag nog inte kommer att använda*, så tog jag bort all form av planerande och snack innan spel, förutom rent regelsnack och spelets koncept och så. Men inget planerande, inga rollpersoner. När den första scenen sattes visste ingen vilka rollpersonerna var, vad berättelsen skulle handla om eller ens var den utspelade sig. Det här var jättehärligt, tyckte jag, och jag började på nytt uppskatta den gamla dängan "Show, don't tell". Det är mer kraftfullt att visa upp saker "i berättelsen" istället för att konstatera det i diskussion.
Jag undrar om man inte kan göra så med spelvärldsgrejer och liknande fluff, också. Alltså föra in dem i berättelsen. Tolkien har ju långa utläggningar om hobernas samhälle och så, och det skulle man kunna ha i rollspel också. Skillnaden mellan detta och den typen av diskussion jag nämnde ovan skulle då vara att det här görs explicit som en del av ståryn. Man skulle kunna turas om att etablera fakta, eller en spelare kanske har en liten monolog, eller liknande. Domäner i spel som Shock eller Archipelago kan också vara något. Men just det här med att ta det på allvar och göra det i en mer "narrerande" istället för "konstaterande" eller "diskuterande" form tror jag skulle kunna ge intressanta resultat.
* Men just det här konceptet kommer jag nog att sno till ett annat spel.
Det här skiljer sig från att man diskuterar och sammanfattar saker som annars inte visas upp i spel. Om jag säger att min rollperson plockar upp en ångdriven vattenpipa och vi har en kort diskussion om dess historia och kulturella signifikans så är detta en annan sak än PBP, eftersom det vi diskuterar annars inte skulle ha dykt upp i spel. Det är inte en del av kärnan i berättelsen, utan snarare färg som ger den mer djup och innehåll.
Med det sagt har jag upptäckt något på sistone. I mitt speltest av Anatman, i en version som jag nog inte kommer att använda*, så tog jag bort all form av planerande och snack innan spel, förutom rent regelsnack och spelets koncept och så. Men inget planerande, inga rollpersoner. När den första scenen sattes visste ingen vilka rollpersonerna var, vad berättelsen skulle handla om eller ens var den utspelade sig. Det här var jättehärligt, tyckte jag, och jag började på nytt uppskatta den gamla dängan "Show, don't tell". Det är mer kraftfullt att visa upp saker "i berättelsen" istället för att konstatera det i diskussion.
Jag undrar om man inte kan göra så med spelvärldsgrejer och liknande fluff, också. Alltså föra in dem i berättelsen. Tolkien har ju långa utläggningar om hobernas samhälle och så, och det skulle man kunna ha i rollspel också. Skillnaden mellan detta och den typen av diskussion jag nämnde ovan skulle då vara att det här görs explicit som en del av ståryn. Man skulle kunna turas om att etablera fakta, eller en spelare kanske har en liten monolog, eller liknande. Domäner i spel som Shock eller Archipelago kan också vara något. Men just det här med att ta det på allvar och göra det i en mer "narrerande" istället för "konstaterande" eller "diskuterande" form tror jag skulle kunna ge intressanta resultat.
* Men just det här konceptet kommer jag nog att sno till ett annat spel.
Det jag tänker mig att man tappar när man endast etablerar värld inom scenerna är det fina och organiska sätt världen växer fram på när man har en diskussion snarare än en monolog. Att föra diskussionen inom scenen är givetvis en möjlighet, och något som jag brukar göra, men jag kan förstå de som upplever att det blir hackigt när dramat bryts upp av 5-10 minuter långa diskussioner om samhällssystem och dylikt.
Sedan upplever jag att diskussionerna mellan scenerna styr spelet i scenerna genom att etablera förväntningar och stämning som spelar an vår uppfattning om hur olika typer av historier bör se ut och utvecklas. Jag tycker inte att detta känns som något skadligt och det är ju inte extremfallet av att bestämma vad som sker i förväg men nästan, nästan...
Sedan upplever jag att diskussionerna mellan scenerna styr spelet i scenerna genom att etablera förväntningar och stämning som spelar an vår uppfattning om hur olika typer av historier bör se ut och utvecklas. Jag tycker inte att detta känns som något skadligt och det är ju inte extremfallet av att bestämma vad som sker i förväg men nästan, nästan...
Men en berättelse kan ju växa fram på ett organiskt sätt när man gör det inom spelet. Varför skulle inte en värld kunna göra detsamma? Observera att vad jag snackade om är inte att bara etablera värld genom beskrivningar av vad folk ser och liknande. Jag snackar om att ta in världsbyggandet i spelet och göra det till något som hör hemma i samma rymd, inte som något separat som avbryter spelet där man plötsligt slutar vara spelare och blir några kompisar som spånar. Jag är övertygad om att det finns en massa intressanta sätt att strukturera diskussionerna på, och att det kan göras som en dialog, precis som berättelsebyggandet är en dialog. Man kan göra det i scenen eller mellan scenerna.RasmusL said:
Genesis said:
Strukturer för samtalet skapar utrymme men samtidigt tystnad. Jag har insett att jag tycker väldigt mycket om strukturer för diskussionen vi kallar "rollspel" men att de för att jag ska ha kul måste kunna brytas upp i ostrukturerat samtal mellan de strukturerade sjoken. Mer om detta imorgon lite dåligt med tid nu!