Ett annat klassiskt exempel på osynlig mekanik är ju att signalera monologer genom att resa sig upp, som i till exempel Daughters of Verona. Jag reser mig upp, vilket signalerar till de andra att jag ska hålla en inre monolog, och alla andra runt bordet tystnar och lyssnar. Det här är, tycker jag, snyggare än att behöva säga "Nu ska jag hålla en inre monolog".
InSpectres gör en liknande grej med sin "confessional". En spelare kan när som helst resa sig upp och sätta sig i confessional-stolen, och tilltala "publiken". Att byta stol är en "osynlig" grej, eftersom man slipper kommunicera verbalt att man nu ska "tala till kameran".
I Imagine använder man handgester för att föreslå scener, men det jag gillar mest är att när personer känner att de inte har någonting mer att tillföra till den pågående scenen så lutar de sig bakåt. Den person som sist lutar sig bakåt får avsluta allting med att säga en mening. Det här har också med att tillföra energi, där folk som lutar sig framåt är mer intresserade och genom att spelet får folk att luta sig framåt så är det något undermedvetet som gör deltagarna mer intresserade av vad som pågår.
Jag gillar dessa regler! I rollspel kan det lätt bli så mycket stillasittande, jag tror inte egentligen att det är optimalt för energin.