Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Vilket också är något man kan hitta på olika antropologiska/etnografiska kartor från 1800- och tidigt 1900-tal. En konsekvens av att lärda i västvärlden konstaterade att deras anfäder – galler, saxare, teutoner, götar, svear, etc – tveklöst var ”barbarer” enligt den klassiska definitionen, men då ändå utvecklats till vad man tyckte var civilisationens krona. Barbaren var alltså något annat än vilden, en ädlare och mer dynamisk existens.Man kunde tro att Howard skulle gilla deras barbari, men grejen är att han följde en modell Savage/Barbarian/Civilized, där pikterna som savages är dåliga. Det är barbarnivån som är den bra.
Tror att det finns en koppling till orch-stilar här. WoW-orcher är barbarer, D&D-orcher är savages.
Något som däremot är intressant när man talar om ”barbarer” är att grekerna, som ju nyttjade termen för att tala om alla icke-hellener, föreställde sig olika typer av barbarer. En, som man hittade i norr bland skyter och traker, var just som ordet används i den moderna bemärkelsen: vild, osofistikerad, hypermaskulik, fysiskt stark men intellektuellt klen. Men även perser, fenicier, egyptier och kaldéer var barbarer, och där var stereotypen raka motsatsen: dessa var fega, indolenta, intriganta, fåfänga, hyperfeminina och överdrivet sofistikerade. Grekerna var så klart den gyllene medelvägen. Den här andra typen av ”barbari” ser man också ibland som en fiendefigur i rollspel – drower och andra dekadenta civilisationer brukar matcha den rätt väl, även om den sällan beskrivs som ”barbarisk” idag.