Om vi nu ignorerar trådstarten och tänker oss att man kunde gjuta in minnen i glaskulor eller något, som skulle leva kvar under hela mitt liv och längre ändå…
Jag har inga minnen som jag tror skulle vara särskilt viktiga eller meningsfulla för någon annan än mig.
Jag har dessutom alltid haft vad jag själv upplever som ett opålitligt, flyktigt minne, så om jag haft några upplevelser värda att bevaras så är de redan antingen borta eller så har de redan förvanskats till oigenkännlighet.
Jag tenderar inte att leva så mycket i dåtiden; jag undviker att längta tillbaka, tänka mig tillbaka, ångra saker osv. Att ha ett minne man inte kan lita på kanske har den effekten?
Liksom, min resa till Japan var fantastisk. Men minns jag så mycket av den? Egentligen? Några flyktiga glimtar, mest. Men jag antar att hela den resan skulle hamna ganska långt upp på min lista över saker jag skulle vilja minnas bättre, och längre.
