Om behovet av en spelvärld

[afUttermark]

Jag vill ha en spelvärld ibland är den 1880 talets Arizona, 1927 års Stockholm eller Polen runt 1999-2003. Men lika gärna Ereb Altor och old World u warhammer eller Pyrisamfundet. Men jag har också suttit och knepat och knopat ihop egna spelvärldar som jag inte bjudit in någon annan en mina egna hjärnspöken. När jag spelleder är världen oftast sekundär för det primära är mina spelledarpersoner och deras agendor.

 

[Brödbane]

Tycker det är intressant hur spelledarcentrerad diskussionen är. Själv uppskattar jag att det finnas en spelvärld både som SL men främst som spelare.
Ska jag gestalta en person vill jag gärna ha en bakgrund och kontext. Att spela en 30-åring med minnesförlust som kånkar runt ett bredsvärd hela tiden skulle snabbt bli trist.

Sen kan man ju så klart improvisera fram detta vid bordet, men det blir mindre kul när det inte finns gemensamma krokar att hänga upp karaktärerna på. Om min karaktär är en veteran från bondekrigen i riket Grisodlarien så blir det lätt dissonas med Bengt som spelar en trollkarlslärling som börjat äventyra för att han tröttnat på livet i rymdskeppsfabriken i undervattensstaden Neo-Skanör. Framförallt om gruppen skulle få in nya spelarkaraktärer i sig så drar det ju fokus från äventyret om man behöver om-orientera hela sin världsbild varje gång det sker.

 

[afUttermark]

Ja kanske men när jag skulle spela CIA i TW2000 la Mogger ner flera timmar på research till min rollperson så han kunde berätta hur han inte skulle vara och då var Mogger inte ens SL. PA som ledde spelet lade nog ner ett flertal kvällar för att hjälpa till att få ihop en backstory. Och nu senast dog rollpersonen nästan av regn.
Så det hade varit lättare om jag bara varit en gubbe utan minne och ett bredsvärd

 

[krank]

Tycker det är intressant hur spelledarcentrerad diskussionen är. Själv uppskattar jag att det finna en spelvärld både som SL men främst som spelare.
Ska jag gestalta en person vill jag gärna ha en bakgrund och kontext. Att spela en 30-åring med minnesförlust som kånkar runt ett bredsvärd hela tiden skulle snabbt bli trist.

Bra poäng!

Jag bär såklart tjocka nostalgiglasögon, men jag brukar framhålla det här som en av styrkorna med spel som Mutant Chronicles' spelvärldsbyggen. Visst finns det en massa "bös" som inte är relevant för varje äventyr, men om jag läser grundboken så hittar jag där dels en massa tydliga fraktioner med inre och yttre konflikter på olika nivåer, som min rollperson kan ha åsikt om och ta ställning i (mänskligheten vs Legionen, Imperial vs Mishima, den ena Imperialklanen mot den andra). Och dels en massa vardagsgrejer att använda mig av för att ge rollpersonen färg, t.ex. vilken sorts kostym hen gillar eller vilken bil hen drömmer om att kunna köpa. Så medan jag inte är så intresserad av geografibokskunskap (befolkningsmängd, BNP per capita, kungalängder) så är jag absolut intresserad av fraktioner, konflikter och av culture gaming-detaljer som spelare.

Och som bieffekt så funkar exakt samma grejer som inspirationsbränsle för mig som SL. Jag kan gripa tag i samma konflikter för att inspireras till äventyr, och jag kan använda samma culture gaming-detaljer för att sätta färg på SLP:er ganska snabbt och enkelt.

Och precis som att jag inte riktigt vet hur man EDIT: jag skapar ett kul äventyr utan en spelvärld att gräva ner fingrarna i så vet jag inte riktigt hur jag skapar en rollperson som är intressant att spela om den inte har en spelvärld att ha formats av eller ha en åsikt om… Och ju mer specifika detaljer som finns i spelvärlden desto lättare är det att hitta på något kul kring dem. "Det finns orcer" är ju inte mycket att hänga i julgranen, men "det finns orcer och de har ett matriarkat" bjuder genast in till fler vinklingar och backstories och åsikter för rollpersonen att ha. Men då vet jag också att jag i rätt hög grad definierar rollpersoner mer utifrån åsikter de har än stats eller relationer eller så.

 

[Ram]

I den här deltråden handlar det ju om påhittad värld kontra verkligheten. Att säga att man får en för tunn värld när man spelar i verkligheten känns som att det sätter lite väl höga krav!

Heh, ja det är en bra poäng. För min del dock så är det endå en stor skillnad. Om jag spelar under en kortare tid och med ett snävare fokus så kan jag mycket enklare bara spela på gemensamma fördomar om viktorianska england än om jag spelar med ett öppnare fokus och under längre tid. Sprickorna i tapeten syns mer och mer ackumulerat över tid.

 

[Christoffer]

Inom pulptraditionen har man inte tid att världsbygga - man ska pumpa ut text för att få in pengar, och om man måste snabbskriva om sin Western till S&S så är det helt OK. Just för att Tolkien och C. S. Lewis inte behövde skriva för brödfödan hade de tid att världsbygga, och skapade traditionen där det är förväntat.

(Det här förklarar varför Cthulhu Mythos är en sådan röra.)

Du kallar det röra, jag kallar det att det kanske var då det var levande och intressant, så fort någon försökte organisera skiten så dog det och blev platt och trist. Poängen är ju inte att man ska göra det ena eller andra, poängen är att vi kan göra olika, vi kan börja med en skiss av en värld och en karta och bygga del för del genom spel (eller skrivna kapitel, skit samma), vi kan detaljera saker än mer om vi önskar, det är inte givet att det ena leder till något bättre och mer sammanhängande. För spelande kan jag tycka vi starkare borde ifrågasätta det detaljerade världsbygget, Glorantha känner jag just nu håller på att självdö under sin egen tyngd, vem orkar bry sig mer om poängen är att göra rätt, inte att inspireras och upptäcka? Som tur är finns det rätt många olika ingångar att välja dit, så man kan styra det själv. Men jag tycker det är värt att ifrågasätta detta självklara att detaljerad spelvärld = bra, på samma vis som jag tycker blanka papperet och alla improviserar är precis lika självklart att ifrågasätta som något slags ideal.

 

[Christoffer]

Jag säger inte att du har fel, olika författare jobbar såklart olika. Men med en snabb googling hittar jag att Howard skrev sin essä "The Hyperborean Age" på 30-talet, innan han skrev majoriteten av sina noveller om Conan. Plus att det tidigt fanns en karta över Hyperborea.

Helt klart, men den essän är ju inte att jämföra med Tolkien, det är ju snarare en extremt vag skiss av en värld, ett ramverk för kommande inspiration och var inte en verktygslåda med alla detaljer som krävdes för att skriva resten. Det är lite min poäng, att vi kanske (borde) ifrågasätta traditionen att utveckla en detaljerad spelvärld utifrån vad det ger oss i spel, men också som tradition öht. Jag tror om vi börjar lista författare och undersöker hur de skriver och på vilket sätt deras världar växer fram, så kommer vi så ett brett sprektrum allt från extremt detaljerade förstudier och historik osv, till de som bara skriver knappt utan något. En av mina favoriter bland världar jag läst om senaste åren är just en sådan som bara vuxit runt där karaktärerna är och befinner sig, var behov fanns, en lös historik kanske, men författaren själv byggde den sen steg för steg, roman för roman, novell för novell, utifrån de behov som fanns just då.

 

[JohanL]

Du kallar det röra

Det är inte nödvändigtvis dåligt att det är en röra, och en röra kan vara bättre än ett kasst systematiserande (som Derleths). Men det slutar inte vara en röra.

Någonstans på vägen måste man antingen systematisera eller leva med inkonsekvenser. För Lovecrafts del är det väl At the Mountains of Madness som är den stora världsbyggartexten?

 

[Christoffer]

Borde inte grundfrågan vara: Vad behöver vi för att möjliggöra spelandet. Vi spelar ju uppenbarligen på olika sätt, olika spel kräver olika saker, osv. Så frågan kanske istället behöver röra saker som vad har vi spelvärlden till? Vilken funktion har den? Är den ett facit som ansvarig kan titta på för att svara på frågan vilken färg blommorna på östra sidan av Mårberget har? Eller är detaljerar den hur ett religiöst samfund relaterar till ett annat och utifrån det kan ansvarig över en viss karaktär ta spjärn från och säga hur en viss karaktär agerar eller tänker? Eller är det en tom fond där vi kan fylla på vad vi vill och utmana vår kreativitet? Osv. Det finns ju tusen svar på detta, för egen del är världen allt som oftast mat för att skapa en situation som vi sen spelar i. Jag gillar hur Circle of Hands separerar värld från situation, hur världen är bakgrund vi aldrig rör, utan det vi spelar i är situationen, ibland kommer saker från bakgrunden röra sig in i situationen pga vad vi gör, men annars är bakgrunden där bakom, orörd och inte aktiv i spel.

 

[Genesis]

Jag fattar inte kritiken att en definierad värld skulle begränsa berättelsen och kreativiteten. Berättelsen handlar väl om karaktärerna? Alla berättelser som utspelar sig i vår verklighet verkar inte alls hämmas av att vår verklighet är definierad i förväg.

Edit: plus att min kreativitet sporras av lite ramar, snarare än tvärt om.

För mig är det ju så att en berättelse som utspelar sig i en påhittad värld åtminstone till viss del handlar om världen. Det är ju det som är annorlunda från vår egen värld, så det blir ju naturligt något som är intressant, och som har stor påverkan på vad som händer i spelet. Det är vad en påhittad värld erbjuder, just att vi själva kan skapa den. Det kan vi inte göra i vår egen värld. Jag kan såklart spela i en värld som någon annan hittat på, men då ser jag inte vad den kan erbjuda som inte vår egen verklighet kan göra bättre.

Som sagt, mitt eget perspektiv här.

 

[Mogger]

Ja kanske men när jag skulle spela CIA i TW2000 la Mogger ner flera timmar på research till min rollperson så han kunde berätta hur han inte skulle vara och då var Mogger inte ens SL. PA som ledde spelet lade nog ner ett flertal kvällar för att hjälpa till att få ihop en backstory. Och nu senast dog rollpersonen nästan av regn.
Så det hade varit lättare om jag bara varit en gubbe utan minne och ett bredsvärd

Haha, du får det att låta som att jag är ett as! I själva verket la jag ner timmar på att förstå hur USAs armé och underrättelsetjänster funkade innan världen gick under. Eftersom det var rätt intressant. Vad är skillnaden på SEAL och US Rangers? CIA och INCOM och allt vad det heter? För att jag tycker att det är kul och för att jag vet att det spelar roll för berättelsen.

Och det är ju vad setting är för mig.

 

[Rickard]

. Själv uppskattar jag att det finnas en spelvärld både som SL men främst som spelare.
Ska jag gestalta en person vill jag gärna ha en bakgrund och kontext. Att spela en 30-åring med minnesförlust som kånkar runt ett bredsvärd hela tiden skulle snabbt bli trist.

Kan hålla med om att spelet bör ge inspiration till rollpersoner, men för mig så får jag det utifrån regelsystemet, inte spelvärlden. Regelsystemet i sig insinuerar en spelvärld, utan att jag för den skull behöver läsa om den. Förvisso, nu senast så gjorde jag en präst i Trudvang Chronicles och det gjorde att jag faktiskt fick sitta och läsa om religionen. Så regelsystemet pekade mig i en riktning där jag kunde få läsa mer.

 

[Brödbane]

Kan hålla med om att spelet bör ge inspiration till rollpersoner, men för mig så får jag det utifrån regelsystemet, inte spelvärlden. Regelsystemet i sig insinuerar en spelvärld, utan att jag för den skull behöver läsa om den. Förvisso, nu senast så gjorde jag en präst i Trudvang Chronicles och det gjorde att jag faktiskt fick sitta och läsa om religionen. Så regelsystemet pekade mig i en riktning där jag kunde få läsa mer.

Fast det går ju att koppla loss spelvärld från regler, såsom exempelvis GURPS. Blir det bättre inspiration när regelsystemet är generisk och man spelar "standard-präst" istället för Stormikjalt? Personligen tycker jag inte det.

 

[afUttermark]

Haha, du får det att låta som att jag är ett as! I själva verket la jag ner timmar på att förstå hur USAs armé och underrättelsetjänster funkade innan världen gick under. Eftersom det var rätt intressant. Vad är skillnaden på SEAL och US Rangers? CIA och INCOM och allt vad det heter? För att jag tycker att det är kul och för att jag vet att det spelar roll för berättelsen.

Och det är ju vad setting är för mig.

Jo men jag tänkte mig nog mer att jag var Jason bourne. Och du är inget as vi har ju hängt i 30 år

 

[Lemur]

Helt klart, men den essän är ju inte att jämföra med Tolkien, det är ju snarare en extremt vag skiss av en värld, ett ramverk för kommande inspiration och var inte en verktygslåda med alla detaljer som krävdes för att skriva resten. Det är lite min poäng, att vi kanske (borde) ifrågasätta traditionen att utveckla en detaljerad spelvärld utifrån vad det ger oss i spel, men också som tradition öht. Jag tror om vi börjar lista författare och undersöker hur de skriver och på vilket sätt deras världar växer fram, så kommer vi så ett brett sprektrum allt från extremt detaljerade förstudier och historik osv, till de som bara skriver knappt utan något. En av mina favoriter bland världar jag läst om senaste åren är just en sådan som bara vuxit runt där karaktärerna är och befinner sig, var behov fanns, en lös historik kanske, men författaren själv byggde den sen steg för steg, roman för roman, novell för novell, utifrån de behov som fanns just då.

En separat tråd om hur mycket info en spelvärld bör ha kanske vore skoj. För även om Howards essä är kort och skissartad så fanns det en värld med karta och allt, det var inte ett helt blankt blad.
Jag tycker inte heller att en spelvärld måste ha ett tjockt referensdokument på flera hundra sidor där allt finns beskrivet i minsta detalj, men några punkter och översikt skadar inte - och det är ju ändå en stor skillnad från att det inte finns någon värld eller kontext alls.

 

[JohanL]

Jag tycker inte heller att en spelvärld måste ha ett tjockt referensdokument på flera hundra sidor där allt finns beskrivet i minsta detalj

Det här var onekligen ett projekt att plöja (800+ sidor):



Och det läskiga är att när man faktiskt beskriver en hel värld på det här viset blir det ofta översiktligt ändå - städer får några rader var bara. Beskriv Jorden på under tusen sidor, liksom...

 

[Ram]

Jag känner ofta när jag har spelat en stund i en värld att mitt behov av sammanhang ökar. Jag vill efter de första få scenariona att världen utanför skall göra sig påmind, att olika typer av aktörer skall börja verka och påverka och för att det skall bero på vad jag gör och mina val. Om sådana saker inte inträffar så börjar jag få en kuliss-känsla eller en rälsad känsla. Visst, man kan göra det via saker som slumptabeller och liknande, men jag känner oftast att det märks när det inte finns tanke och substans bakom ageranden.

 

[EvilSpook]

Jag känner ofta när jag har spelat en stund i en värld att mitt behov av sammanhang ökar. Jag vill efter de första få scenariona att världen utanför skall göra sig påmind, att olika typer av aktörer skall börja verka och påverka och för att det skall bero på vad jag gör och mina val. Om sådana saker inte inträffar så börjar jag få en kuliss-känsla eller en rälsad känsla.

Håller med helt. Och man vill knyta ihop med personer, platser och händelser som man varit med om i tidigare äventyr.
Det är sjukt tillfredsställande att träffa trollkarlen man tidigare samarbetade med, söka upp helerskan från det stora slaget eller om man söker skydd på bondgården man befriade långt tidigare. Att se hur det går för dem? Vad som hänt sen sist?
Att föremålet man hittade i kryptan kanske visar sig vara nyckeln till gåtan man ställs inför nu åtta äventyr senare.

//EvilSpook

 

[JohanL]

Det är sjukt tillfredsställande att träffa trollkarlen man tidigare samarbetade med, söka upp helerskan från det stora slaget eller om man söker skydd på bondgården man befriade långt tidigare. Att se hur det går för dem? Vad som hänt sen sist?

I senaste speltillfället hos mig insåg rollpersonerna att det var någon som var ute efter hämnd mot dem genom att bussa en odöd på dem, men de var länge osäkra på vem, eftersom det fanns så många kandidater...

 

[Christoffer]

En separat tråd om hur mycket info en spelvärld bör ha kanske vore skoj. För även om Howards essä är kort och skissartad så fanns det en värld med karta och allt, det var inte ett helt blankt blad.

Jag vet inte om det finns ett bör som inte är kopplat till person och aktivitet. Tänker det har så mycket att göra med vad vi gör, vad syftet är, vad vi blir glada av kring spelbordet.

Jag tror inte jag skrev att det var blankt heller, bara att världen växer fram runt karaktärerna, novellerna och romanen. Essän har ju inga sådana detaljer vad jag vill minnas, utan fungerar som ett ramverk att relatera till och bygga utifrån allt eftersom.