Pålyxan i DoD -85

[Skarpskytten]

Polyxa nämnd för övrigt som beväpning för uppbådad svensk allmoge 1452 och 1505. Även glav (troligen lans i detta fall) och spjut nämns. Och i början av 1500-talet nämns svärdsspjut, alltså svärdsklingor monterade på stavar.

Jag känner inte till några belägg att svenska svenner under senmedeltiden stred med polyxa. Förmodligen för att armborst var huvudvapnet förutom för de få som hade råd med de bästa rustningarna och största hästarna och som stred med glav som det hette då (dvs lans).

 

[JohanL]

Polyxa nämnd för övrigt som beväpning för uppbådad svensk allmoge 1452 och 1505. Även glav (troligen lans i detta fall) och spjut nämns. Och i början av 1500-talet nämns svärdsspjut, alltså svärdsklingor monterade på stavar.

Jag känner inte till några belägg att svenska svenner under senmedeltiden stred med polyxa. Förmodligen för att armborst var huvudvapnet förutom de som hade råd med de bästa rustningarna och största hästen och som stred med glav som det hette då (dvs lans).

Relaterad så vet vi inte riktigt vad den isländska spjutyxan var ("Var Gunnar hemma?" "Det vet jag inte, men hans spjutyxa var det."). Framför allt är vi osäkra på om den hade en spjutspets, eller om "spjut" bara handlar om längden och skaftet.

Själv tycker jag att det verkar rimligt om den allmänna användbarheten hos en spjutspets skulle ha gjort att man hade den.

 

[Leon]

Ett vapen jag tycker är underanvänt är annars Lochaberyxan/Bardichen (inte riktigt samma sak men nära - båda verkar ha utvecklats ur sentida skäggyxor)

Försökte hitta ett bra svenskt namn för vapentypen. Stridsbila?

 

[Leon]

Visst finns det en ironi i ett pålyxa & hillebard är så snarlika, när en markerade slutet på riddarväsendets sista storhetstid (när schweizarna krossade burgunds riddarhär vid Nancy) och den andra samma väsendes sista blomstring.

 

[Theo]

Jag känner inte till några belägg att svenska svenner under senmedeltiden stred med polyxa. Förmodligen för att armborst var huvudvapnet förutom för de få som hade råd med de bästa rustningarna och största hästarna och som stred med glav som det hette då (dvs lans).

Det finns väl öht ganska få detaljerade skildringar av strider med svenska men-at-arms till fots som går in på sådana tekniska detaljer som exakt vilka vapen som användes?

 

[Stämma]

Hillebard används ju ibland om tidiga bronsåldersformer av yxa. Lite som att vissa bronsklingor kallas värja

Vän av arkeologisk ordning vill anmärka att dylika tillhyggen kallas dolkstavar på svenska. [/pedant]

Finns också en neolitisk variant av flinta, även om det varit en del käbbel över om dom faktiskt är vapen.

 

[Skarpskytten]

Det finns väl öht ganska få detaljerade skildringar av strider med svenska men-at-arms till fots som går in på sådana tekniska detaljer som exakt vilka vapen som användes?

Det finns kyrkmålningar.

Sen vet vi att Sveriges materiella krigskultur var en del av en större Nordeuropeisk sfär med ungefär samma beväpning och utrustning, så man kan göra analogier med Tyskland. Så vi har svenner (till häst) med glav eller armborst, småsvenner eller rennefana med lätta lansiärer, och fotfolk med pålvapen och armborst.

 

[Theo]

Det finns kyrkmålningar.

Sen vet vi att Sveriges materiella krigskultur var en del av en större Nordeuropeisk sfär med ungefär samma beväpning och utrustning, så man kan göra analogier med Tyskland. Så vi har svenner (till häst) med glav eller armborst, småsvenner eller rennefana med lätta lansiärer, och fotfolk med pålvapen och armborst.

Jag har dålig koll här men jag killgissar att få om några kyrkmålningar visar just avsuttna tunga ryttare som slåss till fots, vilket väl ändå måste ha förekommit ibland (om inte annat med tanke på hur mycket strider som var kring belägringar, bråtar och liknande). Ska man anta att de stred med svärd och spjut (kanske nedkortade lansar) snarare än särskilda till-fots-vapen som pålyxor?

 

[Skarpskytten]

Jag har dålig koll här men jag killgissar att få om några kyrkmålningar visar just avsuttna tunga ryttare som slåss till fots, vilket väl ändå måste ha förekommit ibland (om inte annat med tanke på hur mycket strider som var kring belägringar, bråtar och liknande). Ska man anta att de stred med svärd och spjut (kanske nedkortade lansar) snarare än särskilda till-fots-vapen som pålyxor?

Givet terrängen stred svenska svenner rimligtvis till fots rätt så mycket. Det finns en kyrkmålning daterad från 1470-talet som ska föreställa slaget vid Stiklastad men som i medeltida stil visar den tidens utrustning. I några scener strider svenner till fots med - polyxa.

Det är å ena sida rätt tunt som belägg, men å andra sidan: givet hur poppis polyxan var i säg England och Tyskland vid denna tid, varför skulle svenska svenner inte ha polyxor?

 

[Theo]

Givet terrängen stred svenska svenner rimligt till fots rätt så mycket. Det finns en kyrkmålning daterad från 1470-talet som ska föreställa slaget vid Stiklastad men som i medeltida stil visar den tidens utrustning. I några scener strider svenner till fots med - polyxa.

Det är å ena sida rätt tunt som belägg, men å andra sidan: givet hur poppis polyxan var i säg England och Tyskland vid denna tid, varför skulle svenska svenner inte ha polyxor?

Det var lite så jag tänkte, särskilt om pålyxor var vanliga i Tyskland också.

 

[Skarpskytten]

Det var lite så jag tänkte, särskilt om pålyxor var vanliga i Tyskland också.

Det är min känsla och en lös googling pekar åt samma håll.

När det gäller England har jag fast mark under fötterna. Brittiska svenner under Rosornas krig stred mestadels till fots med polyxor och liknade vapen i händerna.

 

[Stämma]

Det är min känsla och en lös googling pekar åt samma håll.

När det gäller England har jag fast mark under fötterna. Brittiska svenner under Rosornas krig stred mestadels till fots på polyxor och liknade vapen i händerna.

Motsvarande period i Sverige torde väl vara nåt av Kalmarunionskrigen, men där är det väl mest bondeuppbåd som klatschar ihop med legoknektar. Åtminstone i min inre schablonbild, som säkert saknar verklighetens nyanser.

 

[Skarpskytten]

Motsvarande period i Sverige torde väl vara nåt av Kalmarunionskrigen, men där är det väl mest bondeuppbåd som klatschar ihop med legoknektar. Åtminstone i min inre schablonbild, som säkert saknar verklighetens nyanser.

Legoknektar var extremt ovanliga i 1400-talskrigen, Danmark använde ibland, men mycket små styrkor, Sverige typ aldrig. Det var för dyrt, och i Sveriges fall för långt till värvningsmarknaderna.

Danska arméns bestod av det feodala danska uppbådet, svenner till häst och fots (uppbådade av länsmän, biskopar, kloster och städer), plus då vad stöd de hade av svenskt frälse och svensk allmoge. Vid ett par tillfällen uppbådades dansk allmoge, men de tyck snarare ha sett som understödsförband än som stridande förband.

Svenska armén bestod av stormännens personliga följen (släktingar, svenner) plus biskoparnas och länsmännens svenner samt uppbådad allmoge. I teorin också av uppbådat frälse, men mer eller mindre alla som hade frälsetjänst höll sig med eller var själva svenner, så frälseuppbåd var inte en grej i Sverige på det sätt som det var i Danmark. Allmogen i vissa delar av landet var i alla fall periodvis krigserfaren, närmast halvprofessionella trupper. (Sen var svennerna så klart betalda yrkessoldater, men de hyrdes inte i grupp utan som individer så de var ändå något annat än vad man vanligen menar med legoknektar).

Det ändras på 1500-talet, när både Danmark och Sverige periodvis använder relativt stora mängder legoknektar.

 

[Vitulv]

Jag läste någonstans att ”axe” i pollaxe inte ska läsas så specifikt den moderna definitionen av en yxa. Att det kan vara en hammare eller yxa eller lite vad som helst som liknar såna saker. Jag vet inte om det stämmer, men jag får ibland känslan att man inte var så jävla noga med definitioner förr i tin’. Ett svärd är ett svärd, liksom.

Tror det kan ställa till det lite för rollspelare som inte sällan är väldigt förtjusta i smala och exakta definitioner.

 

[erikt]

Jag läste någonstans att ”axe” i pollaxe inte ska läsas så specifikt den moderna definitionen av en yxa. Att det kan vara en hammare eller yxa eller lite vad som helst som liknar såna saker. Jag vet inte om det stämmer, men jag får ibland känslan att man inte var så jävla noga med definitioner förr i tin’. Ett svärd är ett svärd, liksom.

Tror det kan ställa till det lite för rollspelare som inte sällan är väldigt förtjusta i smala och exakta definitioner.

Jag hittade det här underbara citatet av Ewart Oakeshott på wikipedia sidan för "polearm":

Staff-weapons in Medieval or Renaissance England were lumped together under the generic term "staves" but when dealing with them in detail we are faced with terminological difficulty. There never seems to have been a clear definition of what was what; there were apparently far fewer staff-weapons in use than there were names to call them by; and contemporary writers up to the seventeenth century use these names with abandon, calling different weapons by the same name and similar weapons by different names. To add to this, we have various nineteenth century terminologies used by scholars. We must remember too that any particular weapon ... had everywhere a different name.

Nä, de var nog inte så petiga med vad som kallades för vad på den tiden det begav sig.

 

[Vitulv]

Jag hittade det här underbara citatet av Ewart Oakeshott på wikipedia sidan för "polearm":


Nä, de var nog inte så petiga med vad som kallades för vad på den tiden det begav sig.

Då hade jag rätt. Fan vad jag kan

 

[JohanL]

Jag hittade det här underbara citatet av Ewart Oakeshott på wikipedia sidan för "polearm":

Det bästa sättet att ha regler för pålvapen i ett rollspel är nog att man bara för varje vapen designerar två-tre komponenter det innehåller, och får olika kvaliteter utifrån det.

 

[Leon]

Det bästa sättet att ha regler för pålvapen i ett rollspel är nog att man bara för varje vapen designerar två-tre komponenter det innehåller, och får olika kvaliteter utifrån det.

Eller så gör alla vapen 1T6 i skada

 

[obak]

Eller så gör alla vapen 1T6 i skada

Fanns väl nåt vikingaspel där man bara sa att man dödade någon, så dog dom, men dom fick välja om dom ville döda dig tillbaka.

 

[Faehrengaust]

Att kategorisera vapen är rätt svårt. Vapen har kallats olika saker under olika tider på olika platser. Och folk har haft olika uppfattningar om vad man menar med namnen. Det har säkert funnits hundratals benämningar på pålyxeliknande vapen i Europa och de flesta benämningar har betytt olika saker för olika personer. De flesta benämningarna finns antagligen inte bevarade eftersom de varit lokala, slanguttryck eller del av en dialekt. Dessutom finns det ett stort överlapp.

Men, vad gäller pålyxa så är det ett par fina bilder i tråden som visar vad det kan vara. Några kommentarer till:
- De kan variera i längd. Det finns helt enkelt kortare och längre pålyxor. En del pålyxor är längre än en del hillebarder. Ingen gick runt med måttstock och kontrollerade.
- En pålyxa kan ha varierande huvud. Det kan finnas ett yxblad, hammare och/eller krok/spik av olika slag. Det kan även finnas en spets i toppen.
- Det kan också finnas en spets i "bakändan". Det är himla praktiskt, när jag tränade pålyxa så var det mycket vanligare att jag fick in bra stötar med den "bakre" ändan (som för övrigt inte alls behöver vara bakåt) än hugg med hammare/yxa.

Huvudskillnaden mellan pålyxa och hillebard är att hillebardens huvud är smitt ur ett enda stycke medan pålyxans är sammansatt av flera bitar. Fästningen i skaftet kan också skilja dem åt.

I medel så är pålyxor kortare, men har kraftigare skaft. Detta eftersom de inte primärt är formationsvapen på samma sätt som hillebarden.

Men, det finns ett rejält överlapp.

---

Ett helt annat sätt att se på saken är att om vapnet är i händerna på en adelsman i en turnering så är det en pålyxa medan om det är i händerna på en soldat i en batalj så är det en hillebard. Det skulle eventuellt i vissa fall kunna vara samma vapen men man använder olika namn på grund av kontext. En adelsman förväntas inte slåss med en hillebard, men gör han det så kanske det benämns som pålyxa. Och omvänt för soldaten.