Ja, knappast min kopp te heller. Det och "jag är monstruöst abnorm/fanatiskt övertygad om min sak" är ju de tråkigaste typerna av elakheter att spela ut, eftersom de inte medger någon större reflektion från rollpersonens sida (jag tycker samma sak om oreflekterat goda rollpersoner också, däremot gillar jag plågat plikttrogna dito).
Jag tänker nog gå in och försvara de övertygade karaktärerna, både de onda och de goda (kanske till och med de lawful neutrala)
Om hela gruppen består av karaktärer med komplexa inställningar till moral som våndas över sina beslut så blir ingenting gjort. Det blir en massa sittande runt och prata om sina känslor och navelskådande. Detta ledder ofta till bra (kanske till och med det bästa) rollspelande men efter en viss punkt är det tillräckligt liksom. Då behöver man någon som säger "Jag gör X nu. Ni är välkommna att följa med eller inte." eller som till och med drar med sig de komplexa karaktärerna. Det handlar inte ens om att komma vidare i handlingen eller komma till fighterna. Det handlar om att se till att någonting händer, att det blir någon action!
Nu ska jag ta två exemepl på en gång

Spiderman och Buffy. "Håll käften om dina satans problem och gå ut och gör någonting! Jag bryr mig inte ens om vad! Det här är för mycket karaktärs utveckling! Slåss med en superskurk eller något! Bli ond om du vill, vi bryr oss inte längre. Bara gör något!"
Det här är också anledningen till att Cyclops är en bättre karaktär än Wolverine. Wolverine gör ingenting utan minst en flashback och en monolog, inre eller inte, om våld och hur det påverkar honom. Cyclops bara ger sig ut och gör saker. Han sätter på sitt visir och ger sig ut och slåss med Magneto... Eller ligger med telepater, whatever. När vi ser en av Scotts inre monologer så är det 90% av gångerna att han slåss mot någonting i sitt huvud, det är inte bara han själv sittandes i regnet och gnällandes.
I rollspel är det här ännu viktigare eftersom karaktärerna antingen kan vara drivande och motiverade eller lägga allt jobbet på gm:en. Så inget tvekande, gå ut och slåss mot Magneto!
Plus, jag ser väldigt sällan någon spela en karaktär som faktiskt gillar sitt jobb. Förutom den fulla dvärgen som gillar att hugga ner orker. Annars är alla sammanbitna och allvarliga. Är det så fel med en karaktär som gillar att äventyra och slåss och tjäna sin goda/onda gud. Det verkar ibland som den enda karaktären som har roligt är skurken som skrattar medan han jobbar
