Jag har lyssnat på Asta Kasks nya platta,
Handen på hjärtat.
Jag är ett stort fan av Asta, de är nog mitt favoritband på den svenska punkscenen. Väldigt få band lyckas skapa en sådan positiv energi på sina spelningar.
Men nu ska jag inte prata om hur bra de är live, utan om den här plattan. Den är klassisk Asta - det märks såklart att grabbarna blivit gubbar vid det här laget; Asta har ju trots allt producerat kvalitetspunk bokstavligt talat hela mitt liv. Men, det är inte till det sämre - det här är tvärtom fortfarande energisk, glad, hoppig punk. Texterna och omvärldsanalysen har dock mognat, och det hela är lite mer tight än på deras allra första plattor.
Omvärldanalysen? Ja, för Asta är såklart liksom (vågar jag hävda) alla bra punkband givetvis ordentligt politiska. Här finns ett stort socialt patos och en för punkgenren kanske lite ovanlig vilja att analysera och förstå. Asta excellerar också i genren "gestalta människoöden"; klassikern "Än finns det hopp" till exempel. Eller på den här plattan, stenkastarporträttet "Vredens barrikad". Samtidigt drar de sig inte för att lyfta blicken, plattans första låt "Världens Räddaste Land" är klassisk vänsterinriktad USA-kritik - "Det är inte lätt för ett land i kris att leka världspolis..."
Överhuvudtaget en mycket, mycket bra platta. Alla Astas skivor är ruskigt bra, men jag kan egentligen inte hitta något att klaga på här. Det skulle vara att jag saknar en tydligt feministisk låt eller två, kanske. Men det blir ändå högsta betyg.
BETYG: 5/5